Ljudet av ett fruktansvärt gnisslande längre fram överröstade Knorres springande fotsteg. Han hade ingen aning om vad gnisslandet kunde vara, men vad det än var så kunde det inte vara värre än stanken av Rågbalds fötter. Han saktade inte ens ner farten, för han visste att det var tortyr bortom all inbillning som han flydde ifrån. Ljuset vid tunnelns slut närmade sig fort och det var med en suck av tacksamhet som han snubblade ut i en större hall.

 Näe han kom ut stannade han upp för en sekund och hade nästan glömt bort gnisslandet. Men plötsligt var det någonting till höger om honom som tjöt, och i sin förvåning var han oförmögen att flytta sig när något silverglänsande kom farande mot honom i hög fart. Det enda han hann se innan han blev påkörd var att det var någonting på fyra hjul som kom rullande mot honom. Sedan kände han hur föremålet träffade honom med sådan kraft att han lyfte från marken och for iväg en bit över golvet.

 Lyckligtvis var han snabb att kvickna till, och när stjärnorna slutat dansa för hans syn såg han en liten ankvasker stå lutad över honom bredvid en silverfärgad, rullande liten serveringsvagn. Rågbald hade precis kommit ut ur korridoren och var några steg bort.

 "Påtår?" frågade den lilla ankan med den pipiga rösten som Knorre genast kände igen. Detta var alltså kaffeankan.

 "Gärna," sade Knorre och sträckte sig efter kaffekannan. Den pipiga lilla ankan protesterade lite när Knorre själv grep kannan, men vågade inte stoppa honom. Den äldre ankans ansikte var en mask vildsint vrede.

 Knorre reste sig upp och luktade på kaffet. Rågbald stod villrådig kvar några steg bort. Kaffet luktade starkt, starkt nog för att dränka stanken från Rågbalds fötter.

 "Kom och dela en kaffetår med mig," sade Knorre till Rågbald och sträckte ut kannan. "Du har besegrat mig och jag ger mig. Kom och drick."

 Misstänksamt närmade sig kung Snuskfot sin fruktade fiende. Han anade en fälla, men den fälla som Knorre riggat var han inte bereddd på.

 Allting hände så snabbt och gick så lätt att Knorre inte kunde fatta det själv. När kungen kom tillräckligt nära öste Knorre ut det heta innehållet i kannan över hans fötter. Stanken från Rågbald Snuskfots fossingar dränktes under den starka doften av kaffe. Kungen skrek som en stucken gris och hoppade omkring på stället. Kaffet hade bränt hans platta ankfötter. Han gjorde ett försök att springa därifrån, men fötterna gjorde så ont att han inte kunde springa ordentligt. Medan kungen och baristan (kaffeankan) såg på täckte Knorre avståndet mellan honom och kungen med några snabba steg och dunkade kaffekannan i huvudet på kungen. Tyrannen och trontjuven föll avsvimmad ner till marken.

Knorre backade och fumlade innanför fasandräkten. Han fick inte fram sitt vapen! Han såg sig om i gången. Ingen rustning stod beväpnad och väntade på att låna honom sitt rostiga vapen, utmed väggarna hängde endast tavlor och draperier.

 Rågbald fick upp sitt svärd och började gå mot honom med ödesmättade steg. "Knorre anka..."

 Knorre ryckte åt sig en ganska liten tavla föreställande en ovanligt ful anka. Ett leende spred sig i Rågbalds ansikte. "Det verkar som om du gjort en tavla, gamle man."

 "Det har jag," svarade Knorre. "Och den föreställer dig." Han tittade ner på tavlan. Det var bara ett ansiktsporträtt. "Jag försökte, men jag kunde inte förmå mig själv att rita med dina snuskiga fötter. Det hade frätt hål på tavelduken."

 "Jag får väl säga att jag inte känner igen dig sådär påpälsad. Sist vi sågs hade du bara en handduk, om du minns." Knorre backade långsamt och Rågbald följde hans rörelser. Det var nästan som om de dansade, men med tre anklängder mellan sig.

 "Du är ingenting utan Anna Anka, din morsgris! Du hade aldrig lyckats med avsättandet av mig utan hennes hjälp! Men nu är du ensam. Ensam, värdelös och illaluktande. Ditt fula svärd kommer inte tjäna dig väl idag!"

 Rågbald synade sitt svärd. "Jag får medge," sade han, "det är första gången idag som jag använder det. Jag behövde inte ens lyfta svärdet där nere för att undanröja dina vänner. Det är DU som är ensam. Gamling."

