Med en viljelös Sigvard efter sig gick de tillbaka ner för trappan och genom värdshusets sällskapsrum. Dvärgen som vanligtvis stod bakom bardisken stod och skurade golvet och gav dem väldigt fula blickar när de passerade. Hjältarna gjorde sitt bästa för att undvika se tillbaka på honom, vilket inte var så svårt eftersom han var en dvärg.

 De gick ut ur huset, korsade gatan och gick in i huset på andra sidan: Grimleifs och Sturhielms smedja. Där möttes de av en kakafoni av oväsen och en nästan outhärdlig värme. En dvärg stod i mitten av rummet och ropade ut order. När han såg Frelanders sken han upp och kom gående mot dem.

 "Nej men se Frelanders! Det var längesedan! Vad önskas?"

 "Dessa fyra har gjort sig förtjänta av Din skicklighet i smide. De har räddat Frosthem från onda kulter! Se till att de får vad de vill ha. Vad den här anbelangar," sade han och indikerade på Sigvard, "Så är det en förrädare som borde straffas offentligt. Kan jag överlåta honom i din vård så länge?"

 Dvärgen log ett mycket brett leende: "Det ska bli mig ett nöje, hehe." Så tog han Sigvard i nackskinnet, gick bort och öppnade en dörr, slängde in honom genom dörren och låste. Så kom han, fortfarande lika brett leende, fram till hjältarna och frågade vad de ville ha. Efter en lång stunds dividerande bestämde de sig för att de skulle ha smycken som med dvärgarnas smideskonst förhöjde deras sinnen. Så skedde och de fick alla varsitt smycke, alla smidda på olika sätt efter smak och tycke.

 När allt var färdigt sade Frelanders, som stått tyst och väntat hela tiden, att det u var dags att fira ordentligt att Frosthem blivit räddat. Hjältarna tyckte att det lät som en bra idé och de begav sig alla till värdshuset och lät Frelanders bjuda dem på alkohol. Skroger däckade redan första timmen, Niramir och Vratyas höll ut i fyra timmar innan även de föll ihop. Kvar satt en nästan opåverkad Narzek och flinade för sig själv. Vilka tankar som rörde sig i hans huvud om hans hjältekamrater kan man bara gissa sig till. Han satt kvar i en halvtimme, men folk började försvinna och det började bli mörkt. Snart var bara några fyllon och en argt blängande värdshusvärd kvar, så Narzek tackade för festen och gick ut på gatan. Han hade tänkt bege sig till den frusna källaren för att se vad som verkligen hände där nere och se om han kunde hitta något... spännande.

När de klev in på värdshuset Ankan & Dvärgen blev det stor uppståndelse. Folk reste sig med skrik från sina platser vid åsynen av de fyra hjältarna, som blev mycket förvånade. Sedan förstod de varför folk blev så rädda: De hade med sig en rådsmedlem som alla trodde var död halvdld och blödande mellan sig.

 "Det är ingen fara," sade Narzek. "Det är inte som det ser ut, han har bara trillat och slagit sig. Återgå till era göromål."

 Alla tycktes nöja sig med den gode magikerns utlåtande och gick och satte sig igen. Det faktum att han hade däckat och nu släpades mellan hjältarna tycktes inte bekymra någon. Det vara bara dvärgen som stod på en pall bakom bardisken som såg lite surmulen ut. Han rynkade särskilt på pannan mot blodspåren som bildades i deras kölvatten.

 De släpade upp Sigvard för trapporna och upp till rum 18 där de hoppades hitta Frelanders. Dörren verkade ha blivit lagad sedan de sparkade upp den igår, och de brydde inte om sig att sparka upp den igen. De gick vackert in och hälsade på gubben som satt bakom sitt bord.

 Frelanders hälsade frågande tillbaka, och gav till ett litet rop när han fick syn på Sigvard.

 "Vi hittade det här förrädiska arslet djupt i den kult som för en timme sedan försökte smälta Frosthems fjord. Men vi stoppade dem och tog den här till förhör," sade Vratyas och började utan vidare förklara allt som hänt. Frelanders blundade under berättelsen, och när de var klara berömde han dem för deras insatser.

 "Jag vet precis vad vi ska göra med Sigge här. Följ med så ska ni få era belöningar. Vi ska till smedjan."

"Helst inte," svarade Anja.

 "Okej, jag har hela dagen på mig. Jag trivs med ditt sällskap, det ska du veta."

