Mörkare moln hade vandrat in under dagen och hotade med blixt och dunder. Än så länge hade ingen blixt brunnit av, och duggregnet som präglat den första tiden av belägring hade upphört. En och en halv timme efter att en av katapulterna brunnit upp hade fiendelinjen hållit låg profil. Hundskall kunde avlägset höras i den stilla eftermiddagsluften, men de var också det mest spännande som hände under hela den tiden. Många ankor hade efter lunchen därför passat på att ta en tupplur i håltimmen som följde, men många ångrade sedan att de missat spektaklet som sedan inträffade.

 Knorre stod tillsammans med Rut, Tor, sergeant Sandor, Njord och Kobbe och blickade ut över fältet som nu var tomt sånär som på övergivna belägringsramper och ett fält av gödsel. Fienderena hade dragit sig tillbaka på andra sidan kullarna och utom synhåll, säkerligen för att diskutera taktik och för att höja moralen i armén en smula.

 Knorre och Njord var varandras raka motsatser i fråga om humör, och den glade Knorre hade svårt att stå still. Han gnuggade händerna ideligen, hoppade runt lite uppe på murarna och tjatade ideligen om att det snart borde hända någonting. Angelica stod och pratade med Amanda Vitvinge som vågat sig ut till muren i stillheten när saker faktiskt började hända.

 Ett plötsligt muller hördes från kullarna i öster och avbröt alla intressanta samtal som pågick. Ankorna sträckte på sig för att se bättre och spetsade öronen för att förvissa sig om att de inte inbillat sig ljudet. Det hade de inte. Snart blev det högre, och till skillnad från åskan som hängde i luften blev det starkare istället för att avklinga. Det ihärdiga mullrandet fick invånarna att titta åt kullarna i öster. Där kunde de se en ensam hund komma springande med en anka på ryggen, nerför kullen och rakt mot staden. Ankan var, kunde alla hålla med om, tungt beväpnad. Ändå gavs aldrig ordern att skjuta, för vad skulle en ensam anka ridande på en hund kunna åstadkomma? Halvvägs fram noterades också att hundens svans var satt i brand.

 Dånet som hördes från andra sidan kullen kunde nu identifieras som trummor. Flera ankor hade dykt upp längs kullarnas krön för att beskåda ryttarens och hundens öde. Sammanlagt sju tusen ögonpar såg vad som hände, och många började därefter betvivla sina egna ögon. Några snabba vadslagningar ägde rum under tiden som hunden löpte mot borgen. Alla förlorade när de försökte gissa vad som skulle hända.

 Obehindrad rusade jycken fram mot en belägringsramp. Ett hundra anklängder (ca femton meter) gjorde ett hopp mellan rampen och staden omöjligt. Ändå rusade hunden upp på rampen, skjöt ifrån med tassarna och kastade sig ut i luften.

 35 anklängder är mycket till och med för en hund. 35 anklängder var avståndet mellan rampens topp och marken. Den modiga stackars jycken gjorde ett jättehopp och landade heroiska, tretton anklängder från muren. Den hade alltså hoppat omöjliga nästan tretton meter innan den landade död på marken framför muren.

 Men invånarna hann inte tycka synd om stackaren. Mitt i hoppet, när hunden stod som högst i sin bana, lämnade ankan den vältränade hundens rygg. Den hoppade och flög, och medan invånarnas blickar var riktade på den stackars hjälten som försökt hoppa lyckades ankan ta sig över muren i en storm av fjädrar. Han brakade in i två vakter som inte hunnit få upp sina svärd i tid. Deras händer hade just varit upptagna av laddade armborst, och att växla till svärd var inte gjort i en handvändning. Tre ankor - en anfallare och två försvarare - tumlade av muren och landade hårt nere på gatan under. Anfallaren reste sig fort och gjorde en demoniskt snabb löpning bort mot porten där han innan försvararna fattat vad som höll på att hända började jobba med mekanismen som öppnade portarna. Inte förrän gnisslet hördes började Redets vakter fylla honom med pilfjädrar. En vakt gick mot honom för att göra slut på vraket till anka med sitt svärd. Den modiga, självmordsbenägna anfallaren slutade snurra på hjulet och sträckte armarna mot himlen. "Ni glor åt fel håll," väste han i sitt sista andetag, innan han stack sitt eget svärd i sin egen hals.

 Knorre hade precis hunnit fram till platsen när den chockade vakten förmedlade skurkens sista ord. Brydd, och efter att ha hjälpt till att stänga porten ordentligt, flaxade han tillbaka upp på muren och berättade för de andra vad som sagts.

 Kort därpå kom en utmattad budbärare flaxande till dem från andra sidan av staden. "Min herre," flämtade hon vänd till Knorre. "Den västra porten stod för fem minuter sedan öppen. Jag flög mitt allra snabbaste hit. Någon har öppnat porten, men ingen verkar ha kommit in!"

 "Den västra porten? Men den ligger ju vid ån? Såg ni någon fiende komma för att öppna? Var det ingen som såg vem som öppnade porten?"

 "Nej, herrn. Det är med skam jag säger det, men allas ögon var riktade mot öster."

 "Vi kan ha en förrädare ibland oss!" utbrast Elsander. "Hur skulle fienden ha kunnat få upp porten utan att någon såg något? Eller hörde något? Dubbla vakterna vid..."

