I källaren av is hade striderna lagt sig. Den enda kamp som ännu pågick var den mellan Vilma och elden. Det rann fortfarande om väggarna men varken älvan eller elden tycktes få något övertag. I bland flammade den våldsamt upp, ibland blev den nästan normal. Eldens ständiga lynnighet bidrog till den otäcka stämningen i den frusna källaren. Vratyas och Skroger stod med vapen riktade mot Sigvard och såg tvekande på varandra.

 Vratyas: "Skroger, kan du något bra sätt att ta itu med falska as? Vad gjorde du den där gången när du såg ditt livs kärlek bli våldtagen?"

 Skroger: "NEJ, Skroger aldrig kär! Men vacker kvinna blev pucklad på av ful man. Skroger ta ful man och göra han till ännu fulare man, höhö." Han knakade med knogarna.

 "Snälla låt mig förklara!" snyftade Sigvard skräckslaget. "Det var inte mitt fel!"

 Båda hjältarna vände sina blickar mot den de tryckte upp mot väggen. "Nå låt höra då," sade Vratyas utan att ta bort sitt kortsvärd från hans bröstkorg.

 Sigvard började berätta: "Jag blev överfallen av Hrafdýr för två månader sedan. Och jag blev som han och hans gelikar. Eller nej jag blev inte riktigt som han, han är unik på något sätt. Men jag blev en skugglös. Efter att han bitit mig försvann han och jag trodde jag hade tur som levde men ack, vad jag förbannar den turen om det nu var tur! Det är en förbannelse jag fått! I ett par dagar ignorerade jag hungern efter blod som jag kände och försökte leva ett normalt liv precis som förut. Men jag förgicks av blodtörst, och denna drev mig till den galenskap som fick mig att döda mitt första offer. Efter det sökte Hrafdýr upp mig igen och sade att han hade en lösning på mitt problem: Att gå med i hans anhang. Om jag var agent åt honom, sade han, så skulle han göra det mycket lättare för mig. Jag lovade honom detta och hungern försvann nästan. För att min beteckning skulle fungera fick jag ju inte döda någon och allt måste vara som vanligt, men när törsten kom över mig var det svårt. Jag lyckades dock, för jag tänkte på hur hemskt det skulle bli annars. Han tvingade mig att spionera på och försöka få andra, som er, att förgöra den andra kulten som han kallade för skuggfolket."

 Vratyas: "Du gjorde detta, trots att du visste att det kunde leda till allas undergång. Sannerligen, du är en vek och feg stackare."

 "Ja men så gör slut på det då! Döda mig! Jag klarar inte av den här blodtörsten!"

 Vratyas: "Nej, jag tror jag vet vad vi kan göra med dig. Du ska få ditt öde i sinom tid, men du måste ha varit insatt i hans planer, berätta. Vad tänkte han?"

 "Ni måste tro mig, ädla hjältar, jag ville inte göra det här! Jag visste att det var fel, men Hrafdýr tvingade mig! Han sade hela tiden att han var trogen sina vänner, sin familj. Jag förstod inte vad han pratade om, men han sade hela tiden att han skulle hjälpa sin far och son. Vem sonen är vet jag inte, men ett namn dök ständigt upp som hans pappa: Gamle Bosse! Han sade någonting om att utföra sonens vilja och återbringa pappan till liv. SÅ sade han också att Frosthem måste förgöras, och han tänkte göra det genom att smälta fjorden som staden ligger på. Snälla ni, jag vet inte mer!"

 Vratyas och Skroger tittade på varandra. Båda nickade i samförstånd och Vratyas sade högt: "Vilma, ta hand om Naffe när du släckt elden. Vi besöker er i morgon för den utlovade belöningen." Så grep de båda Sigvard i varsin arm och släpade med honom uppför den isiga trappan och upp i ljuset igen.

