Nu hade de dödat varsin dvärg. De hade en var kvar och två till som fortfarande bråkade borta vid stenen. Så fort Vratyas dvärg dog tog Skroger sin egen i skägget, svingade den hjälplöse, vimmelkantige dvärgen runt i tre bågar ovanför sitt huvud och kastade den sedan mot dvärgen som var i strid med Vratyas. Jägaren hann precis uppfatta rörelsen i rätt tid och lyckades kasta sig undan från dvärgprojektilen. Hans motståndare var inte lika lyckosam, utan fick sin forne kamrat över sig. Den forne kamraten klarade inte luftfärden och smällen utan koolade av på kuppen.
 Vratyas dvärg reste sig långsamt upp. Han såg märkbart medtagen ut. Skroger väntade inte länge, utan sprang fram mot även denna dvärg för att plocka upp honom och kasta mot de två stridande dvärgarna borta vid stubben. Men dvärgen var beredd på hans rusning, och när han närmade sig lutade sig dvärgen ner och tryckte upp ett hjälmprytt huvud mot den anfallande med avsikten att krossa hans kronjuveler. Skroger lyckades gira undan precis i tid för att säkra sin släkts framtid, och med ett stön slängde han sig ner i snön. Vratyas såg med ett leende hela spektaklet, och när Skroger trillade var han där och överföll dvärgen med sitt nyligen återfunna svärd.
 Dvärgen var dock beredd på detta, och han slogs som med nyväckt energi. Han tog upp en stridshammare han inte använt tidigare och dunkade undan Vratyas vapen. Under tiden hade Skroger återhämtat sig, och i samma stund som dvärgen skulle gå till motattack på Vratyas tog krigaren och bärsärken upp dvärgen i famnen och tvingade hammaren ur dess grepp. Men dvärgen vägrade se sig själv besegrad, och innan Skroger hunnit kasta den mot dess stridande kamrater vilket varit hans avsikt fullföljde dvärgen sin onda plan att krossa Skrogers nötter med sin hårda näve. Skroger stönade högt av smärta, vilket han aldrig brukade göra annars, men han släppte inte dvärgen. Den kortväxte stenfiguren gjorde samma sak igen, och nu tvingades stackars Skroger släppa.

 Dvärgen skyndade sig upp på fötter och kom upp lagom till att Vratyas tagit hans hammare och drämde den i huvudet på honom. Friheten som dvärgen skapat åt sig själv var alltså mycket kort, och innan han visste ordet av hade den rasande Skroger tagit honom i benen. Den lille varelsen försökte göra samma sak som tidigare, men bärsärken tänkte inte ge honom det tillfället en gång till. Han slog dvärgen i marken tre gånger med en stavelse på varje ord (fast han hade knapppast själv någon aning om vad en stavelse är).

 "DU!"

"SKA!"

"DÖ!"

Skrek han. Och dvärgen lydde. Nu fanns det bara två stridande dvärgar kvar.