I gott och väl en kvart går de runt i skogen och nosar efter ankor innan de kommer fram till en glänta och Vratyas plötsligt snubblar. En pil kommer vinande bakifrån och alla som står upp vänder sig om. Uppe i ett träd sitter två svartklädda typer och skjuter. När Vratyas får upp huvudet ur snön ser han, fem meter framför sig, en anka. Den tittar förvånat på honom. Han öppnar en säck och smyger närmare ankan, långsamt och försiktigt. När han näääästan är framme susar en pil mot honom, missar honom och landar bara någon decimeter ifrån ankan. Ankan ger ifrån sig ett skärrat läte och börjar springa med den desperate Vratyas efter sig.

 Samtidigt finner sig de andra hjältarna beskjutna från tre olika håll. Två svartklädda sitter i trädet i norr, en i väster och en i öster. Med hjälp av älvans och Niramirs magi lyckas de plocka ner fienderna ur trädet och fälla två av dem. Men medan deras strid pågick jagade Vratyas ankan, som helt plötsligt och oförklarligt stannade. Vratyas fångade ankan och tittade sedan upp. Tjugo meter ifrån honom stod den människa och den drake som spred skräck i hela Norden. De hade alla hört talas om Steinard Grimrich och hans brun-röda drake,men ingen hade lyckligtvis sett honom. Förrän nu. Steinard skrattade ondskefullt, ett galet och kacklande skratt, och flög sedan iväg på sin drake.

 Vratyas återvänder med tankarna på hur tur han haft som undsluppit med livet i behåll och en levande anka i en säck på ryggen. Han ansluter till striderna och det ser ut att gå bra, när han plötsligt ramlar och tappar säcken. Med växande fasa hör alla hur det knakar ifrån säcken och ser hur den växer. De skugglösa slänger sina vapen och springer därifrån för allt vad tygen håller. Vilma skriker av fasa och flyr också åt ungefär samma håll. Hjältarna står kvar och ser med stora ögon hur säcken (eller snarare det som är I säcken) växer och växer, och snart brister tyget. De ser ankan växa till ofantlig storlek, dubbelt så stor som ett troll. En jättelik anka står framför dem och stirrar på dem med sina röda, ondskefulla ögon. Det här var en Varanka, en varelse som de hörde skräckhistorier om från striderna i söder.

 "Kvack!" sade Varankan.

 Först NU började hjältarna panikslaget att springa.

Hjältarna lovade detta och Vratyas och Skroger gick till Ankan & Dvärgen medan Niramir gick till sitt eget hus i närheten av skuggfolkets tillhåll. De sov resten av natten och vaknade relativt utvilade. Vratyas och Skroger intog snabbt en frukost och gick, utan att väcka den ännu snarkande Narzek, iväg till skuggfolket igen. Utanför dörren till deras hus mötte de Niramir som stod och otåligt väntade på dem. De gick in och hämtade Vilma, mottog Nafmenlos välsignelser och gick iväg ut i skogen.

 Frosthems gator var tomma och öde där de drog fram. Tomma fönsterluckor gapade mot dem och allting kändes... postapokalyptiskt. De kämpade sig upp för den branta sluttningen upp och förbi den stora snöfästning som stadens ungar byggt på sedan urminnes tider. Även den var öde. Det var förvisso ganska tidigt på morgonen, men det borde inte förklara varför barnens lekplats stod helt öde. Med en växande oro lämnade de den öppna platsen och den bottenfrusna fjorden som Frosthem låg på och gav sig in i den djupa, mörka skogen.

 De gick i kanske en halvtimme innan Vratyas lade märke till något underligt. Han såg ett par fotspår från öster till väster som korsade deras väg, men fotspåren började framför deras ögon att suddas ut. Alla visste att det här bara kunde betyda en sak: De skugglösa gick lösa i skogen! De skulle behöva framskrida med största försiktighet. Vratyas vädrade hela tiden i luften, men han kunde inte känna lukten av anka. Han visste förvisso inte hur ankor luktade, men Äggbert hade skrivit att han skulle känna igen den.

 Plötsligt finner de sig beskjutna: en pil viner mot dem. Alla ser den svartklädde mannen i trädet långt där borta som avfyrat pilen. Han sitter uppflugen i en tall och siktar mot dem med bågen. Vratyas lägger själv an en pil, men innan han hinner skjuta hoppar mannen i trädet iväg. Och han komemr långt, det såg nästan ut som om han flög. Oroliga tittar hjältarna och älvan på varandra.