Ovetande om vad som hände nere i källaren sprang Niramir uppför den krökande, hala trappan. Hennes blick var stadigt fäst på den mörkklädda, bastanta ryggen framför henne och hon lät sin piska vina mot den då och då. Men Hrafdýr Svartbälte verkade osårbar. Dessutom sprang han nästan snabbare än hon, och när hon försökte få honom att halka hade inte heller det någon effekt. Hela hennes uppmärksamhet var riktat på mannen framför henne och på att inte halka, så hon blev fruktansvärt förvånad när hon kände kallt stål tränga in i vaden. Med ett förvånat och plågat stön trillade hon i trappan. Hon hann vända sig om i fallet och se två svartklädda människor med dragna vapen stå lutade över henne. I det dunkla skymningsblå ljuset kunde hon se hur det droppade om den ena förföljarens svärd, och samma svärd höjdes igen för att ge henne en nådastöt. I den smala trappan hade hon ingenstans att ta vägen och hon kunde inte resa sig, hon kunde bara med förfäran se svärdet sjunka mot henne...

 Men så hördes ett fräsande ljud och hon nåddes av lukten av bränt kött. De bägge vakterna föll livlösa ner till marken och i mörkret såg hon skuggan som hon kände igen som Nisse. Hon fortsatte linkande uppför trappan efter att ha nickat sitt tack åt Nisse.

 Ungefär samtidigt, uppe på torget, stod Narzek och lutade sig mot en husvägg. Han hade sovit alldeles för länge under natten, alldeles för tungt. Nog var han utvilad, men han hade missat när de andra gav sig av och hade ingen aning om vart de tagit vägen. Frelanders hade givit honom en rejäl avbasning. Han hade letat hela dagen och stod nu och spanade över torget.

 Plötsligt såg han en ganska bekant figur springa ut ur templet till ingen Gud. Han började springa mot honom och hojtade glatt: "Tjenare Hrafdýr! Whaddup dawg?!" Men Hrafdýr stannade inte för att småprata, så Narzek sprang efter, fortfarande glatt hojtande. Han hade äntligen hittat någon.

 Hrafdýr verkade inte ens se honom, så Narzek bestämde sig för att göra honom uppmärksam på hans närvaro. Medan han försäkrade sig om att ingen på torget glodde på honom trollade han fram en snöboll och kastade mot Hrafdýr. Han träffade rakt i häcken och tricket fungerade: Hrafdýr märkte honom. Allt han fick från Hrafdýr var en mordisk blick, innan Svartbälte tog ett jätteskutt upp på ett hustak och hoppade iväg.

 När han med en suck vände sig om fick han se en sårad kvinna som linkade fram med besviken och frustrerad uppsyn. Narzek log för sig själv och gick fram mot henne: Han skulle få hjälpa en jungfru i nöd :)

 När Nafmenlos vände sig om för att följa Niramir med blicken gav dvärgen upp ett jättevrål. Ytterligare två vakter föll och nu var endast tre kvar. Av dem rusade två vakter efter Niramir upp för trappan. Nisse följde efter dem.

 Dvärgen trängde sig förbi Skroger och svingade med fruktansvärd kraft sin hammare mot Nafmenlos. Ledaren för skuggfolket hann bara vända sig om innan dvärgens hammare tryckte in hans bröstkorg med ett hemskt knakande. Naffe gav upp ett väsande stön och föll till marken. Han andades väsande, men han andades i alla fall. I samma stund lyckades äntligen Vratyas besegra den som han var i strid med och anslöt sig till Skroger för att plocka ner dvärgen.

 Innan han hann fram för att hjälpa utdelade dock dvärgen ännu ett hemskt slag som nästan slog Skrogers vänsterarm ur led. Elden flammade otäckt stor bakom dem och vreden flammade upp i Skrogers ögon. Det verkade hunsa dvärgen, som backade bort mot lågorna.

 Vratyas och Skroger såg varandra i ögonen med invant samförstånd - det de tänkte göra hade de gjort många gånger förr. Tillsammans gick de fram mot dvärgen och Skroger började:

 "THIS!"

 Vratyas: "IS!"

