Natten som följde efter att man sett hären tåga i fjärran vaknade Kobbe plötsligt. Han trodde att han hört någonting.

 Det var alldeles tyst och alldeles mörkt, precis som det brukade vara när han vaknade. Det var ytterst sällan han sov i sitt eget gemak, allt som oftast sov han, liksom i natt, i sitt mörka och hemliga rum djupt inne i Redets hjärta. Han trivdes i det kompakta mörkret och den totala tystnaden. Det här var hans ställe, hans... och en annans. Men då, innan plikten tvingat dem isär, hade de varit för unga för att göra annat än utforska och leka gömme.

 Kobbe vände oroligt på sig. Han visste inte hur långt borta den stundande dagen var, men han visste med all säkerhet att solen inte stigit upp ännu. Efter all sin tillbringade tid på mörka platser hade den unge Halvhalsen utvecklat en känsla för om det var dag eller om det var natt utanför de tjocka väggarna. Nu visste han att de var natt. Detta gjorde honom både lättad och orolig. Han såg inte fram emot morgondagen, för den skulle innebära en fara för honom själv och för Redet. Han avskydde öppet krig där han inte själv hade stort övertag, och där vad som helst kunde hända. Dessutom väntade många svåra och jobbiga beslut under morgondagen.

 Det var på grund av besluten han var både tacksam och plågat över att han vaknat i förtid. Nu hade han tid att fundera och överväga, men det är inte alltid positivt. Det borde ha varit enklare än det nu var. Plötsligt insåg han varför han vaknat. Det fanns två olika anledningar, varav den ena hade med morgondagen att göra. Beslutet var ännu inte fattat. Det andra hade med spöken att göra. Precis innan han vaknade tyckte han sig kunna se ögonen...

 Han vände sig tillbaka igen, mer oroad av den andra anledningen än av den första... Och plötsligt såg han dem igen. De blå-grå, stora ögonen som tillhörde Anja Anka. Den enda anka som kände till hans hemliga rum, flickan han spenderat nästan hela sin barndom med. Han var två år äldre, men det var ingenting som märktes när de var tillsammans. Den enda anka som någonsin fått ta del av hans liv, men som för ett år sedan försvunnit. Och nu var hennes ögon tillbaka.

 De tittade på honom utan att blinka. Han försökte upprepa samma bedrift men lyckades till slut inte. Tårarna kom och störde, och han kunde inte avgöra om tårarna var av saknad, vrede eller bara torra ögon. Så fort han blinkade försvann ögonen, men de låg kvar på näthinnan som ett vackert minne. Var det kanske bara det det var från början? Ett vackert minne?

 Han stirrade länge ut i mörkret utan att upptäcka ögonen igen. Kanske blundade han, kanske fanns där ingenting att se. I totalmörkret visste han ingen skillnad. Han malde inom sig tankarna om morgondagen en stund. Alla tre förhandsalternativ han radade upp kändes fel. Att göra ingenting, vilket var vad både han och Knorre hoppades på, kändes dumt. Han tyckte att han borde utnyttja situationen till någonting mer konstruktivt. Personligen skulle han inte tjäna ett dyft på att låta allting gå Knorres väg.

 Alternativ två var att skjuta Njord med en riktig pil istället, men det skulle bara skapa krig och onödigt dödande. Kobbe avskydde synen av blod, vilket tillsammans med underlägsen muskelstyrke var en av anledningarna till hans användande av blåsrör. Den idén hade han bara övervägt för det roliga i att ställa till det för Knorre Af Anka. Totalt meningslöst egentligen, när han tänkte efter. Ibland måste man få göra saker bara för att det är kul, men ett vitalt tillfälle som det här är inte rätt tidpunkt.

 Och det tredje alternativet... Att utnyttja Njords desperata ställning, hjälpa skurken Ärrnäbb och få personliga fördelar... "Det skulle du aldrig tycka om," viskade han till ögonen han tyckt sig ha skymtat tidigare.