 "Troligast är att du satta dina vakter på ett självmordsuppdrag medan du krälade upp hit genom ett hål som egentligen är för litet för din fläskiga kropp. Den här vägen hade du inte tagit om inte för att fly. Du är en ful fisk."

 "Du har rätt, och nu är du det enda hindret i min väg. Jag behöver bara slå ner dig och ta mig förbi dig, sedan är jag i säkerhet."

 Rågbald morrade och gjorde ett vildsint utfall mot Knorre. Den äldre ankan slog enkelt undan svärdshugget med tavlans ram.

 "YOU SHALL NOT PASS!"

 Rågbald böjde sig ner. Han hade nacken vidöppen och Knorre anade en fälla. Men så såg han att Snuskfots svärd låg på golvet och att hans händer var upptagna med att ta av honom skorna. Knorre kände hur färgen började försvinna från hans ansikte. I ett desperat försök att hindra Rågbalds onda plan svingade han tavlan rakt ner över kungens huvud. Duken sprack och tavlan fastnade runt kungens hals.

 Knorre tänkte inte vänta på det stinkande helvete som snart skulle bryta lös. Skämtet om Rågbald att hans farligaste vapen var hans nakna fötter var inte ogrundat, det visste alla. Knorre flydde för sitt liv mot korridorens utgång.

När hans kompanjoner gått ner i tunnlarna visste Knorre att han hade en stunds väntan framför sig. Därför gick han inte direkt till platsen där den hemliga gången från fängelset mynnade ut, utan han tog sig en liten runda i slottet. Han hade sett någonting på vägen till fängelset som fått honom att häpna och han styrde nu stegen mot platsen där han sett detta nya.

 Han hade inte drömt när han sprungit dit innan. De HADE verkligen passerat det. En disk med regnskyddande tak inomhus. Mitt i en genomfartskorridor. Ovanför disken hängde en stor skylt där det stod 'Barista'. Vad kan nu detta vara? tänkte Knorre medan han gick fram mot disken utan förutfattade meningar. Det luktade underligt och han slöt sig till att det var någon sorts servering. Men det var inte en kotte i korridoren och ingen bakom disken heller. På en liten skylt framför en kanna stod det 'prova på', och Knorre var inte sen att lyda. Han tog en porslinsmugg från traven som stod intill kannan, tog kannan och hällde upp en mörk, ångande vätska i muggen. Han luktade misstänksamt på det och höjde muggen till näbben.

 "Tycker du om kaffe, bäste fasan?" sade en pipig röst bakom disken. Knorre var nära att spilla ut den varma vätskan över sig. Han hade inte lagt märke till någon annan i närheten.

 "Ah, du är ny för brygden. Du kommer tycka om det, det garanterar jag dig," fortsatte den pipiga rösten. Knorre kunde fortfarande inte se någon.

 "Jag går och dricker mitt... kaffe någon annanstans. Tack ska du ha." Han gick därifrån med smått uppskrämda steg.

 "Glöm inte att lämna tillbaka muggen," ropade rösten efter honom. Knorre lovade i tysthet att han skulle återlämna muggen när det var dags för det. Han gick så fort han vågade för att inte spilla ut kaffet mot lönngångens mynning.

 Lönngången var listigt gömd bakom ett stort draperi i en trång gång. Korridoren tog slut några steg bort med en dörr in till ett förråd som sällan användes. Slottet var fullt med skrymslen och rum som aldrig utnyttjades, ett minne från tider då fler tillåtits bo inne i Redets borg. För först hade Redet bara varit en borg, ett slott där kungen satt och regerade, men sedan hade det vuxit till en stor stad.

 Nu kunde Knorre i lugn och ro smaka på sitt kaffe. Det var fortfarande väldigt varmt, så varmt att han brände sig. Han hann inte känna någon smak heller, det var bara varmt och otäckt. Han muttrade en förbannelse och blåste på drycken.

 Plötsligt hörde han något bakom sig och någon drog honom i fasandräktens stjärtfjädrar. Av blotta förskräckelsen vände han sig om och ryckte till. Rågbalds ansikte och arm blev synliga under draperiets kant. Kungens hand höll fortfarande i hans stjärtfjädrar och nu ryckte de igen. Med ett grymtande verkade den något korpulente kungen komma loss ur den trånga lönngången och föll ut på golvet.

 "Tack kompis," sade Rågbald, reste på sig och borstade av sig.

 "Ja, skål. Kompis," sade Knorre. "Botten opp!" Med de orden kastade han sitt varma kaffe i ansiktet på kungen.