 "JAG ger orderna här!" sade Tor bestämt. Han vinkade till fem av de budbärarna ankorna som stod och väntade nedanför muren. De infann sig genast, med så viktiga miner som bara unga budbärare kan. "Framför bud till samtliga portar om att tredubbla antalet vakter vid varje ingång. Säg åt dem att inte under några omständigheter släppa porten med blicken, och att vatkerna på murarna inte får titta åt något annat håll än åt det hållet där fienderna kan komma ifrån. Och säg åt dem att hålla uppsikt på alla som rör sig i deras närhet, vi kan antingen ha en förrädare här inne eller så kan vi ha fått in fiender utan att vi märkt det. Sätt fart!"

 Budbärarna ödslade inte ens någon tid åt att säga 'ja, kapten' eller något liknande. De satte plikttroget iväg i den högsta fart de kunde uppbringa. Tor personligen begav sig av till den västra muren för att ta reda på vad som hade hänt.

 Trummorna dånade fortfarande. Ingenting hände borta på andra sidan kullarna. Alla väntade på vad som skulle hända, ingen såg till att någonting hände. Stillheten varade i ungefär tio minuter, sedan kom en ny budbärare flygande.

 "Herre!" flämtade han när han utmattat landade på muren. "Den norra porten har öppnats! Två vakter ligger döda i vaktrummet, porten är öppen."

 "Va!?" Den norra också? Hade de inte fått order om att tredubbla vaktantalet?" Vi har en jävla tur att det inte varit några fiender i närheten av portarna när de öppnats. Samtliga belägrande individer befann sig uppe i kullarna, utom synhåll för invånarna i Redet. Men varför går någon och öppnar portarna när den inte finns någon att släppa in?

 "Budet om färstärkning av portvakter nådde oss i exakt samma stund som vi insåg att portarna stod öppna. En soldat vill dock minnas att han såg någon gå in där, strax innan budet kom."

 "Vem? Vem såg att vem gick in?"

 "En vakt vars namn jag glömt. Han sade bestämt att han såg någon gå in. En manlig and, med en hög hatt i vilken det satt en vit fjäder."

 Amanda drog ljudligt efter andan. "Det kan inte vara sant," viskade hon. Så tog hon plötsligt till flykten och flög iväg in mot borgen innan någon hann tänka färdigt.

 "Vad tog det åt henne?" undrade budbäraren.

 "Du beskrev just en Vitvinges hov-hatt. Sågs denne vitklädde anka gå ut igen?"

 "Där är en annan konstig detalj. Han sågs gå in, men ingen såg komma ut igen."

 "Var det någon annan som såg den här mannen gå in? Någon annan än den här vakten?"

 "Inte vad jag vet," sade budbäraren. "Men jag flög hit så fort jag visste vad som hade hänt."

 "Ta mig till den där vakten," sade Knorre. "Jag vägrar tro att vår förrädare och gärningsman är en Vitvinge."

 Medan han flög med budbäraren och lämnade sina vänner bakom sig funderade Knorre så det ångade. Varför öppna dörrarna när ingen är i närheten för att komma in? För att sätta skräck och sprida oro och misstänksamhet bland oss. Men vem? Och hur? Hur kunde någon smita sig in till porthjulet, bli sedd av endast en vakt, öppna porten och sedan försvinna osedd? Det låg en död hund utanför murarna, men här inne ligger det ta mig tusan en hund begraven.

 Han tittade på alla ansikten tillhörande nyfikna ansikten på hustak som han flög förbi. Hur kan det komma sig att ingen av dem har sett något? Eller har de kanske det?

 När han slutligen nådde fram till den norra porten, som var lite större än den västra men mindre än den östra, såg han en folksamling mitt på gatan utanför vaktstugan där porthjulet befann sig. Ingen bevakar vaktstugan, tänkte han, men när han sedan tog mark glömde han också helt bort vaktstugan. Den utmattade bubäraren pep till av rädsla.

 "Är det han?" frågade Knorre.

 "Det är han." Näbben darrade på den stackaren. "Mördad."

 Knorre knuffade sig fram genom folksamlingen. En vakt låg på marken och såg ut att sova. Men det visste Knorre att han inte gjorde. Han hade sett sådan verkar förrut. Medan blodet förvandlades till kall lera i hans ådror tog han de nödvändiga stegen fram mot liket. Hans misstankar och farhågor blev besannade när han vände på kroppen och undersökte halsen. Insikten som han gått och misstänkt sedan han såg liket slog honom lika hårt som en katapultsten. Vakten var mördad. Av en blåsrörspil. Kort därpå slog en sten verkligen ner inne i staden, knappa hundrafemtio anklängder från där Knorre och de andra församlade stod.

 När hon hörde Tors vingslag närma sig vände sig Angelica om, in mot staden. En trött vaktkapten kom flaxande mot henne. Det var då hon såg ljuset. Uppe på slottets högsta torn brann en eld.

 Vad i...

 Sedan hörde hon ett varningsrop från Kobbe och glömde bort att vaktkaptenen var på väg. Ankor och vargar kom myllrande nerför kullarna i öster, och snart delade de upp sig för att springa till sina respektive angreppspunkter. Tors flåsande andetag gjorde att Angelica slapp vända sig om. "Tor. Signalera till dina pattar att de ska skjuta för allt vad de orkar. Och tilldela någon uppdraget att inspektera det högsta tornet och elden som brinner där. Ankorna på andra sidan muren tycks ha gått och väntat på något slags signal, och nu har de fått den. Fort!"

