Bananerna var smått krökta åt höger och lika långa som ankornas armar. Han visste att det kanske var lite dålig stil, men Ulf hade med omsorg valt ut just de här två bananerna för ett tillfälle som detta. Han hade förberett sig väl och valt så likvärdiga bananer han kunde hitta. Han hade länge längtat efter ett tillfälle som detta, att slå ner en motståndare med en banan.

 Kungens vadderade innetofflor viskade mot golvet när kungen själv kom rusande. Han hade höjt bananen för ett vildsint hugg ovanifrån. Ulf tjöt av glädje inombords. När slaget kom blockerade han den mogna bananen med armen, men var noga med att följa med i rörelsen så att fiendens vapen inte bara blev till mos direkt. I bananfäktning var det en konst i sig att hålla bananen i form så länge som möjligt. Samtidigt som förvåningen över förloppet målades dit på Rågbalds ansikte slog Ulf till med ett vildsint slag från sidan. Han träffade kungen på hans vänstra kind utan att varken banan eller ansikte mosades. Det var endast förvåningen som fick kungen att stappla bakåt.

 Ulf lät Rågbald återfå sin balans innan han anföll igen. Han gick på Snuskfot med en fejkad stöt mot bröstet. När Rågbald svingade bananen för att parera drog Aflin istället sin banan neråt, höger och uppåt för att slå kungen på näbben. Rågbald blev rasande och började hacka mot Ulf med många tättföljande slag. Ulf bara backade och backade tills han tröttnade på att bli jagad och steg åt sidan istället. Innan kungen hann märka hans undanmanöver slog Ulf bananen hårt mot hans bananarm.

 I sin vrede tycktes inte Rågbald märka det, utan han fortsatte att slå mot Aflin som nu fick backa åt andra hållet. På så sätt böljade striderna fram och tillbaka i några minuter innan Ulf bestämde sig för att de inte kunde leka längre. Rågbald var ingen värdig motståndare. Mitt under alla vildsinta slag (som för övrigt började bli lite mindre vildsinta eftersom Rågbald blev tröttare och tröttare) duckade han och satte sig på huk. När han var så långt ner slog han bananen hårt mot Rågbalds ben och fällde kungen till marken. Bananen gick sönder.

 "Du tror att du är smart!" morrade Rågbald. "Du tror att ni har vunnit! Men sanningen är att ni inte har någon chans. Ni har förlorat!".

 Ulf tryckte upp den mosade bananen i ansiktet på sin liggande motståndare: Den ultimata förödmjukelsen. "Sa du något?"

 "Det tror jag att han gjorde," hördes en ganska bekant röst bakom honom. Den som talade var Angelica, som gick i spetsen för Henning och Anja. "Och jag tror jag vet vad han syftade på," fyllde Anja i med darrig stämma och pekade.

 Ulf Aflin följde hennes darriga finger med blicken och blev knappt ens förvånad. Ett tiotal meter bort i korridoren, i spetsen för ett tiotal andra av sin art, stod Pelle. Han gäspade stort och drog ett vapen som han hade hängande vid sidan. Alla andra kaninerna gjorde likadant och långsamt började de gå mot hjältarna. "Får vi ha lite roligt nu, ers majestät?" frågade Pelle.

 Rågbald, med munnen full av mosad banan, svarade: "Gör vad ni vill med dem, mina trogna kaniner."