Den tunga dörren smällde igen bakom dem med en tung duns. Som för att markera hur tungt deras kommande uppdrag skulle bli. Deras smygande fotsteg ekade onaturligt höga mot stentrappan, varje ljud lät som en stormande applåd från cirkustältet.

 Men det var inte deras fotsteg som lät mest. Ulf Aflins rustning lät som en hel här av snarkande, förkylda ankor. Det fanns inte en chans att Rågbald kunde undvika att höra att de närmade sig. Under den korta färden ner funderade Henning över deras planer. Han saknade Knorre, han hade alltid några bra planer i bakfickan och alltid en rolig kommentar i närheten. Men Knorre var på annat håll, och hans humor skulle inte göra någon nytta här nere. Nu var Henning den som fick stå för planerna, och han tänkte så det knakade. Knakandet hördes dock inte för Ulfs rustning.

 Det gav honom en idé. Fängelstunnlarna var en labyrint i sig med många , långa och trånga tunnlar, och att hitta Rågbald här nere var inte lika lätt som att hitta en fisk i en plaskdamm. Men med en plan skulle det nog inte bli en konst.

 När de nådde trappans fot hade Henning tänkt klart, och han delgav viskande de andra sina planer: "Om vi delar upp oss är förvisso chansen att hitta Rågbald större, men om vi gör det riskerar vi att hamna i underläge. Jag har därför en bättre plan. Uffes rustning låter tillräckligt mycket för fyra ankor, om vi sänder iväg honom åt ett håll så kommer de garanterat att försöka undvika honom. På så vis kan vi utesluta hans rörelser och har både större chans att hitta honom och och att överraska honom. Om Ulf går ensam och låter så mycket han bara kan och vi tre smyger tillsammans, då har vi nog goda chanser att ta honom. Men när du hör ljud från stridigheter Ulf måste du skynda dig till undersättning, för vi kommer befinna oss i en två mot tre situation."

 "Ursäkta?" utbrast Anja förnärmat. Och fruktansvärt högt. "Jag kan också slåss."

 "Det kan hon," sade Angelica och log ett fasansfullt fasanleende. "Jag har lärt upp henne själv och har gett henne en av mina dolkar. Hon kan slåss."

 "Nåja, det skadar inte om Ulf kommer så fort han hör oss. Då får vi ju ett övertag till. Men vi gör så här: Ulf går ensam åt vänster och väsnas så mycket han kan, medan vi går åt vänster alla tre och smyger så tyst som möjligt. Med lite tur så kan vi avsluta vårt rättfärdiga uppdrag i ett enda blodigt slag. Mina vänner, låt oss göra det här. För rättvisa!"

 "För rättvisa!" viskade alla tre instämmande. Henning, Angelica och Anja gick tysta åt höger medan Ulf klampade iväg åt höger. Tysta och på helspänn smög de närmare uppdragets slut och övertygelsen pumpade runt i blodet: Snuskfots dagar var räknade.