Sådär, nu tar jag semester! Det kommer innebära ett uppehåll i sagan på över en månad, eftersom jag inte kommer kunna vara hemma för att skriva densamma. Hoppas ni njutit, skriv gärna vad ni tycker så blir jag glad. Det är inte så fruktansvärt mycket kvar, men det är en del. Jag hoppas att ni har tålamod att vänta till avslutningen för den här säsongen. Sannolikheten är stor att det blir en till säsong senare.

Pyrenéerna och Barcelona väntar, och när jag kommer hem så ska jag jobba som ledare på ett läger. Den 20e juli kommer jag vara fri igen, ha det bra tills dess!

Puss puss (eller vad ni nu vill ha).

Trogen sin kallelse infann sig snart Njord Ärrnäbb i tronrummet. De båda ankorna som berättat om sina svårigheter för de tre tålmodigt lyssnande styrande, gjorde sig osynliga och drog sig mot dörren. Njord passerade dem som om de vore luft. Hans icke överlappade öga var fixerat endast på Knorre.

 "Timman är sen då Knorre Af Anka väljer att äntligen lyssna på vad jag har att säga. Jag har skickat iväg bud till Storkvacken att jag ger mig frivilligt, jag värderar mitt liv högre än någonting annat. När jag dör så dör allt jag värdesätter med mig. Jag har inga egna avkommor" (jag kan förstå det, tänkte Knorre) "Och mina släktingar är antingen döda eller illvilligt inställda till mig." (Jag kan förstå det också).

 "Så vad kommer att hända, Njord? Din armé på trehundra ankor är på väg hit, i full färd med att bygga belägringsmaskiner och annat otäckt. De verkar inte komma i fredligt syfte."

 "Precis i enlighet med dina planer, om jag inte missförstått dig helt. Var det inte från början din vilja att skapa en belägring och en fiende som kunde ena dina ankor här i slottet. Är det inte därför jag är här till att börja med?"

 "Må så vara. Men jag hade inte från början planerat att det skulle gå just så när. Nu måste jag ju oroa mig även för din egen säkerhet. Du är en trängd man nu, Njord, och trängda män är farliga. Vad tänker du göra med din armé när de kommer?"

 "Precis som vi planerat. Hjorvalt har givit dem exakta instruktioner. De kommer inte lyfta ett finger mot invånarna i Redet, men de kommer vara hotfulla så det förslår. Utöver det hoppas jag på din heder, att du håller mig fri och vid liv eftersom jag hjäler dig med dina fredliga planer att ena Redet. Ett smalt hopp, jag vet, men dock."

 "Hur hade du tänkt dig att jag skulle kunna skydda dig? Dina brott mot Nori VI var grova, och hans efterträdare kommer vilja utkräva rättvisa. Han har rentav efterlyst det. Genom att ta dig i försvar riskerar vi själva krig mot Norikland."

 "Hjälp mig besegra dem då, så får ni en formidabel allierad på tronen i Storkvacken."

 Knorre började gapskratta. De båda kvinnorna följde omgående hans exempel. Njord mottog skrattsalvan med isig kyla och snart klingade munterheten av. "Du är både fräck, farlig och trängd," sade Knorre allvarligt. "Men vi kan inte hjälpa dig ens om vi skulle vilja. Vi har några tusen stadsvakter här i staden, men på en månads varsel kan vi nog skrapa ihop det tiodubbla. Vi vill dock ha fred me Norikland snarare än krig, och den rättmätige kungen sitter redan på dess tron. Njord Ärrnäbb, varför överlåter jag dig inte bara åt Nori VIIs kliande fingrar?"

 "Det finns flera olika anledningar, men jag kan nämna några för dig om du har svårt att samla tankarna. Ett: Du har heder och vill inte döda någon som hjälpt dig, hur hemsk den personen än är. Två: Du är medveten om att du själv försatt dig i den här soppan. Återigen sätter din heder käppar i hjulet för dig. Tänk så mycket skönare livet är när man slipper bekymra sig över sådant och bara kan göra det som gynnar en själv mest, vad det än vara månde. Tre: Du är rädd för mig. Du vill undvika krig till varje pris, för du är både feg och listig utöver dina andra, somliga av dem redan nämnda, attribut. Mina tre hundra saltade, erfarna krigare skulle kunna halvera invånarantalet i den här staden innan siste man blev nergjord. Du vill inte ta den risken, eller hur? Dessutom består min armé inte bara av ankor, vilket dina spioner borde kunnat upplysa dig om vid det här laget."

 "Du har rätt. Jag har heder och jag vill inte riskera oskyldiga ankors liv eller hälsa. Det är därför jag kallat hit dig. För att förhandla om ditt liv, för långsiktig fred."

 Njord försökte genomborra Knorre med blicken, men den fysiskt mycket svagare ankan stirrade stint tillbaka. Njord tappade fort tålamodet, slog ner blicken och sade surt: "Nämn dina villkor då. Jag lyssnar. Kom bara ihåg att jag är den enda som kan styra undan belägringen."

 "Börja med att svara mig ärligt," sade Angelica. Alla tre hade i förväg kommit överens om vad de skulle säga och att Angelica skulle börja. Njord isiga gråblå öga vändes mot henne. "Varför skickade du iväg Henning, Ulf och Barista? Blev ni verkligen rånade?"

