Så fort Nafmenlos föll stannade Nisse i snön. Hans mörka ögon glittrade outgrundliga ovanför den brandgula näbben. "Han är död," konstaterade Nisse väsande. "Men era vänner är det inte. Mina vänner..."

 Ankskuggan gick och rörde vid Vratyas och Narzek, som båda reste sig upp. Alla deras sår var försvunna, men de såg svaga och ostadiga ut. Så talade Nisse igen.

 "Jag hade aldrig trott att det skulle bli mitt öde att få vänner, men om jag nu trott fel så är ni mina vänner. Ni har hjälpt mig, ni har befriat mig och," med en mycket gillande min mot Skroger, "Ni har givit mig ett namn. Jag är evigt tacksam och erbjuder er min vänskap, sådan som den är. Jag kan inte vara med er hela tiden, men en dag när ni behöver mig kommer jag vara där. Lita på det."

 Med de orden började Nisse tyna bort. "Vänta Nisse," sade Skroger. Nisse väntade och lyssnade. "Vad händer om jag rör vid dig?"

 Nisse log sitt ankleende. "Du vill inte veta." Sedan försvann han.

 Villrådaiga såg de fyra hjältarna på varandra. I allas ansikten stod skrivet samma sak: Vad ska vi göra nu?

 "Vi tar det här aset till Frelanders," sade Narzek. Sagt och gjort, de bar Nafmenlos lik till Ankan & Dvärgen. När de kom in möttes de av en ganska sur dvärg, som vid åsynen av ännu ett blödande lik blev ännu surare. Om blickar kunnat döda hade de inte varit hjältar längre, blicken de fick av värdshusvärden när de bar liket genom rummet var stenhård.

 En som blev mycket glad vid åsynen av dem var Frelanders. Han gnuggade händerna av förtjusning. "Så detta är skurken som försökte sänka Frosthem ner i fjorden?"

 "En av dem. Den andre är ännu på fri fot."

 "Nå, eftersom vi har både denne och Sigvard, så varför inte göra ett litet bål av dem? Vi brukar grilla våra förbrytare, i alla fall förr i tiden. Ta med er det här odjuret och hämta förrädaren Sigvard. Jag själv ska samla ihop invånarna i denna vackra staden och säga åt dem att fixa ett bål på stora torget. Vi ska ha grillfest ikväll!"

 "Ursäkta, men ett hus brinner fortfarande. Skuggfolkets tillhåll står i lågor. Varför inte använda det som bål? Det blir ett STORT bål." Narzek log. "Jag har länge längtat efter lite renkorv."

 "Åh, utmärkt!" utbrast Frelanders, gnuggade händerna och hoppade av ren förtjusning. Efter att han utfört sin lilla glädjedans försvann den lille gubben ut genom dörren med förvånansvärd fart. De fyra hjältarna såg på varandra, sedan gick de till smedjan, meddelade allt om grillfesten och hämtade en medvetslös Sigvard. Med båda skurkarna släpande mellan sig gick de sedan mot huset från vilket en stor rökpelare steg. När de kom dit var det redan mycket folk där som skrek och hyllade hjältarna. Längst fram, så nära elden han vågade gå, stod Frelanders med ett brett leende.

 "Skroger, ädla krigare, jag tänkte ge dig äran att slänga på huvudattraktionen för kvällen."

 Skroger såg oförstående på Frelanders, blinkade och grymtade. Vratyas översatte: "Skroger, Frelle vill att du kastar på liken."

 Skroger log dagens absolut bredaste leende, skakade våldsamt Frelanders hand, tog upp Nafmenlos och gick närmare elden för att kasta in honom i den häftigt brinnande byggnaden. Han kastade så hårt han kunde, men det var precis att Naffes lik nådde fram. Ändå steg hyllningsropen höga från samlingen av människor.

