Utsidan av cellen var, när hon kom att tänka på det, knappast mycket vackrare än insidan. Underjordiskt, unket och tråkigt. Ett ställe där man förvarade förbrytare. Anja kunde bara undra varför Rågbald visat ner sina kaniner i fängelsehålorna. Hon ville dock inte veta. Trots att det som sagt var inte var någon direkt vacker syn var det angenämt att se cellens utsida. Att vara ute ur cellen var en befrielse. Förstås.

 Hon tvivlade dock lite på den rustningsklädde ankan som gick framför henne och visade en ganska hyfsat bastant ryggtavla. Han verkade lite underlig, men ändå på något sätt ärlig och trevlig. Men hur det än var så hade han sina egna skäl för det han gjorde, och så länge de sammanföll med hennes egna så var han ett välkommet stöd.

 De gick i kvävd tystnad genom de trånga korridorerna under slottet. Trots att Anja nyss kommit ut ur cellen kändes allting dämpat. De var inte i säkerhet än, först måste de upp för trapporna till marknivån. Och undvika att bli sedda. Det sista skulle bli mycket svårt, eftersom Ulfs rustning både hördes mycket och var ovanlig att se. Väldigt få ankor gick omkring i rustning när det inte var nödvändigt.

 Fängelsegångarna under slottet var i det närmaste labyrintiska, och just den delen av slottet hade inte Anja utforskat särskilt mycket. Hon var glad att hon inte gick där ensam och att Ulf hade en fackla med sig.

 De hade ännu inte nått trapporna när de hörde fotsteg närma sig längre fram. Ulf drämde facklan i väggen och korridoren lades i nästan totalt mörker. "Ställ dig bakom mig," viskade han. Undrande varför men ändå trägen att lyda gick Anja och pressade sig mot väggen bakom den rustningsklädda ankan. Ulf backade så att han nästan tryckte upp henne mot väggen och fick henne att lyfta från marken. Det var otroligt obehagligt, men det är sådant man får utstå. Snart kom ett fladdrande fackelsken inom synhåll bara några meter framför dem. Anja nästan kävdes av sin egen tunga som av rädsla ville krypa tillbaka ner i halsen. Det var Rågbald som kom gående. Och han kom inte ensam. I släptåg hade han en annan anka, någon som verkade vagt bekant men som hon inte trodde att hon kände. Hon höll andan medan de närmade sig.

 "Urshäkta," sade någon med tysk brytning. "Men är detta verkligen vägen till das dass? Jag letar efter muggen, och det börjar bli brådis sher du."

 "Ja," svarade Rågbald med en stämma som dröp av illvilja. "Vi är snart framme så att du kan gå på bajamaja. Jag vill tala om för dig att jag uppskattade dina cirkuskonster tidigare idag, när du besökt våra världsberömda dass kan du återgå till att utöva dina små konstigheter."

 Nu var de bara någon meter ifrån de bägge som stod tryckta mot väggen. Anja hade inte andats på hela tiden och började plågat konstatera att det snart var dags. Hon kände med förskräckelse att även Aflin rörde sig, och när duon gick förbi dem snubblade Rågbald med en svordom.

 "Vad tusan?" fick Rågbald ur sig innan han träffade marken. Vid det laget var den som skulle besöka toaletterna redan några meter bort. I den plötsliga stormen av ljud vågade sig Anja på att andas igen en kort stund. "Helvete," svor kungen och reste sig mödosamt. Hon kunde inte se honom, men hon kände hur hans blick riktades mot Ulf.

 "Vem fan har ställt en rustning här?!" utbrast Rågbald ursinnigt, och en rörelse hördes. Hon kände hur Ulf drog in magen och hörde strax därefter ett ekande ljud, kort följt av ännu en svordom från deras högvördige konung.

 Förbittrad sprang Rågbald iväg efter den som flytt. Först när ljudet av hans springande fotsteg dött ut och skenet från facklan för länge sedan försvunnit vågade de två ankorna andas igen och Ulf tog några steg framåt för att släppa ner henne.

 "Verkar som att vi har några fler med samma syfte som vi," sade Aflin.

 "Hurså?"

 "Såg du inte hans gycklarmössa? Om kungen försökte spärra in honom och han flydde, då tror jag inte att cirkusen han är med i är särskilt förtjust i kungen just nu. Vi kanske borde prata med dem?"

 VI? tänkte Anja. Den här killen tog definitivt för mycket för givet. Men okej då, DE skulle göra det. Tillsammans. När allt kom omkring så hade de ju faktiskt båda samma mål.