De hade endast stått ute på gatan i några sekunder innan de hörde uppståndelse borta på torget. De förstod genast: Hrafdýr var på väg att göra något drastiskt. De rusade så fort de kunde mot torget, men de kunde inte se Hrafdýr där. Istället syntes Nafmenlos, Vilma, Nisse och fyra vakter tåga mot Rådhuset med bestämda steg. Det var en stor lättnad för hjältarna att se att Nafmenlos och de andra hade överlevt Hrafdýrs mordförsök. De sprang fram mot skuggfolket med glada rop.

 Narzek var först fram, och han ropade glatt överraskat: "Naffe! Hur tog ni er ut? Vad glad jag är att se er!"

 Naffe vände sig om, log ett hånleende och snärtade med piskan Narzek rakt på låret. Narzek föll ihop i smärtor och låg och jämrade sig.

 "Vad gör du Naffe?" utbrast Niramir förfärat. "Han är ju vår vän."

 "Ni har gjort ett mycket bra jobb, ädla herrar och dam. Jag är tacksam för er hjälp, men er tid i det här äventyret är över. Härifrån tar JAG över. Ni kan göra som ni behagar."

 "Vad menar du?" frågade alla hjältar med en mun.

 "Ni är spenderade spelpjäser. Gå och gör vad ni finner bäst, men om ni ställer er i min väg så kommer jag krossa er."

 "Vad tänker du göra, din onda varelse?" undrade Narzek.

 "Norden är mitt, Frosthem är mitt. Jag ska bli kung här förstår ni. Och utan er hjälp hade det inte blivit möjligt, utan er hjälp hade jag inte haft... Nisse."

 "Ditt falska as!" skrek Narzek och hoppade på honom med sin stav. Nafmenlos log ett nedvärderande leende och slog med piskan på exakt samma ställe som tidigare. Det blev för mycket smärta för Narzek att klara av och hans medvetande försvann.

 "Det verkar som om vi har upprorsmakare här. På dem Nisse!"

 Men Nisse rörde sig inte. Han och Vilma stod och stirrade på varandra. Med mördande blickar båda två. De stod så stilla och det mycket väl kunde varit tiden som stått stilla istället. "NISSE!" beordrade Nafmenlos. "På dem!"

 "Du står ensam i det här," sade Vratyas och stack ner en vakt med sitt svärd. "Kom och möt din baneman innan du hälsar på dina ruttna förfäder."

 Nafmenlos skakade på huvudet och snärtade Vratyas med piskan. Inte ens den vige jägaren hann väja för anfallet, och han segnade ner även han alldeles intill Narzek. Båda andades fortfarande, om än plågat. Nu var ställningen 4 mot 2 om man inte räknar Nisse och Vilma.

 Skroger var trött på intressanta ordväxlingar, det enda han sade var "Blod!", "Dö!" och "WAAGH!" ursinnigt vrålande gav sig den härjade krigaren i kamp med alla tre återstående vakter, så att Niramir kunde koncentrera sig endast på Nafmenlos.De gick avvaktande i cirklar i några sekunder, sedan utbröt dem emellan en minst sagt snärtig strid (båda var beväpnade med piskor).

 Medan Skroger röjde och plöjde bland de halvt vettskrämda vakterna och Nisse stod och viljestred mot Vilma gjorde Niramir upp med sin före detta uppdragsgivare. Som grundlurat henne och förrått henne. Hon gjorde allt för att göra sanning av ordspråket "En sådan ilska finns inte ens i helvetet som en kvinna mot vem har begåtts en orätt." Hon slogs med sådant ursinne att inte ens Nafmenlos log längre. Det var Niramir som levererade slagen, och när Nafmenlos träffade henne var det som om hon knappt kände det. Efter att Skroger huggt ner sin första vakt och kapat armen på den andra med sin stora yxa var viljan hos de kvarvarande att slåss starkt minskad. Skroger skrattade, höll sin yxa med ena handen och tog upp den avhuggna armen i den andra. Han använde bägge som vapen, något som var fruktansvärt demoraliserande för de andra. Det dröjde inte länge innan de försökte fly, och Skroger följde efter med galna fniss och sänkte dem båda. Han var dock noga med att inte slå dem i ryggen, utan högg dem alltid framifrån. Han hade heder som krigare. Snart kunde han ansluta sig till Niramir och ställningen var plötsligt 2 mot 1.