 Av ren pliktkänsla gick Skroger och tog upp även Sigvard i sina armar. Han tänkte kasta bättre denna gången och tog lång sats. Han rusade fram mot den brinnande byggnaden, men innan han kommit fram så halkade han. Dock så for Sigvard med lätthet ur hans armar och hamnade långt in i det brinnande huset. Jublet från publiken överröstade till och med eldens dån. Alla fyra (men mest Skroger) hyllades som hjältar, och de festade hela resten av dagen och hela natten. Och det hade de rätt att göra, ty Vratyas, Skroger, Niramir och Narzek hade tryggat Frosthem och kastat ut ondskan. Människorna var räddade och för en tid var de äntligen säkra.

De hade endast stått ute på gatan i några sekunder innan de hörde uppståndelse borta på torget. De förstod genast: Hrafdýr var på väg att göra något drastiskt. De rusade så fort de kunde mot torget, men de kunde inte se Hrafdýr där. Istället syntes Nafmenlos, Vilma, Nisse och fyra vakter tåga mot Rådhuset med bestämda steg. Det var en stor lättnad för hjältarna att se att Nafmenlos och de andra hade överlevt Hrafdýrs mordförsök. De sprang fram mot skuggfolket med glada rop.

 Narzek var först fram, och han ropade glatt överraskat: "Naffe! Hur tog ni er ut? Vad glad jag är att se er!"

 Naffe vände sig om, log ett hånleende och snärtade med piskan Narzek rakt på låret. Narzek föll ihop i smärtor och låg och jämrade sig.

 "Vad gör du Naffe?" utbrast Niramir förfärat. "Han är ju vår vän."

 "Ni har gjort ett mycket bra jobb, ädla herrar och dam. Jag är tacksam för er hjälp, men er tid i det här äventyret är över. Härifrån tar JAG över. Ni kan göra som ni behagar."

 "Vad menar du?" frågade alla hjältar med en mun.

 "Ni är spenderade spelpjäser. Gå och gör vad ni finner bäst, men om ni ställer er i min väg så kommer jag krossa er."

 "Vad tänker du göra, din onda varelse?" undrade Narzek.

 "Norden är mitt, Frosthem är mitt. Jag ska bli kung här förstår ni. Och utan er hjälp hade det inte blivit möjligt, utan er hjälp hade jag inte haft... Nisse."

 "Ditt falska as!" skrek Narzek och hoppade på honom med sin stav. Nafmenlos log ett nedvärderande leende och slog med piskan på exakt samma ställe som tidigare. Det blev för mycket smärta för Narzek att klara av och hans medvetande försvann.

 "Det verkar som om vi har upprorsmakare här. På dem Nisse!"

 Men Nisse rörde sig inte. Han och Vilma stod och stirrade på varandra. Med mördande blickar båda två. De stod så stilla och det mycket väl kunde varit tiden som stått stilla istället. "NISSE!" beordrade Nafmenlos. "På dem!"

 "Du står ensam i det här," sade Vratyas och stack ner en vakt med sitt svärd. "Kom och möt din baneman innan du hälsar på dina ruttna förfäder."

 Nafmenlos skakade på huvudet och snärtade Vratyas med piskan. Inte ens den vige jägaren hann väja för anfallet, och han segnade ner även han alldeles intill Narzek. Båda andades fortfarande, om än plågat. Nu var ställningen 4 mot 2 om man inte räknar Nisse och Vilma.

 Skroger var trött på intressanta ordväxlingar, det enda han sade var "Blod!", "Dö!" och "WAAGH!" ursinnigt vrålande gav sig den härjade krigaren i kamp med alla tre återstående vakter, så att Niramir kunde koncentrera sig endast på Nafmenlos.De gick avvaktande i cirklar i några sekunder, sedan utbröt dem emellan en minst sagt snärtig strid (båda var beväpnade med piskor).