 Tor gjorde utan invändningar som han blev tillsagt. "Du är inte så dum på att ge order du heller," sade Rut vid hennes sida.

 "Ibland krävs det att en kvinna tar tag i saker och ting."

 Under skurar av ankskit rusade de invaderande ankorna till sina katapulter. Några minuter senare började tunga stenar regna ner i och utanför staden, och de som nådde byggnaderna gjorde så med mer förödande kraft än de brinnande träbitarna.

 "Nu verkar det vara slut på det roliga," suckade Rut.

 "Inte än," svarade Kobbe, drog sitt svärd och gick mot Njord. "Vi har några trumfkort kvar."

Hustaken hade märkbart fyllts på under den kvart som de tre ankorna befunnit sig inne i kaptenstugan. Där det tidigare bara varit tre hustak av tio som ankor lagt ut picknickfilten på var nu siffran istället sex av tio. De andra taken stod tomma enbart för att de antingen huserade soldater eller för att invånarna i husen hade blivit inbjudna att fika hos vännerna istället. De hus med platta tak var fullsatta. De hade säkerligen god utsikt där uppifrån allihopa. Men vad ser de? Vad händer här i staden och utanför den? Tydligen var det ingenting farligt som hänt ännu, ty åskådarna både skrattade och hoppade av iver. Angelica mådde illa.

 Knorre å sin sida var upprymd, fast han dolde det väl. Allt det här hade sprungit ur hans planer, även om inte allt gått riktigt som förväntat. Han hade inte behövt lura Njord och låta upproret i borgen blomma ut fullt, istället hade de lyckats övermanna honom och tvinga honom till underkastelse. Inte för att underkastelse var något som Njord accepterade någon längre stund, men om de inte fått det uppenbara övertaget i form av kunskap om konungaskiftet i grannlandet hade det kunnat gå annorlunda. Nu behövde bara ett slag utkämpas, istället för två, och adelsankorna var redan enade. Knorre var högst självsäker där han skyndade bort mot den östra muren.

 Tor följde med de två andra ankorna och undrade vaad som kunde gå fel. De hade förberett sig för mycket, men inte för allt. Han hade övervägt många möjliga scenarier beträffande belägringen. Men det som skulle hända under det här dygnet, det hade inte en enda levande varelse kunnat förutspå.

 Det första de tre ankorna såg när de kom fram till muren var Kobbe som stod uppe på muren och viftade med ett blåsrör i ansiktet på Njord. Angelica förstod genast och kunde inte låta bli att le. Det första han gör när han blivit skadad är inte att söka vård, han gick direkt och köpte sig ett nytt blåsrör. Vad som än händer så kommer Kobbe Halvhals alltid att vara Kobbe Halvhals.

 Uppe på muren nstod Rut och stirrade ut mot de belägrande styrkorna. Två Halvhalsar som var helt olika varandra. När Angelica kämpat sig upp på muren för att göra den äldre av dem sällskap fick hon för första gången en riktig överblick över de anfallande. Hon drog efter andan.

 "De kommer aldrig kunna ta sig över murarna," sade Rut. "De verkar inte ha för avsikt att göra det heller."

 Angelica bara stirrade. Från muren kunde hon se eldar som brann ner på slätten och uppe bland kullarna. Eldar, och vid de eldarna stod stora katapulter med ett fåtal ankor som vaktade. Resten av ankorna hade precis som budbäraren sagt spritt ut sig och slagit en ring runt staden. Vargar och hundar rusade fram och tillbaka nedanför murarna utom räckhåll för stadens bågskyttar. Ankor rullade fram stora belägringsramper som det troligtvis var meningen att hunddjuren skulle springa uppför. Trots att hon inte kunde se hela armén därifrån hon stod förstod hon att det Rut sagt måste vara sant. Så få som de är kan de knappast hoppas på att komma in i staden, även om någon enstaka varg skulle lyckas ta sig upp för muren på de där ramperna. Så varför bekymra sig med att ens försöka?

 "Om ens två vargar kommer över murarna genom de där patetiska kullarna på hjul så lovar jag att gifta mig med en snuskfot." Det var Kobbes sätt att förkunna att han var där. Fem sekunder senare, fortfarande utan att någon hade svarat, förkunnade pustande andetag att även Knorre hunnit upp på murarna.

 "De verkar pröva den gamla taktiken först av allt," flämtade Knorre, och det hördes att han var road. "Ålder före skönhet antar jag. Tor, är såpan redo för de här vagnkullarna?"

 "Det verkar som att de anfaller från fem olika håll. Om de mot all förmodan skulle lyckas pricka en sträcka på muren där det inte finns något flytande glidmedel tillgängligt så kommer vi, om de fortsätter i den här takten, enkelt att hinna flytta runt tunnorna."

 "Utmärkt!" Knorre gnuggade händerna av förtjusning. "Men du, vad sägs om att ge dem en salva först? De hungrande stackarna ser ut att behöva lite... bröstmjölk."

 "Är förberedelserna klara?"

 "Min egen bror Joakim Af Anka och hans ingenjörer och tjänare är på plats uppe på taket, där de väntar på rätt signal. Skall jag ge dem den."
 Tors näbb kröktes en aning i en antydan till leende. "Vifta på du. Dags att hålla för näsan."

