Den förste att vakna på morgonen är Niramir. Som förfärat vaknar och upptäcker en nästan totalt främmande karl i sin säng. Det första hon undrar är vad fan som hände igår kväll, men så minns hon hur hon däckade och alltså inte gjorde någonting frivilligt. Dessutom har hon fortfarande kläderna på sig, till sin stora lättnad. Hon rullar ut ur sängen, ställer sig smidigt upp på golvet, drar sin piska och snärtar med den två centimeter från örat på den sovande Narzek som flyger upp som ett skott ur sängen. Iförd bara underkläder. Nirmair synar honom äcklad från topp till tå. "Ta på dig anständiga kläder," säger hon med en röst som kunnat få den vinande vinden utanför att kännas olidligt varm.

 Samtidigt nere i sällskapsrummet vaknar Vratyas och Skroger av att få en hink med diskvatten över sig. En mycket arg dvärg skäller ut dem på ett språk de inte förstår, men de förstår tillräckligt mycket av situationen för att inse att de borde avlägsna sig. De går upp på övervåningen till det rum som de hade tänkt sova i och kommer in, bara för att finna en halvnaken Narzek stå och ursäkta sig vid sängen och en blixtrande arg Niramir några meter bort med en piska i handen. Och knullrufsfrisyr. Kopplingarna far vilt fram och tillbaka i de två nyanländas huvuden när de andra två blir varse deras närvaro. De två som var i rummet först blir båda lika förfärade över att se dem, och Vratyas och Skroger försöker inte ens hålla tillbaka skrattet som bubblar upp inom dem.

 Efter det muntra morgonbestyren går de alla ner och beställer av dvärgen in en frukost, men när han svarar med en elak min och bryter på sitt modersmål ändrar de sig och går ut så fort de sett dvärgen gå ut i köket. En arg dvärg är ingen bra kock, det vet alla.

 De går som avtalat till skuggfolkets tillhåll där de blir glatt mottagna. Som vanligt reagerar knappt vakterna när de kommer innanför dörren, men borta vid elden står tre mycket muntrare figurer. Naffe, Nisse och Vilma står alla vid elden och tittar glatt på dem när de kommer in. "Naffe!" utbrister Skroger. "Då är hårding som stå på benen idag!"

 Nafmenlos ler än en gång sitt översittarleende som Skroger är den enda att inte uppfatta och säger: "Tack, o Skroger den mäktige. Vilma här fick mig tillbaka på fötter efter att ha släckt elden. Vi räddade Frosthem igår, mina vänner! Vi är hjältar!"

 Niramir: "Mästare, det var en ära att få hjälpa till. Jag beklagar, men jag lyckades inte stoppa Hrafdýr från att komma undan och han är fortfarande på fri fot. Frosthem är inte säkert förrän han är dödad."

 "Ni har gjort ett mycket bra jobb, alla fyra. Vi tar över kommandot nu, och vi tänker belöna er rikligt. Följ mig."

 De följer efter Nafmenlos uppför trappan och tror inte sina ögon. Hela övervåningen är ett enda rum, och i detta enda rum är det fullt med vapen som glimmar av guld. "Ni får två pjäser var, välj dem noga och ta god tid på er. Men inte mer än två vapen per skalle."

 Hjältarna nickar stumt, helt tagna av all makt och rikedom i rummet. De märker knappt när Nafmenlos går ner och bara Niramir hör hur det viskas där nere. Alla hjältarna rotar runt i rummet på jakt efter favoritvapnen och tänker inte så mycket på att dörren stängs med en smäll där nere. Inte förrän en underlig lukt når deras näsborrar börjar de förstå att någonting är fel. Det luktar rök. Brandrök.

Hans kliv i de vadderade snabelskorna ekade mjukt genom de tomma korridorerna. Alla var kvar på borggården och applåderade väl säkert fortfarande efter föreställningen. Henning hade inte så lång tid på sig att snoka på egen hand, snart skulle korridorerna fyllas med präktiga ankor som lade sig i allt han gjorde. Med bestämda steg gick han rakt mot Rågbalds kvarter på andra våningen, längst bort i borgen. Han hade sett Rågbald på föreställningen och han hade suttit kvar när Henning gick iväg. Av den faktan drog han informationen att han skulle hinna dit före kung Snuskfot.

