Nu är slutligen sagan klar! Till vissas sorg kanske, men slut är den. Nu är det upp till er läsare att skriva vad ni tyckt om den! Jag vill läsa era synpunkter, åsikter, kritik och kommentarer.

Nu när sagan är klar kommer jag lite då och då lägga in lite mer verklighetsbaserade inlägg. Jag hoppas att ni njutit av sagan så länge den varat, jag har haft roligt i alla fall. Jag tycker om er alla, hoppas ni vet det. Puss puss! <3

En spänd tystnad hade lägrat sig i salen. Folk väntade och undrade vad han skulle göra. Händelsen med kungens avrättning gjorde honom alldeles stum. Han visste inte vad han skulle göra.

 "Det där var verkligen inte vackert," sade Angelica till sist.

 "Nej," sade Knorre med ett smärtat leende. "Jag är glad att inte jag var din fäktningslärare. Hur kunde du missa på det avståndet? Skäms pojk."

 "Det där var inte fäktning," sade Ulf Aflin förnärmat. "Det var avrättning. Sådant lär jag ju inte ut till kungligheter, dummer."

 "Jag tror inte hon syftade på att jag inte gjorde det ordentligt," mumlade Henning sorgset. "Utan att jag fortsatte hacka efter att han var död. Jag trodde verkligen inte heller att jag var kapabel till sådan ondska."

 "Låt den anka som är felfri kasta första ruttna tomaten. Henning, alla har ett mörker någonstans inom sig och alla kan begå onda handlingar. Rågbald gjorde det hela tiden, men du har endast gjort det för att nå ditt mål. Han gjorde det för njutnings skull, för att han tyckte det var roligt. Skillnaden mellan en god och en ond anka, mellan en stark och en svag varelse, är om man lyssnar på och agerar efter den mörka rösten i sitt inre. Och om man tycker om att följa rösten eller om man ångrar sig efteråt. Det är ingen tvekan om hur du känner efter det."

 "Tack Ulf, jag trodde inte du var kapabel till sådana filosofiska tankar," sade Knorre leende. "Men nu tror jag det är dags för den nye kungens tal."

 Henning blickade nervöst ut över de församlade. Alla tittade tillbaka, lika förväntansfulla. Han harklade sig och tog till orda: "Den förre kungen ligger död vid mina fötter. Hans blod fläckar mina händer och Uffes svärd. Hans kallnande lik och sörjiga livsvätska är dock inte det enda han lämnade efter sig. Han gav mig ett kungarike fullt med otäckheter, och låt mitt första vallöfte bli detta: Fri abort till alla ankor som blivit besudlade av kaniner!"

 Det hördes spridda bifall i salen. Någon skrek: "Men en del har ju redan blivit födda! Vad gör vi med dem?"

 Döda avskummen, viskade en röst i Hennings huvud. Avrätta de missfoster som Rågbald låtit skapa. Gör det!

 Men han tänkte inte lyssna på den rösten mer. Istället fick han en idé. "Utanför slottets murar, ute på borggården, befinner sig en resande cirkus som kommit hit från en avlägsen mosse. Det var den mossen jag kom till när jag flydde från Rågbald. De jag reste med är mycket skickligt cirkusfolk, låt kaninankorna få gå i skola hos dem så att de sedan kan underhålla oss!"

 Nu var det inte spridda bifall längre, det blev ett rungande jubel. Ankor älskade cirkus och en bättre lösning kunde man knappast komma med. "Så vad säger ni!" ropade Henning ut mot havet av ankor, "Får jag bli er kung nu!"

 De ansamlade jublade ännu högre. Henning log stort. Knorre hade fortfarande kronan på sig sedan han tagit den från Rågbald vid striden där borta vid lönngången. "Knorre, du har min hatt," sade han och vände sig om.

 Knorre var borta. Likaså Angelica. Endast Uffe Affe och kaffeankan stod kvar och flinade mot honom. Ulf hade kronan i sina händer.

 "Den var ändå aldrig min," flinade hans gamla fäktningslärare och gick fram mot en knäböjande Henning. "Knorre och Angelica, de... ser vi nog inte mer ikväll. Men de har inte lämnat oss, det försäkrar jag dig. De såg bara väldigt... ivriga ut att komma härifrån, av anledningar som inte betyder att kröningen inte är viktig eller rolig för dem." Högt sade han: "I den store Ankfaders namn kröner jag då dig, Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II, till Ankrikes nye Konung. Må du styra i frid!"

 Henning reste sig från sitt knäböjande. Hann tittade ut över alla glada ankor och såg dem för första gången ur nya ögon. De var hans barn, hans undersåtar. Han skulle vårda dem ömt. För nu, äntligen, var Henning kung.