Resten av den kvällen gick alldeles för fort. Knorre och Angelica spenerade över en timme åt att försona sig med hjälp av ord och handlingar, medan övriga invånare i borgen och staden förberedde sig för invasion ifrån söder. Efter att Angelica gått somnade Knorre igen, för det han genomlidit de senaste dagarna gjorde honom oändligt trött när han väl vaknade.

 Rut och Angelica skötte upprustningen av Redet från tronrummet. Ankorna som bodde utanför stadens murar skulle dras tillbaka innanför murarna, tillsammans med all proviant som kunde hittas. Att inkvartera alla 'lantisar' i staden var ingen lätt uppgift, men att locka dit dem var destu lättare. Det var en resande cirkus i staden, och alla ankor älskar cirkus. Det var inte Ankmossens Cirkusteam som skulle uppträda, men cirkus är alltid cirkus. Hela dagen hade förflutit utan varesig regn eller solsken, de gråa molnen hängde bara högt över deras huvuden som irriterande, urvattnade trasor.

 Vakterna som Knorre och Hjorvalt stuvat undan i fängelsehålorna hade genast släppts ut efter att mästerhjärnan blivit knivhuggen. Nu förberedde sig alla för krig utifrån vad de styrande valt att berätta. Vilket inte innefattade att trupperna som var på väg mycket väl bara kunde tänkas lägga ner sina vapen och lägga sig på rygg såsom hade varit Knorres plan. Försoningsprocessen mellan de sex adelshusen var i full gång, och det enda hus som fortfarande var motsträvigt var familjen Svartvinge. Så länge Dolores satt i fängelse med oviss framtid var hennes avkommor och andra släktingar på det humöret att de stängde in sig i Svartvingarnas kvarter och inte släppte in någon som inte ville förhandla om Dolores framtid. De två nu styrande kvinnorna hade gått dit tillsammans en gång och genomlidit ett långt och tröttsamt samtal som inte genererat något som helst resultat. Efteråt hade de båda tyckt att det var fruktansvärt bortslösade två timmar och båda hade varit överens om att inte gå dit igen. Stämningen hade varit i det närmaste hatisk, speciellt när damerna sagt att Henning var en nådig kung och säkert skulle ge Dolores det straff hon förtjänade. Av någon anledning tyckte inte Svartvingarna det var någon bra idé att ge deras överhuvud ett straff som hon förtjänade. De hade blivit både arga och rädda vid omnämnandet. Speciellt arga hade de blivit när det framkommit att Herman och Adolf inte skulle ansluta sig till sina övriga släktingar och vänner. Angelica hade fast beslutat att det vore bäst att hålla dem under stenhård bevakning och i fortsatt fångenskap. Men för att hålla dem i fångenskap skulle det även bli nödvändigt att hålla alla de andra försvunna instängda. Efter att var och en fått tillstånd att övertyga sina släktingar om att lägga ner sina vapen mot varandra och istället lyfta dem mot den gemensamma fienden kröp de fångade adelsankorna tillbaka upp i tornet igen. Där hade de alla bekvämligheter man kunde önska sig som fånge, och de hade lugn och ro att planera inför vad som komma skulle.

 Lugn och ro hade dock inte Angelica och Rut, och inte blev det bättre av alla lantisar som plötsligt skulle inhysas i staden. Det var två utmattade damer som gick och lade sig den kvällen, med förmodat två dagar innan ankorna från Norikland skulle vara vid deras portar. För säkerhets skull hade Redets murar försetts med fler vakter än vanligt redan innan det förmodade ankomst-datumet, för man vet aldrig vad fienderna kunde tänkas ta sig för.

Om det kändes som att kvällen gick för fort så kom morgonen ännu fortare. Men ingen tid fanns att förlora, så Angelica stapplade upp ur sängen så fort hon vaknat, tvättade sig, klädde på sig anständig hovklädsel och gick ut ur rummet. Två par rödsprängda ögon såg förvånat på henne och deras ägare gjorde trött honnör när Fru Brandnäbb gick ut ur sin sängkammare. Hon nickade en gång mot dem. Om de hade sovit på sin post hade det inneburit en månads tid av tjänarsysslor för de bägge. Förutsett att hon inte dött under deras pass. Då skulle de stryka med själva också, på ett högst obehagligt vis. Vakter som somnat på sin post och överlevt medan ankan de vaktat dött dömdes till hängning. Ett fruktansvärt grymt öde för en anka. Ankor har ju vingar som de kan flyga med, men de kan inte flyga i alla evighet. Bödeln ställde sig alltid ovanpå den ställning från vilken den dömde ankan blev hängd, så att den inte flög och satte sig att vila på ställningen. Det hela brukade så att hur tappert ankan än flaxade för att hålla sig vid liv och hur länge det än dröjde, det slutade ändå alltid med att ankan till slut inte orkade lyfta vingarna och flaxa längre utan ströps långsamt till döds. Det hela kunde pågå i flera dagar om den som skulle straffas var tillräckligt uthållig. För att göra det hela ännu grymmare så utläts benådning ifall ankan klarade sig i sju dagar och sju nätter, något som fick de dömda att bokstavligt talat kämpa för sina liv. Ingen hade hittills lyckats hålla ut i en vecka så vitt Angelica visste.

 Det var väldigt tidigt på morgonen, så Angelica unnade sig en promenad utanför slottets väggar. Morgondimman låg lagom tung i staden och dämpade både ljud och lukter från kvarteren. Gatstenarna var våta av den fuktiga dimman och husen såg spökligt öde ut där de tornade upp sig mörka mot dimmans vita och himlens ljusnande grå. Staden hade inte vaknat ännu, och vissa av de ankor som låg och sov i rännstenarna såg inte ut att vilja vakna på många timmar än heller. Angelica huttrade där hon gick och drog sin hovmantel tätt omkring sig. Den kallaste tiden på dygnet är alltid den när solen precis är på väg upp. Ensam vaken i hela staden strosade hon omkring i de finare kvarteren där de relativt högavlönade bodde. Tankarna gick i riktningar som att om drygt 24 timmar skulle en främmande armé vara utanför murarna och vilja komma in i staden. Bland alla dessa vackra, ståtliga byggnader. Den anfallande styrkan hade uppskattats av olika spioner, men det vanligast förekommande budet var att de femtio som Njord hävdat att han givit sig av hemifrån med var åtminstone sex gånger så många som när de började. Enstaka stadsvakter som dragit nitlott om vaktpass var de enda ankor som förutom hon var vakna, och vakterna såg inte särskilt vakna ut heller. Huttrande, frysande och med tankarna nu samlade i en stor klump i halsen hastade Angelica tilbaka till tronrummet.

 Rut var på plats när hon passerade de fyra vakterna och drog upp dörren. Den andra kvinnans fråga om Angelica sömnvanor var bara till hälften yttrad när hon såg var hon varit. Istället förbyttes den vassa frågan i ett 'Godmorgon' och en uppfriskad Angelica gick för att tackla den andra kvinnan och den gigantiska hög med problem som dagen skulle kräva en lösning på. Med en gemensam suck satte de två kvinnorna igång för dagen.

 Vid middagstid fick de hjälp av Knorre Af Anka som släpat sig upp ur sin sjuksäng och ansåg att han inte hade tid att vila längre. Timman var nära då hans planer skulle avgöras, och han ville inte missa slutskedet. Dessutom ville han kontrollera att allt gick som planerat. Efter en stunds uppdaterande av läget bestämde sig Knorre för att han var nöjd. Han ropade in en tjänare.

 "Ja?" undrade ankan som kom in.

 "Hämta hit Njord Ärrnäbb."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...