 Först då kom Angelica på att hon glömt klämma ur Knorre svaret på frågan hon närt inom sig. "Ammunitonen...?"

 "Finns det gott om," svarade Knorre glatt. "Och varje gång någon går på dass så har vi mer ammunition." Kobbe vände sig om och gjorde en serie barnsliga handrörelser mot slottets tak. Sedan vände han sig om och tillade: "Låt oss hoppas att vår gode Joakim överträffat sig själv och listat ut hur man kastar iväg avfallet utan att... spilla på vägen. Annars vill jag ha ett paraply."

 I och med första salvan av avlopp och avfall framgick att Joakim hade överträffat sig själv, till stadens invånares lättnad. Lukterna medförde förvisso att en del av de mer känsliga ankorna övergav sina hustak och skyndade sig in för att stänga alla dörrar och fönster, men det var ingen stadsbo som fick något i huvudet.

 De där ute, utanför murarna, var inte lika lyckligt lottade. Avträdet flög i en hög båge ovanför slottet och murarna. I början var kraften i slungan så hög att allting stannade i en stor klump, men halvvägs upp i banans topp började ammunitionen sprida ut sig, och vid tidpunkten då allting vände neråt igen, väl utanför murarna, bildades ett brunt moln som regnade ner över ett stort område. Stadens invånare (de som inte hade sprungit in i huset för att undfly lukterna och de som lyckats motstå ett spyanfall) hurrade och jublade. Salvan hade slagit ner bara några hundra meter från där Angelica stod uppe på muren och ända upp hit kändes den vedervärdiga stanken. "Gödsel till åkrarna," flinade Kobbe. Ankor och vargar som haft oturen att stå rakt i centrum hade nu antagit en något brunare färg och körde inte fram rampen med alls lika stor innerlighet som tidigare. Några stannade för att kräkas.

 "Ska vi ge dem en till omgång?" frågade Knorre entusiastiskt. "Det är inte precis någon risk att vi får slut på skott."

 Det blev en omgång till. Och en omgång till efter det. Ankorna som gick nere på fältet och rullade de enorma träbyggnaderna hade från början inte tagit sig fram särskilt fort, och när de nu blev bombarderade och halkade i skiten gick det inte fortare. Efter andra salvan av ankskit syntes tendenser till att överge uppdraget bland soldaterna, men i varje grupp producerade någon en piska som fick de motsträvigare på andra tankar. Efter tredje omgången gick det dock inte längre. De anfallande bröt ihop och lämnade sina ramper ett hundratal anklängder ifrån murarna. Då hade de fösökt nå muren i nära nog en halv timme. Krigsvana och härdade soldater övergav allt hopp om att nå muren och sprang halkande och snyftande tillbaka till eldarna som nu brann höga lite här och där.

 "De kommer inte ge upp så lätt," konstaterade Tor.

 "Nej, jag har ju tvingat dem att hålla belägring i ett dygn. De kommer försöka med annat nu. Jag hoppas att alla medborgare utrustat sig med fyllda vattenkärl."

 Fienden hade retirerat på samtliga fronter och övergivit sina ramper där de stod. Nu kunde alla se hur katapulterna gjordes redo och laddades med brinnande material.

 "Vi har tur, det är ett lätt duggregn i luften och det regnade halva natten. Det kommer inte fatta eld alltför enkelt i vår stad. Men alla har fått order om att ha stora vattenmassor nära till hands."

 Uppe på slottets tak arbetade Joakim Af Anka, Gajolus Snuskfot och deras ingenjörer med att ställa in siktet på Tors Tuttar. Efter mycket skruvande och vridande hit och dit sände de iväg en ny omgång avloppsrens mot fienderna. För att lyckas duscha hela armén i avträde var de tvungna att rikta katapulterna runt eftersom hären var väldigt utspridd. Detta utfördes samtidigt som motståndarnas kastvapen fylldes med brinnande föremål, och det som slungades ur från slottets tak var fruktansvärt störande för de belägrande.

En timme senare, efter mångfaldiga misslyckade försök att få in en brinnande stubbe eller dylikt innanför murarna, landade så den första brinnande stubben inne i Redet. Vid det laget var de ursprungliga picknickkorgarna sedan länge tömda, men ankor satt fortfarande kvar (vissa med nytt fika och nybryggt te) och tittade nyfiket. Somliga satsade pengar på vad de tokiga anfallarna skulle göra härnäst och när den första brinnande projektilen skulle nå sitt mål, andra bara njöt av det behagliga duggregnet. Det fåtal ankor som gissat rätt när projektilen faktiskt nådde hem blev mycket rikare än tidigare, men beslutade ädelt nog att bjuda sina vänner på ett glas alkoholhaltig dryck vid ett senare tillfälle. Och vissa höll mot all förmodan det löftet.

 Ironiskt nog landade den första brinnande stubben rakt i en brunn, så anfallarna hade ingen större nytta av den i form av direkt skadegörelse, men självförtroendet som efter en timmes konstant missande av målet höjdes något gav sig uttryck i form av jubel från Isabellas och Rickards lilla fritagningsarmé. Därefter började elden oftare nå sitt mål, fast helt utan kostnader i form av ankliv. Eftersom elden snabbt och enkelt kunde släckas var det själva kraften och tyngden i det som slungades som var det mest förödande. Ett antal hustak som fick hål i sig var den största materiella skadan som den tilltänkta eldattacken lyckades tillfoga.