 Det blev tyst en lång stund. Det var så tyst att frånsett droppandet av vatten var hennes egna hjärtslag det enda Anja hörde. Pelle hade nämnt att han inte var den enda som tagits hit av den anledningen, men hon kunde inte höra någonting som indikerade på att liknande aktiviteter pågick runt om henne i fängelsehålorna. Pelle själv var så tyst att hon efter ett tag nästan började få för sig att hon hade inbillat sig allting.

 "Vad är det den där förbannade snuskfot har planerat nu?!"viskade Anja för sig själv efter en lång tystnad.

 "Jag tror att han planerar att ta över världen. Varför skulle han annars skapa sådana här missfoster om inte för att utnyttja dem i strid?"

 "Hur länge har detta pågått?"

 "Sedan Rågbald kom till tronen för ett halvår sedan. Jag var en av de första," sade han och gäspade. "Och jag har varit här sedan dess. Så du kan förstå att jag uppskattar sällskapet när jag väl får det."

 Anja darrade inombords. "Och hur många... kaninankor har skapats?"

 "Ingen aning. Jag har inte sett utsidan av den här cellen sedan jag kom hit."

 "VA?! Hur kan du finna dig i detta?!"

 "Hmm, jag vet faktiskt inte... jag har inte filosoferat över det. Men det är klart, det är ju lite oartigt av honom."

 "Men förstår du inte?! Han kommer hålla dig inspärrad här för resten av ditt liv, medan han dödar dina barn och lägger världen under sig! Och du hjälper honom med det!"

 "Jaja, det är inte så noga med mig. Men nu börjar saker och ting hårdna här så jag måste fråga dig igen: ska vi pippa som kaniner?"

 Anja mådde illa, både av skräck och av situationens äckelsnusk. Hon undvek frågan och frågade istället: "Finns det någon väg ut härifrån?"

 Hon hörde kaninen röra på sig borta i sitt hörn. "Det finns ju den där dörren, men den är låst. Jag tror att du är fast här inne med mig nu lilla gumman."

 I det nästan obefintliga ljuset som strömmade in från gallerfönstret ut mot korridoren kunde hon se hur Pelle rörde sig mot henne. Sakta, som om han hade hela dagen på sig. Vilket han ju förstås hade.

 "Vi kan leka lite först om du vill," sade han. "Jag rör mig inte så mycket här i cellen, vi kan leka ta fatt. Du kan springa hur länge du vill, men eventuellt kommer du tröttna och jag kommer ifatt dig. Och när jag gör det så kommer du vara så trött att du inte orkar kämpa emot. Det är antingen det eller samarbete som gäller. Vad säger du?"

 En dörr smällde ute i korridoren och en tung duns hördes. "Jag säger att du kommer aldrig få tag på mig!" utbrast Anja så högt hon kunde och började springa runt i cellen.

 "Jag tar det som en utmaning," sade Pelle muntert och började följa efter henne.

 Anja skrek högt av fasa, för hon hoppades att vem som nu var ute i korridoren skulle komma och hjälpa en jungfru i nöd. Hon hade aldrig trott att det skulle fungera, men hon hörde nyckeln vridas om i löset och dörren for upp med en smäll.

Tidigare samma dag hade Rågbald kallat Anja till sitt privata gemak för ett "särskilt uppdrag." Anja hade lydigt hörsammat kallelsen för att inte väcka misstanke, trots att hon misstänkte vad en sådan kallelse kunde innebära. Hon blev därför överraskad när hon kom till Rågbalds rum och han var fullt påklädd och såg ut att vara redo att ge sig ut på en promenad i slottets korridorer. De strövade runt i nära nog en timme och småpratade innan de plötsligt stannade. Korridoren de stannat i var mörk och tom och hade tunga trädörrar med jämna mellanrum på båda sidor.

 "Varför stannar vi?" frågade Anja och hoppades att hon med rösten inte avslöjade hur rädd hon var. Hon hade inte funderat så mycket över vart de gick, men nu kände hon igen sig. De var i fängelshålorna.

 "Anja, du är en av de jag trodde att jag kunde lita på. Vill du inte hjälpa din kung och göra riket en tjänst?"

 "Givetvis," svarade Anja snabbt. Kanske lite för snabbt. Rågbald log.

 "Ord har nått mig om din egentliga härkomst," sade Rågbald och började gå runt henne i snäva cirklar. "Och jag har anledning att betvivla din lojalitet. Om du gör mig den här tjänsten så kommer jag inte längre ha någon anledning att tvivla."

 "Vad för tjänst ber ni mig om, min herre?"

 Rågbald log ett skevt leende och drog upp den närmaste dörren. "Det kommer visa sig," sade han, puttade in henne i det mörka och mögelluktande rummet som låg bortom dörren och stängde den. Hon hörde regeln dras för och genom gallerfönstret såg hon Rågbalds hånflin. "Det här är det ultimata testet på tillit. Samarbeta så kommer det bli mindre smärtsamt. Jag släpper ut dig imorgon."

