Rädd som en liten kanin och förundrad över den tur han haft i oturen rusade Henning upp för trapporna från fängelsehålorna. Han förbannade sin egen dumhet och klantighet. I allra bästa fall var nu Rågbald bara förbannad på honom för att han flytt och var misstänksam, i värsta fall visste Rågbald vem han var och vad han planerade. Hur det än var så låg de nu alla risigt till och skulle behöva agera fort. De kunde inte vänta på att Anja skulle ge sig till känna, kunde inte räkna med hennes hjälp. De hade helt enkelt inte tid att vänta.

 Vid trappans krön stod en bastant ekdörr. Korridoren bakom den var tom så när som på två vakter som flankerade dörren. Henning följde Knorres goda råd och improviserade fram en plan. På väg ut ur dörren ryckte han åt sig vakternas nycklar och, innan de hunnit mer än säga "vafan?" hade han knuffat dem båda ner i trappan till fängelsehålorna. Snabbt som ögat stängde han dörren och låste den. Det där skulle ge dem en del värdefull tid.

 Han tvekade inte en sekund, han sprang så fort han kunde mot borggården där cirkusen för hoppningsvis var över och Knorre och Angelica väntade på honom. Han hoppades att de var oroliga, för om de var oroliga så borde de vara beredda på det mesta. Handlingsberedda. Snabba handlingar var av nöden.

 Henning sprang direkt mot Knorres vagn och ryckte upp dörren. Den enda varning han fick var en plötslig rörelse i periferin innan han fann en lång dolk pressad mot sin hals. En hård kvinnoröst väste i hans ansikte ur mörkret. "Vi tar inga fångar, så fatta dig snabbt och försvinn härifrån."

 "Mamma ta bort dolken! Och jag ska fatta mig kort: Rågbald misstänker oss, Vi måste handla fort! Jag låste in honom i fängelset, men han kommer nog ut förr eller senare. Vi måste göra något fort, innan han hinner samla sina vakter runt sig."

 Angelica avlägsnade dolken från hans strupe och två suckar hördes. "Så dum är ungdomen..." sade Knorres röst trött. "Vad hände pojk?"

 I det nära nog totala mörkret i vagnen berättade Henning om sina skräckfyllda promenader i borgen med Snuskfot. Hur han som tysk turist blivit ertappad i de finare delarna av borgen i jakt på en toalett och hur Rågbald genast tog honom ner till fängelsehålorna.

 "Du var nära att röja oss Henning," sade Knorre besviket. "Lyckligtvis är ingen skada skedd. Det är inte för sent att reparera den här skadan. Ni vet väl alla hur paranoid vår käre äckelfossing är? Jag tror inte att han misstänkte att det var du Henning, så långt tänker han inte. Jag tror han misstänkte att du var en tysk spion och att det var därför han försökte spärra in dig. Han är rädd att förlora sitt styra. Problemet är att han nu granskar vår cirkus alltför kritiskt. Turligt nog för er så har gamle Knorre förberett sig även för detta. Kom så ska jag visa er."

Så fort Nafmenlos föll stannade Nisse i snön. Hans mörka ögon glittrade outgrundliga ovanför den brandgula näbben. "Han är död," konstaterade Nisse väsande. "Men era vänner är det inte. Mina vänner..."

 Ankskuggan gick och rörde vid Vratyas och Narzek, som båda reste sig upp. Alla deras sår var försvunna, men de såg svaga och ostadiga ut. Så talade Nisse igen.

 "Jag hade aldrig trott att det skulle bli mitt öde att få vänner, men om jag nu trott fel så är ni mina vänner. Ni har hjälpt mig, ni har befriat mig och," med en mycket gillande min mot Skroger, "Ni har givit mig ett namn. Jag är evigt tacksam och erbjuder er min vänskap, sådan som den är. Jag kan inte vara med er hela tiden, men en dag när ni behöver mig kommer jag vara där. Lita på det."

 Med de orden började Nisse tyna bort. "Vänta Nisse," sade Skroger. Nisse väntade och lyssnade. "Vad händer om jag rör vid dig?"

 Nisse log sitt ankleende. "Du vill inte veta." Sedan försvann han.

 Villrådaiga såg de fyra hjältarna på varandra. I allas ansikten stod skrivet samma sak: Vad ska vi göra nu?