 Båda två: "SPAARTAAAA!!!" när vrålet avslutats måttade de båda varsin spark mot dvärgen. Skrogers hårda känga hamnade med ett krasande i skrevet på offret och Vratyas spark träffade den kortväxte figuren rakt i bröstet. Efter skrevsparken hade dvärgen ingenting att sätta emot och Vratyas vredesmättade spark knuffade dvärgen av fötterna och in i lågorna. Ett skrik som om någon utstod överjordisk smärta steg från lågorna men dog sedan ut på en halvminut.

 Endast en av de mörkklädda vakterna med huvan neddragen var kvar i rummet, och den backade upp mot väggen. Vilma stod alldeles stilla och kämpade troligtvis med elden som brann. Väggarna höll på att smälta runt dem och det droppade från taket. Med dragna vapen närmade sig Vratyas och Skroger den ende kvarvarande. När denne inte kunde backa längre utan stötte i väggen stönade han bedjande:

 "Snälla döda mig inte!"

 Vratyas: "Ge mig en bra anledning att inte döda dig!"

 Vakten: "Det var inte mitt fel, det var inte meningen. Snälla, låt mig leva eller gör slut på mitt lidande!" Han kastar bak sin huva och de känner genast igen honom. Det är Sigvard från de vises råd, mannen som sände dem ut på uppdraget och som de såg dö. "Jag kan förklara."

*Naffe* och Nisse är först in i källaren och det blir också de som möter de första huggen från dem som vaktar källaren. Nafmenlos har piskan i höger hand och ett kortsvärd i den vänstra, och parera med lätthet ett slag med svärdet. Vakten skriker en varning och backar inåt i rummet. Den andra vakten överföll Nisse, som vände sitt ankansikte mot honom och tog stryptag. Ett fräsande ljud hördes och lukten av bränt kött spred sig i det frusna rummet. De tre äventyrarna kom in lagom för att se vaktens huvud brännas bort från resten av kroppen under Nisses beröring. Skroger tittade med förskräckelse på sitt pekfinger och tänkte förfärat på vad som kunde hänt om han faktiskt petat på Nisse.

 När hjältarna kom ner i källaren kunde de konstatera följande: Fem levande vakter stod i rummet och formade en halvcirkel runt en eld som brann i bortre änden. Vid elden stod Hrafdýr svartbälte och en dvärg. På ett bord mellan de bägge låg en till synes livlös anka, och det var Hrafdýr som mässade medan han rörde sina händer över djuret. Niramir förstod att de tänkte göra något med ankan och använde magi för att försöka få liv i den igen så att den kunde springa iväg. Hon kände hur det lyckades och alla såg med förundran hur det spratt till i ankan. Den flydde dock inte som hon väntat sig utan hoppade rakt in i elden.

 I en sekund lades hela rummet i totalt mörker och ett vrål steg från andra sidan. Sedan kom ljuset tillbaka och elden flammade mer fyrdubbel styrka. Hrafdýr började kackla av skratt.

 "Det var precis det här vi ville uppnå, träskalle! Men våra klantarsel till jägare hade ihjäl ankan innan de kom hit med den, så vår ritual fungerade inte. Tack så mycket, nu har våra planer gått i lås och era öden är beseglade. Nu är jag en hjälte medan ni har dömt norden till undergång!"

 "Du skall inte lyckas, din smutsiga bov!" utropade Nafmenlos. "Vilma, släck elden. Vi andra tar hand om skurken!"

 Hrafdýr skrattade igen och tillsammans med de fem vakterna och dvärgen rusade han fram mot hjältarna och Nafmenlos. Tre av vakterna gick på Nisse med sina skuggdolkar, men de var utan effekt. Nisse log och brände två av dem med sina bara händer. Alla var upptagna med varsin vakt och Skroger slogs mot dvärgen, sida vid sida med Nafmenlos när Hrafdyr fnissade: "Norden skall BRINNA! Ur vägen!"