 Medan Skroger röjde och plöjde bland de halvt vettskrämda vakterna och Nisse stod och viljestred mot Vilma gjorde Niramir upp med sin före detta uppdragsgivare. Som grundlurat henne och förrått henne. Hon gjorde allt för att göra sanning av ordspråket "En sådan ilska finns inte ens i helvetet som en kvinna mot vem har begåtts en orätt." Hon slogs med sådant ursinne att inte ens Nafmenlos log längre. Det var Niramir som levererade slagen, och när Nafmenlos träffade henne var det som om hon knappt kände det. Efter att Skroger huggt ner sin första vakt och kapat armen på den andra med sin stora yxa var viljan hos de kvarvarande att slåss starkt minskad. Skroger skrattade, höll sin yxa med ena handen och tog upp den avhuggna armen i den andra. Han använde bägge som vapen, något som var fruktansvärt demoraliserande för de andra. Det dröjde inte länge innan de försökte fly, och Skroger följde efter med galna fniss och sänkte dem båda. Han var dock noga med att inte slå dem i ryggen, utan högg dem alltid framifrån. Han hade heder som krigare. Snart kunde han ansluta sig till Niramir och ställningen var plötsligt 2 mot 1.

 Som en blixt från himlen hördes ett plågat skrik. Det var Vilma. Alla de tre stridande vände sig om, precis i tid för att se Nisse gå fram till älvan och lägga sin hand på henne huvud. Ett fräsande ljud hördes och framför deras ögon såg de Vilma sugas in i Nisses hand. Sedan vände Nisse ett brett ankflin mot Nafmenlos och började gå långsamt, med en blick som utlovade stor smärta.

 När han såg skräcken i sin fiendes ögon kunde Skroger inte låta bli utan slog mot honom med sin yxa. Vapnet sjönk djupt in i köttet och blod stänkte, men Nafmenlos dog inte. Niramir var inte långsam hon heller utan hoppade på honom med sitt svärd istället för piska. Hon riktade det rakt mot hans hjärta och frågade: "Några sista ord, förrädare?"

 Nafmenlos lyckades med ett plågat leende. "Ankjävel," sade han, gjorde en snabb rörelse mot Niramirs utsträckta arm och stack hennes svärd i sitt hjärta. Ledaren för skuggfolkets kult föll död till marken.

Strax efter att de började känna röklukten insåg de också att det var onaturligt varmt där uppe, och de kopplade ihop dessa två ledtrådar till ett konstaterande: huset brann!

 "Nafmenlos!" ropade de. "Naffe är du där?"

 Inget svar.

 Plötsligt panikslagna sprang de mot trappan, bara för att finna den full med decimeterlånga vassa spikar. Narzek försökte trolla bort spikarna, men lyckades inte övervinna den som satt dit dem. Han dro alltså kopplingen att de var dittrollade, och försökte med tricket att förneka förtrollningen. Spikarna såg ut att försvinna och han tog ett steg ut i trappan...

 Bara för att till sin förskräckelse upptäcka att han trollat fel och bara fått spikarna att se ut som om de försvann. Med röklukt i näsborrarna, blödande fot och en våg av hetta strömmande runt sig vände han plågat tillbaka upp. "Öppna fönsterluckan!" vrålade han, samtidigt som han på magisk väg läkte såret. Alla fönster var igenspikade, och likaså takluckan. Niramir kläckte idén att det nog var bättre att öppna takluckan, ty hon visste att det stod ett annat, lägre hus mycket nära det där de befann sig. De stod inte länge och filosoferade, men de misstänkte att det var Hrafdýr som kommit tillbaka och satt eld på byggnaden. Skroger gick lös på takluckan med sin nyfunna yxa, Vratyas med sitt svärd och Narzek med sin stav. Alla tre bankade på luckan medan Niramir med hjälp av vrängning försökte försvaga luckan och göra träet murket. Halvt kvävda och halvt stekta levande fick den äntligen sönder luckan. Vratyas ställde sig så att de andra kunde använda honom som pall och klättra upp. Skroger klättrade upp först, så att han sedan kunde dra upp de andra. Till sist gjorde jägaren själv ett mycket smidigt hopp och nådde Skrogers utsträckta hand. De var uppe på taket.

 Det var ett platt tak, liksom så många andra. Den stora mängd snö som hade samlats på det hade börjat smälta. Utan att förlora en sekund mer än nödvändigt hoppade de ner på det närliggande, lägre husets tak. De slog in fönsterluckan och hoppade utan vidare in i huset.