 Så förflöt hela resten av förmiddagen och en stor del av eftermiddagen. Turs Tuttar sände iväg hagelskurar av dassprodukter över de Njords räddare i nöden, och nämnda räddare gjorde patetiska försök att tillfoga Redet och dess invånare skada. Dessa redan från början dåliga försök punkterades fullständigt när av klantighet eller otur en av de belägrande katapulterna råkade fatta eld. De få ankor som fortfarande tyckte belägringen var spännande och rolig nog för att de skulle sitta kvar fick sig då ett gott skratt. Det satte punkt för det traditionella projektilkastandet, men öppnade väg för innovation och överraskningar av sällan skådad karaktär. När den första överraskningen skedde mitt på eftermiddagen hade Redets invånare redan gått och ätit en ordentlig lunch, helt ovetande om det märkliga beteendet i fiendens nästa drag.

På väg till kaptenstugan fick Angelica syn på Kobbe. Den skadade Halvhalsen linkade omkring på en tvärgata nedanför den de gick på. Han såg ut att prata med någon som Angelica inte kände igen. När hon började fundera över det var scenen redan förbi.
 Vaktstugan var en av fyra vägar in i själva borgen Redet. De andra tre utgjordes av tjänaringången, huvudingången och en dold ingång i närheten av tvättstugan som sällan användes. Om man räknade med den hemliga gången in via fängelsehålorna fanns det fem.
 Tor sade åt vakterna som stod utanför att springa och göra något vettigt istället för att stå och vakta ett hus. De var säkert mer behövda på andra ställen i staden under den belägring som just påbörjats. Kaptenen smällde igen dörren bakom sig. "Så berätta! Hur gick era fredliga överläggningar? En gång för alla, din hala anka, vad är syftet med denna gycklarföreställning till belägring?"
 "Tor, min vän, du sårar mig. Berättade jag inte det på vägen hit? Det är för att ena Redet och skapa lite spänning. Och för att skapa fred med Norikland genom att visa att vi inte stödjer Nori VIIs fiender. Nori är på väg hit med en armé på två tusen ankor för att hjälpa oss, men om han är riktigt snabb så hinner han hit först om fyra dagar. Mitt hopp är att Njords rebellarmé ska försöka ta staden med våld, hur lång tid det än må ta. Isabella och även Rickard är redo att offra Njord för att ta Redet i besittning. La du märke till Hjorvalts skador, Angelica?"
 "Neej..."
 "Han vill inte låta det här fortsätta längre än ett dygn. Han vill ha tillbaka Njord levande. Jag misstänker att hans tankar inte satt riktigt väl i Rickards och Isabellas ögon, så de tuktade honom lite. Hur som helst, Redet behöver en god och spännande belägring för att enas, och för att må bättre. Just nu är de tjocka, äckliga och odrägliga. De klagar på allt, vilket är ett tecken på att de har det för bra. Folkhälsan behöver lite fara för att kunna njuta desto mer av friden som råder."

 Angelica kunde inte stå tyst och stilla längre. "Har du sett folket på gatorna? Har du överhuvudtaget satt din fot utanför slottet de senaste månaderna?! Folk mår bra och lever i fred, men den här belägingen gör att deras krigiska instinkter vaknar igen. De har inte sett blod sedan Henning avrättade Rågbald men nu börjar deras blodtörst vakna igen! Det här fejkade kriget gör ankorna sjuka. Jag såg ankfamiljer slå sig till ro uppe på taken för att beskåda slaget, de packar till picknick för att se andra ankor dö! Och de kallar det underhållning! Du beskyller våra invånare för att vara tjocka, men se på dig själv! Du är själv ett antal hekto för fläskig för ditt eget bästa, så beskyll inte invånarna för tjockhet. Det är ett tecken på hög standard, även om det kanske inte tyder på sunda vanor. Men krig är verkligen ingen sund vana, tror du att en belägring ska få våra medborgare att gå ner i vikt? Börja träna bort din egen buk först, sedan kan du anklaga andra för övervikt."

 "Angelica, Angelica, varför ska du alltid svartmåla allting jag säger och gör. Sluta vända saker till den negativa betydelsen. Jag gör det här för att ena Redet och för att markera att vi vill ha fred med Norikland, är inte det gott och ädelt nog?"

 "Allt ditt snack om att de är tjocka då? Om du sett dig omkring så skulle du ha förstått hur det verkligen ligger till med ankorna här i staden. De är sugna på lite mer blod, visst har du rätt i det. Men är det rätt att ge det till dem? Ju mer blod de får se och smaka, desto värre blir deras törst efter mer. Om du ger dem den här belägringen, tror du då inte att de kommer vilja ha krig snarare än fred?"

 "Nyss var det du som förespråkade deras vilja om frid och lugn. Har du helt plötsligt ändrat dig till att se våra medankor som blodtörstiga monster? Jag avser att ge dem den här belägringen, dels för att släcka deras blodtörst och dels från att avskräcka dem från krig. Tors Tuttar kommer inte att stoppa fienden helt, det kommer komma till hanbegripligheter. Men bara precis så mycket att det stämmer in i mina planer. Ett fåtal ankor måste offras. För allas bästa. Så är det i krig."