 Rågbald ylade av smärta och förvåning. "Vad var det där bra för? Du vet, jag är kung och har rätt att både belöna och straffa folk. Jag hade tänkt belöna dig för att ha hjälpt mig upp, men nu får jag nog straffa dig för förargelseväckande beteende."

 "Jag är inte rädd för dig, snuskfot! Känner du inte igen mig?"

 "Känner jag dig?" frågade kungen och kisade mot honom.

 "Tja, det var ett halvår sedan. Men man tycker ändå att du borde komma ihåg mannen som du avsatte. Skål kompis." Innan Rågbald hunnit få grepp om situationen och sitt vapen slog Knorre porslinsmuggen i huvudet på honom och grep efter sitt eget vapen. Det var först då han insåg att hans svärd var inne i fasandräkten och skulle ta alltför lång tid att plocka fram.

"Ni är kaniner!" ropade Anja. "Vill ni inte hellre skutta omkring på de gröna ängarna än ligga och dega här nere i mörkret och vänta på att Rågbald ska förse er med nästa ofrivilliga offer som ni kan våldta? Vad är det roliga i det när ni kan leva ett rikt, glatt och lyckligt liv istället!? Om ni står ivägen för oss kommer vi hugga ner er allihopa, men om ni flyttar på er så ska vi återge er det ni förtjänar! Frihet...."

 En kompakt tystnad lade sig i tunnlarna. Det enda som hördes var allas andetag och ljudet av avlägsna, springande fotsteg. Henning andades häftigt in: Rågbald!Han håller på att fly.

 "Ni måste flytta er genast!" skrek han. "Den onde kungen flyr! Vi måste stoppa honom innan han hinner samla alla sina vakter."

 "Vi ÄR hans vakter," sade en av kaninerna. "Vi har svurit att skydda honom..."

 "Men han har svurit att skydda era familjer! Men vet ni vad han gjort med dem medan ni varit här nere i fängelset? Han släpper lös sina vakter på era fruar och era döttrar tar han med till hovet så att de uppfostras till att göra samma uppgift som ni! Han skiter fullständigt i era familjer, han förnedrar er allihopa och utnyttjar er till att föda fram en armé!"

 "Det var ju..." Pelle gäspade, "Inte särskilt snällt av honom. Vad säger ni bröder? ska vi... *gäsp* gå tillbaka och skydda våra familjer?"

 Det hördes ett instämmande mummel och tassar som försökte vända om och gå tillbaka. Anja tände facklan för att hjälpa dem att hitta. Det sista de såg av de fängslade kaninerna var den korta svansen på två av dem som rundade en krök i gången. Sedan var de försvunna.

 "Vi måste skynda oss att stoppa Rågbald!" sade Angelica så fort de försvunnit.

 "Det är lugnt," sade Henning och skramlade med en nyckelknippa. "Han har ingenstans att ta vägen." Så log han ett ondskefullt leende. "Vi kan ta det lugnt och gå upp i borgen igen. Det här stället är för mörkt och trångt för mig. Jag tycker inte om trånga och mörka ställen." De började gå mot utgången.

Med sin ankfot av stål i händerna var Henning en imponerande syn. Att se honom springa och möta en till antalet övermäktig fiende sådär fyllde Angelica med både beundran och lite oro över sin son. Vad var den ankan egentligen kapabel till i krävande situationer? Sedan insåg hon att även hon måste kämpa sig ut härifrån och anslöt sig till sin son, sin plastdotter och Redets fäktningslärare. Men hon och Anja var inte snabba nog: det gick bara att stå två i bredd och karlarna hade förstås redan snott åt sig de enda platserna. Typiskt karlar, tänkte Angelica och ställde sig med armarna i kors, en dolk i vardera handen. I tumultet hade tydligen Ulf Aflin tryckt åt Anja en fackla som hon nu stod och förvånad höll i ena handen.

 Henning och Ulf stred vildsint framför dem, med viftande vapen och höga skrik. De hade redan fällt varsin kanin och var på god väg att hugga sig igenom nästa. Kaninernas rörelser var slöa, men annat var väl inte att förvänta om den enda motion de fått på ett halvår bestått i att sätta på stackars värnlösa ankor. Och deras slöhet var rätt åt dem nu, för allt ont de gjort.

 "Sluta!" ropade Anja plötsligt. "Sluta slåss!"

 Angelica verkade vara den enda som blev förvånad över denna order, men hon var nog också den enda som hörde. Stridens larm var högt och i dessa trånga gångar hade ljudet ingenstans att ta vägen.

 "Sluta genast!" skrek Anja. Fortfarande var Angelica den enda som hörde, och hon gav sin låtsasdotter en oförstående min. "De är inte onda varelser egentligen! De är bara tvingade att göra som Rågbald har beordrat dem att göra."