 Det första som mötte dem när de hoppade in var ljudet av njutning, sedan ett gällt skrik. Under täcket i en stor dubbelsäng såg de hur det rörde sig, och två rädda ansikten (en mans och en kvinnas) stirrade på dem. "Ursäkta, var finns dasset?" frågade Vratyas i farten på väg genom rummet. Av någon anledning hade de högre fart nu än när de flytt från det brinnande huset. Det var en stor lättnad för de när de kom ut på gatan och äntligen trodde att de var säkra.

Den förste att vakna på morgonen är Niramir. Som förfärat vaknar och upptäcker en nästan totalt främmande karl i sin säng. Det första hon undrar är vad fan som hände igår kväll, men så minns hon hur hon däckade och alltså inte gjorde någonting frivilligt. Dessutom har hon fortfarande kläderna på sig, till sin stora lättnad. Hon rullar ut ur sängen, ställer sig smidigt upp på golvet, drar sin piska och snärtar med den två centimeter från örat på den sovande Narzek som flyger upp som ett skott ur sängen. Iförd bara underkläder. Nirmair synar honom äcklad från topp till tå. "Ta på dig anständiga kläder," säger hon med en röst som kunnat få den vinande vinden utanför att kännas olidligt varm.

 Samtidigt nere i sällskapsrummet vaknar Vratyas och Skroger av att få en hink med diskvatten över sig. En mycket arg dvärg skäller ut dem på ett språk de inte förstår, men de förstår tillräckligt mycket av situationen för att inse att de borde avlägsna sig. De går upp på övervåningen till det rum som de hade tänkt sova i och kommer in, bara för att finna en halvnaken Narzek stå och ursäkta sig vid sängen och en blixtrande arg Niramir några meter bort med en piska i handen. Och knullrufsfrisyr. Kopplingarna far vilt fram och tillbaka i de två nyanländas huvuden när de andra två blir varse deras närvaro. De två som var i rummet först blir båda lika förfärade över att se dem, och Vratyas och Skroger försöker inte ens hålla tillbaka skrattet som bubblar upp inom dem.

 Efter det muntra morgonbestyren går de alla ner och beställer av dvärgen in en frukost, men när han svarar med en elak min och bryter på sitt modersmål ändrar de sig och går ut så fort de sett dvärgen gå ut i köket. En arg dvärg är ingen bra kock, det vet alla.

 De går som avtalat till skuggfolkets tillhåll där de blir glatt mottagna. Som vanligt reagerar knappt vakterna när de kommer innanför dörren, men borta vid elden står tre mycket muntrare figurer. Naffe, Nisse och Vilma står alla vid elden och tittar glatt på dem när de kommer in. "Naffe!" utbrister Skroger. "Då är hårding som stå på benen idag!"

 Nafmenlos ler än en gång sitt översittarleende som Skroger är den enda att inte uppfatta och säger: "Tack, o Skroger den mäktige. Vilma här fick mig tillbaka på fötter efter att ha släckt elden. Vi räddade Frosthem igår, mina vänner! Vi är hjältar!"

 Niramir: "Mästare, det var en ära att få hjälpa till. Jag beklagar, men jag lyckades inte stoppa Hrafdýr från att komma undan och han är fortfarande på fri fot. Frosthem är inte säkert förrän han är dödad."

 "Ni har gjort ett mycket bra jobb, alla fyra. Vi tar över kommandot nu, och vi tänker belöna er rikligt. Följ mig."

 De följer efter Nafmenlos uppför trappan och tror inte sina ögon. Hela övervåningen är ett enda rum, och i detta enda rum är det fullt med vapen som glimmar av guld. "Ni får två pjäser var, välj dem noga och ta god tid på er. Men inte mer än två vapen per skalle."

 Hjältarna nickar stumt, helt tagna av all makt och rikedom i rummet. De märker knappt när Nafmenlos går ner och bara Niramir hör hur det viskas där nere. Alla hjältarna rotar runt i rummet på jakt efter favoritvapnen och tänker inte så mycket på att dörren stängs med en smäll där nere. Inte förrän en underlig lukt når deras näsborrar börjar de förstå att någonting är fel. Det luktar rök. Brandrök.