 Men så äntligen händer det som alla väntat på: Vratyas känner att det luktar anka. Han sluter ögonen och börjar gå långsamt. Han hade fått upp ett spår!

Alla rusar ut ur huset för att söka igenom platsen där pallen kan ha landat. De letar en kvart i mörkret innan de hittar pallen bredvid en död katt. Vratyas börjar bryta loss benen på pallen och i ett av benen hittar han en lapp. Där kan han läsa orden: "Ankor kan endast hittas om man vad man letar efter. Endast en jägare kan vara framgångsrik, för han känner igen lukten när det luktar anka. Om en jägare någon gång skulle försöka: stäng ögonen och lita på ditt väderkorn. Det sviker dig aldrig om du är en sann jägare."

 Lyckligtvis känner sig Vratyas som en sann jägare och vill gå och lägga sig på Ankan & Dvärgen för att sedan ge sig av genast. Men Niramir envisas med att de ska meddela Nafmenlos om sina framgångar och de beger sig först till skuggfolkets tillhåll.

 När de kommer in genom dörrarna blir de nästan överfallna av vakterna och direkt när de kommer in skriker Nafmenlos: "De har hittat oss! Döda dem!"

 Men så vänder han sig om från elden för att se på dem och inser att han hade fel. "Nej, det är ju våra vänner! Vad har hänt med er?!" utbrister han. Han går fram mot dem med oro i blicken och Niramir visar upp den växande bölden. Den är svart och dallrig.

 Nafmenlos ryggar förskräckt tillbaka. "Hämta skuggkniven Vilma," viskar han. Älvan går och hämtar skuggkniven och ger den till Nafmenlos som genast skär av bölden. Han gör samma sak med Vratyas och slänger båda de svarta utväxterna på elden. Den ger ifrån sig hotfulla, väsande läten och flammar upp till tredubbel storlek i några sekunder, sedan blir den normal igen.

 "Vad hände?" frågar Nafmenlos. "Hittade ni någonting?"

 Niramir: "Vi blev överfallna av de skugglösa inne i Äggberts hus. Jag och herr vratyas här blev bitna av dem, men vi lyckades tillslut övervinna dem. Vi hittade en lapp skriven i Äggberts handstil, jag tror den gode Vratyas kan berätta mer."

 Vratyas: Ja, det stod att endast en jägare, en sann jägare, kan hitta en anka. Och för att hitta den måste han använda sitt luktsinne. Jag tror att jag är karl nog för uppgiften. Vi ger oss av imorgon bitida."

 Nafmenlos: "Det glädjer mig att ni gjort framsteg, men jag kan ännu inte lita helt på er. Innan ni ger er av imorgon vill jag att ni kommer hit och tar med er Vilma."

De går försiktigt in genom den uppskarkade dörren och kliver på de knarrande golvplankorna. Dammet ligger tjockt nu, vilket det inte gjorde i eftermiddags när de lämnade huset. De anar genast ankor i mossen och ser sig omkring i skenet från facklan som Niramir tog med sig. De börjar leta igenom nedervåningen som de inte genomsökt så noga tidigare på dagen, men plötsligt hör de ett knarrande uppifrån övervåningen. De springer så tyst de kan upp, men Skroger slår foten i trappan och svär. Genast hör de ett par kvicka fotsteg och precis när de kommer in innanför dörren till sovrummet ser de ett par svarta ben på väg upp ur takluckan.

 Niramir är snabb att reagera, hon drar fram en piska och svingar den mot den flyende. Piskan virar sig runt offrets ben, Niramir drar till och en svartklädd man faller ner på golvet med ett plågat stön.

 Genast är alla tre hjältarna på plats och hjälper till att oskadliggöra honom. Han skriker dock efter hjälp när de binder fast honom med Niramirs piska, och hjältarna överger alla tankar på att låta honom leva. Vratyas gör ändå ett försök att slå honom medvetslös med svärdsknoppen, men offret lutar sig bakåt för att undvika slaget och biter jägaren i armen. Vratyas skriker till och tappar vapnet.

 Skroger tycker det har tagit för lång tid alltihopa, så han höjer yxan högt ovanför huvudet för att kapa den svartkläddes livstråd...

 ...och känner hur yxan begravs i mjukt kött redan när den är ovanför hans huvud. Han hör en dödsrossling och märker till sin förvåning att någon varit på väg in genom takluckan när han drog yxan över huvudet. Denne är redan död när han faller ner, men två till är nu redan på väg in.