 Angelica förstod. Hon höjde sin röst tillsammans med Anja i ett tappert försök att överrösta striderna. Den tredje och fjärde kaninen föll. "Sluta nu!" skrek de båda två. Ingen respons.

 Angelica krånglade fram ett elddon inifrån sin fasanförklädnad och kastade det med en menande blick till Anja. Den yngre ankan log och förstod. Hon högg den enda tända facklan i väggen och tunneln lades i totalt mörker.

 Genast slutade striderna med förvirrade och förvånade små utrop. Ingen ville hugga någonstans av risken att hugga en vän.

 "Vem vare!?" skrek Ulf. "Vem fan var det som släckte!?"

 "Lyssna på mig!" skrek Anja. "Dessa kaniner är bara slavar. De är förförda av Rågbalds falska löften."

 "Men de gör som han vill, och då måste de huggas ner!" skrek Henning.

 "Säg vem det fucking var!?" skrek Ulf.

 "De är inte skyldiga till annat än lathet, kåthet och tankelöshet. Och att de ska visa prov på några av de dygdiga motsatserna kan man inte förvänta sig av kaniner! De är inte onda, låt oss bara sluta slåss och ge dem den frihet som Rågbald berövat dem istället!"

 "Jag hittar inte min rustning! Vad ska jag göra med min fucking rustning!?"

 "Om du har något förslag på hur vi ska göra," sade Pelles slöa stämma någonstans i ledet av kaniner, "Så säg det. Vi..." Han gäspade. "Lyssnar."

En energi tändes i Pelles ögon som inte funnits där tidigare. En illvilja och ett löfte om mörk tillfredsställelse speglades i hans ögon i fackelskenet. "YES! Låt oss ha lite roligt som omväxling, mina fränder!"

 Samtliga kaniner rusade mot dem med dragna vapen. Ulf plockade snabbt upp sitt svärd och sin fackla och tappade bananen vid sina fötter. De andra tre hade redan sina vapen redo. Rågbald tryckte sig mot väggen för att inte bli nersprungen och spottade ut bananen han hade intryckt i munnen.

 Det gick inte att springa mer än tre i bredd i de trånga gångarna. Förvisso gjorde det att hjältarna inte hamnade i underläge på grund av sitt antal, men kaninerna hade fart och tyngd bakom sitt anfall. Deras rusning skulle inte gå att motstå, så istället kallade Ulf till undanmanöver. Med hans långa erfarenhet och stora skicklighet var det han som fick ta befälet i sådana här situationer, och hans tre vänner var inte sena att lyda. Planen var att de skulle springa, tre i bredd och Ulf sist, tills det kom en korsning.

 De hörde två kaniner svära bakom sig. Troligen hade en snubblat på Uffes rustning och den andre på hans banan. Men trampet av de många tassarna upphörde inte vilket betydde att de fortfarande hade rusande kaniner i hasorna. När de äntligen kom till en korsning ropade Ulf att de skulle springa åt höger. En smalare gång. En avstickare. En återvändsgränd. För en krigshärjad veteran som Ulf Aflin hade erfarenheten kommit smärtsamt tidigare, men den hade kommit: När man inte har något val så slåss man för allt man har. Det kan bli skillnaden mellan seger och nederlag.

 När de omsider nådde den trio dörrar som utgjorde återvändsgränden hade de jagande fotstegen avtagit betydligt i fart. De vände sig om och fick se kaniner i dubbla led jogga mot dem.

 "Stå fast mina tappra vänner!" sade Aflin och höjde sitt svärd. "Hugg er väg ut genom dessa hemska bestar! Ni slåss för era liv och för allt ni håller kärt!"

 Insikten tändes i hans fränders ansikten. Enda vägen ut var genom högen av kaniner som kom travande mot dem. "Anfall!" skrek Henning och ledde själv motangreppet. De andra följde snart efter för att möta kaninerna i en vild strid.

Bananerna var smått krökta åt höger och lika långa som ankornas armar. Han visste att det kanske var lite dålig stil, men Ulf hade med omsorg valt ut just de här två bananerna för ett tillfälle som detta. Han hade förberett sig väl och valt så likvärdiga bananer han kunde hitta. Han hade länge längtat efter ett tillfälle som detta, att slå ner en motståndare med en banan.