Gatorna var nu nästan tomma och inte en kotte syntes på torget. Det enda ljuset kom från den månfria stjärnhimlen, och stjärnornas ljus reflekterades i snön. Snön knastrade under Narzeks kängor där han gick, och han hade dragit åt jackan så hårt som möjligt. Det var inte för intet som Frosthems nattliv inte var någon höjdare, det var svinkallt på nätterna.

 Han drog upp portarna till templet till ingen gud och tassade så tyst han kunde genom templet och bort till trappan. Facklorna som han mindes hade hängt där låg slocknade på golvet. Han tog upp en av dem och tände den med hjälp av sin magiska kraft. Tyst och försiktigt gick han ner för den krökande trappan. Djupare och djupare ner under isen, omgiven av mörker och kyla av den storleken att han längtade ut på de blåsiga gatorna. Om man fes här inne skulle det kännas som en orkanvind.

 Han kom ner i det rummet han hade besökt dagen innan, men gick nästan inte att känna igen. Det kändes mycket större nu och det enda som fanns kvar av det tidigare möblemanget var en hög med aska. Stanken av död och brännt kött låg tung i det instängda rummet. Han ville inte bli kvar där en minut längre en nödvändigt och vände tillbaka upp.

 När han kom ut på torget igen välsignade han sin Gud och tackade för att han levde. Han visste inte varför, men under isen hade det inte känts som en självklarhet. Trött, frusen och av någon anledning skakad gick han in för att lägga sig. Sällskapsrummet var nu helt tomt, till och med dvärgen hade gått och lagt sig. På vägen upp till sitt rum passerade han sina däckade kamrater och flinade. Han släpade bort Vratyas och Skroger och lade dem i en hög bakom bardisken. Sedan bar han upp Niramir till sitt rum, lade henne i sin säng och kröp upp bredvid henne. Han somnade med ett stort leende i hela ansiktet.

Med en viljelös Sigvard efter sig gick de tillbaka ner för trappan och genom värdshusets sällskapsrum. Dvärgen som vanligtvis stod bakom bardisken stod och skurade golvet och gav dem väldigt fula blickar när de passerade. Hjältarna gjorde sitt bästa för att undvika se tillbaka på honom, vilket inte var så svårt eftersom han var en dvärg.

 De gick ut ur huset, korsade gatan och gick in i huset på andra sidan: Grimleifs och Sturhielms smedja. Där möttes de av en kakafoni av oväsen och en nästan outhärdlig värme. En dvärg stod i mitten av rummet och ropade ut order. När han såg Frelanders sken han upp och kom gående mot dem.

 "Nej men se Frelanders! Det var längesedan! Vad önskas?"

 "Dessa fyra har gjort sig förtjänta av Din skicklighet i smide. De har räddat Frosthem från onda kulter! Se till att de får vad de vill ha. Vad den här anbelangar," sade han och indikerade på Sigvard, "Så är det en förrädare som borde straffas offentligt. Kan jag överlåta honom i din vård så länge?"

 Dvärgen log ett mycket brett leende: "Det ska bli mig ett nöje, hehe." Så tog han Sigvard i nackskinnet, gick bort och öppnade en dörr, slängde in honom genom dörren och låste. Så kom han, fortfarande lika brett leende, fram till hjältarna och frågade vad de ville ha. Efter en lång stunds dividerande bestämde de sig för att de skulle ha smycken som med dvärgarnas smideskonst förhöjde deras sinnen. Så skedde och de fick alla varsitt smycke, alla smidda på olika sätt efter smak och tycke.

 När allt var färdigt sade Frelanders, som stått tyst och väntat hela tiden, att det u var dags att fira ordentligt att Frosthem blivit räddat. Hjältarna tyckte att det lät som en bra idé och de begav sig alla till värdshuset och lät Frelanders bjuda dem på alkohol. Skroger däckade redan första timmen, Niramir och Vratyas höll ut i fyra timmar innan även de föll ihop. Kvar satt en nästan opåverkad Narzek och flinade för sig själv. Vilka tankar som rörde sig i hans huvud om hans hjältekamrater kan man bara gissa sig till. Han satt kvar i en halvtimme, men folk började försvinna och det började bli mörkt. Snart var bara några fyllon och en argt blängande värdshusvärd kvar, så Narzek tackade för festen och gick ut på gatan. Han hade tänkt bege sig till den frusna källaren för att se vad som verkligen hände där nere och se om han kunde hitta något... spännande.

