En röd slängkappa av siden föll fritt över Ulfs ryggrad när han lät rustningen skramlande falla till golvet. Rågbalds förvånade min var nog för en obegåvad målare som han själv för att måla en hel tavla. Han memorerade synen för att senare kunna plocka fram den ur minnet om han skulle vilja återuppta försöken att måla.

 "Släpp vapnet," sade Aflin och gjorde det samma. Hans blänkande långsvärd föll till marken med ett klingande och han satte sin brinnande fackla i en tom fackelhållare. Rågbald fortsatte att se tyst på honom, avvaktande och misstänksamt. Fortfarande med vapnet i hand.

 "Du gör uppror mot din kung, sedan släpper du ditt vapen och förväntar dig att jag ska göra samma sak. Släppa min gard mot en motståndare och förrädare? Varför hugger jag inte bara ner dig direkt?"

 "För att du är rädd för att komma nära mig. Du vet att jag är mycket bättre än du på att slåss, därför vågar du inte. Därför tänkte jag att vi slåss som riktiga ankor, med vapen som inte dödar. Kan vi inte ha lite roligt när allting snart slutar? Jag har heder som riddare. Du gör rätt i att misstro mig, men du kan lita på att jag vill ha roligt."

 Rågbald såg länge på honom, sedan släppte han till sist sitt vapen. "Bra," log Ulf och trevade innanför sina kläder. "Fånga nu,"

 Han behöll själv en av sakerna han tog fram och kastade den andra till Rågbald. Nu skulle han ha roligt: Äkta ankor fäktas med bananer.

 Återigen var förvåningen i Rågbalds ansikte ovärderlig. Ulf Aflin skrattade: "Har du aldrig varit i en banan-fajt?"

 I en sekund var allt som hördes droppande av vatten och ett argsint bultande på fängelsedörren, sedan morrade Rågbald och gjorde ett vildsint utfall mot Ulf.