 Som en blixt från himlen hördes ett plågat skrik. Det var Vilma. Alla de tre stridande vände sig om, precis i tid för att se Nisse gå fram till älvan och lägga sin hand på henne huvud. Ett fräsande ljud hördes och framför deras ögon såg de Vilma sugas in i Nisses hand. Sedan vände Nisse ett brett ankflin mot Nafmenlos och började gå långsamt, med en blick som utlovade stor smärta.

 När han såg skräcken i sin fiendes ögon kunde Skroger inte låta bli utan slog mot honom med sin yxa. Vapnet sjönk djupt in i köttet och blod stänkte, men Nafmenlos dog inte. Niramir var inte långsam hon heller utan hoppade på honom med sitt svärd istället för piska. Hon riktade det rakt mot hans hjärta och frågade: "Några sista ord, förrädare?"

 Nafmenlos lyckades med ett plågat leende. "Ankjävel," sade han, gjorde en snabb rörelse mot Niramirs utsträckta arm och stack hennes svärd i sitt hjärta. Ledaren för skuggfolkets kult föll död till marken.

Utsidan av cellen var, när hon kom att tänka på det, knappast mycket vackrare än insidan. Underjordiskt, unket och tråkigt. Ett ställe där man förvarade förbrytare. Anja kunde bara undra varför Rågbald visat ner sina kaniner i fängelsehålorna. Hon ville dock inte veta. Trots att det som sagt var inte var någon direkt vacker syn var det angenämt att se cellens utsida. Att vara ute ur cellen var en befrielse. Förstås.

 Hon tvivlade dock lite på den rustningsklädde ankan som gick framför henne och visade en ganska hyfsat bastant ryggtavla. Han verkade lite underlig, men ändå på något sätt ärlig och trevlig. Men hur det än var så hade han sina egna skäl för det han gjorde, och så länge de sammanföll med hennes egna så var han ett välkommet stöd.

 De gick i kvävd tystnad genom de trånga korridorerna under slottet. Trots att Anja nyss kommit ut ur cellen kändes allting dämpat. De var inte i säkerhet än, först måste de upp för trapporna till marknivån. Och undvika att bli sedda. Det sista skulle bli mycket svårt, eftersom Ulfs rustning både hördes mycket och var ovanlig att se. Väldigt få ankor gick omkring i rustning när det inte var nödvändigt.

 Fängelsegångarna under slottet var i det närmaste labyrintiska, och just den delen av slottet hade inte Anja utforskat särskilt mycket. Hon var glad att hon inte gick där ensam och att Ulf hade en fackla med sig.

 De hade ännu inte nått trapporna när de hörde fotsteg närma sig längre fram. Ulf drämde facklan i väggen och korridoren lades i nästan totalt mörker. "Ställ dig bakom mig," viskade han. Undrande varför men ändå trägen att lyda gick Anja och pressade sig mot väggen bakom den rustningsklädda ankan. Ulf backade så att han nästan tryckte upp henne mot väggen och fick henne att lyfta från marken. Det var otroligt obehagligt, men det är sådant man får utstå. Snart kom ett fladdrande fackelsken inom synhåll bara några meter framför dem. Anja nästan kävdes av sin egen tunga som av rädsla ville krypa tillbaka ner i halsen. Det var Rågbald som kom gående. Och han kom inte ensam. I släptåg hade han en annan anka, någon som verkade vagt bekant men som hon inte trodde att hon kände. Hon höll andan medan de närmade sig.

 "Urshäkta," sade någon med tysk brytning. "Men är detta verkligen vägen till das dass? Jag letar efter muggen, och det börjar bli brådis sher du."

 "Ja," svarade Rågbald med en stämma som dröp av illvilja. "Vi är snart framme så att du kan gå på bajamaja. Jag vill tala om för dig att jag uppskattade dina cirkuskonster tidigare idag, när du besökt våra världsberömda dass kan du återgå till att utöva dina små konstigheter."