 Efter en ganska utdragen och blodig strid står hjältarna till sist som segrare, dock med Niramir biten i halsen där en stor svart böld nu håller på att växa ut. Även Vratyas har en växande böld där han blev biten. Innan de avrättar den siste (som för övrigt i sina sista ord berättade att det var ute med de två han bitit) frågar de honom om han vet var det de letar efter finns.

 "I pallen som ni kastade ut..." väser han och dör.

"Jo det är sant," svarade Vilma. "Men jag är ej längre ett sanningens redskap. Jag har vänt mig till lögnen för att kunna tjäna godheten och bekämpa ondskan. Jag har självmant övergivit rättvisan för att slåss för det som är rätt! Ni anar inte vilken uppoffring det har varit för mig!"

 Vratyas: "Men om de här människorna är så onda, vad vet ni om dem? All information ni kan delge oss kommer hjälpa oss i vårt kommande uppdrag."

 "Just det, uppdraget ja," svarar Nafmenlos. Vi behöver en anka och vill att ni hittar en åt oss. Vi vet inte hur man hittar den, men tror oss veta var man kan hitta svaret."

 Skroger: "..."

 Vratyas: "... Ni också? De andra behövde också en anka..."

 Nafmenlos: "DE ANDRA?! HAR NI PRATAT MED DEM? VAR GÖMMER DE SIG?!"

 Vratyas: "Vi finner inte det lämpligt att tala om det för er ännu. Vi behöver veta mer innan vi slutgiltigt kan välja sida."

 Nafmenlos: "Jag förstår er. Svaren som både vi och ni söker finns i Äggberts gamla hus. Jag vill att ni går dit och tar med er min tjänare Niramir." Han pekar på kvinnan vid elden som hittills stått tyst. "Hon kommer se till att ni gör vad ni ska. Om ni inte återvänder till mig efter att ha hittat vad ni söker så tar jag det som ett svek. Niramir, led dem till Äggberts hus."

 Niramir (som är den nyligen tillkomne spelaren i gänget) går fram till hjältarna, presenterar sig och börjar småprata på vägen ut. Hon gör klart för dem att hon tjänar lögnen även hon, men bara för att kunna kämpa för ljuset. Hon berättar allt hon vet om de skugglösa, men hon vet inte mycket mer än de redan vet själva. Hon bedyrar att Nafmenlos är en hygglig kille och säger att de alla vigt sina liv åt att rädda mänskligheten. När de kommer fram till huset står dörren på glänt. Uppsparkad. Det är samma gamla dammiga hus som de tidigare på dagen letat igenom i jakt på skuggfolket.

Hjältarna följer med genom dörren och kommer in i ett stort rum med facklor utmed varje vägg. En trätrappa leder upp till husets övervåning och försvinner upp i mörkret. Dörren de kommer in genom kantas av fyra svartklädda vakter som inte lyfter ett finger när de kommer in. De ser nästan ut att stå och sova. I rummets bortre ände står en mörkklädd man, en kvinna och en älva. Mannen går närmare dem och talar:

 "Jag är Nafmenlos, ledare för skuggfolket. Ni ska vara välkomna trots att ni länge kämpat emot oss."

 "Länge?" utrbrister Skroger. "Vi har bara jobbat på det här uppdraget..."

 "Ja, en eftermiddag kan kännas som ganska lång tid. Ädla herrar, jag hoppas innerligt att det var er dumhet och trångsynthet som fick er att välja att slåss på fel sida. Jag vill att vi samarbetar hädanefter om ni är måna om den här staden och mänskligheten som helhet."

 Vratyas: "Men varför skulle de vara mer onda än ni? Vad gör er så heliga och dem till stadens verkliga hot?"

 "Min... vän. För fyra månader sedan dök den här andra kulten upp. Någon dag tidigare hade älvan Vilma här känt att någonting i världen gick helt snett. Några av stadens invånare började försvinna spårlöst och vi insåg att något måste göras. Vi var de första som insåg att någonting helt galet var i görningen och vi var de enda som hade kraft och mod att göra någonting åt det. Vi var vanliga människor en gång, men vi insåg instinktivt att någonting måste göras. Vi förstod snabbt att endast Sanningen inte hade någon kraft att handla med i detta ärendet ty hade hon haft det skulle hon ha handlat direkt. Det som är löst i denna staden är en ondska som är för stor för att få existera överhuvudtaget. Kamiratas kära, dyrkade Världsbalans kan inte acceptera det, men hon verkar tandlös. Vi beslöt oss för att ta saken i egna händer och vigde våra liv åt det enda som skulle kunna besegra en ondska som denna: lögnen. Vi misstänker att både lögn och ondska samarbetar här i staden, men vi har valt att tjäna lögnen för att kunna bekämpa ondskan och på så vis säkra staden. Inte sant Vilma?"

