Ulf Aflin rentav gick och skrattade för sig själv i tunnlarna. Det här var det roligaste han varit med om på länge. Han hade återförenats med sin favoritelev och var på väg att hjälpa honom att störta den hemska kungen som besudlade Anktronen. Hans syften var rättfärdiga och han skulle bidra till att Ankrike blev en bättre plats för alla. Förutom att han kände att han gjorde rätt för sig så var det sällan han fick nöjet att störta en kung, att fäktas lite med folk som redan kunde fäktas. Och att jaga ankor i tunnlar. Så roligt som han skulle ha här hade han inte haft på mycket länge.

 När han gått förbi en av en massa andra dörrar hörde han dörren öppnas bakom honom och tre ankor kom ut. Alla tre var fullt beväpnade. I skenet från de sparsamt utplacerade facklorna såg han att detta var de tre de jagade.

 "Jaså, jag hade aldrig gissat att rustningen jag snubblade på innan var levande. Nu förstår jag ju hur det hela hänger ihop. En konspiration! Jag trodde att du var trogen din konung, Ulf Aflin!"

 Rågbalds högmodiga och misstrogna röst var omisskännlig. Utan tvivel trodde han att de tre hade en chans. Ulf log och svarade: "Jag vet när en kung är värd att tjäna och när ett rike mår bra. Under ditt styre har jag inte kännt någondera."

 "Jag visste att jag skulle avsatt dig från början! Var är dina medbrottslingar?"

 "De letar efter er."

 Rågbald snuskfot log ett ondskefullt och skadeglatt leende. "Bra. Nog talat, på honom mina trogna vakter!"

 Alla tre rusade mot honom med höjda vapen. Samtliga kombattanter var beväpnade med svärd, men Ulf var den ende som bar rustning. Han hade dessutom en fackla i andra handen.

 Precis som han förutspått höll sig Rågbald bakom sina två vakter och lät dem gå först. Typiskt kungligt beteende. Vakterna rörde sig osäkert. Alla kände till Ulfs skicklighet med vapen och visste att han tränat upp hela det kungliga livgardet. Fängelsevakterna var dock allt annat än kungliga livvakter, men även de visste hur skicklig Mäster Aflin var. Utan tvivel visste även Rågbald det, så han skulle behöva hålla koll på kungen under hela striden så att han inte flydde.

 Såpass välsynkroniserade var i alla fall vakterna att de anföll honom samtidigt. det gladde honom att hans fiender inte var alltför dåliga, när han väl fick slåss på riktigt. De var dock inte tillräckligt bra. Ulf hade inga avsikter att blockera deras slag, som båda var riktade rakt mot hans tjocka rustning. Istället lät han båda slagen klonka mot stålet samtidigt som han tryckte upp facklan i den ena vaktens ansikte.

 Han backade bakåt, hela tiden med ett öga på Rågbald som även han avancerade. Med flit suddade Aflin ut sitt leende och anlade en skrämd och chockad min samtidigt som han alltjämt backade och parerade sina anfallares slag. Han såg deras dumma och övermodiga flin när de 'drev honom bakåt.' Plötsligt gav Aflin upp ett gällt litet skrik, vände om och sprang. Han rundade en krök, slet upp närmasta bästa dörr och smet in i den tomma cellen bakom. Han hörde sina förföljare (tre förföljare till hans stora glädje) runda samma krök.

 "Du kan inte gömma dig," sade Rågbalds silkeslena, farliga stämma. "Vi vet var du är."

 Han hörde kungen teckna ute i korridoren och två par fotsteg närmade sig hans cell. Ulf nästan skakade på huvudet. När vakterna med triumferande utrop slet upp dörren störtade Ulf ut, knuffade in dem och låste dörren bakom dem. Överraskade skrik hördes där inifrån och fångvaktarna ryckte fruktlöst i dörren. Nu var de själva fångar.

 Äntligen stod Ulf Aflin ensam öga mot öga med Kung Rågbald Snuskfot, Ankrikes minst omtyckte ledare i mannaminne. "Smit inte nu," sade Aflin med ett leende. "Jag ska lära dig hur riktiga ankor slåss."