 Nu var de bara någon meter ifrån de bägge som stod tryckta mot väggen. Anja hade inte andats på hela tiden och började plågat konstatera att det snart var dags. Hon kände med förskräckelse att även Aflin rörde sig, och när duon gick förbi dem snubblade Rågbald med en svordom.

 "Vad tusan?" fick Rågbald ur sig innan han träffade marken. Vid det laget var den som skulle besöka toaletterna redan några meter bort. I den plötsliga stormen av ljud vågade sig Anja på att andas igen en kort stund. "Helvete," svor kungen och reste sig mödosamt. Hon kunde inte se honom, men hon kände hur hans blick riktades mot Ulf.

 "Vem fan har ställt en rustning här?!" utbrast Rågbald ursinnigt, och en rörelse hördes. Hon kände hur Ulf drog in magen och hörde strax därefter ett ekande ljud, kort följt av ännu en svordom från deras högvördige konung.

 Förbittrad sprang Rågbald iväg efter den som flytt. Först när ljudet av hans springande fotsteg dött ut och skenet från facklan för länge sedan försvunnit vågade de två ankorna andas igen och Ulf tog några steg framåt för att släppa ner henne.

 "Verkar som att vi har några fler med samma syfte som vi," sade Aflin.

 "Hurså?"

 "Såg du inte hans gycklarmössa? Om kungen försökte spärra in honom och han flydde, då tror jag inte att cirkusen han är med i är särskilt förtjust i kungen just nu. Vi kanske borde prata med dem?"

 VI? tänkte Anja. Den här killen tog definitivt för mycket för givet. Men okej då, DE skulle göra det. Tillsammans. När allt kom omkring så hade de ju faktiskt båda samma mål.

I skenet från hans fackla såg han ut som en riddare i skinande rustning. En sann gentleman, en räddare i nöden. När dörren till hennes cell brakade upp och plötsligt fylldes med ljus ryggade Pelle tillbaka mot väggen så långt han kunde komma. En anka slarvigt iförd rustning, med ett svärd i ena handen och fackla i den andra, stod i dörröppningen. Fackelskenet återspeglades på hans rustning och fick det att se ut som om han själv sken med ett varmt ljus.

 Han lyfte på visiret och visade upp ett ganska stiligt ansikte. "Jag såg dig föras bort av den onde Rågbald, sköna dam. Ursäkta att jag tog så lång tid på mig att ingripa. Skall jag dräpa besten som håller dig fången i din cell?"

 Anja, helt överväldigad över att ha undsluppit ett så ont öde, skakade på huvudet. Nu var rollerna omvända och hon hade makten över den andre. Hon tänkte vara bättre än kaninen och visa den nåd. Så hon sade: "Tack, o store riddare, för att du kommit till min undsättning. Men kaninen här är inte själv ond, han bara utnyttjas av Rågbald. Pelle, om du fortfarande har något slags heder i kroppen så ber jag dig att lyssna på den. Låt inte detta fortsätta."

 Det enda svar hon fick var djupa snarkningar. Hon suckade.

 "En äkta riddare dräper ingen i sömnen, så jag lämnar honom sådär varesig du vill det eller inte. Mitt namn är Ulf Aflin, sköna dam. Vem har jag räddat?"

 "Mitt namn är Anja, ädla riddare. Och jag är dig evigt tacksam."

 "Jag gjorde bara min plikt som riddare, och det var verkligen ett nöje att få rädda dig. Men får jag fråga, varför avsåg Snuskfot att utsätta dig för detta?"

 "Ulf Aflin... Du är antingen ignorant eller dumdristig som använder konungens sanna epitet. Det kan bli halshuggning för det. Jag tolkar det som att du inte är särskilt förtjust i honom heller."

 "Det kan du ge dig på," sade Ulf och tog av sig hjälmen. Ett tydligt spår av bitterhet hade letat sig in i hans röst. "Mina skäl är mina egna, men du kan hoppa upp och sätta dig på att jag inte är en vän till äckelfossingen."