 Svartbälte började springa mot den enda utgången, rakt mot Niramir. Nafmenlos rörde sig för att ställa sig i vägen, Hrafdýr högg honom med ormlik smidighet i sidan med en dolk. Niramir tänkte inte låta honom komma undan utan ställde sig redo med sin piska. När han var nästan framme log Hrafdýr, tog ett jätteskutt och snurrade runt uppe i luften, landade med fötterna på Niramirs axlar, skjöt ifrån så att han fick fart mot utgången och puttade omkull Niramir. Omtöcknad såg skuggkasterskan sin fiende springa mot utgången, och hon satte efter. Skroger vände sig om för att sätta efter Hrafdýr, men dvärgen slog honom hårt i ryggen med sin hammare. "Efter honom!" skrek Nafmenlos, och Niramir sprang.

Ljuset återvände till rummet. Framför dem stod en varelse som inte var helt olik en älva. Den var vit som snö och genomskinlig, och kunde mycket väl ha varit en älvaskugga om inte för att den var mycket längre än en älva. Och hade en anknäbb.

 "Följ med oss, Nisse, och hjälp oss att förgöra ljusets fiender!"

 Nisse nickar och Nafmenlos (hjältarna kallar honom i tysthet för Naffe), Vilma, Nisse och våra hjältar beger sig ut på gatorna. Inne bland gränderna stannar Naffe plötsligt och vänder sig mot Vratyas:

 "Var sade du att de hade sitt tillhåll?"

 "I en frusen källare under templet till ingen gud. Ett otäckt ställe om du frågar mig."

 "Låter trovärdigt. Låt oss gå dit genast!"

 De sätter av i trav längs de frusna gränderna och kommer snart fram till templet. Det är ganska mycket folk på torget men inte alla ser dem gå in. De smiter snabbt in genom portarna (som fortfarande öppnas utåt) och kommer in i ett öde tempel, så när som på två vakter borta vid trappan ner. De tittar skräckslaget på sina fiender och gör sig redo. Nisse fyrar av ett brett leende och glider fram till dem genom rummet. De hinner inte ens byta från kortsvärd till skuggknivar innan Nisse är färdig med dem.

 De andra går fram och ner för trappan. Återigen kommer känslan av djupfrysning över dem, och känslan av att gå under enorma mängder fruset vatten. I vad som känns som minst en kvart går de stadigt neråt, de går långsamt för att inte halka på trappstegen av uthuggen is. Plötsligt får Skroger en tanke, vilket inte sker särskilt ofta, och han yttrar den genast: "Kan man peta på Nisse?"

 Nafmenlos nästan snubblar till och drar sin piska. Han är tydligen också nervös. Så ler han ett översittarleende och tittar ner på Skroger. "Du vill inte pröva."

 De fortsätter i tystnad ner genom den frusna gången. När de börjar se ljuset i tunnelns slut hör de också ett bekant ljud. Ett mässande. Fruktande vad som kan vara i görningen rusar de ner i rummet...!

De drog upp dörren till skuggfolkets tillhåll och möttes av synen av Nafmenlos i samtal med Vilma borta vid elden. Båda såg mycket lättade ut när hjältarna kom in genom dörren.

 "Så skönt att se att ni lever!" Utbrast Nafmenlos. "Vad hände med ankan?"

 Skroger: "Vi besegrade stor anka, fick liten anka i pris! Han heter Nisse."

 Nafmenlos: "Åh, utmärkt! Jättebra, då kan vi sätta igång med vad vi så länge behövt göra!"

 Skroger: "Vad ska ni göra med honom?"

 Nafmenlos: "Jag är rädd att när vi är klara med... Nisse... kommer Nisse inte att gå att känna igen som en anka. Vi ska använda honom för att skapa ett vapen som de Skugglösa inte kan rå på. Nisse kommer inte längre att vara en anka."

 Skroger tittar surt på honom, sedan ner på Nisse. Sedan tittar han upp igen med ett brett leende. "Okej, här har du!" sade han och gav leende ankan till Nafmenlos.

 "Tack så mycket! Vilma, sätt igång!"

 Medan hjältarna och de fyra vakterna vid dörren såg på flyttades ett bord från ena hörnet till mitten av rummet synbarligen av sig självt. Vilma gick bort till den bortre väggen, öppnade ett lönnfack och drog fram en frusen snöboll och en skuggkniv. Hon lade snöbollen på bordet och mumlade något. Snöbollen började växa.

