Ljudet av ett fruktansvärt gnisslande längre fram överröstade Knorres springande fotsteg. Han hade ingen aning om vad gnisslandet kunde vara, men vad det än var så kunde det inte vara värre än stanken av Rågbalds fötter. Han saktade inte ens ner farten, för han visste att det var tortyr bortom all inbillning som han flydde ifrån. Ljuset vid tunnelns slut närmade sig fort och det var med en suck av tacksamhet som han snubblade ut i en större hall.

 Näe han kom ut stannade han upp för en sekund och hade nästan glömt bort gnisslandet. Men plötsligt var det någonting till höger om honom som tjöt, och i sin förvåning var han oförmögen att flytta sig när något silverglänsande kom farande mot honom i hög fart. Det enda han hann se innan han blev påkörd var att det var någonting på fyra hjul som kom rullande mot honom. Sedan kände han hur föremålet träffade honom med sådan kraft att han lyfte från marken och for iväg en bit över golvet.

 Lyckligtvis var han snabb att kvickna till, och när stjärnorna slutat dansa för hans syn såg han en liten ankvasker stå lutad över honom bredvid en silverfärgad, rullande liten serveringsvagn. Rågbald hade precis kommit ut ur korridoren och var några steg bort.

 "Påtår?" frågade den lilla ankan med den pipiga rösten som Knorre genast kände igen. Detta var alltså kaffeankan.

 "Gärna," sade Knorre och sträckte sig efter kaffekannan. Den pipiga lilla ankan protesterade lite när Knorre själv grep kannan, men vågade inte stoppa honom. Den äldre ankans ansikte var en mask vildsint vrede.

 Knorre reste sig upp och luktade på kaffet. Rågbald stod villrådig kvar några steg bort. Kaffet luktade starkt, starkt nog för att dränka stanken från Rågbalds fötter.

 "Kom och dela en kaffetår med mig," sade Knorre till Rågbald och sträckte ut kannan. "Du har besegrat mig och jag ger mig. Kom och drick."

 Misstänksamt närmade sig kung Snuskfot sin fruktade fiende. Han anade en fälla, men den fälla som Knorre riggat var han inte bereddd på.

 Allting hände så snabbt och gick så lätt att Knorre inte kunde fatta det själv. När kungen kom tillräckligt nära öste Knorre ut det heta innehållet i kannan över hans fötter. Stanken från Rågbald Snuskfots fossingar dränktes under den starka doften av kaffe. Kungen skrek som en stucken gris och hoppade omkring på stället. Kaffet hade bränt hans platta ankfötter. Han gjorde ett försök att springa därifrån, men fötterna gjorde så ont att han inte kunde springa ordentligt. Medan kungen och baristan (kaffeankan) såg på täckte Knorre avståndet mellan honom och kungen med några snabba steg och dunkade kaffekannan i huvudet på kungen. Tyrannen och trontjuven föll avsvimmad ner till marken.