Idag tog vi beslutet. Den grädden som de tre senaste månaderna varit toppen på mitt mos har surnat och halkat av. I klarspråk betyder det att Anja och jag har separerat. Nog var jag väl en smula mosad till att börja med (alltså i början av vårt förhållande), men sedan kom någon och spillde ut grädde, rakt på moset som var jag. Och jag grät inte över den spillda grädden, för i början verkade det som om vi gick bra ihop.

 Sen visade det sig dock tyvärr att det var en emulsion, och grädden började rinna av mig. Spilldes ut jag vet inte vart. Tillbaka till sin förpackning troligtvis. Hon är där hon hör hemma, fullt upptagen med sitt stressade liv. Du var bara min i en kort tid, men det som en gång varit mos är nu en på väg tillbaka till att bli en vacker pantoffel. Jag är ännu inte redo att plockas utan vill ligga kvar i jorden, men om någon insisterar på att gräva upp mig så kommer jag inte protestera. Jag kommer göra som ankorna i mossen: Improvisera och vända det till min fördel.

Knorre tände eld på en lykta och vagnen fylldes av ljus. Han hängde upp lyktan i taket och rotade i en kista som han alltid hade med sig. "Vi kan inte längre springa omkring som ankor och utter," sade han medan han letade. "Och jag anade detta, så jag tog med en annan förklädnad. Vi får bara se till att göra detta fort, vi kan inte springa omkring som dessa lägre stående fjäderfän hur länge som helst.

 Ur kistan och ut i lyktskenet drog Knorre fram fjäderskrudar av tre stycken fasaner. "Fina fåglar fasaner," sade han triumferande. "Fruktansvärt fagra fjädrar." Men så tillade han med ett sorgset leende. "Fast fulare flin finns fan inte." Han krånglade på sig fasandräkten och log ett konstigt leende för att visa hur fult fasaner ler."Håll till godo, mina vänner, det är bara för en natt."

 Alla iklädde de sig fasandräkterna och släckte sedan lampan. Knorre tittade försiktigt ut genom vagnen för att konstatera att kusten var klar, sedan smög de sig så tyst och osynligt de kunde över borggården och bort mot slottet.

 Med vapnen i händerna men dolda innanför de tjocka fasanfjädrarna i dräkten smög de sig in i den sparsamt upplysta entréhallen. Till deras förvåning och lättnad var den alldeles folktom, men de gjorde av den anledningen inget onödigt väsen av sig. De höll sig till skuggorna och smög mot fängelsehålorna där Henning hade spärrat in Rågbald. De mötte inte en enda anka på vägen, vilket var helt anmärkningsvärt med tanker på att det var tidig afton och de flesta borde vara och strosa i korridorerna.

 Utan några som helst hinder nådde de korridoren med dörren ner till fängelsehålan, och det var först där som de stötte på en invånare i slottet. En anka iförd rustning och med draget svärd stod och vaktade den stängda dörren. "Ni går i en mycket avlägsen och förbjuden del av slottet, kära fasaner," sade vakten. "Är ni med cirkusen som kommit till staden? Ni är egentigen inte tillåtna att vistas inne i slottet, men jag är ganska fattig och kan för en mindre summa sälja min tystnad."

 Henning kände genast igen den rustningsklädde ankan. "UFFE!" utbrast han glatt. "Uffe Affe, det är ju jag! Henning! Gud vad glad jag är att se dig!"

 Hans gamla fäktningslärare riktade svärdet mot honom när han kom springande. "Du har då förändrats ordentligt på ett halvår i så fall pojk. Bevisa att det verkligen är du."

 Fortfarande springande drog Henning sin ankfot av stål och gjorde ett lekfullt utfall mot sin gamle vän och lärare. Ulf Aflin flinade och sparkade den anstormande på knät. "Du är dig lik, Henning. Fortfarande lika klantig. Men vad gör ni här?"

 Henning svor och tog på knät i smärta. Knorre var den som svarade. "Att du skulle vara trogen mot den sanne tronföljaren, det var mer än jag vågat hoppas på. Gamle gosse, det verkar som att jag kunde lita på din ridderliga heder!"

 Ulf riktade sitt svärd mot Knorre. "Är detta ett trick? Jag känner igen din röst men inte dig. Vem döljer sig under förklädnaden? Och vem har sagt något om var min lojalitet står?"

 "Efter som du vaktar fängelset där jag knuffade ner vakterna och låste in Rågbald finner jag det säkert att dra den slutsatsen," sade Henning med ett plågat stön. "Och eftersom du fällde Rågbald där nere i fängelset när han skulle spärra in mig. Jag känner igen din rustning. Jag undrar bara, hur tusan kom ni upp hit?"

 "Jag är inte ensam i slottet om att vilja avsätta Snuskfot. En kompanjon som jag räddade för en liten stund sedan kände tydligen till en lönngång som ledde där nerifrån och upp till damernas toalett. Jag vet inte om ni känner Anja Anka, men verkar också mycket angelägen att se Rågbald avsatt och gärna mördad. Vi vill båda ansluta oss till er i ert ädla uppdrag."

 "Min Anja!" utrpoade Angelica, vilket gav även henne en misstänksam blick från Aflin. "Vad hade han tänkt göra med henne?"

 "Låta henne korsas med en kanin. Men frukta intet, mina vänner, jag lät inte kaninen förpesta och antasta henne! Hon har i nuläget föst undan alla ankor till den övre våningen och jag tror hon skulle hämta er. Men ni kom tydligen hit före henne, så jag tror att hon kommer när som helst. Henning, du vet vad jag brukar säga?"

 "Vet jag?"

 Aflin log och påbörjade den för Henning så välbekanta frasen: "Det man inte är beredd på..."

 "Det är det oväntade." Fortsatte Henning. Resten sade de tillsammans: "Och det är det oväntade som man ska dra nytta av, eftersom varje överraskning kan vändas till en fördel."

 "Så," sade Angelica otåligt. "Ska vi vänta på Anja eller ska vi gå ner direkt?"

 "Ni behöver inte vänta längre," sade en andfådd kvinnoröst bakom dem. "Jag är här och alltid redo. Låt oss sparka kunglig häck!"