"Ni är kaniner!" ropade Anja. "Vill ni inte hellre skutta omkring på de gröna ängarna än ligga och dega här nere i mörkret och vänta på att Rågbald ska förse er med nästa ofrivilliga offer som ni kan våldta? Vad är det roliga i det när ni kan leva ett rikt, glatt och lyckligt liv istället!? Om ni står ivägen för oss kommer vi hugga ner er allihopa, men om ni flyttar på er så ska vi återge er det ni förtjänar! Frihet...."

 En kompakt tystnad lade sig i tunnlarna. Det enda som hördes var allas andetag och ljudet av avlägsna, springande fotsteg. Henning andades häftigt in: Rågbald!Han håller på att fly.

 "Ni måste flytta er genast!" skrek han. "Den onde kungen flyr! Vi måste stoppa honom innan han hinner samla alla sina vakter."

 "Vi ÄR hans vakter," sade en av kaninerna. "Vi har svurit att skydda honom..."

 "Men han har svurit att skydda era familjer! Men vet ni vad han gjort med dem medan ni varit här nere i fängelset? Han släpper lös sina vakter på era fruar och era döttrar tar han med till hovet så att de uppfostras till att göra samma uppgift som ni! Han skiter fullständigt i era familjer, han förnedrar er allihopa och utnyttjar er till att föda fram en armé!"

 "Det var ju..." Pelle gäspade, "Inte särskilt snällt av honom. Vad säger ni bröder? ska vi... *gäsp* gå tillbaka och skydda våra familjer?"

 Det hördes ett instämmande mummel och tassar som försökte vända om och gå tillbaka. Anja tände facklan för att hjälpa dem att hitta. Det sista de såg av de fängslade kaninerna var den korta svansen på två av dem som rundade en krök i gången. Sedan var de försvunna.

 "Vi måste skynda oss att stoppa Rågbald!" sade Angelica så fort de försvunnit.

 "Det är lugnt," sade Henning och skramlade med en nyckelknippa. "Han har ingenstans att ta vägen." Så log han ett ondskefullt leende. "Vi kan ta det lugnt och gå upp i borgen igen. Det här stället är för mörkt och trångt för mig. Jag tycker inte om trånga och mörka ställen." De började gå mot utgången.