Henning vände sig om för att titta på sin halvsyster och fick nästan skugga ögonen. Det var inte facklan som bländade honom: hon var verkligen vacker. Som Angelica sagt, den vackraste anka han någonsin sett. I hans trötta och stressade sinne såg hon knappt ut som en anka, utom som en ängel. Så tagen blev han av hennes skönhet att han fick ta stöd mot väggen. Hela tiden med blicken på sin halvsyster, han kunde inte ta ögonen ifrån henne.

 "Din timing är ypperlig, kära dotter!" utbrast Angelica och sprang fram och kramade Anja. "Vi var så oroliga för dig när vi inte såg dig på föreställningen, vi trodde bergis att du skulle dyka upp."

 "Mor, är det du? Jag känner inte riktigt igen dig, du ser ju fasansfull ut. Rågbald slängde mig i en cell och ville att jag skulle lära mig att pippa som en kanin, men sen kom Ulf här och räddade mig. Vilka är de två fasanerna du har med dig, är det Henning och Knorre som delar efterlysning med dig?"

 "Alldeles riktigt," sade Knorre. "Och vi är här för att göra skäl till vår efterlysning. Vet Snuskfot om lönngången som du tog?"

 "Den möjligheten kan vi nog nästan räkna bort. Han vet ingenting om fängelsehålorna. Kan ni tänka er den fisförnäma äckelfossingen trava omkring där nere i mörkret? Inte frivilligt, men det är just det han gör nu. Ska vi låta honom trava omkring där nere till hans stora förtret i hopp om att han aldrig hittar lönngångarna eller ska vi springa ner dit och göra slut på honom för att försäkra oss om att han inte överlever?"

 "Tanken på att låta äcklet gå omkring där nere tills han ruttnar är mycket frestande, men likaså är tanken på att hugga sönder honom med min ankfot. Jag tycker vi gör slut på honom handbegripligen."

 "Ja Henning," sade Ulf, "Då föreslår jag att du öppnar dörren. Du har ju nycklarna."

 Henning tog fram nycklarna och gick mot låset. Men så kom han på något. "Borde vi inte ha någon vid lönngångens utgång ifall Rågge råkar hitta den. Vakterna han är med kanske vet om den."

 "Bra idé," sade Knorre. "Jag tar den utgången. Jag känner också till den faktiskt, jag vaktar."

 Knorre travade iväg genom korridoren och försvann bakom en krök. Henning låste upp den tunga fängelsedörren och släppte igenom sina tre följeslagare. Sedan stängde han och låste den igen, för han ville inte att hans fiender skulle kunna fly den vägen. Anja och Ulf bärande på varsin fackla gick sedan de fyra hjältarna ner för att sätta punkt för Rågbalds korta men hemska styre.

Det här är mitt hundrade inlägg och det tycker jag är värt att nämna. Därför låter jag er veta en sak. Jag vet att inläggen som berättar om mig är mycket få till antalet och det knappt går att utvinna någonting ur dem, men jag lovar er att det jag skrev om potatisen igår stämmer. Jag är trött och inte redo för världen riktigt, så jag stannar kvar i jorden en tid. Fast det vore en mer effektiv liknelse om jag använde en blomma, för jag är nog på väg upp och ut. Börjar växa upp lite, som en påsklilja, ännu inte redo att slå ut men långsamt på väg upp ur marken.

 Jag har potential att bli vacker, allt jag behöver är vatten, omtanke och värme. Men jag har kännt det länge nu: Det är vår i mitt liv och dags för mig att komma upp snart. Nu väntar vi nog bara alla på värmen...