När de klev in på värdshuset Ankan & Dvärgen blev det stor uppståndelse. Folk reste sig med skrik från sina platser vid åsynen av de fyra hjältarna, som blev mycket förvånade. Sedan förstod de varför folk blev så rädda: De hade med sig en rådsmedlem som alla trodde var död halvdld och blödande mellan sig.

 "Det är ingen fara," sade Narzek. "Det är inte som det ser ut, han har bara trillat och slagit sig. Återgå till era göromål."

 Alla tycktes nöja sig med den gode magikerns utlåtande och gick och satte sig igen. Det faktum att han hade däckat och nu släpades mellan hjältarna tycktes inte bekymra någon. Det vara bara dvärgen som stod på en pall bakom bardisken som såg lite surmulen ut. Han rynkade särskilt på pannan mot blodspåren som bildades i deras kölvatten.

 De släpade upp Sigvard för trapporna och upp till rum 18 där de hoppades hitta Frelanders. Dörren verkade ha blivit lagad sedan de sparkade upp den igår, och de brydde inte om sig att sparka upp den igen. De gick vackert in och hälsade på gubben som satt bakom sitt bord.

 Frelanders hälsade frågande tillbaka, och gav till ett litet rop när han fick syn på Sigvard.

 "Vi hittade det här förrädiska arslet djupt i den kult som för en timme sedan försökte smälta Frosthems fjord. Men vi stoppade dem och tog den här till förhör," sade Vratyas och började utan vidare förklara allt som hänt. Frelanders blundade under berättelsen, och när de var klara berömde han dem för deras insatser.

 "Jag vet precis vad vi ska göra med Sigge här. Följ med så ska ni få era belöningar. Vi ska till smedjan."

Efter att ha tryckt upp de tunga tempelportarna strömmade ljuset mot dem som ett befriande och helande besök i badhuset. Även om det var den kalla Nordiska vinden som mötte dem kändes den ändå varm jämfört med källaren av is. Den första synen som mötte dem när deras ögon vant sig vid eftermiddagsljuset var Narzek som stod på knä och plåstrade om Niramir. Leende inombords gick Vratyas och Skroger fram till de bägge på marken, hela tiden med ett vakande öga på Sigvard.

 "Åh, där är du ju Narzek!" utbrast Vratyas. "Jag som trodde att du låg och sov. Jag ser att du redan stiftat bekantskap med vårt nytillskott."

 "Jaa..." fyllde Skroger i. "Frelanders bad mig uttryckligen att smiska upp dig när vi hittade dig. Han sade någonting om att slå dig så hårt att du inte kunde sova på en vecka."

 Narzek såg nedlåtande på de båda hjältarna med Sigvard mellan sig. "Om jag inte tvingats använda så mycket kraft för att få den där killens hand att växa ut igen hade jag inte behövt sova lika länge. Dessutom så kunde ju ni ärthjärnor klampat in och väckt mig om ni ville något. Typiskt Frelanders förresten att skicka någon som är stor och stark att göra en uppgift som han inte vågar göra själv. En uppgift som det krävs en äkta karl för. Jag har alltid undrat över hans läggning."

 "Vi har förgört den onda kulten så när som på detta falska svinet och på Hrafdýr. Och med föga hjälp av dig."

 "Jag slår vad om att ni hade hjälp. Jag är förvånad över att ni klarade det ens med hjälp av den här damen. Hon ser inte mycket ut för världen i nuläget."

 "Jag blev överfallen," muttrade Niramir.

 "Var glad att du inte blev våldtagen också. Vad ska vi göra med det där åbäket?" sade han och nickade mot Sigvard.

 "Vi tar honom till Frelanders, din uppdragsgivare," svarade Vratyas.

 "Nå vad väntar vi på? Kan du gå själv, unga dam?"

 Niramir gav Narzek en sur blick och muttrade något som kunde tolkas som ett tack. Sedan gav de sig alla tre iväg för att rapportera till Frelanders om de delvisa framgångarna.