 "I krig ja. Jag trodde inte det här var ett krig. Jag trodde att det bara var någonting som du orkestrerat ihop. Jag trodde att allt detta bara var för att demonstrera för hela Ankrike vilka skickliga och välmenande styrande som sitter i landet. Vad är det för plötsligt tal om krig? Detta tycker jag inte om."

 "Men kära du, det ska bara se ut som ett krig. Då måste några offras från båda sidor, annars förstår de att det här inte är på riktigt. Jag vill inte att omvärlden ska veta att vi huserade Njord utan att återlämna honom, jag vill inte att världen ska veta att jag tog hit honom till Redet för att konspirera och starta uppror. För om folk får reda på det så kommer det bli uppror på riktigt, och allt jag arbetat för det senaste året kommer gå förlorat. Hennings styre äventyras om jag inte får löpa linan ut."

 Angelica slog näven i bordet. "Hur kan du ha Hennings styre och liv som insats i ditt jävla spel?"

 "Spel? Det här är verkligen inget spel! Krig och styre är ingen lek! Ibland måste hårda, tunga beslut fattas. Var tror du att vi hade varit om jag inte gjort som jag gjort? Henning hade kanske blivit lönnmördad! Om inte av Njord Ärrnäbb så troligtvis av någon Snuskfot eller Svartvinge. Det som är på väg att hända nu är att adelsankorna enas, folket lugnar ner sig och freden med vårt grannland i söder återupprättas och förstärks. Vad finns där att klaga på?"

 "Du låter offra oskyldiga ankors liv..."

 "Bara de som inte är skickliga nog att försvara sig eller har oturen att falla för en fiendes svärd eller något annat. Ett offer som de gladeligen hade gjort själva i krig..."

 "Men nu är ju inte det här krig! Det här är-"

 "Politik," avbröt Tor som stått tyst och tålmodig medan de två andra skrikit åt varandra. "Om du fick välja, vad skulle du välja då? Din egen son och kung lönnmördad eller en handfull ankor fallna i krig för någonting som är rätt?"

Angelica var tvungen att ta stöd emot skrivbordet där hon stod. "Vad är det ni säger?" viskade hon chockat. Plötsligt ångrade hon att hon frågat ut honom. "Monster! Ska vi göra föräldrar barnlösa, kvinnor till änkor och barn föräldralösa, på grund av..."

 "Självklart. Är det inte ett offer du är villig att göra? Överväg vad som skulle hända annars. Upplopp, uppror, lönnmord... Det går åt ankliv åt sådant också, fler ankliv än i en relativt ofarlig belägring."

 "Men det vi pratar om är slakt av oskyldiga!"

 "Som annars skulle ha dött en värre död. Låt dem hellre dö för fiender svärd än för varandras arga händer. Är det så mycket jobbigare att låta ett fåtal dö, vid utvald tidpunkt och för något de tror på, än att göra ingenting och låta dem döda varandra." Tor gick fram obeveklig som en elefant. "Några måste dö så att andra kan leva. Vill du välja att offra några och rädda många framför att inte offra någon och inte rädda någon. Vad skulle hänt om Henning dött?"

 Angelica orkade inte tänka på det längre. Hon orkade ingenting. Utmattad sjönk hon till golvet och lade sig i en apatisk hög." De tänker döda ankor. Ankor kommer dö. Föräldrar kommer mista sina barn, barn kommer mista sina föräldrar och gatorna kommer fläckas av blod. Invånares blod, spillt i ett krig som inte borde ha varit. Allt för att rädda livet på Henning... Det fick henne att känna sig fruktansvärt skyldig, som om det var hon som dömde alla de här ankoran till döden.

 På andra sidan skrivbordet stod Knorre och Tor och pratade med varandra. De pratade om parlamenteringen, om den stundande belägringen och om stadens försvar.

 "...Kommer aldrig över murarna," snappade hon upp från Knorre. "Om ankorna ska in i staden måste de flyga över, om de inte vill försöka slå in våra portar under ständig beskjutning."

 "De behöver inte komma in för att göra skada. Jag tycker inte om de där kastmaskinerna de byggt upp. Det finns gott om sten i närområdet, om de kastar in det över oss... Både hus och ankor kommer krossas."

 "För att inte tala om ifall de kastar in eld."

 "Det har vi förberett oss emot. Vi har stora vattenreserver utplacerade överallt i staden, för att inte nämna alla brunnar. Dessutom regnade det i natt, vilket är en klar fördel för oss."

 "Vägen via fängelsehålorna, är den bevakad och säkrad?"

 "Säkrad och bevakad, på din order. De enda sätten att komma in är om ankorna flyger över, vilket skulle förvandla dem till enkla måltavlor för våra missiler, eller att slå in portarna, vilket skulle ta dem så lång tid och kräva så många liv att de inte ens kommer försöka. Våra murar är så tjocka och höga att inte ens en häst skulle kunna hoppa över muren, så deras hundar och vargar är helt onödiga. Anfallarnas enda chans att göra vår stad någon skada är att beskjuta oss med sina katapulter. Om vi kunde använda min Bröst... jag menar Tors Tuttar, till att skjuta ner deras katapulter istället, så vore mycket vunnet."

 "Deras belägringsramper då? Vargar och hundar springer enkelt uppför murar om sådana tingester körs fram."