 Medan Rågbalds ögon bara blev rundare och rundare började Ulf ta av sig sin rustning...

Den tunga dörren smällde igen bakom dem med en tung duns. Som för att markera hur tungt deras kommande uppdrag skulle bli. Deras smygande fotsteg ekade onaturligt höga mot stentrappan, varje ljud lät som en stormande applåd från cirkustältet.

 Men det var inte deras fotsteg som lät mest. Ulf Aflins rustning lät som en hel här av snarkande, förkylda ankor. Det fanns inte en chans att Rågbald kunde undvika att höra att de närmade sig. Under den korta färden ner funderade Henning över deras planer. Han saknade Knorre, han hade alltid några bra planer i bakfickan och alltid en rolig kommentar i närheten. Men Knorre var på annat håll, och hans humor skulle inte göra någon nytta här nere. Nu var Henning den som fick stå för planerna, och han tänkte så det knakade. Knakandet hördes dock inte för Ulfs rustning.

 Det gav honom en idé. Fängelstunnlarna var en labyrint i sig med många , långa och trånga tunnlar, och att hitta Rågbald här nere var inte lika lätt som att hitta en fisk i en plaskdamm. Men med en plan skulle det nog inte bli en konst.

 När de nådde trappans fot hade Henning tänkt klart, och han delgav viskande de andra sina planer: "Om vi delar upp oss är förvisso chansen att hitta Rågbald större, men om vi gör det riskerar vi att hamna i underläge. Jag har därför en bättre plan. Uffes rustning låter tillräckligt mycket för fyra ankor, om vi sänder iväg honom åt ett håll så kommer de garanterat att försöka undvika honom. På så vis kan vi utesluta hans rörelser och har både större chans att hitta honom och och att överraska honom. Om Ulf går ensam och låter så mycket han bara kan och vi tre smyger tillsammans, då har vi nog goda chanser att ta honom. Men när du hör ljud från stridigheter Ulf måste du skynda dig till undersättning, för vi kommer befinna oss i en två mot tre situation."

 "Ursäkta?" utbrast Anja förnärmat. Och fruktansvärt högt. "Jag kan också slåss."

 "Det kan hon," sade Angelica och log ett fasansfullt fasanleende. "Jag har lärt upp henne själv och har gett henne en av mina dolkar. Hon kan slåss."

 "Nåja, det skadar inte om Ulf kommer så fort han hör oss. Då får vi ju ett övertag till. Men vi gör så här: Ulf går ensam åt vänster och väsnas så mycket han kan, medan vi går åt vänster alla tre och smyger så tyst som möjligt. Med lite tur så kan vi avsluta vårt rättfärdiga uppdrag i ett enda blodigt slag. Mina vänner, låt oss göra det här. För rättvisa!"

 "För rättvisa!" viskade alla tre instämmande. Henning, Angelica och Anja gick tysta åt höger medan Ulf klampade iväg åt höger. Tysta och på helspänn smög de närmare uppdragets slut och övertygelsen pumpade runt i blodet: Snuskfots dagar var räknade.

Henning vände sig om för att titta på sin halvsyster och fick nästan skugga ögonen. Det var inte facklan som bländade honom: hon var verkligen vacker. Som Angelica sagt, den vackraste anka han någonsin sett. I hans trötta och stressade sinne såg hon knappt ut som en anka, utom som en ängel. Så tagen blev han av hennes skönhet att han fick ta stöd mot väggen. Hela tiden med blicken på sin halvsyster, han kunde inte ta ögonen ifrån henne.

 "Din timing är ypperlig, kära dotter!" utbrast Angelica och sprang fram och kramade Anja. "Vi var så oroliga för dig när vi inte såg dig på föreställningen, vi trodde bergis att du skulle dyka upp."

 "Mor, är det du? Jag känner inte riktigt igen dig, du ser ju fasansfull ut. Rågbald slängde mig i en cell och ville att jag skulle lära mig att pippa som en kanin, men sen kom Ulf här och räddade mig. Vilka är de två fasanerna du har med dig, är det Henning och Knorre som delar efterlysning med dig?"

