Med sin ankfot av stål i händerna var Henning en imponerande syn. Att se honom springa och möta en till antalet övermäktig fiende sådär fyllde Angelica med både beundran och lite oro över sin son. Vad var den ankan egentligen kapabel till i krävande situationer? Sedan insåg hon att även hon måste kämpa sig ut härifrån och anslöt sig till sin son, sin plastdotter och Redets fäktningslärare. Men hon och Anja var inte snabba nog: det gick bara att stå två i bredd och karlarna hade förstås redan snott åt sig de enda platserna. Typiskt karlar, tänkte Angelica och ställde sig med armarna i kors, en dolk i vardera handen. I tumultet hade tydligen Ulf Aflin tryckt åt Anja en fackla som hon nu stod och förvånad höll i ena handen.

 Henning och Ulf stred vildsint framför dem, med viftande vapen och höga skrik. De hade redan fällt varsin kanin och var på god väg att hugga sig igenom nästa. Kaninernas rörelser var slöa, men annat var väl inte att förvänta om den enda motion de fått på ett halvår bestått i att sätta på stackars värnlösa ankor. Och deras slöhet var rätt åt dem nu, för allt ont de gjort.

 "Sluta!" ropade Anja plötsligt. "Sluta slåss!"

 Angelica verkade vara den enda som blev förvånad över denna order, men hon var nog också den enda som hörde. Stridens larm var högt och i dessa trånga gångar hade ljudet ingenstans att ta vägen.

 "Sluta genast!" skrek Anja. Fortfarande var Angelica den enda som hörde, och hon gav sin låtsasdotter en oförstående min. "De är inte onda varelser egentligen! De är bara tvingade att göra som Rågbald har beordrat dem att göra."

 Angelica förstod. Hon höjde sin röst tillsammans med Anja i ett tappert försök att överrösta striderna. Den tredje och fjärde kaninen föll. "Sluta nu!" skrek de båda två. Ingen respons.

 Angelica krånglade fram ett elddon inifrån sin fasanförklädnad och kastade det med en menande blick till Anja. Den yngre ankan log och förstod. Hon högg den enda tända facklan i väggen och tunneln lades i totalt mörker.

 Genast slutade striderna med förvirrade och förvånade små utrop. Ingen ville hugga någonstans av risken att hugga en vän.

 "Vem vare!?" skrek Ulf. "Vem fan var det som släckte!?"

 "Lyssna på mig!" skrek Anja. "Dessa kaniner är bara slavar. De är förförda av Rågbalds falska löften."

 "Men de gör som han vill, och då måste de huggas ner!" skrek Henning.

 "Säg vem det fucking var!?" skrek Ulf.

 "De är inte skyldiga till annat än lathet, kåthet och tankelöshet. Och att de ska visa prov på några av de dygdiga motsatserna kan man inte förvänta sig av kaniner! De är inte onda, låt oss bara sluta slåss och ge dem den frihet som Rågbald berövat dem istället!"

 "Jag hittar inte min rustning! Vad ska jag göra med min fucking rustning!?"

 "Om du har något förslag på hur vi ska göra," sade Pelles slöa stämma någonstans i ledet av kaniner, "Så säg det. Vi..." Han gäspade. "Lyssnar."

En energi tändes i Pelles ögon som inte funnits där tidigare. En illvilja och ett löfte om mörk tillfredsställelse speglades i hans ögon i fackelskenet. "YES! Låt oss ha lite roligt som omväxling, mina fränder!"

 Samtliga kaniner rusade mot dem med dragna vapen. Ulf plockade snabbt upp sitt svärd och sin fackla och tappade bananen vid sina fötter. De andra tre hade redan sina vapen redo. Rågbald tryckte sig mot väggen för att inte bli nersprungen och spottade ut bananen han hade intryckt i munnen.

 Det gick inte att springa mer än tre i bredd i de trånga gångarna. Förvisso gjorde det att hjältarna inte hamnade i underläge på grund av sitt antal, men kaninerna hade fart och tyngd bakom sitt anfall. Deras rusning skulle inte gå att motstå, så istället kallade Ulf till undanmanöver. Med hans långa erfarenhet och stora skicklighet var det han som fick ta befälet i sådana här situationer, och hans tre vänner var inte sena att lyda. Planen var att de skulle springa, tre i bredd och Ulf sist, tills det kom en korsning.

 De hörde två kaniner svära bakom sig. Troligen hade en snubblat på Uffes rustning och den andre på hans banan. Men trampet av de många tassarna upphörde inte vilket betydde att de fortfarande hade rusande kaniner i hasorna. När de äntligen kom till en korsning ropade Ulf att de skulle springa åt höger. En smalare gång. En avstickare. En återvändsgränd. För en krigshärjad veteran som Ulf Aflin hade erfarenheten kommit smärtsamt tidigare, men den hade kommit: När man inte har något val så slåss man för allt man har. Det kan bli skillnaden mellan seger och nederlag.

 När de omsider nådde den trio dörrar som utgjorde återvändsgränden hade de jagande fotstegen avtagit betydligt i fart. De vände sig om och fick se kaniner i dubbla led jogga mot dem.

 "Stå fast mina tappra vänner!" sade Aflin och höjde sitt svärd. "Hugg er väg ut genom dessa hemska bestar! Ni slåss för era liv och för allt ni håller kärt!"

 Insikten tändes i hans fränders ansikten. Enda vägen ut var genom högen av kaniner som kom travande mot dem. "Anfall!" skrek Henning och ledde själv motangreppet. De andra följde snart efter för att möta kaninerna i en vild strid.