Det buades upprört från publiken. Henning stirrade med en vredgad min på Anja. Även om hon bara menat väl hade hon gjort slut på det roliga nu. Han skakade på huvudet och reste sig. Han hade nästan väntat sig att Ulf eller Knorre skulle ta tag i honom och dra ner honom igen, men ingen gjorde det. De reste sig alla en efter en.

 Det lilla slagsmålet hade fått den effekt som Henning önskat: de tre fasandärkterna var fullständigt sönderslitna och hängde i trasor runt de tre ankorna som nu visade folket vilka de verkligen var. Endast ett fåtal buanden hördes fortfarande, de andra hade sjunkit in i en väntande tystnad. När Henning tog till orda tystnade även de sista ropen.

 Han var medveten om sitt rödflammiga, ansträngda ansikte när han talade: "Jag är Henning. Och jag serverar er på ett silverne fat - eller ja, vagn - Rågbald Snuskfot. Förrädaren, tyrannen och otäckingen. Hans synder har varit många och svåra, och jag vänder mig till er ädla ankor. Vad borde jag göra med honom!?"

 "Döda honom! Döda honom!" ropade folkhopen. Av någon anledning hade inte Henning väntat sig detta. Han hade inte trott att ankorna skulle vilja smaka blod. De var visst ondare i sinnet än han hade anat.

 "Börja med att väcka honom," sade Angelica.

 "Kära mor, vill du inte själv ge honom en törnrosa?" muttrade han medan han knallade bort mot vagnen och Rågbald. Han ruskade om den förre kungen. Rågbald vaknade inte.

 Henning slog på honom, skrek i hans öra. Men ingenting hjälpte. Uppgiven såg han sig omkring och fick syn på kaffeankan. Denne log och tog fram en ny kanna från någonstans under vagnen. "Kaffe löser alla problem," pep han.

 Det trodde inte Henning på, men han var redo att pröva. Han och kaffeankan utväxlade förstående blickar och baristan bände upp Rågbalds näbb så att Henning kunde hälla ner kaffe.

 Hostande vaknade Rågbald genast. Henning gav honom inte tid att få grepp om läget utan grep honom, drog upp honom och ställde honom framför alla skrikande adelsankor och tjänstefolk. "Hör du vad de säger Rågbald?" väste Henning i hans öra. "De vill ha dig död. De begär ditt huvud. Vad borde jag göra? Du förtjänar att dö, sitt svin!"

 "Du kan ta ifrån mig min titel, mitt liv, min värdighet!" svarade Rågbald. "Men du kan aldrig förneka vem jag är. Jag är en Anka, precis som ni andra! Jag är ett barn till den helige ankfadern där uppe, och han vredgas över varje dödat barn. I sin strävan efter tronen har Henning dödat flera oskyldiga ankor. Det är Henning som är skurken, inte jag!"

 "Store Ankfar i himmelen. Han störs inte av att några ondsinta ankor dör. Men någon som korsar ankor med kaniner, den handlingen väcker Guds vrede! Jag gör Ankfar en stor gärning genom att avbryta den här galenskapen! Låna mig ditt svärd Uffe. Jag ska sända det här svinet dit han hör hemma!"

 "Döda svinet! Döda svinet!" Skrek ankmassan. Henning hämtade Aflins svärd för att göra folkmassan till viljes. Och han kände när han gick där hur en mörk tillfredsställelse inom honom rörde sig. Han ville också det här. Han hade velat det länge. Han ville gjuta blod.