 Så försvann han från fönstret och hon hörde hans steg eka bort genom gången. Med en klump i halsen gick hon för säkerhets skull bort och kände på dörren, men den var givetvis låst. Det var mörk i den lilla hålan och hon började treva sig runt i rummet. Hennes händer sökte någonting, vad som helst, som skulle kunna tyda på en utgång.

 Hon fann ingen räddning och ingen väg ut, men hennes händer fann något annat. Ett litet skrik steg ur hennes hals och hon ryggade genast tillbaka tills hon stötte i väggen. Hon hade kännt något hon inte väntat sig, det kändes som... päls!

 Hon hörde hur någonting rörde sig bortifrån hörnet där hon nyss varit och trevat. Hon var inte ensam här. Det fanns någon annan i det här rummet. Hon höll andan och väntade, hoppades att hon inbillade sig. Hon brukade inbilla sig saker när det var mörkt, hon var otroligt mörkrädd.

 En djup röst hördes från den inre delen av rummet: "Skrämde jag dig? Det var inte meningen, jag ska vara så snäll jag kan."

 Det var en mansröst, men det var definitivt ingen anka. Vilka ankor hade förresten päls? Anja höll sig blick stilla.

 Samma slöa, tröga, trötta röst fortsatte: "Jag heter Pelle, och jag är här för att er kung har ett uppdrag åt mig. Fast jag hade mycket hellre varit på ett ljusare och trevligare ställe än den här hålan."

 "VAD ÄR DU!?" frågade Anja med skräckslaget gäll stämma.

 "Jag är en kanin, och jag och mina vänner är här för att Rågbald ville att vi skulle föröka oss. Han sade att han vill korsa sina ankor med oss ädla kaniner av någon anledning, och eftersom det är ett nöjsamt uppdrag så har jag inget emot det." Det lät nästan som om han somnade mellan varje mening. "Ska vi sätta igång?"

Efter att ha tryckt upp de tunga tempelportarna strömmade ljuset mot dem som ett befriande och helande besök i badhuset. Även om det var den kalla Nordiska vinden som mötte dem kändes den ändå varm jämfört med källaren av is. Den första synen som mötte dem när deras ögon vant sig vid eftermiddagsljuset var Narzek som stod på knä och plåstrade om Niramir. Leende inombords gick Vratyas och Skroger fram till de bägge på marken, hela tiden med ett vakande öga på Sigvard.

 "Åh, där är du ju Narzek!" utbrast Vratyas. "Jag som trodde att du låg och sov. Jag ser att du redan stiftat bekantskap med vårt nytillskott."

 "Jaa..." fyllde Skroger i. "Frelanders bad mig uttryckligen att smiska upp dig när vi hittade dig. Han sade någonting om att slå dig så hårt att du inte kunde sova på en vecka."

 Narzek såg nedlåtande på de båda hjältarna med Sigvard mellan sig. "Om jag inte tvingats använda så mycket kraft för att få den där killens hand att växa ut igen hade jag inte behövt sova lika länge. Dessutom så kunde ju ni ärthjärnor klampat in och väckt mig om ni ville något. Typiskt Frelanders förresten att skicka någon som är stor och stark att göra en uppgift som han inte vågar göra själv. En uppgift som det krävs en äkta karl för. Jag har alltid undrat över hans läggning."

 "Vi har förgört den onda kulten så när som på detta falska svinet och på Hrafdýr. Och med föga hjälp av dig."

 "Jag slår vad om att ni hade hjälp. Jag är förvånad över att ni klarade det ens med hjälp av den här damen. Hon ser inte mycket ut för världen i nuläget."

 "Jag blev överfallen," muttrade Niramir.

 "Var glad att du inte blev våldtagen också. Vad ska vi göra med det där åbäket?" sade han och nickade mot Sigvard.

 "Vi tar honom till Frelanders, din uppdragsgivare," svarade Vratyas.

 "Nå vad väntar vi på? Kan du gå själv, unga dam?"

 Niramir gav Narzek en sur blick och muttrade något som kunde tolkas som ett tack. Sedan gav de sig alla tre iväg för att rapportera till Frelanders om de delvisa framgångarna.

