Bland alla blänkande gåvor som låg på vagnen och var avsedda att fjäska sig in i grottan med fanns Baristas allra största skatt. Hans mörkrostade kaffebönor i vackra knytpungar låg på hedersplatsen i det vänstra hörnet närmast föraren. Tio stora termosar gjorde bönorna sällskap, fyllda till bredden med varmt, färdigbryggt kaffe. Det blev Baristas uppgift att förse alla de församlade med sin favoritdryck, en uppgift som han tog på största och fullaste allvar. Inte bara var det så att allting hängde på att han drack gästerna under bordet, att servera kaffe var för Barista det heligaste en anka kan göra. Därför ringlade sig kön ända bort till porten när han väl kommit igång och serverat de mest hedersvärda invånarna. Det tog enormt lång tid och Baristas egna kaffekoppar räckte inte långt. När dessa var slut beordrade den lilla ankan att var och en tvangs ta med sig ett eget kärl som han kunde hälla upp kaffe i. Det bar honom emot att servera kaffe i någonting annat än en mugg eller kopp, men det här var ett nödläge och ett extremfall. Han hade ju fått göra på liknande sätt i Bennyro.

 När kaffet höll på att ta slut i sina termosar började Barista brygga nytt. Förväntansfulla och nyfikna varelser kom fram för att smaka på vad det var den lilla ankan hade att bjuda på. Till sin enorma belåtenhet och lycka kunde Barista se hur det lyste i ansiktet på många av de som drack hans finaste kaffe. Kvällen fortskred och Hennes Sammansvurna berömde honom för allt och lite till. Edellen kom personligen fram efter sin fjärde kaffekopp och bedyrade högt nog för alla inom tio stegs avstånd att Barista var den bäste anka hon någonsin mött. Ett jubel steg och det skålades i Baristas namn.

 Men alltmedan kvällen fortskred började Henning tvivla. Skriken och ropen utanför blev bara högre. Aktiviteterna utanför tilltog istället för att avta, och allt detta springande till kaffevagnen gjorde honom nervös. Lite för mycket vinddrag vid något tillfälle eller någon som trasslade in sig i duken skulle avslöja hela operationen och stämningen skulle plötsligt genomgå en totalförvandling. En förvandling som Henning hoppades undvika. Aldrig så tyst viskade han till sina kamrater, vars pannor även de låg i djupa veck: "Vad händer om vi blir upptäckta?"

 Ulf såg allvarligt på honom, som om han just börjat förstå att deras plan var långt ifrån vattentät. Hans enda svar var ett finger som långsamt drog längs strupen.

 "Det här kommer inte att gå," sjöng Homeros tyst. Han hade slutligen lättat på trycket och fuktat sin blöja, men han hade motstått impulserna längre än Henning trott var möjligt. Nu tyckte han mest synd om trubaduren.

 "Vi har redan lyckats. Det finns ingen skatt här, Barista berättade ju det. Vi behöver bara ta oss ut obemärkta, smyga iväg hem och berätta sanningsenligt att det inte finns någon skatt och att Njord ljög... hoppsan."

 Ulf Aflin nickade sammanbitet. Han hade misstänkt det länge nu.

 Henning nästan flög upp. Eller hade gjort det om inte situationen redan varit så allvarlig. "Njord ljög! Redet är i fara, vi måste..."

 "SCH! Vi kan inte göra någonting nu. Vi måste bara ta oss härifrån och sedan skynda oss hem. Försiktigt och tyst, vi får vänta tills de somnar och Barista ger klartecken."

 "De kommer inte somna," viskade Homeros nästan skadeglatt. "Grekerna söp Trojanerna fulla med vin. Vin gör folk trötta. Ni försöker dricka dem till sömns med kaffe, era hjärnlösa dårar! Kaffe gör folk piggare, inte tröttare." Homeros hickade och frustade tyst i ett försök att hålla tillbaka en våg av skratt. Henning och Ulf kände det som om de just hoppat in i en kall dusch.

 "Kaffe gör folk piggare, inte tröttare!" flämtade Henning. "De kommer ju aldrig att somna om vi fortsätter så här!"

 "Jisses pojk, kom du redan på det?" Homeros flinade så stort och skadeglatt att Henning funderade på att sätta tillbaka nappen på dess rätta plats. "Det här blir någonting att sjunga om. De modiga ankorna från Redet försökte supa Hennes Sammansvurna under bordet med hjälp av kaffe."

"Du gör bäst i att sjunga om rätt saker," hotade Ulf. Homeros tystnade.

 Utanför vagnen hade Barista just hunnit inse ungefär samma sak som de där inne. Han hade stora lager kaffebönor kvar, men effekten av drycken hade just träffat honom som en blixt i huvudet. Han förstod att så länge kaffet flödade i struparna skulle ingen somna. För första gången i hela sitt liv önskade han att han bjudit på öl istället. Han utropade högt och tydligt att kaffet snart var på väg att ta slut, trots att han hade flera påsar bönor kvar, gömda under allt skräp de kallat för gåvor. Huvudstatyn föreställande Ankfader tittade vänligt och förstående ner på honom. Han hämtade styrka ur det.