 Kungens vadderade innetofflor viskade mot golvet när kungen själv kom rusande. Han hade höjt bananen för ett vildsint hugg ovanifrån. Ulf tjöt av glädje inombords. När slaget kom blockerade han den mogna bananen med armen, men var noga med att följa med i rörelsen så att fiendens vapen inte bara blev till mos direkt. I bananfäktning var det en konst i sig att hålla bananen i form så länge som möjligt. Samtidigt som förvåningen över förloppet målades dit på Rågbalds ansikte slog Ulf till med ett vildsint slag från sidan. Han träffade kungen på hans vänstra kind utan att varken banan eller ansikte mosades. Det var endast förvåningen som fick kungen att stappla bakåt.

 Ulf lät Rågbald återfå sin balans innan han anföll igen. Han gick på Snuskfot med en fejkad stöt mot bröstet. När Rågbald svingade bananen för att parera drog Aflin istället sin banan neråt, höger och uppåt för att slå kungen på näbben. Rågbald blev rasande och började hacka mot Ulf med många tättföljande slag. Ulf bara backade och backade tills han tröttnade på att bli jagad och steg åt sidan istället. Innan kungen hann märka hans undanmanöver slog Ulf bananen hårt mot hans bananarm.

 I sin vrede tycktes inte Rågbald märka det, utan han fortsatte att slå mot Aflin som nu fick backa åt andra hållet. På så sätt böljade striderna fram och tillbaka i några minuter innan Ulf bestämde sig för att de inte kunde leka längre. Rågbald var ingen värdig motståndare. Mitt under alla vildsinta slag (som för övrigt började bli lite mindre vildsinta eftersom Rågbald blev tröttare och tröttare) duckade han och satte sig på huk. När han var så långt ner slog han bananen hårt mot Rågbalds ben och fällde kungen till marken. Bananen gick sönder.

 "Du tror att du är smart!" morrade Rågbald. "Du tror att ni har vunnit! Men sanningen är att ni inte har någon chans. Ni har förlorat!".

 Ulf tryckte upp den mosade bananen i ansiktet på sin liggande motståndare: Den ultimata förödmjukelsen. "Sa du något?"

 "Det tror jag att han gjorde," hördes en ganska bekant röst bakom honom. Den som talade var Angelica, som gick i spetsen för Henning och Anja. "Och jag tror jag vet vad han syftade på," fyllde Anja i med darrig stämma och pekade.

 Ulf Aflin följde hennes darriga finger med blicken och blev knappt ens förvånad. Ett tiotal meter bort i korridoren, i spetsen för ett tiotal andra av sin art, stod Pelle. Han gäspade stort och drog ett vapen som han hade hängande vid sidan. Alla andra kaninerna gjorde likadant och långsamt började de gå mot hjältarna. "Får vi ha lite roligt nu, ers majestät?" frågade Pelle.

 Rågbald, med munnen full av mosad banan, svarade: "Gör vad ni vill med dem, mina trogna kaniner."

En röd slängkappa av siden föll fritt över Ulfs ryggrad när han lät rustningen skramlande falla till golvet. Rågbalds förvånade min var nog för en obegåvad målare som han själv för att måla en hel tavla. Han memorerade synen för att senare kunna plocka fram den ur minnet om han skulle vilja återuppta försöken att måla.

 "Släpp vapnet," sade Aflin och gjorde det samma. Hans blänkande långsvärd föll till marken med ett klingande och han satte sin brinnande fackla i en tom fackelhållare. Rågbald fortsatte att se tyst på honom, avvaktande och misstänksamt. Fortfarande med vapnet i hand.

 "Du gör uppror mot din kung, sedan släpper du ditt vapen och förväntar dig att jag ska göra samma sak. Släppa min gard mot en motståndare och förrädare? Varför hugger jag inte bara ner dig direkt?"

 "För att du är rädd för att komma nära mig. Du vet att jag är mycket bättre än du på att slåss, därför vågar du inte. Därför tänkte jag att vi slåss som riktiga ankor, med vapen som inte dödar. Kan vi inte ha lite roligt när allting snart slutar? Jag har heder som riddare. Du gör rätt i att misstro mig, men du kan lita på att jag vill ha roligt."

 Rågbald såg länge på honom, sedan släppte han till sist sitt vapen. "Bra," log Ulf och trevade innanför sina kläder. "Fånga nu,"

 Han behöll själv en av sakerna han tog fram och kastade den andra till Rågbald. Nu skulle han ha roligt: Äkta ankor fäktas med bananer.

 Återigen var förvåningen i Rågbalds ansikte ovärderlig. Ulf Aflin skrattade: "Har du aldrig varit i en banan-fajt?"

 I en sekund var allt som hördes droppande av vatten och ett argsint bultande på fängelsedörren, sedan morrade Rågbald och gjorde ett vildsint utfall mot Ulf.