 "Nå, för att svara på din fråga då, han kastade in mig här för att som han sade 'undersöka om jag var en trogen tjänare.' Han planerade att korsa mig med kaninen där i hörnet så att jag skulle föda honom en kull med ursinniga, krigande kaninankor. Men eftersom jag flytt från mitt öde och han kommer märka det när han hämtar mig imorgon kan jag snart räkna mig själv som fredlös. Det här var fruktansvärt dåligt tajmat, med tanke på att jag skulle hjälpa min styvmor och halvbror störta honom. De behöver mig på insidan."

 "Men då kan du ju ansluta dig till dem på riktigt! Om du är intresserad av mina tjänster så är de dina att befalla över. Anja Anka, jag svär vid min heder som riddare att jag ska hjälpa dig och dina släktingar att störta snuskfot!" Ulf Aflin sjönk ner på knä, höll sitt svärd i sina händer och räckte det mot henne.

 Anja tittade förvirrat på honom, sen log hon. "Res dig, tappre riddare, och följ mig så länge det behagar. Jag känner att jag kan lita på dig. Låt oss ansluta oss till våra vänner."

 Aflin reste sig och de gick ut ur cellen. De lämnade dörren på glänt och hade nästan glömt bort Pelle som låg där inne i ett hörn. Men Pelle hade inte glömt bort dem.

Strax efter att de började känna röklukten insåg de också att det var onaturligt varmt där uppe, och de kopplade ihop dessa två ledtrådar till ett konstaterande: huset brann!

 "Nafmenlos!" ropade de. "Naffe är du där?"

 Inget svar.

 Plötsligt panikslagna sprang de mot trappan, bara för att finna den full med decimeterlånga vassa spikar. Narzek försökte trolla bort spikarna, men lyckades inte övervinna den som satt dit dem. Han dro alltså kopplingen att de var dittrollade, och försökte med tricket att förneka förtrollningen. Spikarna såg ut att försvinna och han tog ett steg ut i trappan...

 Bara för att till sin förskräckelse upptäcka att han trollat fel och bara fått spikarna att se ut som om de försvann. Med röklukt i näsborrarna, blödande fot och en våg av hetta strömmande runt sig vände han plågat tillbaka upp. "Öppna fönsterluckan!" vrålade han, samtidigt som han på magisk väg läkte såret. Alla fönster var igenspikade, och likaså takluckan. Niramir kläckte idén att det nog var bättre att öppna takluckan, ty hon visste att det stod ett annat, lägre hus mycket nära det där de befann sig. De stod inte länge och filosoferade, men de misstänkte att det var Hrafdýr som kommit tillbaka och satt eld på byggnaden. Skroger gick lös på takluckan med sin nyfunna yxa, Vratyas med sitt svärd och Narzek med sin stav. Alla tre bankade på luckan medan Niramir med hjälp av vrängning försökte försvaga luckan och göra träet murket. Halvt kvävda och halvt stekta levande fick den äntligen sönder luckan. Vratyas ställde sig så att de andra kunde använda honom som pall och klättra upp. Skroger klättrade upp först, så att han sedan kunde dra upp de andra. Till sist gjorde jägaren själv ett mycket smidigt hopp och nådde Skrogers utsträckta hand. De var uppe på taket.

 Det var ett platt tak, liksom så många andra. Den stora mängd snö som hade samlats på det hade börjat smälta. Utan att förlora en sekund mer än nödvändigt hoppade de ner på det närliggande, lägre husets tak. De slog in fönsterluckan och hoppade utan vidare in i huset.

 Det första som mötte dem när de hoppade in var ljudet av njutning, sedan ett gällt skrik. Under täcket i en stor dubbelsäng såg de hur det rörde sig, och två rädda ansikten (en mans och en kvinnas) stirrade på dem. "Ursäkta, var finns dasset?" frågade Vratyas i farten på väg genom rummet. Av någon anledning hade de högre fart nu än när de flytt från det brinnande huset. Det var en stor lättnad för de när de kom ut på gatan och äntligen trodde att de var säkra.

