Det var som i en dröm. Han var inte medveten om sig själv, annat än att han gick framåt. Med en dröms självklarhet visste han att han snart var framme och att ett ödesdigert val väntade honom.

 Knorre Af Anka vandrade på en grusväg. Med en falks skärpa såg han varenda sten och varenda gruskorn på vägen, ett streck av ljusbrunt grus som med svindlande precision försvann in i den vita omgivningen som en pil från en bågsträng. Han hade vandrat denna minutiöst raka väg länge, hela sitt liv visste han med drömmens säkerhet, men nu var han snart framme vid resans slut. Han kunde inte se det, men någonstans framöver väntade någonting avgörande.

 Grusvägen var det enda som syntes. Överallt omkring honom utom rakt fram på vägen var en ogenomtränglig, vit dimma. Om han stirrade för länge på det vita, ulliga som drev omkring så ogenomträngligt blev han illamående och rädd. Han visste att han måste hålla sig på vägen, det var livsviktigt. Samtidigt som han var rädd för dimman kände han också en stark dragningskraft dit ju längre han stirrade. Den lockade på honom med röster vackra som en änglakör alldeles i utkanten av hans förstånd. Han hörde inte rösterna, men han kunde känna dem. Han var helt övertygad om att ifall han lämnade grusvägen så skulle han aldrig hitta tillbaka, något som han tyckte vore alldeles lagom fruktansvärt. Att irra omkring i den vita dimman utan att se någonting i samma vita oändlighet gjorde den stortänkande mästerhjärnan Knorre alldeles snurrig. Han tyckte inte att en sådan tripp ut på ett evigt sidospår skulle gynna honom, därför var han noga med att gå mitt på vägen.

 När Knorre funderade över hur han hamnat här kom genast svaret att han alltid hade varit här. Pilen hade lämnat bågsträngen i samma ögonblick som han kläcktes, och nu var den på väg att träffa sitt mål.

 Det var varken varmt eller kallt när han gick, varken torrt eller fuktigt. Luften kändes bara som just luft. Han hade snabbt blivit uttråkad av det tomma landskapet, den ändlösa vägen och dimman vit som en dunig anka som lockade på honom. Han var inte trött och han var inte pigg. Han var ingenting, bara en tanke som seglade över en väg genom dimman. Han hade rört sig hela tiden, men för att få lite variation på det hela så stannade han plötsligt, för första gången i sitt liv. Han vände sig om.

 Synen som mötte honom fick honom att backa ett steg (framåt på vägen). Dimman som lurade på båda sidor om honom tryckte på bakifrån också, den var bara en halv anklängd ifrån honom. Genast översköljdes han av de blandade känslorna. Dels var änglasången på gränsen till hans förstånd så vacker att han fylldes av vemod, dels visste han att om han inte motstod det vackra, förföriska som strömmade ur dimman skulle han få ångra det i en evighet. Han vände på klacken igen och började springa.

 Knorre hade inget som helst begrepp om tid i det här skedet, men han sprang utan att stanna och utan att se sig om i tre dagar och tre nätter. Till slut var han så trött han trots allt stannade, trots att trötthet inte existerade där han befann sig. Han ställde sig och pustade med händerna mot knäna.

 "Du har sprungit ditt lopp och fullföljt," sade en röst som varken var manlig eller kvinnlig. "Du må nu välja vilken väg du ska fortsätta på."

 När Knorre tittade upp igen befann han sig vid ett vägskäl. Röstens ägare gick inte att lokalisera, allt var vitt utom de två vägarna. Grusvägen han stod på delade sig i två, den ena gick snett fram till vänster och den andra snett fram till höger. Han ställde en fråga.

 "Den högra för dig är den som är rätt, om du minns vad rätt borde vara, ljöd svaret."

 "Det var ju fruktansvärt hjälpsamt," muttrade Knorre.

 Han började följa händelseförloppet bakåt så långt han kunde, vilket inte var det lättaste. Efter den långa tid han spenderat på grusvägen med de dimmiga väggarna började livet smälta ihop. Han visste inte ens var han var eller hur han kommit hit. Han mindes sin barndom och sina föräldrar, han mindes sin nära vän Gastroknugum och tiden då de tillsammans styrt Ankrike som hjältar. Han kom ihåg mordet på sin vän, tillika kung, och tiden han bidade sin tid i väntan på att Henning skulle växa in i sin faders tunga mantel. Vilket, om han skulle vara ärlig, fortfarande inte riktigt inträffat, trots att han med ett och ett halvt år hade åldern till godo.

 Alla hans tankar och minnen snurrade runt Ankrike och Redet. Dimmigt mindes han även en cirkus för länge sedan, som de tagit sig an för att invadera nämnd borg. Han stod länge still och funderade, med en växande känsla av att vara iakttagen.

 Han mindes alla eftermiddag han spenderat med att brevväxla med Njord Ärrnäbb, alla planer de smitt och alla fyra-leds-konspirationer som flödat dem emellan. Han kunde än idag inte avgöra vem av dem som vann, om någon av dem gått segrande ur striden överhuvudtaget. Kobbes flin uppenbarade sig för hans inre blick och fyllde honom med hat. Den halvstora ankan med den lilla halsen och det stora flinet, mannen som grusade Knorres maskineri. Bilder kom tillbaka om den fruktansvärda kvällen då han blev anklagad för mord och han tillsammans med vakterna Tor och Elsander gått till toaletten där mordet ägt rum. Blodet, kropparna, stanken, det slog emot honom som lukterna från en nyöppnad grav. Dolores Svartvinge, som aldrig varit så vacker som när hon var död. Njords förgiftade klinga i sidan. "Jag borde vara död," mumlade han.

 Plötsligt förstod han gåtan. Han mindes vad som hade hänt, och då var det den högra vägen som var rätt för honom. Den som skulle ta honom till andra sidan av det här livet. "Ankmor," mumlade han medan han tog ett steg mot den högra av de två vägarna. Allting kändes lite ljusare åt det här hållet och änglakören gick nu att uppfatta.

 Knappt hade han slagit in på den nya vägen förrän någon trängde sig förbi och knuffade bak honom. En annan anka med arg uppsyn och brutna vingar blängde på honom. "Det är inte din tur än, gubbstrutt! Jag går först."

 "Vem är du?" frågade Knorre instinktivt och backade tillbaka ut på vägskälet."

 "Alexander, och Ankmor vill ha MIG! Sayonara, gubbjävel!"

 Därpå gick Alexander med de brutna vingarna iväg på den högra vägen, och Knorre kände sig inte längre särskilt villig att följa efter. Han hade mer att utföra i livet. Vem skulle rädda Redet om inte han, han som hade planerat alltihop så att det nu nästan gått åt helvete. Den som kokar en soppa åt andra får bannemig ta och äta upp sina misstag. Han hade bestämt sig. Hans fötter styrde honom mot den vänstra vägen, och änglakören tystnade. Det enda han hörde var avlägsna viskningar, och sedan röster.