 Rösten som till hans stora förvåning svarade var svag och lät avlägsen, men så underbart lik. "Du inbillade dig alltid att du visste vad jag tänkte. Du skulle blivit förvånad om du visste hur ofta du hade fel."

 "Anja?"

 "Självfallet, dummer."

 Kobbe tyckte sig ana en rörelse längre ner i rummet, men han kunde inte känna någon närvaro. Huden knottrade sig under fjädrarna. "I ett år har du..."

 "Iakttagit Redet och ditt eget och min halvbrors förehavanden. Han är inte stark nog, Kobbe. Makten är i dina händer, så fort du får undan Knorre."

 "Anja? Är det verkligen du?" Han hade svårt att avgöra om han verkligen hörde hennes röst eller om det bara var inbillning. Hon talade som om hon visste djupet av hans själ.

 Det hördes den lättaste av suckar, och med den följde en doft som fick Kobbe att tänka på rosa moln. Han kände sig alldeles yr när hennes svaga och fjärran röst ögonblicket senare talade till honom igen. "Alla dina sinnen talar om för dig att det är jag, stämmer inte det?"

 "Inte synen," sade Kobbe. "Och inte smaken..." Men halvvägs genom den sista meningen upphörde den att stämma, för plötsligt fann sig hennes näbb vid hans, och de rosa molnen trasades sönder i en kaskad av guld. Han hade många gånger inbillat sig hur det skulle vara, hur det skulle smaka att kyssa Anja, och nu hände det för första gången på riktigt. Den enda som han någonsin verkligen älskat. Han darrade av lycka och njutning och i flera sekunder genomförde han tillsammans med den han alltid älskat den handling han tidigare bara inbillat sig. Han hade vid otaliga tillfällen rört vid henne, men aldrig i närheten av så mycket som han skulle vilja.

 Kyssen varade bara i några sekunder och lämnade Kobbe galen av längtan efter en till. Men när han sökte sin partner med näbben igen var hon borta. "Det sista sinnet måste vänta," sade hon, och rösten lät återigen svag och avlägsen.

 Hennes ord var som en kalldusch. Plötsligt kände han att någonting stod helt galet till. "Vad har hänt? Anja, vad är det som hänt? Är du ett spöke?"

 "Ett spöke är jag definitivt inte. Men det är här i mörkret vi får träffas och ingen annanstans. Jag bevakar dig dygnet om, men du får inte se mig. Jag lever och jag är här, det är allt du behöver veta."

 "Åh, jag älskar när du är så hemlighetsfull." Han insåg plötsligt hur lätt det var att säga just de orden, de orden som han tidigare bara tänkt men aldrig yttrat högt. "Jag älskar din röst och din doft. Jag älskar dig Anja, och det har jag alltid gjort. Jag älskar dig."

 En liten stund dröjde det innan orden ekat ut, och därpå följde en ungefär lika lång tystnad. "Jag vet," svarade Anja till slut. "Angående ditt bekymmer, min käre vän, så finns det ett fjärde alternativ."

 "Det finns det kanske..." sade Kobbe dröjande. "Hatar du honom fortfarande?"

 Tystnad och ensamhet var det enda han fick till svar. Tystnad och ensamhet var det enda som fanns i rummet, men i hans näsborrar dröjde sig minnet av hennes ljuvliga doft kvar, och minnet av hur kyssen smakat. "Anja, hatar du honom fortfarande? Vad ska jag göra?"

 Men plötsligt visste han det. Plötsligt visste han hur han skulle göra. Han somnade lycklig och sov som en stock resten av natten, och i drömmarna vandrade han på rosa moln, med en doft av rosor och en smak av... kärlek. Han behövde sin sömn, för morgondagen skulle bjuda på både överraskningar och otäckheter.

 

Party blogg

28 juni 2011 21:17

Vad coolt med en följetong på det här sättet. Det har jag inte sett på någon annan blogg förut tror jag. Du skriver bra!

http://bloggfest.wordpress.com

Jon Järnfot Gyllenstig

29 juni 2011 10:56

Tackar, man tackar ^^

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...