 "Vi tar det här aset till Frelanders," sade Narzek. Sagt och gjort, de bar Nafmenlos lik till Ankan & Dvärgen. När de kom in möttes de av en ganska sur dvärg, som vid åsynen av ännu ett blödande lik blev ännu surare. Om blickar kunnat döda hade de inte varit hjältar längre, blicken de fick av värdshusvärden när de bar liket genom rummet var stenhård.

 En som blev mycket glad vid åsynen av dem var Frelanders. Han gnuggade händerna av förtjusning. "Så detta är skurken som försökte sänka Frosthem ner i fjorden?"

 "En av dem. Den andre är ännu på fri fot."

 "Nå, eftersom vi har både denne och Sigvard, så varför inte göra ett litet bål av dem? Vi brukar grilla våra förbrytare, i alla fall förr i tiden. Ta med er det här odjuret och hämta förrädaren Sigvard. Jag själv ska samla ihop invånarna i denna vackra staden och säga åt dem att fixa ett bål på stora torget. Vi ska ha grillfest ikväll!"

 "Ursäkta, men ett hus brinner fortfarande. Skuggfolkets tillhåll står i lågor. Varför inte använda det som bål? Det blir ett STORT bål." Narzek log. "Jag har länge längtat efter lite renkorv."

 "Åh, utmärkt!" utbrast Frelanders, gnuggade händerna och hoppade av ren förtjusning. Efter att han utfört sin lilla glädjedans försvann den lille gubben ut genom dörren med förvånansvärd fart. De fyra hjältarna såg på varandra, sedan gick de till smedjan, meddelade allt om grillfesten och hämtade en medvetslös Sigvard. Med båda skurkarna släpande mellan sig gick de sedan mot huset från vilket en stor rökpelare steg. När de kom dit var det redan mycket folk där som skrek och hyllade hjältarna. Längst fram, så nära elden han vågade gå, stod Frelanders med ett brett leende.

 "Skroger, ädla krigare, jag tänkte ge dig äran att slänga på huvudattraktionen för kvällen."

 Skroger såg oförstående på Frelanders, blinkade och grymtade. Vratyas översatte: "Skroger, Frelle vill att du kastar på liken."

 Skroger log dagens absolut bredaste leende, skakade våldsamt Frelanders hand, tog upp Nafmenlos och gick närmare elden för att kasta in honom i den häftigt brinnande byggnaden. Han kastade så hårt han kunde, men det var precis att Naffes lik nådde fram. Ändå steg hyllningsropen höga från samlingen av människor.

 Av ren pliktkänsla gick Skroger och tog upp även Sigvard i sina armar. Han tänkte kasta bättre denna gången och tog lång sats. Han rusade fram mot den brinnande byggnaden, men innan han kommit fram så halkade han. Dock så for Sigvard med lätthet ur hans armar och hamnade långt in i det brinnande huset. Jublet från publiken överröstade till och med eldens dån. Alla fyra (men mest Skroger) hyllades som hjältar, och de festade hela resten av dagen och hela natten. Och det hade de rätt att göra, ty Vratyas, Skroger, Niramir och Narzek hade tryggat Frosthem och kastat ut ondskan. Människorna var räddade och för en tid var de äntligen säkra.

De hade endast stått ute på gatan i några sekunder innan de hörde uppståndelse borta på torget. De förstod genast: Hrafdýr var på väg att göra något drastiskt. De rusade så fort de kunde mot torget, men de kunde inte se Hrafdýr där. Istället syntes Nafmenlos, Vilma, Nisse och fyra vakter tåga mot Rådhuset med bestämda steg. Det var en stor lättnad för hjältarna att se att Nafmenlos och de andra hade överlevt Hrafdýrs mordförsök. De sprang fram mot skuggfolket med glada rop.

 Narzek var först fram, och han ropade glatt överraskat: "Naffe! Hur tog ni er ut? Vad glad jag är att se er!"

 Naffe vände sig om, log ett hånleende och snärtade med piskan Narzek rakt på låret. Narzek föll ihop i smärtor och låg och jämrade sig.

 "Vad gör du Naffe?" utbrast Niramir förfärat. "Han är ju vår vän."

 "Ni har gjort ett mycket bra jobb, ädla herrar och dam. Jag är tacksam för er hjälp, men er tid i det här äventyret är över. Härifrån tar JAG över. Ni kan göra som ni behagar."