Den förste att vakna på morgonen är Niramir. Som förfärat vaknar och upptäcker en nästan totalt främmande karl i sin säng. Det första hon undrar är vad fan som hände igår kväll, men så minns hon hur hon däckade och alltså inte gjorde någonting frivilligt. Dessutom har hon fortfarande kläderna på sig, till sin stora lättnad. Hon rullar ut ur sängen, ställer sig smidigt upp på golvet, drar sin piska och snärtar med den två centimeter från örat på den sovande Narzek som flyger upp som ett skott ur sängen. Iförd bara underkläder. Nirmair synar honom äcklad från topp till tå. "Ta på dig anständiga kläder," säger hon med en röst som kunnat få den vinande vinden utanför att kännas olidligt varm.

 Samtidigt nere i sällskapsrummet vaknar Vratyas och Skroger av att få en hink med diskvatten över sig. En mycket arg dvärg skäller ut dem på ett språk de inte förstår, men de förstår tillräckligt mycket av situationen för att inse att de borde avlägsna sig. De går upp på övervåningen till det rum som de hade tänkt sova i och kommer in, bara för att finna en halvnaken Narzek stå och ursäkta sig vid sängen och en blixtrande arg Niramir några meter bort med en piska i handen. Och knullrufsfrisyr. Kopplingarna far vilt fram och tillbaka i de två nyanländas huvuden när de andra två blir varse deras närvaro. De två som var i rummet först blir båda lika förfärade över att se dem, och Vratyas och Skroger försöker inte ens hålla tillbaka skrattet som bubblar upp inom dem.

 Efter det muntra morgonbestyren går de alla ner och beställer av dvärgen in en frukost, men när han svarar med en elak min och bryter på sitt modersmål ändrar de sig och går ut så fort de sett dvärgen gå ut i köket. En arg dvärg är ingen bra kock, det vet alla.

 De går som avtalat till skuggfolkets tillhåll där de blir glatt mottagna. Som vanligt reagerar knappt vakterna när de kommer innanför dörren, men borta vid elden står tre mycket muntrare figurer. Naffe, Nisse och Vilma står alla vid elden och tittar glatt på dem när de kommer in. "Naffe!" utbrister Skroger. "Då är hårding som stå på benen idag!"

 Nafmenlos ler än en gång sitt översittarleende som Skroger är den enda att inte uppfatta och säger: "Tack, o Skroger den mäktige. Vilma här fick mig tillbaka på fötter efter att ha släckt elden. Vi räddade Frosthem igår, mina vänner! Vi är hjältar!"

 Niramir: "Mästare, det var en ära att få hjälpa till. Jag beklagar, men jag lyckades inte stoppa Hrafdýr från att komma undan och han är fortfarande på fri fot. Frosthem är inte säkert förrän han är dödad."

 "Ni har gjort ett mycket bra jobb, alla fyra. Vi tar över kommandot nu, och vi tänker belöna er rikligt. Följ mig."

 De följer efter Nafmenlos uppför trappan och tror inte sina ögon. Hela övervåningen är ett enda rum, och i detta enda rum är det fullt med vapen som glimmar av guld. "Ni får två pjäser var, välj dem noga och ta god tid på er. Men inte mer än två vapen per skalle."

 Hjältarna nickar stumt, helt tagna av all makt och rikedom i rummet. De märker knappt när Nafmenlos går ner och bara Niramir hör hur det viskas där nere. Alla hjältarna rotar runt i rummet på jakt efter favoritvapnen och tänker inte så mycket på att dörren stängs med en smäll där nere. Inte förrän en underlig lukt når deras näsborrar börjar de förstå att någonting är fel. Det luktar rök. Brandrök.

Hans kliv i de vadderade snabelskorna ekade mjukt genom de tomma korridorerna. Alla var kvar på borggården och applåderade väl säkert fortfarande efter föreställningen. Henning hade inte så lång tid på sig att snoka på egen hand, snart skulle korridorerna fyllas med präktiga ankor som lade sig i allt han gjorde. Med bestämda steg gick han rakt mot Rågbalds kvarter på andra våningen, längst bort i borgen. Han hade sett Rågbald på föreställningen och han hade suttit kvar när Henning gick iväg. Av den faktan drog han informationen att han skulle hinna dit före kung Snuskfot.

