Ulf Aflin rentav gick och skrattade för sig själv i tunnlarna. Det här var det roligaste han varit med om på länge. Han hade återförenats med sin favoritelev och var på väg att hjälpa honom att störta den hemska kungen som besudlade Anktronen. Hans syften var rättfärdiga och han skulle bidra till att Ankrike blev en bättre plats för alla. Förutom att han kände att han gjorde rätt för sig så var det sällan han fick nöjet att störta en kung, att fäktas lite med folk som redan kunde fäktas. Och att jaga ankor i tunnlar. Så roligt som han skulle ha här hade han inte haft på mycket länge.

 När han gått förbi en av en massa andra dörrar hörde han dörren öppnas bakom honom och tre ankor kom ut. Alla tre var fullt beväpnade. I skenet från de sparsamt utplacerade facklorna såg han att detta var de tre de jagade.

 "Jaså, jag hade aldrig gissat att rustningen jag snubblade på innan var levande. Nu förstår jag ju hur det hela hänger ihop. En konspiration! Jag trodde att du var trogen din konung, Ulf Aflin!"

 Rågbalds högmodiga och misstrogna röst var omisskännlig. Utan tvivel trodde han att de tre hade en chans. Ulf log och svarade: "Jag vet när en kung är värd att tjäna och när ett rike mår bra. Under ditt styre har jag inte kännt någondera."

 "Jag visste att jag skulle avsatt dig från början! Var är dina medbrottslingar?"

 "De letar efter er."

 Rågbald snuskfot log ett ondskefullt och skadeglatt leende. "Bra. Nog talat, på honom mina trogna vakter!"

 Alla tre rusade mot honom med höjda vapen. Samtliga kombattanter var beväpnade med svärd, men Ulf var den ende som bar rustning. Han hade dessutom en fackla i andra handen.

 Precis som han förutspått höll sig Rågbald bakom sina två vakter och lät dem gå först. Typiskt kungligt beteende. Vakterna rörde sig osäkert. Alla kände till Ulfs skicklighet med vapen och visste att han tränat upp hela det kungliga livgardet. Fängelsevakterna var dock allt annat än kungliga livvakter, men även de visste hur skicklig Mäster Aflin var. Utan tvivel visste även Rågbald det, så han skulle behöva hålla koll på kungen under hela striden så att han inte flydde.

 Såpass välsynkroniserade var i alla fall vakterna att de anföll honom samtidigt. det gladde honom att hans fiender inte var alltför dåliga, när han väl fick slåss på riktigt. De var dock inte tillräckligt bra. Ulf hade inga avsikter att blockera deras slag, som båda var riktade rakt mot hans tjocka rustning. Istället lät han båda slagen klonka mot stålet samtidigt som han tryckte upp facklan i den ena vaktens ansikte.

 Han backade bakåt, hela tiden med ett öga på Rågbald som även han avancerade. Med flit suddade Aflin ut sitt leende och anlade en skrämd och chockad min samtidigt som han alltjämt backade och parerade sina anfallares slag. Han såg deras dumma och övermodiga flin när de 'drev honom bakåt.' Plötsligt gav Aflin upp ett gällt litet skrik, vände om och sprang. Han rundade en krök, slet upp närmasta bästa dörr och smet in i den tomma cellen bakom. Han hörde sina förföljare (tre förföljare till hans stora glädje) runda samma krök.

 "Du kan inte gömma dig," sade Rågbalds silkeslena, farliga stämma. "Vi vet var du är."

 Han hörde kungen teckna ute i korridoren och två par fotsteg närmade sig hans cell. Ulf nästan skakade på huvudet. När vakterna med triumferande utrop slet upp dörren störtade Ulf ut, knuffade in dem och låste dörren bakom dem. Överraskade skrik hördes där inifrån och fångvaktarna ryckte fruktlöst i dörren. Nu var de själva fångar.

 Äntligen stod Ulf Aflin ensam öga mot öga med Kung Rågbald Snuskfot, Ankrikes minst omtyckte ledare i mannaminne. "Smit inte nu," sade Aflin med ett leende. "Jag ska lära dig hur riktiga ankor slåss."

 Medan Rågbalds ögon bara blev rundare och rundare började Ulf ta av sig sin rustning...