 "Vad menar du?" frågade alla hjältar med en mun.

 "Ni är spenderade spelpjäser. Gå och gör vad ni finner bäst, men om ni ställer er i min väg så kommer jag krossa er."

 "Vad tänker du göra, din onda varelse?" undrade Narzek.

 "Norden är mitt, Frosthem är mitt. Jag ska bli kung här förstår ni. Och utan er hjälp hade det inte blivit möjligt, utan er hjälp hade jag inte haft... Nisse."

 "Ditt falska as!" skrek Narzek och hoppade på honom med sin stav. Nafmenlos log ett nedvärderande leende och slog med piskan på exakt samma ställe som tidigare. Det blev för mycket smärta för Narzek att klara av och hans medvetande försvann.

 "Det verkar som om vi har upprorsmakare här. På dem Nisse!"

 Men Nisse rörde sig inte. Han och Vilma stod och stirrade på varandra. Med mördande blickar båda två. De stod så stilla och det mycket väl kunde varit tiden som stått stilla istället. "NISSE!" beordrade Nafmenlos. "På dem!"

 "Du står ensam i det här," sade Vratyas och stack ner en vakt med sitt svärd. "Kom och möt din baneman innan du hälsar på dina ruttna förfäder."

 Nafmenlos skakade på huvudet och snärtade Vratyas med piskan. Inte ens den vige jägaren hann väja för anfallet, och han segnade ner även han alldeles intill Narzek. Båda andades fortfarande, om än plågat. Nu var ställningen 4 mot 2 om man inte räknar Nisse och Vilma.

 Skroger var trött på intressanta ordväxlingar, det enda han sade var "Blod!", "Dö!" och "WAAGH!" ursinnigt vrålande gav sig den härjade krigaren i kamp med alla tre återstående vakter, så att Niramir kunde koncentrera sig endast på Nafmenlos.De gick avvaktande i cirklar i några sekunder, sedan utbröt dem emellan en minst sagt snärtig strid (båda var beväpnade med piskor).

 Medan Skroger röjde och plöjde bland de halvt vettskrämda vakterna och Nisse stod och viljestred mot Vilma gjorde Niramir upp med sin före detta uppdragsgivare. Som grundlurat henne och förrått henne. Hon gjorde allt för att göra sanning av ordspråket "En sådan ilska finns inte ens i helvetet som en kvinna mot vem har begåtts en orätt." Hon slogs med sådant ursinne att inte ens Nafmenlos log längre. Det var Niramir som levererade slagen, och när Nafmenlos träffade henne var det som om hon knappt kände det. Efter att Skroger huggt ner sin första vakt och kapat armen på den andra med sin stora yxa var viljan hos de kvarvarande att slåss starkt minskad. Skroger skrattade, höll sin yxa med ena handen och tog upp den avhuggna armen i den andra. Han använde bägge som vapen, något som var fruktansvärt demoraliserande för de andra. Det dröjde inte länge innan de försökte fly, och Skroger följde efter med galna fniss och sänkte dem båda. Han var dock noga med att inte slå dem i ryggen, utan högg dem alltid framifrån. Han hade heder som krigare. Snart kunde han ansluta sig till Niramir och ställningen var plötsligt 2 mot 1.

 Som en blixt från himlen hördes ett plågat skrik. Det var Vilma. Alla de tre stridande vände sig om, precis i tid för att se Nisse gå fram till älvan och lägga sin hand på henne huvud. Ett fräsande ljud hördes och framför deras ögon såg de Vilma sugas in i Nisses hand. Sedan vände Nisse ett brett ankflin mot Nafmenlos och började gå långsamt, med en blick som utlovade stor smärta.

 När han såg skräcken i sin fiendes ögon kunde Skroger inte låta bli utan slog mot honom med sin yxa. Vapnet sjönk djupt in i köttet och blod stänkte, men Nafmenlos dog inte. Niramir var inte långsam hon heller utan hoppade på honom med sitt svärd istället för piska. Hon riktade det rakt mot hans hjärta och frågade: "Några sista ord, förrädare?"

 Nafmenlos lyckades med ett plågat leende. "Ankjävel," sade han, gjorde en snabb rörelse mot Niramirs utsträckta arm och stack hennes svärd i sitt hjärta. Ledaren för skuggfolkets kult föll död till marken.