Med den kungssände ankan Anders (han var förresten knappast en riktig anka, han var mer en and) gick färden fortare men kändes längre. Hans odrägliga tillvaro fick färden att kännas olidligt lång, men eftersom de hade bud från konungen att skynda på så gick det ändå tidsmässigt snabbare. Henning och Angelica höll sig borta från Anders så mycket det var möjligt utan att väcka misstanke. Ingen av dem kände igen Anders från hovet, men det behövde inte betyda att denne and skulle ha några svårigheter att identifiera dem. De försökta hålla låg profil.

 'Olle Utter' gick på som vanligt med sitt babblande och verkade inte det minsta bekymrad över Anders närvaro. Men Henning hade känt Knorre länge nog för att veta att även den äldre ankan var bekymrad. Han hade sett honom i långa samtal med Angelica, och det oroade honom. Planerade de någonting bakom hans rygg? Henning hoppades innerligt att han kunde lita på båda två, han behövde dem verkligen. Men båda de äldre ankorna blev mer förtegna ju närmare Redet de kom. Han hoppades att det bara berodde på att de, liksom han, blev oroliga nu när allting började närma sig mer kritiska skeden.

 En kväll på vägen samlade Knorre Angelica och Henning i sitt tält igen för ett samtal. Han hade försäkrat sig om att Anders inte fanns någonstans i närheten och de hade släckt alla ljus i tältet så att det inte skulle synas att de var där. Viskande tog Knorre till orda:

 "Vi börjar nu närma oss resans mål. Om några dagar anländer vi till Redet där den hemske Snuskfot har tronen i sin besittning. Vi måste anta att han vet att det är vi som kommer, vi måste vara beredda på det värsta. Jag förespråkar en plan B och C."

 "Ööh, vad var plan A nu igen?" undrade Henning.

 "Plan A... Att ta kontakt med Anja, smyga runt i slottet och lönnmörda snuskfot mellan akterna i cirkusen. Ni två har öppningsnumret, sedan har ni inget mer. Efter ni gjort er lilla dolkrusning så smyger ni iväg till Anja, som tar er till Rågbald som ni sedan med enkelhet avrättar. Det är idealet. Alternativt smyger ni till köket och förgiftar hans mat, liksom han förgiftade Gastroknugum. Jag kommer vara på föreställningen hela tiden, så ni som ska göra jobbet får lova mig en sak. Gör det så fult ni kan."

 "Det kan vi nog lova, men vad är plan B? och plan C?"

 "Improvisation båda två. Vi måste bara vara beredda på allt, inklusive att de vet precis vad vi planerar. Skådespeleri och improvisation, det är våra nycklar till framgång. Klarar ni det, mina kära vänner?"

 Båda nickade samfält. De var taggade på detta. Knorre log ett leende som gick förlorat i mörkret: "Då så, då lurar vi arslet av Snuskfot. Var beredda på allt mina vänner, i övermorgon... så rör vi om i denna soppan."

I källaren av is hade striderna lagt sig. Den enda kamp som ännu pågick var den mellan Vilma och elden. Det rann fortfarande om väggarna men varken älvan eller elden tycktes få något övertag. I bland flammade den våldsamt upp, ibland blev den nästan normal. Eldens ständiga lynnighet bidrog till den otäcka stämningen i den frusna källaren. Vratyas och Skroger stod med vapen riktade mot Sigvard och såg tvekande på varandra.

 Vratyas: "Skroger, kan du något bra sätt att ta itu med falska as? Vad gjorde du den där gången när du såg ditt livs kärlek bli våldtagen?"

 Skroger: "NEJ, Skroger aldrig kär! Men vacker kvinna blev pucklad på av ful man. Skroger ta ful man och göra han till ännu fulare man, höhö." Han knakade med knogarna.

 "Snälla låt mig förklara!" snyftade Sigvard skräckslaget. "Det var inte mitt fel!"

 Båda hjältarna vände sina blickar mot den de tryckte upp mot väggen. "Nå låt höra då," sade Vratyas utan att ta bort sitt kortsvärd från hans bröstkorg.

 Sigvard började berätta: "Jag blev överfallen av Hrafdýr för två månader sedan. Och jag blev som han och hans gelikar. Eller nej jag blev inte riktigt som han, han är unik på något sätt. Men jag blev en skugglös. Efter att han bitit mig försvann han och jag trodde jag hade tur som levde men ack, vad jag förbannar den turen om det nu var tur! Det är en förbannelse jag fått! I ett par dagar ignorerade jag hungern efter blod som jag kände och försökte leva ett normalt liv precis som förut. Men jag förgicks av blodtörst, och denna drev mig till den galenskap som fick mig att döda mitt första offer. Efter det sökte Hrafdýr upp mig igen och sade att han hade en lösning på mitt problem: Att gå med i hans anhang. Om jag var agent åt honom, sade han, så skulle han göra det mycket lättare för mig. Jag lovade honom detta och hungern försvann nästan. För att min beteckning skulle fungera fick jag ju inte döda någon och allt måste vara som vanligt, men när törsten kom över mig var det svårt. Jag lyckades dock, för jag tänkte på hur hemskt det skulle bli annars. Han tvingade mig att spionera på och försöka få andra, som er, att förgöra den andra kulten som han kallade för skuggfolket."