Trumpeter skallade i den klara, soliga eftermiddagen. Det var en varm sommardag och flaggorna vajade från Redets borg. Det känns som att komma hem som en hjälte tänkte Henning när han med en växande klump i magen närmaste sig sin hemstad. Han hade Knorre och Angelica nära sig och hela cirkusen bakom sig när de travade in genom stadsportarna. Knorre hade sagt åt dem att de skulle hålla sig väl synliga, för om de inte gjorde några försök att dölja sig skulle ingen bry sig om att titta närmare på dem. Därför gick de nu med lyftade blickar och log och vinkade mot alla de passerade. De skulle redan första dagen få äran att spela upp inne på slottets borggård. Planen var att de skulle träffa Anja och snacka ihop sig första gången innan de dagen därpå skulle sätta upp teatern igen och då smyga och mörda Snuskfot.

 När de kom in på borggården möttes de av en anka som var nästan på pricken lik Anders. De trodde först inte sina ögon, men sen såg de Anders gå fram mot den nya ankan och kopplade sammanhanget. De var bröder.

 "Välkomna till Redet," sade den nya ankan. "Ryktet om er skicklighet har spritt sig över hela vårt rike och det är en ära att låta er spela för oss ikväll. Mitt namn är Kalle och om ni vill vara så vänliga att följa med er så ska jag visa var ni kan sätta upp er föreställing."

 Kalle gick ett tiotal meter, sedan stannade han och vände sig mot cirkusfolket, som börjat följa efter honom. "Här," sade han.

 Resten av dagen gick åt till att resa tälten, förbereda kvällens föreställning och repetera planerna som ändå mest byggde på improvisation. En länk i planen saknades dock och det gjorde dem oroliga: Anja var inte där. De hade hållt ögonen öppna men inte sett henne på hela dagen. Ett flertal ankor hade nyfiket gått förbi och tittat och Henning visste ju inte hur Anja såg ut, men Knorre och Angelica sade att hon inte varit där. När kvällens föreställning närmade sig började de alla bli mycket oroliga. Angelica kungjorde att hon sagt till Anja att hon skulle komma tillbaka, och när hon gjorde det skulle det vara något oväntat. Därför borde Anja undersökt cirkusen vid det här laget. När öppningsnumret var ett åstundande faktum och Anja fortfarande inte synts till samlade Knorre dem.

 "Verkar som om vi står ensamma, mina vänner. Vad som än hänt med Anja så är hon inte här. Vi måste göra detta själva. Ikväll ligger vi lågt och ni smyger inte omkring i slottet. Vi väntar till imorgon. OK?"

 De bägge ankorna som fortfarande såg ut som ankor nickade stilla, men de visste att alla tre tänkte samma sak: Var är Anja?"

Med den kungssände ankan Anders (han var förresten knappast en riktig anka, han var mer en and) gick färden fortare men kändes längre. Hans odrägliga tillvaro fick färden att kännas olidligt lång, men eftersom de hade bud från konungen att skynda på så gick det ändå tidsmässigt snabbare. Henning och Angelica höll sig borta från Anders så mycket det var möjligt utan att väcka misstanke. Ingen av dem kände igen Anders från hovet, men det behövde inte betyda att denne and skulle ha några svårigheter att identifiera dem. De försökta hålla låg profil.

 'Olle Utter' gick på som vanligt med sitt babblande och verkade inte det minsta bekymrad över Anders närvaro. Men Henning hade känt Knorre länge nog för att veta att även den äldre ankan var bekymrad. Han hade sett honom i långa samtal med Angelica, och det oroade honom. Planerade de någonting bakom hans rygg? Henning hoppades innerligt att han kunde lita på båda två, han behövde dem verkligen. Men båda de äldre ankorna blev mer förtegna ju närmare Redet de kom. Han hoppades att det bara berodde på att de, liksom han, blev oroliga nu när allting började närma sig mer kritiska skeden.

 En kväll på vägen samlade Knorre Angelica och Henning i sitt tält igen för ett samtal. Han hade försäkrat sig om att Anders inte fanns någonstans i närheten och de hade släckt alla ljus i tältet så att det inte skulle synas att de var där. Viskande tog Knorre till orda:

 "Vi börjar nu närma oss resans mål. Om några dagar anländer vi till Redet där den hemske Snuskfot har tronen i sin besittning. Vi måste anta att han vet att det är vi som kommer, vi måste vara beredda på det värsta. Jag förespråkar en plan B och C."

 "Ööh, vad var plan A nu igen?" undrade Henning.

 "Plan A... Att ta kontakt med Anja, smyga runt i slottet och lönnmörda snuskfot mellan akterna i cirkusen. Ni två har öppningsnumret, sedan har ni inget mer. Efter ni gjort er lilla dolkrusning så smyger ni iväg till Anja, som tar er till Rågbald som ni sedan med enkelhet avrättar. Det är idealet. Alternativt smyger ni till köket och förgiftar hans mat, liksom han förgiftade Gastroknugum. Jag kommer vara på föreställningen hela tiden, så ni som ska göra jobbet får lova mig en sak. Gör det så fult ni kan."

