När de klev in på värdshuset Ankan & Dvärgen blev det stor uppståndelse. Folk reste sig med skrik från sina platser vid åsynen av de fyra hjältarna, som blev mycket förvånade. Sedan förstod de varför folk blev så rädda: De hade med sig en rådsmedlem som alla trodde var död halvdld och blödande mellan sig.

 "Det är ingen fara," sade Narzek. "Det är inte som det ser ut, han har bara trillat och slagit sig. Återgå till era göromål."

 Alla tycktes nöja sig med den gode magikerns utlåtande och gick och satte sig igen. Det faktum att han hade däckat och nu släpades mellan hjältarna tycktes inte bekymra någon. Det vara bara dvärgen som stod på en pall bakom bardisken som såg lite surmulen ut. Han rynkade särskilt på pannan mot blodspåren som bildades i deras kölvatten.

 De släpade upp Sigvard för trapporna och upp till rum 18 där de hoppades hitta Frelanders. Dörren verkade ha blivit lagad sedan de sparkade upp den igår, och de brydde inte om sig att sparka upp den igen. De gick vackert in och hälsade på gubben som satt bakom sitt bord.

 Frelanders hälsade frågande tillbaka, och gav till ett litet rop när han fick syn på Sigvard.

 "Vi hittade det här förrädiska arslet djupt i den kult som för en timme sedan försökte smälta Frosthems fjord. Men vi stoppade dem och tog den här till förhör," sade Vratyas och började utan vidare förklara allt som hänt. Frelanders blundade under berättelsen, och när de var klara berömde han dem för deras insatser.

 "Jag vet precis vad vi ska göra med Sigge här. Följ med så ska ni få era belöningar. Vi ska till smedjan."

"Helst inte," svarade Anja.

 "Okej, jag har hela dagen på mig. Jag trivs med ditt sällskap, det ska du veta."

 Det blev tyst en lång stund. Det var så tyst att frånsett droppandet av vatten var hennes egna hjärtslag det enda Anja hörde. Pelle hade nämnt att han inte var den enda som tagits hit av den anledningen, men hon kunde inte höra någonting som indikerade på att liknande aktiviteter pågick runt om henne i fängelsehålorna. Pelle själv var så tyst att hon efter ett tag nästan började få för sig att hon hade inbillat sig allting.

 "Vad är det den där förbannade snuskfot har planerat nu?!"viskade Anja för sig själv efter en lång tystnad.

 "Jag tror att han planerar att ta över världen. Varför skulle han annars skapa sådana här missfoster om inte för att utnyttja dem i strid?"

 "Hur länge har detta pågått?"

 "Sedan Rågbald kom till tronen för ett halvår sedan. Jag var en av de första," sade han och gäspade. "Och jag har varit här sedan dess. Så du kan förstå att jag uppskattar sällskapet när jag väl får det."

 Anja darrade inombords. "Och hur många... kaninankor har skapats?"

 "Ingen aning. Jag har inte sett utsidan av den här cellen sedan jag kom hit."

 "VA?! Hur kan du finna dig i detta?!"

 "Hmm, jag vet faktiskt inte... jag har inte filosoferat över det. Men det är klart, det är ju lite oartigt av honom."

 "Men förstår du inte?! Han kommer hålla dig inspärrad här för resten av ditt liv, medan han dödar dina barn och lägger världen under sig! Och du hjälper honom med det!"

 "Jaja, det är inte så noga med mig. Men nu börjar saker och ting hårdna här så jag måste fråga dig igen: ska vi pippa som kaniner?"

 Anja mådde illa, både av skräck och av situationens äckelsnusk. Hon undvek frågan och frågade istället: "Finns det någon väg ut härifrån?"

 Hon hörde kaninen röra på sig borta i sitt hörn. "Det finns ju den där dörren, men den är låst. Jag tror att du är fast här inne med mig nu lilla gumman."

 I det nästan obefintliga ljuset som strömmade in från gallerfönstret ut mot korridoren kunde hon se hur Pelle rörde sig mot henne. Sakta, som om han hade hela dagen på sig. Vilket han ju förstås hade.

 "Vi kan leka lite först om du vill," sade han. "Jag rör mig inte så mycket här i cellen, vi kan leka ta fatt. Du kan springa hur länge du vill, men eventuellt kommer du tröttna och jag kommer ifatt dig. Och när jag gör det så kommer du vara så trött att du inte orkar kämpa emot. Det är antingen det eller samarbete som gäller. Vad säger du?"

 En dörr smällde ute i korridoren och en tung duns hördes. "Jag säger att du kommer aldrig få tag på mig!" utbrast Anja så högt hon kunde och började springa runt i cellen.

 "Jag tar det som en utmaning," sade Pelle muntert och började följa efter henne.

 Anja skrek högt av fasa, för hon hoppades att vem som nu var ute i korridoren skulle komma och hjälpa en jungfru i nöd. Hon hade aldrig trott att det skulle fungera, men hon hörde nyckeln vridas om i löset och dörren for upp med en smäll.