 När han kommit upp för trappan till andra våningen hörde han hur folk började strömma in i borgen där han varit för tre minuter sedan. Han drev på stegen ytterligare och bjällrorna i hans gycklarmössa klingade. Inredningen i borgen var om möjligt ännu dyrare och snofsigare än han kunde minnas den. Stora fönster blickade ut över de gröna omnejderna, gyllenramade speglar utgjorde vackra tavlor när Henning gick förbi dem, och det hängde gigantiska tavlor på väggarna med jämna mellanrum. Korridoren tog en sväng inåt vänster och blev mörkare när den kom bort från fönstrena och in mer centralt i borgen. Den var dock upplyst av rikligt med facklor och var inte mindre snofsig för att det inte fanns några fönster. Tavlorna blev bara fler och fler. Henning mindes alla dessa tavlor från när han var liten och visste var det fanns många gömställen och lönngångar. Han hade ju själv lekt här.

 Alla de fisförnäma små ankor som på den tiden tjänat som lekkamrater hade vuxit upp och blivit odrägliga adelsankor som ingen vettig anka ville ha att göra med. De hade till och med bildat sin KIB (*klubb för inbördes beundran*) i ren fåfänga. Fast de hävdade förstås att det stod för Kul I Borgen, och använde det som ursäkt till att beställa in och dricka dyrt te på torsdageftermiddagarna. Ibland hade de också picknick uppe på taket bland alla lägre stående fåglar, bara för att få känna sig förnäma. Henning mådde illa vid bara tanken på dem.

 Han var nu framme vid dörren till Rågbalds kammare. Den var obevakad. Till sitt stora förtret hörde han steg närma sig bakifrån. Någon gick fortare än han, vilket inte var särskilt vanligt. Han antog att den som kom gående mot honom redan hade sett honom, så han anlade en korkad min, vände sig om och frågade med tysk brytning: "Urshäkta mig, var är dashet?"

 Till hans förvåning och förfäran var det självaste Rågbald som kom travande i korridoren, och han såg mycket irriterad ut. "Du var en snabb jävel som lyckades hinna hit före mig. Snokar runt i mina kvarter va? Vad är ditt syfte här?"

 Rågbalds mordiska blick var fruktansvärt intensiv och Henning var rädd att han skulle bli igenkänd och avslöjad. Om Rågbald redan visste vem han var visade han det inte med en min. Han måste vara mycket försiktig.

 "Jag sade ju att jag letar efter dashet, oh store konung. Du vet Dashet, moggen, bajamaja... Ah, der toaletten! Jag söker toaletten!"

 "Jag ska personligen visa dig toaletten, följ med mig," Rågbald gick fram och lade en inte särskilt vänskaplig arm runt hans axel. Henning tackade artigt, men inom sig var han jätterädd. Han hade aldrig trott att han skulle få stora skälvan när han kallblodigt utförde sitt uppdrag, men nu var det mycket nära. Ankfoten av stål hade han inte på sig eftersom den inte fick plats i snabelskon och kniven som de genomförde sitt cirkusnummer med hade Angelica. Förvisso hade han en dolk dolk i en av de skor han hade på sig, men han skulle aldrig nå den i tid. Och nu var de ute bland andra ankor, ankor som tittade förvånat och nedvärderande på dem. Henning kunde dock gladeligen konstatera att Knorre haft rätt: de trodde att de visste va de såg, och såg därför inte vem han var. Han kände igen många av ankorna, både manliga och kvinnliga, men ingen gav något tecken till att känna igen honom. De gick nerför trapporna och djupare in i borgen. Med stigande panik började Henning undra: Är det verkligen så långt till dasset? Men inom sig visste han ju svaret. Nej, det fanns gott om dass även på andra våningen.