 "På den punkten kan du vara lugn. Det var längesedan jag var med om en belägring själv, det var under min tid i öster, men jag minns hur effektivt det är med såpa. Jag har lagt beslag på all stadens flytande såpa, så om deras ramper rullar fram... Ja du förstår själv. Det säger swosch och vargarna landar i en hög på marken, renare än när de började men knappast gladare."

 "Och de kan behöva lite såpa efter att ha antastats av Tuttarna," fnissade Knorre.

 "Ja verkligen," fnös Tor tillbaka. Det syntes att även han var lite road.

 "Vår enda fara är det vi inte förberett oss mot," sade Knorre efter en liten stunds tystnad.

 "Och vad är det?" frågade Angelica.

 "Min kära Angelica..." Knorre log mot henne, ett leende som hon inte riktigt tyckte om. "Om jag vetat vad det oväntade var så skulle jag förberett mig mot det. Låt oss bara hoppas att den här belägringen inte bjuder på alltför många obehagliga överraskningar. Om det här går som vi hoppas så kommer vi komma väldigt lindrigt undan..."

 Plötsligt rycktes dörren upp och in kom en flåsande liten anka. Tor hade redan hunnit dra sin sabel innan dörren var helt uppe, men när han kände igen springpojken körde han tillbaka svärdet i skidan igen. "Ja?"

 Pojken flåsade några sekunder innan han inför de sex ögonen svarade: "De sprider ut sig och närmar sig murarna. Det har börjat."

Det var stor uppståndelse innanför murarna när de fyra ankorna tog sig in i staden. Många hade sett vad som hänt, och de som inte sett det med egna ögon hade snabbt fått det berättat för sig. Det viskades skrämt i varje gathörn och de vanliga stadsborna drog sig undan. Angelica stödde en sårad Kobbe, som dock bedyrade att såret inte var så farligt. Han sörjde snarare förlusten av ett bra blåsrör. Knorre höll sig nära Njord, både för att hjälpa honom att gå och för att hindra ankans flykt.
 Rickards hugg hade först klyvt Kobbes blåsrör och sedan sårat honom i ena vingen, men så fort han var innanför murarna hoppade han iväg bort mot slottet. Angelica lät honom löpa. Tillsammans med Knorre förde hon upp Njord mot muren igen där den av ilska kokande ankan återigen bekläddes med kedja.
 "Vad var det som hände där nere egentligen?" undrade Tor allvarligt.
 "De försökte frita Njord, misslyckades och kommer att genomföra ett dygns belägring från och med nu."

 "Vad händer när de tjugofyra timmarna är till ända?"

 Det var en fråga som Angelica ställt sig själv flera gånger nu men aldrig vågat yttra. När nu Tor gjorde det åt henne spetsade hon öronen ytterligare.

 Men där fanns fler öron i närheten och ännu fler ögon. Därför log bara Knorre och sade högt att han förmodade att den rebelliska hären skulle ge sig efter nämnda tidsgräns. En lögn, det visste Angelica genast. Inte minst för att hans ögon sade en helt annan sak.

 "Låt oss göra upp de sista planerna på ditt kontor, Tor. Några saker kvarstår att diskutera. Angelica, följ med oss så är du snäll. Sergeant Sandor - Släpp inte kedjan en sekund och släpp inte Njord med blicken."

 Utan att vänta på svar från någon av de tre tilltalade travade Knorre iväg in mot slottet, där vaktkaptenen hade sitt kontor. Tor tittade på Angelica, Angelica tittade sökte med blicken efter Rut. Den tjocka ankdamen syntes inte till.

 På grund av deras tvekan hade Knorre fått ett försprång som nu Angelica och Tor blev tvungna att småspringa för att hämta in, vilket inte var det lättaste i den folkpressen som rådde på gatorna idag. Alla ankor rusade hit och dit. Vissa ville hem och gömma sig under sängarna, andra ville veta vad som försiggick och åter andra ville vara med och se belägringen från första parkett. Många ankor satt redan uppe på de taken till de högre husen, med picknickkorgar och spritflaskor bredvid sig. Ingen nu levande person hade varit med om en belägring. Den senaste gången Redet blivit belägrat var under Gastroknugums farfars - Herbert den förste Brandnäbb - tid, då Redet blev belägrat av en tio gånger större ankhär från något land i den fjärran östern som egentligen inte hade någonting i Ankrike att göra. Slaget hade slutat med en stormande succé för de försvarande, vilket var i princip det enda man mindes. Troligtvis var det på grund av den historilaktionen som ankorna nu var så uppspelta av att beskåda spektaklet. Angelica skakade på huvudet.

 I deras joggande fart var det väldigt nära att de sprang på Knorre. Han hade stannat mitt i gatan och bara stirrade upp mot slottets tak. "Ta mig fan..." mumlade han. "Vissa skulle kalla mig sjuk. Galen. Bra jobbat, Tor, synnerligen bra jobbat. Fungerar de?"

 "Det får vi fanimej hoppas," muttrade Tor. "Mina mannar och nästan hela Redets tjänarkår har jobbat dag och natt för att dina sjuka planer ska fungera. Ingen var särskilt glad över uppdraget. Det blev nästan uppror bland arbetarna. Jag ser fortfarande inte meningen."