 När han kommit upp för trappan till andra våningen hörde han hur folk började strömma in i borgen där han varit för tre minuter sedan. Han drev på stegen ytterligare och bjällrorna i hans gycklarmössa klingade. Inredningen i borgen var om möjligt ännu dyrare och snofsigare än han kunde minnas den. Stora fönster blickade ut över de gröna omnejderna, gyllenramade speglar utgjorde vackra tavlor när Henning gick förbi dem, och det hängde gigantiska tavlor på väggarna med jämna mellanrum. Korridoren tog en sväng inåt vänster och blev mörkare när den kom bort från fönstrena och in mer centralt i borgen. Den var dock upplyst av rikligt med facklor och var inte mindre snofsig för att det inte fanns några fönster. Tavlorna blev bara fler och fler. Henning mindes alla dessa tavlor från när han var liten och visste var det fanns många gömställen och lönngångar. Han hade ju själv lekt här.

 Alla de fisförnäma små ankor som på den tiden tjänat som lekkamrater hade vuxit upp och blivit odrägliga adelsankor som ingen vettig anka ville ha att göra med. De hade till och med bildat sin KIB (*klubb för inbördes beundran*) i ren fåfänga. Fast de hävdade förstås att det stod för Kul I Borgen, och använde det som ursäkt till att beställa in och dricka dyrt te på torsdageftermiddagarna. Ibland hade de också picknick uppe på taket bland alla lägre stående fåglar, bara för att få känna sig förnäma. Henning mådde illa vid bara tanken på dem.

 Han var nu framme vid dörren till Rågbalds kammare. Den var obevakad. Till sitt stora förtret hörde han steg närma sig bakifrån. Någon gick fortare än han, vilket inte var särskilt vanligt. Han antog att den som kom gående mot honom redan hade sett honom, så han anlade en korkad min, vände sig om och frågade med tysk brytning: "Urshäkta mig, var är dashet?"

 Till hans förvåning och förfäran var det självaste Rågbald som kom travande i korridoren, och han såg mycket irriterad ut. "Du var en snabb jävel som lyckades hinna hit före mig. Snokar runt i mina kvarter va? Vad är ditt syfte här?"

 Rågbalds mordiska blick var fruktansvärt intensiv och Henning var rädd att han skulle bli igenkänd och avslöjad. Om Rågbald redan visste vem han var visade han det inte med en min. Han måste vara mycket försiktig.

 "Jag sade ju att jag letar efter dashet, oh store konung. Du vet Dashet, moggen, bajamaja... Ah, der toaletten! Jag söker toaletten!"

 "Jag ska personligen visa dig toaletten, följ med mig," Rågbald gick fram och lade en inte särskilt vänskaplig arm runt hans axel. Henning tackade artigt, men inom sig var han jätterädd. Han hade aldrig trott att han skulle få stora skälvan när han kallblodigt utförde sitt uppdrag, men nu var det mycket nära. Ankfoten av stål hade han inte på sig eftersom den inte fick plats i snabelskon och kniven som de genomförde sitt cirkusnummer med hade Angelica. Förvisso hade han en dolk dolk i en av de skor han hade på sig, men han skulle aldrig nå den i tid. Och nu var de ute bland andra ankor, ankor som tittade förvånat och nedvärderande på dem. Henning kunde dock gladeligen konstatera att Knorre haft rätt: de trodde att de visste va de såg, och såg därför inte vem han var. Han kände igen många av ankorna, både manliga och kvinnliga, men ingen gav något tecken till att känna igen honom. De gick nerför trapporna och djupare in i borgen. Med stigande panik började Henning undra: Är det verkligen så långt till dasset? Men inom sig visste han ju svaret. Nej, det fanns gott om dass även på andra våningen.

Applåderna stormade på borggården och Henning visste att han borde känna sig stolt över sin insats. De hade lurat kungen och charmat alla präktiga ankor som höll till i Redet. Imorgon och dagen därpå skulle de få uppträda igen, men för stadsborna. Men Henning kände sig inte stolt, han kände sig alldeles kall inombords. De hade alla tre haft ögonen öppna, men ingen hade sett skymten av Anja i publikhavet. Han visste inte varför det oroade honom, han kunde själv hitta på många gömda ställen i slottet och han visste inte ens om han kunde lita på henne, ändå kändes det som om alla deras planer hade kretsat kring hjälp inifrån.