 "Det kan vi nog lova, men vad är plan B? och plan C?"

 "Improvisation båda två. Vi måste bara vara beredda på allt, inklusive att de vet precis vad vi planerar. Skådespeleri och improvisation, det är våra nycklar till framgång. Klarar ni det, mina kära vänner?"

 Båda nickade samfält. De var taggade på detta. Knorre log ett leende som gick förlorat i mörkret: "Då så, då lurar vi arslet av Snuskfot. Var beredda på allt mina vänner, i övermorgon... så rör vi om i denna soppan."

I källaren av is hade striderna lagt sig. Den enda kamp som ännu pågick var den mellan Vilma och elden. Det rann fortfarande om väggarna men varken älvan eller elden tycktes få något övertag. I bland flammade den våldsamt upp, ibland blev den nästan normal. Eldens ständiga lynnighet bidrog till den otäcka stämningen i den frusna källaren. Vratyas och Skroger stod med vapen riktade mot Sigvard och såg tvekande på varandra.

 Vratyas: "Skroger, kan du något bra sätt att ta itu med falska as? Vad gjorde du den där gången när du såg ditt livs kärlek bli våldtagen?"

 Skroger: "NEJ, Skroger aldrig kär! Men vacker kvinna blev pucklad på av ful man. Skroger ta ful man och göra han till ännu fulare man, höhö." Han knakade med knogarna.

 "Snälla låt mig förklara!" snyftade Sigvard skräckslaget. "Det var inte mitt fel!"

 Båda hjältarna vände sina blickar mot den de tryckte upp mot väggen. "Nå låt höra då," sade Vratyas utan att ta bort sitt kortsvärd från hans bröstkorg.

 Sigvard började berätta: "Jag blev överfallen av Hrafdýr för två månader sedan. Och jag blev som han och hans gelikar. Eller nej jag blev inte riktigt som han, han är unik på något sätt. Men jag blev en skugglös. Efter att han bitit mig försvann han och jag trodde jag hade tur som levde men ack, vad jag förbannar den turen om det nu var tur! Det är en förbannelse jag fått! I ett par dagar ignorerade jag hungern efter blod som jag kände och försökte leva ett normalt liv precis som förut. Men jag förgicks av blodtörst, och denna drev mig till den galenskap som fick mig att döda mitt första offer. Efter det sökte Hrafdýr upp mig igen och sade att han hade en lösning på mitt problem: Att gå med i hans anhang. Om jag var agent åt honom, sade han, så skulle han göra det mycket lättare för mig. Jag lovade honom detta och hungern försvann nästan. För att min beteckning skulle fungera fick jag ju inte döda någon och allt måste vara som vanligt, men när törsten kom över mig var det svårt. Jag lyckades dock, för jag tänkte på hur hemskt det skulle bli annars. Han tvingade mig att spionera på och försöka få andra, som er, att förgöra den andra kulten som han kallade för skuggfolket."

 Vratyas: "Du gjorde detta, trots att du visste att det kunde leda till allas undergång. Sannerligen, du är en vek och feg stackare."

 "Ja men så gör slut på det då! Döda mig! Jag klarar inte av den här blodtörsten!"

 Vratyas: "Nej, jag tror jag vet vad vi kan göra med dig. Du ska få ditt öde i sinom tid, men du måste ha varit insatt i hans planer, berätta. Vad tänkte han?"

 "Ni måste tro mig, ädla hjältar, jag ville inte göra det här! Jag visste att det var fel, men Hrafdýr tvingade mig! Han sade hela tiden att han var trogen sina vänner, sin familj. Jag förstod inte vad han pratade om, men han sade hela tiden att han skulle hjälpa sin far och son. Vem sonen är vet jag inte, men ett namn dök ständigt upp som hans pappa: Gamle Bosse! Han sade någonting om att utföra sonens vilja och återbringa pappan till liv. SÅ sade han också att Frosthem måste förgöras, och han tänkte göra det genom att smälta fjorden som staden ligger på. Snälla ni, jag vet inte mer!"

 Vratyas och Skroger tittade på varandra. Båda nickade i samförstånd och Vratyas sade högt: "Vilma, ta hand om Naffe när du släckt elden. Vi besöker er i morgon för den utlovade belöningen." Så grep de båda Sigvard i varsin arm och släpade med honom uppför den isiga trappan och upp i ljuset igen.