Tidigare samma dag hade Rågbald kallat Anja till sitt privata gemak för ett "särskilt uppdrag." Anja hade lydigt hörsammat kallelsen för att inte väcka misstanke, trots att hon misstänkte vad en sådan kallelse kunde innebära. Hon blev därför överraskad när hon kom till Rågbalds rum och han var fullt påklädd och såg ut att vara redo att ge sig ut på en promenad i slottets korridorer. De strövade runt i nära nog en timme och småpratade innan de plötsligt stannade. Korridoren de stannat i var mörk och tom och hade tunga trädörrar med jämna mellanrum på båda sidor.

 "Varför stannar vi?" frågade Anja och hoppades att hon med rösten inte avslöjade hur rädd hon var. Hon hade inte funderat så mycket över vart de gick, men nu kände hon igen sig. De var i fängelshålorna.

 "Anja, du är en av de jag trodde att jag kunde lita på. Vill du inte hjälpa din kung och göra riket en tjänst?"

 "Givetvis," svarade Anja snabbt. Kanske lite för snabbt. Rågbald log.

 "Ord har nått mig om din egentliga härkomst," sade Rågbald och började gå runt henne i snäva cirklar. "Och jag har anledning att betvivla din lojalitet. Om du gör mig den här tjänsten så kommer jag inte längre ha någon anledning att tvivla."

 "Vad för tjänst ber ni mig om, min herre?"

 Rågbald log ett skevt leende och drog upp den närmaste dörren. "Det kommer visa sig," sade han, puttade in henne i det mörka och mögelluktande rummet som låg bortom dörren och stängde den. Hon hörde regeln dras för och genom gallerfönstret såg hon Rågbalds hånflin. "Det här är det ultimata testet på tillit. Samarbeta så kommer det bli mindre smärtsamt. Jag släpper ut dig imorgon."

 Så försvann han från fönstret och hon hörde hans steg eka bort genom gången. Med en klump i halsen gick hon för säkerhets skull bort och kände på dörren, men den var givetvis låst. Det var mörk i den lilla hålan och hon började treva sig runt i rummet. Hennes händer sökte någonting, vad som helst, som skulle kunna tyda på en utgång.

 Hon fann ingen räddning och ingen väg ut, men hennes händer fann något annat. Ett litet skrik steg ur hennes hals och hon ryggade genast tillbaka tills hon stötte i väggen. Hon hade kännt något hon inte väntat sig, det kändes som... päls!

 Hon hörde hur någonting rörde sig bortifrån hörnet där hon nyss varit och trevat. Hon var inte ensam här. Det fanns någon annan i det här rummet. Hon höll andan och väntade, hoppades att hon inbillade sig. Hon brukade inbilla sig saker när det var mörkt, hon var otroligt mörkrädd.

 En djup röst hördes från den inre delen av rummet: "Skrämde jag dig? Det var inte meningen, jag ska vara så snäll jag kan."

 Det var en mansröst, men det var definitivt ingen anka. Vilka ankor hade förresten päls? Anja höll sig blick stilla.

 Samma slöa, tröga, trötta röst fortsatte: "Jag heter Pelle, och jag är här för att er kung har ett uppdrag åt mig. Fast jag hade mycket hellre varit på ett ljusare och trevligare ställe än den här hålan."

 "VAD ÄR DU!?" frågade Anja med skräckslaget gäll stämma.

 "Jag är en kanin, och jag och mina vänner är här för att Rågbald ville att vi skulle föröka oss. Han sade att han vill korsa sina ankor med oss ädla kaniner av någon anledning, och eftersom det är ett nöjsamt uppdrag så har jag inget emot det." Det lät nästan som om han somnade mellan varje mening. "Ska vi sätta igång?"