 "Alldeles riktigt," sade Knorre. "Och vi är här för att göra skäl till vår efterlysning. Vet Snuskfot om lönngången som du tog?"

 "Den möjligheten kan vi nog nästan räkna bort. Han vet ingenting om fängelsehålorna. Kan ni tänka er den fisförnäma äckelfossingen trava omkring där nere i mörkret? Inte frivilligt, men det är just det han gör nu. Ska vi låta honom trava omkring där nere till hans stora förtret i hopp om att han aldrig hittar lönngångarna eller ska vi springa ner dit och göra slut på honom för att försäkra oss om att han inte överlever?"

 "Tanken på att låta äcklet gå omkring där nere tills han ruttnar är mycket frestande, men likaså är tanken på att hugga sönder honom med min ankfot. Jag tycker vi gör slut på honom handbegripligen."

 "Ja Henning," sade Ulf, "Då föreslår jag att du öppnar dörren. Du har ju nycklarna."

 Henning tog fram nycklarna och gick mot låset. Men så kom han på något. "Borde vi inte ha någon vid lönngångens utgång ifall Rågge råkar hitta den. Vakterna han är med kanske vet om den."

 "Bra idé," sade Knorre. "Jag tar den utgången. Jag känner också till den faktiskt, jag vaktar."

 Knorre travade iväg genom korridoren och försvann bakom en krök. Henning låste upp den tunga fängelsedörren och släppte igenom sina tre följeslagare. Sedan stängde han och låste den igen, för han ville inte att hans fiender skulle kunna fly den vägen. Anja och Ulf bärande på varsin fackla gick sedan de fyra hjältarna ner för att sätta punkt för Rågbalds korta men hemska styre.

Det här är mitt hundrade inlägg och det tycker jag är värt att nämna. Därför låter jag er veta en sak. Jag vet att inläggen som berättar om mig är mycket få till antalet och det knappt går att utvinna någonting ur dem, men jag lovar er att det jag skrev om potatisen igår stämmer. Jag är trött och inte redo för världen riktigt, så jag stannar kvar i jorden en tid. Fast det vore en mer effektiv liknelse om jag använde en blomma, för jag är nog på väg upp och ut. Börjar växa upp lite, som en påsklilja, ännu inte redo att slå ut men långsamt på väg upp ur marken.

 Jag har potential att bli vacker, allt jag behöver är vatten, omtanke och värme. Men jag har kännt det länge nu: Det är vår i mitt liv och dags för mig att komma upp snart. Nu väntar vi nog bara alla på värmen...

Idag tog vi beslutet. Den grädden som de tre senaste månaderna varit toppen på mitt mos har surnat och halkat av. I klarspråk betyder det att Anja och jag har separerat. Nog var jag väl en smula mosad till att börja med (alltså i början av vårt förhållande), men sedan kom någon och spillde ut grädde, rakt på moset som var jag. Och jag grät inte över den spillda grädden, för i början verkade det som om vi gick bra ihop.

 Sen visade det sig dock tyvärr att det var en emulsion, och grädden började rinna av mig. Spilldes ut jag vet inte vart. Tillbaka till sin förpackning troligtvis. Hon är där hon hör hemma, fullt upptagen med sitt stressade liv. Du var bara min i en kort tid, men det som en gång varit mos är nu en på väg tillbaka till att bli en vacker pantoffel. Jag är ännu inte redo att plockas utan vill ligga kvar i jorden, men om någon insisterar på att gräva upp mig så kommer jag inte protestera. Jag kommer göra som ankorna i mossen: Improvisera och vända det till min fördel.

Knorre tände eld på en lykta och vagnen fylldes av ljus. Han hängde upp lyktan i taket och rotade i en kista som han alltid hade med sig. "Vi kan inte längre springa omkring som ankor och utter," sade han medan han letade. "Och jag anade detta, så jag tog med en annan förklädnad. Vi får bara se till att göra detta fort, vi kan inte springa omkring som dessa lägre stående fjäderfän hur länge som helst.