 Hela borggården hade i alla fall varit alldeles trollbunden under den långa föreställningen, och nu satt de och tjöt och hade sig. Han visste att de bara ville visa sin uppskattning, men deras busvisslingar och skallande applåder lät som hånskratt. "Ni har kommit så här långt bara för att famla efter ett grässtrå," verkade de säga honom. "Ni har kommit hit i onödan, ni kommer aldrig lyckas." Alla de glada och upprymda ansiktena i publiken tycktes hånle åt honom. Gräset var redan färdigklippt.

 Han gick fram till Knorre som bockade och bugade sig glatt. När han närmade sig mötte den utterförklädda ankan hans blick och såg menande på honom. Vi håller uppe fasaden och spelar med. Vi rider på vågorna.

 Henning bugade sig han också med ett gigantiskt och fruktansvärt påklistrat leende i hela ansiktet. När 'Olle Utter' presenterade dem som Andrea och Hubert gick de fram hand i hand och bugade sig mot varandra så att deras näbbar nästan vidrörde varandra. Det var mycket uppskattat i publiken. Tack vare en del små kosmetiska förändringar såg Angelica mycket yngre ut än hon var och de båda skull nästan kunna tas för ett kärlekspar, vilket säkerligen varit Knorres avsikt.

 När de blivit presenterade och applåderna började avklinga fick Henning äntligen möjlighet att smyga iväg för sig själv. När han märkte att Angelica såg frågande och oroligt på honom ryckte han på axlarna och svarade kallt: "Jag måste se vad som hänt med Anja."

 "Du vet ju inte hur hon ser ut..." sade Angelica.

 "Men hon vet hur jag ser ut. Och du sade att jag skulle veta att det var hon direkt eftersom hon var så vacker. Det ska nog inte bli några problem."

 "Var försiktig bara. Du får inte bli upptäckt för den du är."

 "Nejdå," svarade Henning, som fortfarande var iförd sin clowndräkt, gycklarmössa och snabelskor. "Ingen kommer att känna igen mig om jag inte vill det. Och om de gör det ändå så lever de inte länge nog för att berätta om det," sade Henning och log ett vasst leende innan han gick iväg från borggården med bestämda steg och in i borgen Redet.

Gatorna var nu nästan tomma och inte en kotte syntes på torget. Det enda ljuset kom från den månfria stjärnhimlen, och stjärnornas ljus reflekterades i snön. Snön knastrade under Narzeks kängor där han gick, och han hade dragit åt jackan så hårt som möjligt. Det var inte för intet som Frosthems nattliv inte var någon höjdare, det var svinkallt på nätterna.

 Han drog upp portarna till templet till ingen gud och tassade så tyst han kunde genom templet och bort till trappan. Facklorna som han mindes hade hängt där låg slocknade på golvet. Han tog upp en av dem och tände den med hjälp av sin magiska kraft. Tyst och försiktigt gick han ner för den krökande trappan. Djupare och djupare ner under isen, omgiven av mörker och kyla av den storleken att han längtade ut på de blåsiga gatorna. Om man fes här inne skulle det kännas som en orkanvind.

 Han kom ner i det rummet han hade besökt dagen innan, men gick nästan inte att känna igen. Det kändes mycket större nu och det enda som fanns kvar av det tidigare möblemanget var en hög med aska. Stanken av död och brännt kött låg tung i det instängda rummet. Han ville inte bli kvar där en minut längre en nödvändigt och vände tillbaka upp.

 När han kom ut på torget igen välsignade han sin Gud och tackade för att han levde. Han visste inte varför, men under isen hade det inte känts som en självklarhet. Trött, frusen och av någon anledning skakad gick han in för att lägga sig. Sällskapsrummet var nu helt tomt, till och med dvärgen hade gått och lagt sig. På vägen upp till sitt rum passerade han sina däckade kamrater och flinade. Han släpade bort Vratyas och Skroger och lade dem i en hög bakom bardisken. Sedan bar han upp Niramir till sitt rum, lade henne i sin säng och kröp upp bredvid henne. Han somnade med ett stort leende i hela ansiktet.