 Nafmenlos ställde ner ankan på golvet, där den ställde sig och intet ont anande rotade med näbben bland sina fjädrar. Allteftersom snöbollen växte växte också skuggan från den. Skuggan av snöbollen kröp närmare och närmare. När den nådde fram till ankan tog Nafmenlos skuggkniven och stack den i ankan. Det hördes ett väsande ljud från ankans sår, och det verkade pågå en strid mellan snöbollens skugga och skuggkniven. Snöbollen fortsatte att växa, men skuggan växte inte längre. Den absorberades av skuggkniven. I några minuter fortgick kampen mellan skuggkniven och och snöbollsskuggan, sedan hördes ett väsande och rummet lades i mörker.

 I mörkret hördes en väsande viskning: "Befall mig, mästare!"

Våra hjältar vågar knappt andas. De tror inte att det är sant. De har just besegrat en Varanka! Som dessutom krympte ihop och blev till en anka i normal storlek. De förstod vilken tur de hade haft, och bestämde sig för att ta med sig ankan innan någonting hände. Istället för att lägga den i en säck igen, vilket de var rädda för var vad som förargat den, höll Skroger ankan i famnen och bar den hela vägen till Frosthem. Den gjorde inte minsta motstånd.

 När de kom fram till snöfästningen innan nerförbacken till Frosthem började blev de dock beskjutna. Tre svartklädda sköt mot dem ifrån fästningen. Skroger vände sig hjältemodigt om och skyddade ankan med sin kropp, Vratyas drog sin båge och ställde sig redo med sina tre sista pilar och Niramir, som ansåg att det nu var dags, förberedda sin specialitet. Att kasta en skugga. I femton sekunder sjunger hon sin mörka sång, medan Vratyas skjuter sina sista pilar. Jägaren lyckas fälla en av de i snöfästningen innan den mörka skuggan glider iväg från Niramir och flyger upp mot de två kvarvarande. Båda skriker av skräck och springer in i borgen, men skuggan följer efter. Hjältarna hör mardrömsvrål och hjärtskärande skrik, sedan kommer skuggan tillbaka.

 "Något mer du befaller, mästarinna?"

 "Nej, du har varit duktig. Återvänd dit du hör hemma och invänta nästa kallelse."

 Skuggan tynar bort och hjältarna börjar gå ner mot staden. De går direkt mot skuggfolkets tillhåll, men vägen tar dem förbi värdshuset Ankan & Dvärgen. Där står Frelanders och väntar på dem.

 "Hur går det? Har inte Narzek hittat er än? Vad har ni gjort och var har ni hållit hus?"

 Vratyas: "Vi har nog lyckats utröna vilka som är onda och vilka som är goda. Vi har inte sett till Narzek, men vi har varit ute i skogen hela förmiddagen så det kan vara därför. Vi är på väg för att hjälpa den ena kulten förgöra den andra."

 Frelanders: "Gott, gott... men varför väckte ni inte Narzek för? Den förbaskade, lata sjusovaren låg och snarkade klockan nio i morse när varje hederlig människa är vaken! Smisk ska han ha, det där lata åbäket! Hälsa honom det om ni hittar honom!"

 Skroger: "Det ska bli mig ett sant nöje, hehehehe."

 Frelanders: "Men vem är denna dam som ni har sällskap med?"

 Niramir: "Jag är Niramir, hängiven åt skuggan för att bekämpa ljusets fiender ur mörkret. Jag och mina gelikar var de enda som visade sig handlingskraftiga nog att direkt försöka åtgärda den ondska som skapades för fyra månader sedan."

 "Nåväl, jag hoppas att ni har rätt. Lycka till med er! Och kom tillbaka till mig när ni är färdiga så ska ni få er belöning."

 Hjältarna lovar detta och ger sig iväg mot skuggfolkets tillhåll för att fullfölja sitt uppdrag till dem och förstöra den andra kulten.