 "Jag trodde att du listat ut det vid det här laget. Två och en Halv mans grotta finns, och den är full av otäcka, stridslystna varelser. De stal aldrig vår skatt, de vågar sig inte så långt söder ut som till vår huvudstad. Om inte Henning är försiktig så är han troligtvis död vid det här laget. Jag beklagar."

 Angelica reste sig upp, darrande av vrede. "Om du har fått Henning dödad ska jag se till att du istället för benådning utsätts för den värsta tortyr Redet har att erbjuda, innan vi hänger dig! Jag ska personligen rycka ut varenda fjäder ur kroppen på dig ifall..."

 "Det här var inte bara min idé. Knorre gick med på den och tyckte att den lät lovande."

 Angelicas rasande ansikte vändes mot den omtalade. "DU!?! Har DU skickat iväg MIN Henning till den farligaste platsen i hela Ankrike?"

 "Det sa jag inte att han hade. Men han hade en stor del i beslutet. Ni får inte glömma bort att det enbart är på grund av Knorre jag är här."

 "Haha, du får det att låta som om du inte hade någon egen vilja. Jag räddade faktiskt Hennings liv genom att skicka iväg honom, för annars hade han ju redan varit mördad. Eller hur Njord? Uppäten."

 "Du har inga bevis," muttrade Njord. Knorre skrattade igen.

 "Vi känner alla till ditt konspirerande med Dolores Svartvinge," sade Rut som fram tills dess suttit osedvanligt tyst. "Dina synder är många, Knorres är få och endast för den goda sakens skull. Vi behöver inte bevis för att spärra in dig, alla vet hur det ligger till."

 "Åh, men nu ljuger du dig själv upp över öronen. Vi vet båda två, och även Knorre att..."

 "Du är en hemsk bedragare och mördare, ja. Här följer våra villkor..."

 "Varför?" Utbrast Njord nästan triumferande. "Varför ljuger ni och undanhåller information för stackars Angelica. Hon kan ju börja tro att jag är skyldig till allt och att ni själva är oskyldiga som lamm. Vill du inte höra sanningen, Angelica?"

 "Sanning? Från dig? Använd inte ord som du inte förstår."

 "Det är Knorre som inte förstår att man borde dela med sig av sin vetskap, eller hur Knorre. Du hemlighåller alltid allting för folk och drar i både vänners och fienders trådar som en dockskådis. Varför litar du aldrig på en enda anka? Angelica, han har väl ljugit för dig och hållit dig utanför sina planer mest hela tiden, är det inte så? Jag såg hur han spelade ut dig för att uppnå sina syften."

 "Det var skådespel och inget annat," sade Knorre lugnt. "Bara för att jag inte litar på dig Njord betyder inte det att jag inte litar på någon annan. Du kommer inte kunna vinna någon av oss till din sida. Ge upp, och lyssna på vad vi har att säga."

 "Jag är idel öra."

 "Du blir fri att följa med dina mannar så fort du avstyrt belägringen. Därefter blir ni förklarade laglösa, du och alla dina tre hundra ankor, inklusive alla andra i armén. Om du kröker en enda fjäder på någon av Ankrikes invånare så ska jag rida ut och hämta hem dig till andra sidan Ankmor, om du låter våra undersåtar vara ska jag inte lyfta ett finger mot dig. Om du inte flyr långt härifrån, förslagsvis öster eller norr ut, så kommer den bestraffande hären från Norikland att visa vilken nådig anka jag är i jämförelse. Du kommer jagas i resten av dina dagar, så spring lång och spring fort. Förhoppningsvis har Hjorvalt redan berättat för dina mannar att de inte ska lyfta sina vapen mot oss, men man kan aldrig vara nog försiktig. Du stannar i fängelse tills dess att det är dags för din lilla uppvisning. Sedan får du fly för ditt liv, om du nu värderar det så högt. Utgå."

 Njord bockade och backade ut ur rummet och togs om hand av de sex vakter som stod utanför. Fyra samfälliga suckar hördes.

 "Vad tror ni om det?" Knorre ställde frågan rakt ut, ifall någon av dem hade lust att svara.

 "Jag tror han tog det," sade Kobbe som gömt sig uppe i gången i taket. "Det är inte helt fel att ha ett så hedervärt rykte som du. Men jag ska hålla mig i närheten av honom hela tiden ändå. Han är inte den mest pålitliga och hedervärda av ankor, den där Njord Ärrnäbb."

Senare samma dag, när solen stod brandgul och stor över skogen där Henning flytt till när han blivit blåst på tronen av Rågbald Snuskfot, kom budet via en andfådd anka att fiendens trupp på uppskattningsvis fyrahundra individer var inom synhåll från Redet. Angelica var i det läget redan uppe hos de tillfångatagna adelsankorna och på väg att ge dem tillbaka sin frihet. Den redan utmattade kuriren blev vänligt ombedd att springa upp till det översta tornet i slottet med samma bud han just lämnat till Knorre och Rut. Plikttrogen, duktig och rädd som han var gjorde springpojken som han blev ombedd. När hon fick budet spred Angelica det högt till alla som bodde i vindsrummet. "De är på väg."