 Ur kistan och ut i lyktskenet drog Knorre fram fjäderskrudar av tre stycken fasaner. "Fina fåglar fasaner," sade han triumferande. "Fruktansvärt fagra fjädrar." Men så tillade han med ett sorgset leende. "Fast fulare flin finns fan inte." Han krånglade på sig fasandräkten och log ett konstigt leende för att visa hur fult fasaner ler."Håll till godo, mina vänner, det är bara för en natt."

 Alla iklädde de sig fasandräkterna och släckte sedan lampan. Knorre tittade försiktigt ut genom vagnen för att konstatera att kusten var klar, sedan smög de sig så tyst och osynligt de kunde över borggården och bort mot slottet.

 Med vapnen i händerna men dolda innanför de tjocka fasanfjädrarna i dräkten smög de sig in i den sparsamt upplysta entréhallen. Till deras förvåning och lättnad var den alldeles folktom, men de gjorde av den anledningen inget onödigt väsen av sig. De höll sig till skuggorna och smög mot fängelsehålorna där Henning hade spärrat in Rågbald. De mötte inte en enda anka på vägen, vilket var helt anmärkningsvärt med tanker på att det var tidig afton och de flesta borde vara och strosa i korridorerna.

 Utan några som helst hinder nådde de korridoren med dörren ner till fängelsehålan, och det var först där som de stötte på en invånare i slottet. En anka iförd rustning och med draget svärd stod och vaktade den stängda dörren. "Ni går i en mycket avlägsen och förbjuden del av slottet, kära fasaner," sade vakten. "Är ni med cirkusen som kommit till staden? Ni är egentigen inte tillåtna att vistas inne i slottet, men jag är ganska fattig och kan för en mindre summa sälja min tystnad."

 Henning kände genast igen den rustningsklädde ankan. "UFFE!" utbrast han glatt. "Uffe Affe, det är ju jag! Henning! Gud vad glad jag är att se dig!"

 Hans gamla fäktningslärare riktade svärdet mot honom när han kom springande. "Du har då förändrats ordentligt på ett halvår i så fall pojk. Bevisa att det verkligen är du."

 Fortfarande springande drog Henning sin ankfot av stål och gjorde ett lekfullt utfall mot sin gamle vän och lärare. Ulf Aflin flinade och sparkade den anstormande på knät. "Du är dig lik, Henning. Fortfarande lika klantig. Men vad gör ni här?"

 Henning svor och tog på knät i smärta. Knorre var den som svarade. "Att du skulle vara trogen mot den sanne tronföljaren, det var mer än jag vågat hoppas på. Gamle gosse, det verkar som att jag kunde lita på din ridderliga heder!"

 Ulf riktade sitt svärd mot Knorre. "Är detta ett trick? Jag känner igen din röst men inte dig. Vem döljer sig under förklädnaden? Och vem har sagt något om var min lojalitet står?"

 "Efter som du vaktar fängelset där jag knuffade ner vakterna och låste in Rågbald finner jag det säkert att dra den slutsatsen," sade Henning med ett plågat stön. "Och eftersom du fällde Rågbald där nere i fängelset när han skulle spärra in mig. Jag känner igen din rustning. Jag undrar bara, hur tusan kom ni upp hit?"

 "Jag är inte ensam i slottet om att vilja avsätta Snuskfot. En kompanjon som jag räddade för en liten stund sedan kände tydligen till en lönngång som ledde där nerifrån och upp till damernas toalett. Jag vet inte om ni känner Anja Anka, men verkar också mycket angelägen att se Rågbald avsatt och gärna mördad. Vi vill båda ansluta oss till er i ert ädla uppdrag."

 "Min Anja!" utrpoade Angelica, vilket gav även henne en misstänksam blick från Aflin. "Vad hade han tänkt göra med henne?"

 "Låta henne korsas med en kanin. Men frukta intet, mina vänner, jag lät inte kaninen förpesta och antasta henne! Hon har i nuläget föst undan alla ankor till den övre våningen och jag tror hon skulle hämta er. Men ni kom tydligen hit före henne, så jag tror att hon kommer när som helst. Henning, du vet vad jag brukar säga?"