 Vratyas: "Du gjorde detta, trots att du visste att det kunde leda till allas undergång. Sannerligen, du är en vek och feg stackare."

 "Ja men så gör slut på det då! Döda mig! Jag klarar inte av den här blodtörsten!"

 Vratyas: "Nej, jag tror jag vet vad vi kan göra med dig. Du ska få ditt öde i sinom tid, men du måste ha varit insatt i hans planer, berätta. Vad tänkte han?"

 "Ni måste tro mig, ädla hjältar, jag ville inte göra det här! Jag visste att det var fel, men Hrafdýr tvingade mig! Han sade hela tiden att han var trogen sina vänner, sin familj. Jag förstod inte vad han pratade om, men han sade hela tiden att han skulle hjälpa sin far och son. Vem sonen är vet jag inte, men ett namn dök ständigt upp som hans pappa: Gamle Bosse! Han sade någonting om att utföra sonens vilja och återbringa pappan till liv. SÅ sade han också att Frosthem måste förgöras, och han tänkte göra det genom att smälta fjorden som staden ligger på. Snälla ni, jag vet inte mer!"

 Vratyas och Skroger tittade på varandra. Båda nickade i samförstånd och Vratyas sade högt: "Vilma, ta hand om Naffe när du släckt elden. Vi besöker er i morgon för den utlovade belöningen." Så grep de båda Sigvard i varsin arm och släpade med honom uppför den isiga trappan och upp i ljuset igen.

Ovetande om vad som hände nere i källaren sprang Niramir uppför den krökande, hala trappan. Hennes blick var stadigt fäst på den mörkklädda, bastanta ryggen framför henne och hon lät sin piska vina mot den då och då. Men Hrafdýr Svartbälte verkade osårbar. Dessutom sprang han nästan snabbare än hon, och när hon försökte få honom att halka hade inte heller det någon effekt. Hela hennes uppmärksamhet var riktat på mannen framför henne och på att inte halka, så hon blev fruktansvärt förvånad när hon kände kallt stål tränga in i vaden. Med ett förvånat och plågat stön trillade hon i trappan. Hon hann vända sig om i fallet och se två svartklädda människor med dragna vapen stå lutade över henne. I det dunkla skymningsblå ljuset kunde hon se hur det droppade om den ena förföljarens svärd, och samma svärd höjdes igen för att ge henne en nådastöt. I den smala trappan hade hon ingenstans att ta vägen och hon kunde inte resa sig, hon kunde bara med förfäran se svärdet sjunka mot henne...

 Men så hördes ett fräsande ljud och hon nåddes av lukten av bränt kött. De bägge vakterna föll livlösa ner till marken och i mörkret såg hon skuggan som hon kände igen som Nisse. Hon fortsatte linkande uppför trappan efter att ha nickat sitt tack åt Nisse.

 Ungefär samtidigt, uppe på torget, stod Narzek och lutade sig mot en husvägg. Han hade sovit alldeles för länge under natten, alldeles för tungt. Nog var han utvilad, men han hade missat när de andra gav sig av och hade ingen aning om vart de tagit vägen. Frelanders hade givit honom en rejäl avbasning. Han hade letat hela dagen och stod nu och spanade över torget.

 Plötsligt såg han en ganska bekant figur springa ut ur templet till ingen Gud. Han började springa mot honom och hojtade glatt: "Tjenare Hrafdýr! Whaddup dawg?!" Men Hrafdýr stannade inte för att småprata, så Narzek sprang efter, fortfarande glatt hojtande. Han hade äntligen hittat någon.

 Hrafdýr verkade inte ens se honom, så Narzek bestämde sig för att göra honom uppmärksam på hans närvaro. Medan han försäkrade sig om att ingen på torget glodde på honom trollade han fram en snöboll och kastade mot Hrafdýr. Han träffade rakt i häcken och tricket fungerade: Hrafdýr märkte honom. Allt han fick från Hrafdýr var en mordisk blick, innan Svartbälte tog ett jätteskutt upp på ett hustak och hoppade iväg.

 När han med en suck vände sig om fick han se en sårad kvinna som linkade fram med besviken och frustrerad uppsyn. Narzek log för sig själv och gick fram mot henne: Han skulle få hjälpa en jungfru i nöd :)