Knorre backade och fumlade innanför fasandräkten. Han fick inte fram sitt vapen! Han såg sig om i gången. Ingen rustning stod beväpnad och väntade på att låna honom sitt rostiga vapen, utmed väggarna hängde endast tavlor och draperier.

 Rågbald fick upp sitt svärd och började gå mot honom med ödesmättade steg. "Knorre anka..."

 Knorre ryckte åt sig en ganska liten tavla föreställande en ovanligt ful anka. Ett leende spred sig i Rågbalds ansikte. "Det verkar som om du gjort en tavla, gamle man."

 "Det har jag," svarade Knorre. "Och den föreställer dig." Han tittade ner på tavlan. Det var bara ett ansiktsporträtt. "Jag försökte, men jag kunde inte förmå mig själv att rita med dina snuskiga fötter. Det hade frätt hål på tavelduken."

 "Jag får väl säga att jag inte känner igen dig sådär påpälsad. Sist vi sågs hade du bara en handduk, om du minns." Knorre backade långsamt och Rågbald följde hans rörelser. Det var nästan som om de dansade, men med tre anklängder mellan sig.

 "Du är ingenting utan Anna Anka, din morsgris! Du hade aldrig lyckats med avsättandet av mig utan hennes hjälp! Men nu är du ensam. Ensam, värdelös och illaluktande. Ditt fula svärd kommer inte tjäna dig väl idag!"

 Rågbald synade sitt svärd. "Jag får medge," sade han, "det är första gången idag som jag använder det. Jag behövde inte ens lyfta svärdet där nere för att undanröja dina vänner. Det är DU som är ensam. Gamling."

 "Troligast är att du satta dina vakter på ett självmordsuppdrag medan du krälade upp hit genom ett hål som egentligen är för litet för din fläskiga kropp. Den här vägen hade du inte tagit om inte för att fly. Du är en ful fisk."

 "Du har rätt, och nu är du det enda hindret i min väg. Jag behöver bara slå ner dig och ta mig förbi dig, sedan är jag i säkerhet."

 Rågbald morrade och gjorde ett vildsint utfall mot Knorre. Den äldre ankan slog enkelt undan svärdshugget med tavlans ram.

 "YOU SHALL NOT PASS!"

 Rågbald böjde sig ner. Han hade nacken vidöppen och Knorre anade en fälla. Men så såg han att Snuskfots svärd låg på golvet och att hans händer var upptagna med att ta av honom skorna. Knorre kände hur färgen började försvinna från hans ansikte. I ett desperat försök att hindra Rågbalds onda plan svingade han tavlan rakt ner över kungens huvud. Duken sprack och tavlan fastnade runt kungens hals.

 Knorre tänkte inte vänta på det stinkande helvete som snart skulle bryta lös. Skämtet om Rågbald att hans farligaste vapen var hans nakna fötter var inte ogrundat, det visste alla. Knorre flydde för sitt liv mot korridorens utgång.