Vratyas var den som fattade sig snabbast. Han promenerade lugnt ut från trädet där han stod bakom och sade vänligt till dvärgarna: "God förmiddag, ädla dvärgar. Får man fråga vad som är anledningen till denna okamratliga uppståndelse?"

 Dvärgarna tittade ömsom misstänksamt på varandra, ömsom argsint på Vratyas. Och på Skroger som krälade fram bakom sitt träd och påminde om en snögubbe.

 "De vill också ha den!" Brölade en av dvärgarna. "De är ute efter den! Hör som han pratar, han försöker lura oss!"

 Dvärgarna skrek och började gå närmare. De var sex till antalet, och en sjunde låg medvetslös borta vid stubben. Våra hjältar hade ingen aning om vad de talade om och Vratyas försökte till varje pris styra undan det överhängande slagsmålet.

 "Vi är inte intresserade av vad det nu är ni bråkar om. Jag vet inte ens vad ni pratar om. Den där enhörningen ledde oss hit, vi vet varken varför vi är här eller vad det är ni bråkar om."

 "Vad är en enhörning?" undrade dvärgarna och stannade upp.

 "En sådan där," sade Vratyas och pekade. Men han lyfte bara fingret halvvägs upp innan det tog stopp. Enhörningen var försvunnen. När han tänkte efter så hade han inte sett den sedan de kom fram till dvärgarna. Han kände hur han blev kall inombords.

 Dvärgarna såg sig omkring med förvirrade miner. Uppenbarligen kunde inte de heller se någon enhörning. I deras stenansikten stod skrivet en insikt: De försöker lura oss.

 Skroger såg detta och tolkade det på sitt eget sätt, och han ville vara den första som handlade. "Om ni vill leva, så ska ni inte stanna här! Småttingar! Ni lämnar saken och fortsätter bråka... inte här!" Och han drog sin gyllene yxa och gjorde sig redo för strid. Vratyas gjorde samma sak, med enda skillnaden att han drog fram sin båga istället för en yxa. De hade båda väntat länge på ett tillfälle som detta: det var längesedan deras vapen fått gjuta blod.

Vem fan sitter och bloggar en varm sommardag!? Vanligtvis inte jag, men nu var det längesedan jag skrev och jag känner mig skyldig att visa att jag lever igen. Till alla er som undrat och oroats: jag lever!

Det är härligt med sommar, och det har jag njutit av! Det är kul när man kan gå ut i trädgården och plocka sig sin frukost bland alla växande godsaker. Och det är inte gräs jag äter, det kan jag bedyra.

Jag har planerat en massa för det kommande rollspelet, problemet är att jag inte vet när nästa tillfälle kan bli. Nästan samtliga spelare är upptagna med annat :/ Men jag har saknat det, så därför fortsätter jag på berättelsen om hur det senaste rollspelstillfället förlöpte.