Efter att med stora ögon och darrande knäveck konstaterat att det var en gigantisk och icke fredligt inställd anka de hade att göra med sprang de tre hjältarna allt de orkade. Ankan klampade efter och åt snabbt upp avståndet. De insåg att något måste göras, så de delade upp sig. Vratyas sprang åt vänster, Skroger åt höger och Niramir rakt fram. Varankan följde efter viss tvekan efter Vratyas. Den modige jägaren ställde sig för att invänta ankans rusning med svärd i hand. Han avsåg att ducka under den jättelika varelsens buk och skära upp den. Han vände om och mötte ankan med en egen rusning. Dessvärre (eller kanske tack och lov) halkade han i snön och undgick med nöd och näppe att mosas under ankans stora fot.

 Skroger och Niramir insåg snart att varankan inte jagade dem utan jagade någon annan, så de begav sig så fort de kunde iväg för att assistera Vratyas. När de kom fram såg de Vratyas och ankan stå och väga varandra med blicken. Skroger gör sig redo att kasta sin stora yxa mot bästen och Niramir förbereder en magi när de alla ser ankan ta ett jätteskutt och hoppa upp i luften. Niramir koncentrerar sig och får ankan att tro att platsen där den tänkt landa är full av vässade pålar. De ser ankans chockerade uttryck när den börjar flaxa med vingarna och flyga bort mot Skroger. Det skäggige råskinnet drar bak sin yxa för att kasta mot ankan, men yxan fastnar i trädet som står bakom honom. Panikslaget ser han ankan kommer farande mot platsen där han stod och han gör ett försök att klättra upp i trädet för att undvika att bli mosad. Men han slinter, skär sig på en gren och trillar ner bakom trädet. I samma stund träffar ankan trädet, som knakar och fälls.

 Niramir och Vratyas ser trädet falla över Skroger. Sedan ser de ankan förvånat titta sig omkring. Så får den syn på dem och börjar rusa allt den orkar. Båda hjältarna lyckas precis slänga sig ur vägen.

 Samtidigt reser sig Skroger oskadd upp. Det var ett långt träd som fallit och det hade inte träffat honom. Han drog loss yxan ur trädet och siktade noga. Varankan fick in en spark på Vratyas som skickade jägaren med ryggen före in i ett träd. Han stönade av smärta och ryggen knakade. Hans rörelser försvårades.

 Niramir var fullt upptagen med att smiska ankan med sin piska och undvika att bli biten av dess vassa tänder, och ankan var upptagen med att bita huvudet av henne. Vratyas använde en stor del av sina magiska reservkrafter och tryckte ryggen på plats igen. Han gick fram för att slå på ankan med sitt svärd och sin dolk samtidigt som Skroger kastade sin yxa. Yxan träffade ankan på baken, men ankan märkte det knappt. Vratyas hade fått en plan, och medan Niramir höll ankan upptagen började Jägaren sticka sina vapen i ankans sida och klättra upp med deras hjälp. Ankan slår mot honom med en vinge för att vifta bort honom, men han undviker det med lätthet. Skroger står bakom och matar slag mot ankan medan Niramir står framför och hoppar ur vägen för glatta livet.

 När Vratyas går fram för att skära upp halsen på varelsen märker den honom slutligen. Den skriker av vrede och hoppar upp i luften. Vratyas klamrar sig fast i fjädrarna medan ankan går in för landning. Niramir trollar återigen med ankans syn och får den nu att tro att hela fältet under den är fyllt med lava. Denflaxar panikslaget och försöker klamra sig fast i ett träd, men trädet brister och ankan trilla till marken med Vratyas efter sig. Jägaren tar lite skada av fallet, men inte så farligt. Han landade på ankan och gled sedan av den.

 Medan ankan ligger ner rusar hjältarna fram för att göra slut på den. De slår alla med raseri och vrede, och Vratyas klättrar återigen upp på ankans rygg. Han ställer sig på den, drar två pilar på en gång och sänker dem båda i halsen på den försvarslösa ankan. Som börjar krympa ihop till normal ankstorlek.