 "Vet jag?"

 Aflin log och påbörjade den för Henning så välbekanta frasen: "Det man inte är beredd på..."

 "Det är det oväntade." Fortsatte Henning. Resten sade de tillsammans: "Och det är det oväntade som man ska dra nytta av, eftersom varje överraskning kan vändas till en fördel."

 "Så," sade Angelica otåligt. "Ska vi vänta på Anja eller ska vi gå ner direkt?"

 "Ni behöver inte vänta längre," sade en andfådd kvinnoröst bakom dem. "Jag är här och alltid redo. Låt oss sparka kunglig häck!"

Rädd som en liten kanin och förundrad över den tur han haft i oturen rusade Henning upp för trapporna från fängelsehålorna. Han förbannade sin egen dumhet och klantighet. I allra bästa fall var nu Rågbald bara förbannad på honom för att han flytt och var misstänksam, i värsta fall visste Rågbald vem han var och vad han planerade. Hur det än var så låg de nu alla risigt till och skulle behöva agera fort. De kunde inte vänta på att Anja skulle ge sig till känna, kunde inte räkna med hennes hjälp. De hade helt enkelt inte tid att vänta.

 Vid trappans krön stod en bastant ekdörr. Korridoren bakom den var tom så när som på två vakter som flankerade dörren. Henning följde Knorres goda råd och improviserade fram en plan. På väg ut ur dörren ryckte han åt sig vakternas nycklar och, innan de hunnit mer än säga "vafan?" hade han knuffat dem båda ner i trappan till fängelsehålorna. Snabbt som ögat stängde han dörren och låste den. Det där skulle ge dem en del värdefull tid.

 Han tvekade inte en sekund, han sprang så fort han kunde mot borggården där cirkusen för hoppningsvis var över och Knorre och Angelica väntade på honom. Han hoppades att de var oroliga, för om de var oroliga så borde de vara beredda på det mesta. Handlingsberedda. Snabba handlingar var av nöden.

 Henning sprang direkt mot Knorres vagn och ryckte upp dörren. Den enda varning han fick var en plötslig rörelse i periferin innan han fann en lång dolk pressad mot sin hals. En hård kvinnoröst väste i hans ansikte ur mörkret. "Vi tar inga fångar, så fatta dig snabbt och försvinn härifrån."

 "Mamma ta bort dolken! Och jag ska fatta mig kort: Rågbald misstänker oss, Vi måste handla fort! Jag låste in honom i fängelset, men han kommer nog ut förr eller senare. Vi måste göra något fort, innan han hinner samla sina vakter runt sig."

 Angelica avlägsnade dolken från hans strupe och två suckar hördes. "Så dum är ungdomen..." sade Knorres röst trött. "Vad hände pojk?"

 I det nära nog totala mörkret i vagnen berättade Henning om sina skräckfyllda promenader i borgen med Snuskfot. Hur han som tysk turist blivit ertappad i de finare delarna av borgen i jakt på en toalett och hur Rågbald genast tog honom ner till fängelsehålorna.

 "Du var nära att röja oss Henning," sade Knorre besviket. "Lyckligtvis är ingen skada skedd. Det är inte för sent att reparera den här skadan. Ni vet väl alla hur paranoid vår käre äckelfossing är? Jag tror inte att han misstänkte att det var du Henning, så långt tänker han inte. Jag tror han misstänkte att du var en tysk spion och att det var därför han försökte spärra in dig. Han är rädd att förlora sitt styra. Problemet är att han nu granskar vår cirkus alltför kritiskt. Turligt nog för er så har gamle Knorre förberett sig även för detta. Kom så ska jag visa er."

Så fort Nafmenlos föll stannade Nisse i snön. Hans mörka ögon glittrade outgrundliga ovanför den brandgula näbben. "Han är död," konstaterade Nisse väsande. "Men era vänner är det inte. Mina vänner..."

 Ankskuggan gick och rörde vid Vratyas och Narzek, som båda reste sig upp. Alla deras sår var försvunna, men de såg svaga och ostadiga ut. Så talade Nisse igen.

