I skenet från hans fackla såg han ut som en riddare i skinande rustning. En sann gentleman, en räddare i nöden. När dörren till hennes cell brakade upp och plötsligt fylldes med ljus ryggade Pelle tillbaka mot väggen så långt han kunde komma. En anka slarvigt iförd rustning, med ett svärd i ena handen och fackla i den andra, stod i dörröppningen. Fackelskenet återspeglades på hans rustning och fick det att se ut som om han själv sken med ett varmt ljus.

 Han lyfte på visiret och visade upp ett ganska stiligt ansikte. "Jag såg dig föras bort av den onde Rågbald, sköna dam. Ursäkta att jag tog så lång tid på mig att ingripa. Skall jag dräpa besten som håller dig fången i din cell?"

 Anja, helt överväldigad över att ha undsluppit ett så ont öde, skakade på huvudet. Nu var rollerna omvända och hon hade makten över den andre. Hon tänkte vara bättre än kaninen och visa den nåd. Så hon sade: "Tack, o store riddare, för att du kommit till min undsättning. Men kaninen här är inte själv ond, han bara utnyttjas av Rågbald. Pelle, om du fortfarande har något slags heder i kroppen så ber jag dig att lyssna på den. Låt inte detta fortsätta."

 Det enda svar hon fick var djupa snarkningar. Hon suckade.

 "En äkta riddare dräper ingen i sömnen, så jag lämnar honom sådär varesig du vill det eller inte. Mitt namn är Ulf Aflin, sköna dam. Vem har jag räddat?"

 "Mitt namn är Anja, ädla riddare. Och jag är dig evigt tacksam."

 "Jag gjorde bara min plikt som riddare, och det var verkligen ett nöje att få rädda dig. Men får jag fråga, varför avsåg Snuskfot att utsätta dig för detta?"

 "Ulf Aflin... Du är antingen ignorant eller dumdristig som använder konungens sanna epitet. Det kan bli halshuggning för det. Jag tolkar det som att du inte är särskilt förtjust i honom heller."

 "Det kan du ge dig på," sade Ulf och tog av sig hjälmen. Ett tydligt spår av bitterhet hade letat sig in i hans röst. "Mina skäl är mina egna, men du kan hoppa upp och sätta dig på att jag inte är en vän till äckelfossingen."

 "Nå, för att svara på din fråga då, han kastade in mig här för att som han sade 'undersöka om jag var en trogen tjänare.' Han planerade att korsa mig med kaninen där i hörnet så att jag skulle föda honom en kull med ursinniga, krigande kaninankor. Men eftersom jag flytt från mitt öde och han kommer märka det när han hämtar mig imorgon kan jag snart räkna mig själv som fredlös. Det här var fruktansvärt dåligt tajmat, med tanke på att jag skulle hjälpa min styvmor och halvbror störta honom. De behöver mig på insidan."

 "Men då kan du ju ansluta dig till dem på riktigt! Om du är intresserad av mina tjänster så är de dina att befalla över. Anja Anka, jag svär vid min heder som riddare att jag ska hjälpa dig och dina släktingar att störta snuskfot!" Ulf Aflin sjönk ner på knä, höll sitt svärd i sina händer och räckte det mot henne.

 Anja tittade förvirrat på honom, sen log hon. "Res dig, tappre riddare, och följ mig så länge det behagar. Jag känner att jag kan lita på dig. Låt oss ansluta oss till våra vänner."

 Aflin reste sig och de gick ut ur cellen. De lämnade dörren på glänt och hade nästan glömt bort Pelle som låg där inne i ett hörn. Men Pelle hade inte glömt bort dem.

Strax efter att de började känna röklukten insåg de också att det var onaturligt varmt där uppe, och de kopplade ihop dessa två ledtrådar till ett konstaterande: huset brann!

 "Nafmenlos!" ropade de. "Naffe är du där?"

 Inget svar.

 Plötsligt panikslagna sprang de mot trappan, bara för att finna den full med decimeterlånga vassa spikar. Narzek försökte trolla bort spikarna, men lyckades inte övervinna den som satt dit dem. Han dro alltså kopplingen att de var dittrollade, och försökte med tricket att förneka förtrollningen. Spikarna såg ut att försvinna och han tog ett steg ut i trappan...

 Bara för att till sin förskräckelse upptäcka att han trollat fel och bara fått spikarna att se ut som om de försvann. Med röklukt i näsborrarna, blödande fot och en våg av hetta strömmande runt sig vände han plågat tillbaka upp. "Öppna fönsterluckan!" vrålade han, samtidigt som han på magisk väg läkte såret. Alla fönster var igenspikade, och likaså takluckan. Niramir kläckte idén att det nog var bättre att öppna takluckan, ty hon visste att det stod ett annat, lägre hus mycket nära det där de befann sig. De stod inte länge och filosoferade, men de misstänkte att det var Hrafdýr som kommit tillbaka och satt eld på byggnaden. Skroger gick lös på takluckan med sin nyfunna yxa, Vratyas med sitt svärd och Narzek med sin stav. Alla tre bankade på luckan medan Niramir med hjälp av vrängning försökte försvaga luckan och göra träet murket. Halvt kvävda och halvt stekta levande fick den äntligen sönder luckan. Vratyas ställde sig så att de andra kunde använda honom som pall och klättra upp. Skroger klättrade upp först, så att han sedan kunde dra upp de andra. Till sist gjorde jägaren själv ett mycket smidigt hopp och nådde Skrogers utsträckta hand. De var uppe på taket.

 Det var ett platt tak, liksom så många andra. Den stora mängd snö som hade samlats på det hade börjat smälta. Utan att förlora en sekund mer än nödvändigt hoppade de ner på det närliggande, lägre husets tak. De slog in fönsterluckan och hoppade utan vidare in i huset.

 Det första som mötte dem när de hoppade in var ljudet av njutning, sedan ett gällt skrik. Under täcket i en stor dubbelsäng såg de hur det rörde sig, och två rädda ansikten (en mans och en kvinnas) stirrade på dem. "Ursäkta, var finns dasset?" frågade Vratyas i farten på väg genom rummet. Av någon anledning hade de högre fart nu än när de flytt från det brinnande huset. Det var en stor lättnad för de när de kom ut på gatan och äntligen trodde att de var säkra.