Applåderna stormade på borggården och Henning visste att han borde känna sig stolt över sin insats. De hade lurat kungen och charmat alla präktiga ankor som höll till i Redet. Imorgon och dagen därpå skulle de få uppträda igen, men för stadsborna. Men Henning kände sig inte stolt, han kände sig alldeles kall inombords. De hade alla tre haft ögonen öppna, men ingen hade sett skymten av Anja i publikhavet. Han visste inte varför det oroade honom, han kunde själv hitta på många gömda ställen i slottet och han visste inte ens om han kunde lita på henne, ändå kändes det som om alla deras planer hade kretsat kring hjälp inifrån.

 Hela borggården hade i alla fall varit alldeles trollbunden under den långa föreställningen, och nu satt de och tjöt och hade sig. Han visste att de bara ville visa sin uppskattning, men deras busvisslingar och skallande applåder lät som hånskratt. "Ni har kommit så här långt bara för att famla efter ett grässtrå," verkade de säga honom. "Ni har kommit hit i onödan, ni kommer aldrig lyckas." Alla de glada och upprymda ansiktena i publiken tycktes hånle åt honom. Gräset var redan färdigklippt.

 Han gick fram till Knorre som bockade och bugade sig glatt. När han närmade sig mötte den utterförklädda ankan hans blick och såg menande på honom. Vi håller uppe fasaden och spelar med. Vi rider på vågorna.

 Henning bugade sig han också med ett gigantiskt och fruktansvärt påklistrat leende i hela ansiktet. När 'Olle Utter' presenterade dem som Andrea och Hubert gick de fram hand i hand och bugade sig mot varandra så att deras näbbar nästan vidrörde varandra. Det var mycket uppskattat i publiken. Tack vare en del små kosmetiska förändringar såg Angelica mycket yngre ut än hon var och de båda skull nästan kunna tas för ett kärlekspar, vilket säkerligen varit Knorres avsikt.

 När de blivit presenterade och applåderna började avklinga fick Henning äntligen möjlighet att smyga iväg för sig själv. När han märkte att Angelica såg frågande och oroligt på honom ryckte han på axlarna och svarade kallt: "Jag måste se vad som hänt med Anja."

 "Du vet ju inte hur hon ser ut..." sade Angelica.

 "Men hon vet hur jag ser ut. Och du sade att jag skulle veta att det var hon direkt eftersom hon var så vacker. Det ska nog inte bli några problem."

 "Var försiktig bara. Du får inte bli upptäckt för den du är."

 "Nejdå," svarade Henning, som fortfarande var iförd sin clowndräkt, gycklarmössa och snabelskor. "Ingen kommer att känna igen mig om jag inte vill det. Och om de gör det ändå så lever de inte länge nog för att berätta om det," sade Henning och log ett vasst leende innan han gick iväg från borggården med bestämda steg och in i borgen Redet.

Gatorna var nu nästan tomma och inte en kotte syntes på torget. Det enda ljuset kom från den månfria stjärnhimlen, och stjärnornas ljus reflekterades i snön. Snön knastrade under Narzeks kängor där han gick, och han hade dragit åt jackan så hårt som möjligt. Det var inte för intet som Frosthems nattliv inte var någon höjdare, det var svinkallt på nätterna.

 Han drog upp portarna till templet till ingen gud och tassade så tyst han kunde genom templet och bort till trappan. Facklorna som han mindes hade hängt där låg slocknade på golvet. Han tog upp en av dem och tände den med hjälp av sin magiska kraft. Tyst och försiktigt gick han ner för den krökande trappan. Djupare och djupare ner under isen, omgiven av mörker och kyla av den storleken att han längtade ut på de blåsiga gatorna. Om man fes här inne skulle det kännas som en orkanvind.

 Han kom ner i det rummet han hade besökt dagen innan, men gick nästan inte att känna igen. Det kändes mycket större nu och det enda som fanns kvar av det tidigare möblemanget var en hög med aska. Stanken av död och brännt kött låg tung i det instängda rummet. Han ville inte bli kvar där en minut längre en nödvändigt och vände tillbaka upp.

 När han kom ut på torget igen välsignade han sin Gud och tackade för att han levde. Han visste inte varför, men under isen hade det inte känts som en självklarhet. Trött, frusen och av någon anledning skakad gick han in för att lägga sig. Sällskapsrummet var nu helt tomt, till och med dvärgen hade gått och lagt sig. På vägen upp till sitt rum passerade han sina däckade kamrater och flinade. Han släpade bort Vratyas och Skroger och lade dem i en hög bakom bardisken. Sedan bar han upp Niramir till sitt rum, lade henne i sin säng och kröp upp bredvid henne. Han somnade med ett stort leende i hela ansiktet.

Med en viljelös Sigvard efter sig gick de tillbaka ner för trappan och genom värdshusets sällskapsrum. Dvärgen som vanligtvis stod bakom bardisken stod och skurade golvet och gav dem väldigt fula blickar när de passerade. Hjältarna gjorde sitt bästa för att undvika se tillbaka på honom, vilket inte var så svårt eftersom han var en dvärg.

 De gick ut ur huset, korsade gatan och gick in i huset på andra sidan: Grimleifs och Sturhielms smedja. Där möttes de av en kakafoni av oväsen och en nästan outhärdlig värme. En dvärg stod i mitten av rummet och ropade ut order. När han såg Frelanders sken han upp och kom gående mot dem.

 "Nej men se Frelanders! Det var längesedan! Vad önskas?"

 "Dessa fyra har gjort sig förtjänta av Din skicklighet i smide. De har räddat Frosthem från onda kulter! Se till att de får vad de vill ha. Vad den här anbelangar," sade han och indikerade på Sigvard, "Så är det en förrädare som borde straffas offentligt. Kan jag överlåta honom i din vård så länge?"

 Dvärgen log ett mycket brett leende: "Det ska bli mig ett nöje, hehe." Så tog han Sigvard i nackskinnet, gick bort och öppnade en dörr, slängde in honom genom dörren och låste. Så kom han, fortfarande lika brett leende, fram till hjältarna och frågade vad de ville ha. Efter en lång stunds dividerande bestämde de sig för att de skulle ha smycken som med dvärgarnas smideskonst förhöjde deras sinnen. Så skedde och de fick alla varsitt smycke, alla smidda på olika sätt efter smak och tycke.

 När allt var färdigt sade Frelanders, som stått tyst och väntat hela tiden, att det u var dags att fira ordentligt att Frosthem blivit räddat. Hjältarna tyckte att det lät som en bra idé och de begav sig alla till värdshuset och lät Frelanders bjuda dem på alkohol. Skroger däckade redan första timmen, Niramir och Vratyas höll ut i fyra timmar innan även de föll ihop. Kvar satt en nästan opåverkad Narzek och flinade för sig själv. Vilka tankar som rörde sig i hans huvud om hans hjältekamrater kan man bara gissa sig till. Han satt kvar i en halvtimme, men folk började försvinna och det började bli mörkt. Snart var bara några fyllon och en argt blängande värdshusvärd kvar, så Narzek tackade för festen och gick ut på gatan. Han hade tänkt bege sig till den frusna källaren för att se vad som verkligen hände där nere och se om han kunde hitta något... spännande.