Det var den tredje storstaden i ordningen. De hade spenderat över två veckor i Ankrike genom att dra från stad till stad och uppträda. Ryktet om dem spred sig snabbt och folk kom långväga ifrån för att titta på deras uppvisningar. Roliga evenemang av den här magnituden inträffade ytterst sällan i Ankrike och ingen ville missa det när det hände. Av den anledningen räckte det inte med som de planerat en föreställning i varje stad, nu fick de sätta upp den tre - fyra gånger på varje ställe ochofta också stanna i varenda liten håla de passerade. Visst var det roligt att cirkusen var så uppskattad, men det gick mycket långsammare än de hade tänkt sig. Förvisso hade de ingen tidspress, men de tre ankorna (eller de två ankorna och uttern) hade varit nervösa redan innan. Nu fick de massvivs med tid över till att fundera på om detta verkligen var en bra och väl genomtänkt idé, vilket ledde till att de tvivlade både en och tre gånger. Det hade visat sig att planering var onödigt eftersom planerna ändå inte fungerade som de tänkt sig. För många andra faktorer spelade in för att det skulle gå att göra en ordentlig bedömning. De fick helt enkelt ta allting som det kom.

 Efter föreställningen på torsdagkvällen hände dock något som de planerat. Det hände inte när de planerat att det skulle hända och det gick inte till som de hade planerat, men de hade planerat att det skulle hända, och det hände. De fick tillfället som de väntat på. Någon knackade på tältduken där de tre ankorna höll till efter föreställningen. I 'Olle Utters' privata tält. Alla tittade förväntansfullt på varandra eftersom det var detta de väntat på.

 "Kom in!" ropade Knorre med sin utter-röst, och deras objudne men definitivt inte ovälkomne gäst klev på. En manlig anka med viktig uppsyn vek undan tältfliken och klev in.

 "Jag har ett bud från konungen," sade han med en röst som lät... blöt. Slafsig. "Kung Rågbald den snaskige bad mig framföra sina gratulationer till er lyckade föreställning. Den har verkligen spritt sig som en löpeld över hela landet. Han vill att ni kommer och uppträder för oss förnäma ankor i Redet. Han vill förstås inte att ni ska svika folket och bara gå förbi dem, men han vill mycket gärna se er föreställning och om man kan säga någonting negativt om vår gode regent så är han inte särskilt tålmodig. Det är hans höghets uttryckliga önskan att ni så snart som möjligt infinner er vid hovet så att ni kan diskutera affärer."

 "Kung Rågbald hedrar oss simpla cirkusartister med sitt intresse, det är det bästa som hänt mig på länge," sade Knorre. "Som ni sade vill vi inte svika våra trogna besökare och bara gå förbi dem, men jag antar att vi kan komma tillbaka till dem efter att vi besökt Redet. En kunglig önskan avslår man inte. Eller vad säger ni, Andrea och Hubert, ni som är ankor själva? Ska det inte bli häftigt att uppträda för er konung?"

 "Åh, det är vad vi alltid drömt om!" svarade bägge två med lismande röster och fnissade. Det hade de övat på. "När önskar konungen se vår lilla föreställning?"

 "Så snart som möjligt," svarade budbäraren. "Jag ska slå följe med er till Redet om ni bestämmer er för att ge er av genast."

 Hennings inre skrek "NEEEJ!" Han ville inte tillbringa en minut längre än nödvändigt med den här äckliga gubben. Men han antog att det var oundvikligt om det nu var 'kungens önskan' och han såg på Knorre att han tänkte samma sak.

 "Du är mycket välkommen att följa med oss," sade Knorre inställsamt. "På ett villkor: Att du själv berättar för den gode Rågbald hur duktiga vi är."

 När Nafmenlos vände sig om för att följa Niramir med blicken gav dvärgen upp ett jättevrål. Ytterligare två vakter föll och nu var endast tre kvar. Av dem rusade två vakter efter Niramir upp för trappan. Nisse följde efter dem.

 Dvärgen trängde sig förbi Skroger och svingade med fruktansvärd kraft sin hammare mot Nafmenlos. Ledaren för skuggfolket hann bara vända sig om innan dvärgens hammare tryckte in hans bröstkorg med ett hemskt knakande. Naffe gav upp ett väsande stön och föll till marken. Han andades väsande, men han andades i alla fall. I samma stund lyckades äntligen Vratyas besegra den som han var i strid med och anslöt sig till Skroger för att plocka ner dvärgen.

 Innan han hann fram för att hjälpa utdelade dock dvärgen ännu ett hemskt slag som nästan slog Skrogers vänsterarm ur led. Elden flammade otäckt stor bakom dem och vreden flammade upp i Skrogers ögon. Det verkade hunsa dvärgen, som backade bort mot lågorna.

 Vratyas och Skroger såg varandra i ögonen med invant samförstånd - det de tänkte göra hade de gjort många gånger förr. Tillsammans gick de fram mot dvärgen och Skroger började:

 "THIS!"

 Vratyas: "IS!"

 Båda två: "SPAARTAAAA!!!" när vrålet avslutats måttade de båda varsin spark mot dvärgen. Skrogers hårda känga hamnade med ett krasande i skrevet på offret och Vratyas spark träffade den kortväxte figuren rakt i bröstet. Efter skrevsparken hade dvärgen ingenting att sätta emot och Vratyas vredesmättade spark knuffade dvärgen av fötterna och in i lågorna. Ett skrik som om någon utstod överjordisk smärta steg från lågorna men dog sedan ut på en halvminut.

 Endast en av de mörkklädda vakterna med huvan neddragen var kvar i rummet, och den backade upp mot väggen. Vilma stod alldeles stilla och kämpade troligtvis med elden som brann. Väggarna höll på att smälta runt dem och det droppade från taket. Med dragna vapen närmade sig Vratyas och Skroger den ende kvarvarande. När denne inte kunde backa längre utan stötte i väggen stönade han bedjande:

 "Snälla döda mig inte!"

 Vratyas: "Ge mig en bra anledning att inte döda dig!"

 Vakten: "Det var inte mitt fel, det var inte meningen. Snälla, låt mig leva eller gör slut på mitt lidande!" Han kastar bak sin huva och de känner genast igen honom. Det är Sigvard från de vises råd, mannen som sände dem ut på uppdraget och som de såg dö. "Jag kan förklara."