Henning bleknade märkbart bakom fasanförklädnaden. Han blängde ilsket på en brett flinande Knorre, och kom själv på en idé.

 "Jag är en anka," sade Henning. "Förklädd till en fasan. Det här är Knorre Anka och det var hans briljanta idé att vi skulle klä ut oss. Ni minns väl Knorre som regerade en tid efter Gastroknugum? Minns ni hur han blev avsatt?" Nu var det Hennings tur att flina och Knorres tur att blekna. "När Rågbald här kom in genom dörren till tronrummet satt Knorre bakom tronen och badade näck i en liten bassäng. Jag tror att vi ska iscensätta denna händelse här och snart! Vad säger du, farbror?"

 Det var dock inte Knorre som svarade, hans näbb darrade så att han inte fick fram ett ljud och han var vit som ett lakan. Det var Angelica som talade: "Vi vill säkerligen alla se Knorre utan kläder, men jag tror inte att han med striptease menade att du skulle ta av dig allt! Bara fasandräkten, och det gäller mig också. Så, mina kungliga vänner, ska vi bevisa för dessa förvirrade, förnäma ankor vilka vi är?"

 Publiken skruvade på sig och verkade titta åt andra håll. Knorre och Henning utbytte en busig min som undgick Angelica. Anja och Ulf såg blicken, men de förstod inte vad den betydde förrän de två tidigare avsatta ankorna kastade sig över Angelica och började slita av henne fasandräkten. Modern skrek chockat över deras plötsliga anfall och deras hårdhet. Plötsligt var publiken mycket intresserad av vad som hände uppe på den öppna delen av salen som tjänade som scen. Knorre och Henning tjöt av vildsint glädje, Anja och Angelica skrek av förskräckelse och Ulf drog sitt svärd med orden: "Det verkar vara hög tid för mig att rädda denna nödställda dam! Ve er, våldtäktsmän!"

 Ulf kastade ifrån sig svärdet och kastade sig in i den vildsint omkringrullande massan som utgjordes av de bråkande ankorna. Under höga tjut och skrik rullade de runt i ett oskönjbart myller av kroppsdelar och, till folkmassans förtjusning, omkringflygande trasiga bitar av fasandräkter.

 Anja skrek åt dem att sluta, men de varken hörde eller brydde sig. Förtvivlat såg hon sig om bland de församlade efter hjälp men såg bara skadeglatt flinande ankansikten. Så föll hennes blick på kaffeankan. Han såg lika rädd ut som hon, men när han märkte att hon tittade på honom sken han upp i ett stort leende. Han sträckte in handen under vagnen på vilken Rågbald fortfarande låg medvetslös och drog fram en silverkanna.

 "Kaffe?" frågade han med en gäll och pipig röst.

 Anja var nära att brista ut i skratt. Hon tog tacksamt emot kaffekannan och gick sedan helt sonika bort mot den rullande högen och hällde ut kaffet över dem.

 Det hördes chockade läten blandade med upprymda skratt från högen, men aktiviteten avstannade. Fyra sura ansikten tillhörande skållade ankor tittade upp på henne. Ingen verkade tacksam över hennes insats.