När hans kompanjoner gått ner i tunnlarna visste Knorre att han hade en stunds väntan framför sig. Därför gick han inte direkt till platsen där den hemliga gången från fängelset mynnade ut, utan han tog sig en liten runda i slottet. Han hade sett någonting på vägen till fängelset som fått honom att häpna och han styrde nu stegen mot platsen där han sett detta nya.

 Han hade inte drömt när han sprungit dit innan. De HADE verkligen passerat det. En disk med regnskyddande tak inomhus. Mitt i en genomfartskorridor. Ovanför disken hängde en stor skylt där det stod 'Barista'. Vad kan nu detta vara? tänkte Knorre medan han gick fram mot disken utan förutfattade meningar. Det luktade underligt och han slöt sig till att det var någon sorts servering. Men det var inte en kotte i korridoren och ingen bakom disken heller. På en liten skylt framför en kanna stod det 'prova på', och Knorre var inte sen att lyda. Han tog en porslinsmugg från traven som stod intill kannan, tog kannan och hällde upp en mörk, ångande vätska i muggen. Han luktade misstänksamt på det och höjde muggen till näbben.

 "Tycker du om kaffe, bäste fasan?" sade en pipig röst bakom disken. Knorre var nära att spilla ut den varma vätskan över sig. Han hade inte lagt märke till någon annan i närheten.

 "Ah, du är ny för brygden. Du kommer tycka om det, det garanterar jag dig," fortsatte den pipiga rösten. Knorre kunde fortfarande inte se någon.

 "Jag går och dricker mitt... kaffe någon annanstans. Tack ska du ha." Han gick därifrån med smått uppskrämda steg.

 "Glöm inte att lämna tillbaka muggen," ropade rösten efter honom. Knorre lovade i tysthet att han skulle återlämna muggen när det var dags för det. Han gick så fort han vågade för att inte spilla ut kaffet mot lönngångens mynning.

 Lönngången var listigt gömd bakom ett stort draperi i en trång gång. Korridoren tog slut några steg bort med en dörr in till ett förråd som sällan användes. Slottet var fullt med skrymslen och rum som aldrig utnyttjades, ett minne från tider då fler tillåtits bo inne i Redets borg. För först hade Redet bara varit en borg, ett slott där kungen satt och regerade, men sedan hade det vuxit till en stor stad.

 Nu kunde Knorre i lugn och ro smaka på sitt kaffe. Det var fortfarande väldigt varmt, så varmt att han brände sig. Han hann inte känna någon smak heller, det var bara varmt och otäckt. Han muttrade en förbannelse och blåste på drycken.

 Plötsligt hörde han något bakom sig och någon drog honom i fasandräktens stjärtfjädrar. Av blotta förskräckelsen vände han sig om och ryckte till. Rågbalds ansikte och arm blev synliga under draperiets kant. Kungens hand höll fortfarande i hans stjärtfjädrar och nu ryckte de igen. Med ett grymtande verkade den något korpulente kungen komma loss ur den trånga lönngången och föll ut på golvet.

 "Tack kompis," sade Rågbald, reste på sig och borstade av sig.

 "Ja, skål. Kompis," sade Knorre. "Botten opp!" Med de orden kastade han sitt varma kaffe i ansiktet på kungen.

 Rågbald ylade av smärta och förvåning. "Vad var det där bra för? Du vet, jag är kung och har rätt att både belöna och straffa folk. Jag hade tänkt belöna dig för att ha hjälpt mig upp, men nu får jag nog straffa dig för förargelseväckande beteende."

 "Jag är inte rädd för dig, snuskfot! Känner du inte igen mig?"

 "Känner jag dig?" frågade kungen och kisade mot honom.

 "Tja, det var ett halvår sedan. Men man tycker ändå att du borde komma ihåg mannen som du avsatte. Skål kompis." Innan Rågbald hunnit få grepp om situationen och sitt vapen slog Knorre porslinsmuggen i huvudet på honom och grep efter sitt eget vapen. Det var först då han insåg att hans svärd var inne i fasandräkten och skulle ta alltför lång tid att plocka fram.