Tja alla snyggingar, fulingar, pussgurkor och resten! jag vet att ni saknat mig och mina åsikter, mina galna upptåg och idéer. Ni har inte väntat förgäves, och jag hoppas att mina sagor varit till belåtenhet. Som ni trogna följare av Sagan om Henning säkert slutit er till börjar kampen om Anktronen att närma sig sitt slut.

Mina galna upptåg är som följer: Några kvällar i rad nu har jag varit ute och gått i den mörka skogen mitt i natten. För den rena njutningens skull. Allting doftar så gott på natten och det man inte ser, det Känner man desto mer. Nattliga promenader, få saker är väl mysigare!

 Och idag, kära vänner! Idag har jag plockat en massa maskrosor och nu, NU ÄNTLIGEN sätter jag mina planer och drömmar i verket och börjar den långa processen mot eget, hembränt, smaskigt vin. Skål på er alla! <3

Henning, Angelica, Anja och Ulf sprang uppför trappan och rakt mot porten som ledde ut från fängelsehålorna. Deras steg var skyndsamma och att smyga var ej längre av nöden. Rågbald hade undflytt dem.

 När de för några minuter sedan kommit tillbaka till det ställe där de lämnat Rågbald låg två kaniner döda. Dörren till cellen där Ulf låst in kungens båda vakter var öppen, och de fyra hjältarna hade genast satt fart mot den hemliga utgången. Och mycket riktigt, till deras förskräckelse, de båda vakterna stod och vaktade den. Vilket måste betyda att Rågbald flytt den vägen. De hade inte ansett sig hinna slå ihjäl vakterna utan hade genast satt full fart mot trappan upp.

 Henning låste upp den tunga dörren och drog en lättnadens suck: fängelsehålorna hade en mycket tryckande effekt på alla, och att komma upp i de förhållandevis breda och välstädade korridorerna fyllde dem med tacksamhet. De hade dock inte tid att stå och njuta särskilt länge. De hade en flyende kung att fånga in. De visste att Knorre inte var någon mästare i fäktningskonst och att han hade åldern mot sig. Han skulle inte hålla Rågbald tillbaka någon längre tid. Andfådda och trötta sprang de mot korridoren där lönngången mynnade ut.

 Innan de kunde se någonting kände de en fruktansvärd stank som bara kunde betyda en sak: Rågbald var i närheten, och han var barfota. Förskräckta såg de fyra på varandra en gång, sedan rusade de alla in för att avbryta vad de misstänkte var en tortyr.

 Synen som mötte dem överskred alla förhoppningar de kunde haft. En liten anka stod vid en silverfärgad vagn och stirrade med förskräckta ögon på det som för de fyra nyanlända var en gudomlig syn. Knorre Anka satt ovanpå en medvetslös Rågbald, med den fallne kungens krona på huvudet, och drack någonting ur en mugg. Han såg mycket belåten ut.

 "Här sitter du och tronar på minnen från fornstora dar," log Uffe.

 Knorre flinade tillbaka: "Jag tar bara en kaffepaus. Den här brygden doftar ljuvligt i jämförelse med Äckelfossingens fötter. Den går för övrigt att dricka också om man vill."

 "Du gjorde det!" utbrast Henning och rusade fram mot sin fars bäste vän. "VI gjorde det! Vi har besegrat Snuskfot!"

 "Det har vi, min gosse. Gastroknugum är hämnad och nu är anktronen äntligen din. Ankrike är ditt att styra. Min Konung."

 "Inte förrän det där monstret är ställt inför rätta," sade Angelica. "Hur lyckades du besegra honom?"

 "Den enes verk, den andres huvudvärk. Jag erkände mig besegrad och bjöd honom på kaffe. Den dumma ankan underskattade min list och kom inom räckhåll för att jag skulle kunna skolla honom med denna heta dryck. Sedan var det bara att dunka kannan i skallen på honom. Ganska enkelt faktiskt. Och kaffedoften dränkte hans stinkande fötter och gjorde mig immun mot hans tortyr. Nå, ska vi släpa honom inför rätta?"