 "Jag hade aldrig trott att det skulle bli mitt öde att få vänner, men om jag nu trott fel så är ni mina vänner. Ni har hjälpt mig, ni har befriat mig och," med en mycket gillande min mot Skroger, "Ni har givit mig ett namn. Jag är evigt tacksam och erbjuder er min vänskap, sådan som den är. Jag kan inte vara med er hela tiden, men en dag när ni behöver mig kommer jag vara där. Lita på det."

 Med de orden började Nisse tyna bort. "Vänta Nisse," sade Skroger. Nisse väntade och lyssnade. "Vad händer om jag rör vid dig?"

 Nisse log sitt ankleende. "Du vill inte veta." Sedan försvann han.

 Villrådaiga såg de fyra hjältarna på varandra. I allas ansikten stod skrivet samma sak: Vad ska vi göra nu?

 "Vi tar det här aset till Frelanders," sade Narzek. Sagt och gjort, de bar Nafmenlos lik till Ankan & Dvärgen. När de kom in möttes de av en ganska sur dvärg, som vid åsynen av ännu ett blödande lik blev ännu surare. Om blickar kunnat döda hade de inte varit hjältar längre, blicken de fick av värdshusvärden när de bar liket genom rummet var stenhård.

 En som blev mycket glad vid åsynen av dem var Frelanders. Han gnuggade händerna av förtjusning. "Så detta är skurken som försökte sänka Frosthem ner i fjorden?"

 "En av dem. Den andre är ännu på fri fot."

 "Nå, eftersom vi har både denne och Sigvard, så varför inte göra ett litet bål av dem? Vi brukar grilla våra förbrytare, i alla fall förr i tiden. Ta med er det här odjuret och hämta förrädaren Sigvard. Jag själv ska samla ihop invånarna i denna vackra staden och säga åt dem att fixa ett bål på stora torget. Vi ska ha grillfest ikväll!"

 "Ursäkta, men ett hus brinner fortfarande. Skuggfolkets tillhåll står i lågor. Varför inte använda det som bål? Det blir ett STORT bål." Narzek log. "Jag har länge längtat efter lite renkorv."

 "Åh, utmärkt!" utbrast Frelanders, gnuggade händerna och hoppade av ren förtjusning. Efter att han utfört sin lilla glädjedans försvann den lille gubben ut genom dörren med förvånansvärd fart. De fyra hjältarna såg på varandra, sedan gick de till smedjan, meddelade allt om grillfesten och hämtade en medvetslös Sigvard. Med båda skurkarna släpande mellan sig gick de sedan mot huset från vilket en stor rökpelare steg. När de kom dit var det redan mycket folk där som skrek och hyllade hjältarna. Längst fram, så nära elden han vågade gå, stod Frelanders med ett brett leende.

 "Skroger, ädla krigare, jag tänkte ge dig äran att slänga på huvudattraktionen för kvällen."

 Skroger såg oförstående på Frelanders, blinkade och grymtade. Vratyas översatte: "Skroger, Frelle vill att du kastar på liken."

 Skroger log dagens absolut bredaste leende, skakade våldsamt Frelanders hand, tog upp Nafmenlos och gick närmare elden för att kasta in honom i den häftigt brinnande byggnaden. Han kastade så hårt han kunde, men det var precis att Naffes lik nådde fram. Ändå steg hyllningsropen höga från samlingen av människor.

 Av ren pliktkänsla gick Skroger och tog upp även Sigvard i sina armar. Han tänkte kasta bättre denna gången och tog lång sats. Han rusade fram mot den brinnande byggnaden, men innan han kommit fram så halkade han. Dock så for Sigvard med lätthet ur hans armar och hamnade långt in i det brinnande huset. Jublet från publiken överröstade till och med eldens dån. Alla fyra (men mest Skroger) hyllades som hjältar, och de festade hela resten av dagen och hela natten. Och det hade de rätt att göra, ty Vratyas, Skroger, Niramir och Narzek hade tryggat Frosthem och kastat ut ondskan. Människorna var räddade och för en tid var de äntligen säkra.