 Han lutade sig över vagnen för att ta upp en nypa bönor och viskade så tyst han kunde: "Ni måste tänka ut någonting nytt så fort som möjligt. Kaffet gör dem piggare istället för tröttare."

 Även den sista omgången kaffe gick åt fort, och när de allra sista dropparna hällts över på kopp var det många ledsna ansikten som tittade upp på honom med saknad och längtan i blicken. Barista var tvungen att stålsätta sig för att inte ge efter för impulsen att brygga en ny omgång. Han förkunnade tydligt att det här var allt och att de Sammansvurna nu fick festa på vad sätt de ville.

 Plötsligt kom han på en sak som han glömt fråga. Efter att ha försäkrat sig om att kaffevagnen stod ensam gick han bort till Edellen, som välkomnade honom med ett leende. "Den där flygande, pipande och skrikande besten som flyger om natten, vill inte den ha något kaffe?"

 Edellen såg forskande på honom. "Vaddå för best? Jag vet ingenting om någon skriande fasa."

 "Men..." Barista var förvirrad. "Den som ni släpper ut nästan varje natt, som skriker och står i så där. Varelsen som skrämmer upp de stackars byborna om natten."

 Edellen skrattade mjukt. "Det är inget otäckt odjur som de dumma invånarna vill tro. Titta upp i taket."

 Barista gjorde som han blev ombedd. Han hade tidigare tyckt att det rörde sig uppe i taket, men avfärdat det som inbillning. Nu, med ett flertal koppar kaffe i kroppen och med den klarare syn som det innebar, såg han att han inte alls inbillat sig. Taket rörde sig. "Oh heliga ankmoder," viskade han. "Vad är det där?"

 "Det är det skrikande odjuret," svarade Edellen lugnt. "Eller odjuren. Där uppe i taket min vän väntar fladdermössen på att vi ska öppna portarna. De är den skrikande besten som byfånarna är så rädda för."

 Barista stod förstummad. Var det verkligen så simpelt? "Så... varför inhyser ni en massa fladdermöss?" Nu när han visste att de var där kunde han inte slita blicken från taket.

 "De bor här. Du vet ingenting Barista Kurtsson. Vi kan väl knappast be dem att flytta? Troligtvis har de bott här längre än vi. Jag har ingen aning. Men det har varit praktiskt för att hålla byborna i schack."

 "Och när... släpper ni ut dem?"

 "Snart. Portarna öppnas vid midnatt, och vi är inte där än."

 Plötsligt hördes skrik bortifrån de stora portarna. En smal strimma av stjärnhimmel syntes genom springan. Porten hade öppnats inåt några decimeter. Förskräckta rop och skrik nådde genom larmet av festande varelser. En röst röt över alla de andra. "Jag söker kungen! Var är han? Var är Kungen?"

 Barista kände igen rösten. Han flaxade upp i luften för att bekräfta sina misstankar. Det var lodjuret Tom. Kaffeankan ropade för att påkalla kattens uppmärksamhet, men hans rop dränktes av ett genomträngande skri. På bara en sekund förvandlades taket till ett stormande hav av svarta vingar och hela grottan försvann i ett moln av fladdermuskroppar. Skrikande, skränande, pipande och flaxande for de svarta varelserna kors och tvärs i rummet och sökte utgången. De hade fått vittring på den friska nattluften och ville ut och jaga.

 Barista kastade sig till beskydd bakom vagnen. Han såg inte till Edellen, så han skrek för att göra sig hörd över oljudet till vännerna i vagnen: "Den flygande besten var i själva verket tusentals fladdermöss, och nu är de lösa i grottan. Tom har kommit för att hjälpa oss, lodjuret Tom!"

 Fortfarande i betäckning bakom vagnen väntade kaffeankan ut stormen av svarta vingar. Fladdermössen var bara hälften så stora som honom, men de var ändå skräckinjagande. Efter en bra stund insåg han att fladdermössens skrik hade tystnat och att de skrik som fortfarande hördes i grottan var de från Hennes Sammansvurna. Plågade skrik och larm av strid.

 "Avbryt dessa galenskaper nu!" pep han. Ingen verkade höra. Han störtade fram från vagnens skydd och överblickade situationen. Långt bort i andra änden av grottan var det full rörelse och tuffa tag. Han kunde inte se de stridande, men att slagsmål pågick var uppenbart. Han vände sig till Ankfaders ansikte. "Snälla Ankfar, säg åt dem att sluta slåss."

 Hans böner blev besvarade. Ankfars röst dånade ut i grottan och stillade alla de bråkande. "Lodjuret Tom!" sade den. "De ankor du söker finns i detta rum, och de är oskadda. Ingen behöver lida mer, du har hittat rätt. Sluta slåss allihopa, ingen mer får skickas för tidigt ut ur Moderns beskyddande mage. Tom, de ankor du söker skola träda ut ur Fadern i vilket ögonblick som helst. Moderns Sammansvurna, trogna tjänare, Jag sänder er mina egna barn för att lösa den konflikt som nu uppstått. Barista, säg de magiska orden!"

 Barista flaxade upp halvvägs till grottans tak för att få en överblick över situationen. Allas ögon riktades mot honom, inklusive två par lodjursögon. Tom fick med sig sin partner alltså. Barista log inombords när han högt och tydligt förkunnade sin favoritfras: "Kaffe löser alla problem."