Efter att för tillfället ha tagit avsked av Hrafdýr Svartbälte går hjältarna upp ur den frusna källaren. Lättade men med en känsla av att ha undsluppit djupfrysning kommer de upp i templet till ingen Gud och stannar en liten stund för att överlägga. Och för att smälta det de varit med om (fast den ordvitsen kom de aldrig på själva). De beslöt sig för att det ändå var för mörkt för att de skulle kunna göra någonting mer denna kväll, så de begav sig till värdshuset Ankan & Dvärgen. Narzek lade sig i ett eget rum och Vratyas och Skroger lade sig i ett. De somnade utmattade efter en lång dag.

 Plötsligt vaknade de båda av att en iskall vind svepte igenom rummet.

 "Skroger, gå och stäng fönster," muttrade Vratyas och låg huttrande kvar. Han ville inte skiljas från täcket.

 Skroger reste sig för att gå och stänga fönstret, men fönstret var stängt redan. Vid fönstret stod en mörkklädd man och tittade på honom. "Vratyas, det är en svarting här inne!" utropade Skroger.

 Vratyas flög upp med draget svärd. Ett leende blev synligt i mannens delvis skymda ansikte. "Jag vill er inget illa," sade den. "Följ mig. Vår mästare Nafmenlos har kallat er."

 Så gick den svartklädde mot dörren och hjältarna ställdes återigen inför ett knivigt val. Efter viss tvekan följde de med skuggdyrkaren ut ur rummet och ner i det öde värdshuset. Ingen hade någon tanke på att gå och väcka Narzek. Alla sov och allt var släckt, tyst och mörkt.

 De gick ut ur värdshuset och återigen ut på de mörka gatorna. Skuggdyrkaren ledde dem till ett stort hus som läg bakom Romamoras tempel, öppnade dess portar och gick in. Hjältarna tvekade återigen några sekunder utanför, innan de följde efter den svartklädde mannen in i huset.

"Välkomna, våra vänner," sade Hrafdýr och gick fram mot dem med öppna armar. "Ni är mycket välkomna här. Vi har väntat på er."

 "Om ni väntat på oss, varför överföll då era vakter oss?"

 "Överföll de er? Jag hade givit dem ordern att fredligt visa er ner när ni kom in genom dörren. Vad hände?"

 Vratyas och Narzek tvekade, men Skroger sade det rakt ut: "Vi dödade dem. Vi dödade dem, för de anföll oss."

 Hrafdýr drar en djup suck. "Nåja, det som är gjort är gjort. Deras misstag bragte dem livet, så går det om man inte lyckas hålla isär vad man blir beordrad. Hur som helst är ni här, och jag tror att vi kan hjälpa varandra."

 "Hur vet vi att det är er vi ska hjälpa? Vad gör er till den goda sidan och de andra till den onda?"

 "För det första så är skuggor varelser av renaste mörker. Vi gömmer oss från ljuset, det är sant, vi måste gå i komplett mörker. Om det inte finns något ljus så finns det inget som kan kasta en skugga. Därför skyr vi det ljus vi älskar för att kunna tjäna det från mörkret. Vi kämpar för den här stadens bästa, men vi är svartmålade av alla eftersom vi inte visar oss ute i ljuset. Det kan vi leva med, så länge staden och Norden räddas. Men skuggfolket sätter käppar i hjulen för oss hela tiden, och deras skuggor gör att vi endast kan vistas i mörker vilket försvarar saker och ting. Därför behöver vi er. För att stoppa de här onda fienderna av ljuset måste vi ha en anka. Det vill vi att ni hittar åt oss."

 (samtliga hjältar) "..."

"...?"

 Vratyas: "Men... om vi nu hypotetiskt säger att vi assisterar er, hur hittar vi en anka?"  (Ankor är i det närmaste mytologiska varelser i Norden. Nästan ingen har sett en anka, varken levande eller död).

 Hrafdýr: "Ni kan också legenden. Legenden om Äggbert Ankjägaren. Vi tror att vi hittat hans hus, men vi har inte hittat några spår. Vi tror dock att huset är förtrollat, ni kanske har bättre tur än vi. Gå i frid. Kom tillbaka om ni hittar något. Vi har ögonen på er. Svik oss inte, det kommer ni få ångra!"