 Uppe på slottstaket, högt uppe och dolt mellan två torn, stod två katapulter. Båda var uppskattningsvis nästan femtio anklängder höga med kastarmar som glimmade av metall. Hela mekanismen var för invecklad för att Angelica skulle kunna se detaljerna därifrån hon stod, men den enorma slungan talade sitt eget tydliga språk. "Vad är det där!?" utbrast Angelica. "Vad är det för djävulskap du låtit bygga?"

 Knorre vände sig mot sin älskarinna med ett leende. "Jag har namngivit dem med omsorg. Min sköna, beskåda Redets senaste, krigiska underverk. Jag och den gode vaktkaptenen kom gemensamt fram till att kall dem för Tors Tuttar. Jag avsåg att provocera våra fiender så mycket att de anfaller frivilligt, inte för att säger det till dem. Jag tycker vi lyckades förarga dem riktigt bra under parlamenteringen, tycker inte du det?"

 "Knorre, vad är det här för nytt djävulskap som du inte berättat om för mig ? Vad tänker du göra?"

 "Jag tänker sänka anfallarnas moral så mycket att de bryter ihop. Jag tänker knäcka dem, samtidigt som vi löser ett stort problem som staden lider av. De kommer antingen knäckas mentalt och bryta ihop, eller så kommer de anfalla vilt och skoningslöst. I båda fallen gynnas vi av det. Invånarna i den här staden har blivit alltför lata på sistone, de har glömt bort vad det innebär att kämpa för sina liv. De går här och blir tjocka, apatiska och dumma. Redet lider, det skulle må gott av lite faror."

 "Är det anledningen till allt det här? Är det DÄRFÖR du släpat hit Njord, utsatt dig själv, Henning och hela Redet för fara och startat ett krig? För att du tycker att Redets invånare är TJOCKA!? Se på dig själv då, du är definitivt varken vältränad eller smal. Redets invånare är lyckliga, se dig omkring din dumma karl! Deras standard har aldrig varit så hög som nu, Henning har varit en jättebra kung. Och du en bra rådgivare. Varför gör du så här helt plötsligt?"

 "Angelica, du vet mycket väl varför det är krig nu," sade han högt. Sedan viskade han till henne, för det hade samlats en ring av nyfikna, lyssnande ankor: "Du får inte skrika sådana saker högt. Du vet att jag gör det här för att skapa fred bland ankorna, för att främja samarbete och ena alla Redets invånare. Det här med att de är tjocka är bara en liten detalj. Faktum är att ankor har börjat klaga här i Redet, vilket är ett tecken på att de haft det för bra för länge. Den här belägringen kommer att visa dem både hur bra de har det och hur trygga de kan vara. Dessutom blir de rika, och vi blir av med ett av stadens mindre angenäma problem. Var snäll och prata inte mer nu förrän vi kommer fram till vaktstugan."

 "Visst. Jag vill bara veta saker och ting. Jag avskyr att gå i mörkret och famla."

 "Jag lovar. Jag ska berätta allt du vill veta."

Knorre log. "Vad kan de tänkas vara ute efter?"

 "Jag antar att det är mig de vill prata med egentligen," muttrade Njord misstroget. "De vill se att det verkligen är jag."

 "Vem skulle tvivla ens på det här avståndet?" fnissade Rut, vilket endast gav henne en enögd, sur blick tillbaka.

 Knorre suckade. "Jag antar att vi får göra dem till viljes. Det här var oväntat."

 "Vilka följer med mig?"

 "Ååh, vi blir en perfekt trio!" fnissade Knorre. "Jag vet inte om någon parlamentering någonsin varit så fulländad. Jag ska givetvis dit, Kobbe ska med, och Angelica följer med."

 "Jag? Vad ska jag där och göra?"

 Knorre lade båda sina händer på Angelicas axlar. "Älskling, jag vill inte hålla dig utanför händelserna längre. Jag vill ha dig där det händer saker, utan att det för den sakens skull är farligt. Inga fler hemligheter för dig." Hon såg hur hans kläder buktade ut misstänkt mycket. Hade han något slags rustning där innanför?

 Njord skrattade sarkastiskt och fick henne att glömma Knorre utbuktande kläder. "Lite sent påtänkt kanske? Så som du behandlat henne hela tiden, och nu försöker du få henne att tro att hon kan lita fullständigt på dig. Du är fan nästan lika djävulsk som den ni är så rädda för, nämligen jag. Skillnaden mellan oss båda är att jag inte gör några försök att dölja min sanna natur."

 "Dra inga paralleller mellan oss två, Njord, enda likheten oss emellan är att vi planerar bra båda två. Jag varnar dig, om du försöker smita under vår parlamentering så..."

 "Händer vaddå? Tänker du hemsöka mig?" Sergeant Elsander tog loss kedjan som fjättrade NJord. "Om jag 'smiter' under parlamenteringen betyder det att ni som springer ut dit kommer dö. Tvärsäkert."

 "Och vad händer med dig då, Njord? Du får två riken mot dig istället för ett." De började gå ner för trappan. Utan att Angelica märkt någonting hade Kobbe anslutit sig till skaran på fyra personer som nu tog sig ner mot den östra porten. De kunde förstås enkelt glidflugit ner från muren och landat på marken, men dels vågade de inte ta risken att ge Njord fria vingar, dels ville de göra det här ordentligt, som i de gamla sagorna.

 "Vad som händer med mig? Efter att ha dödat er tre kommer mitt liv vara mitt eget igen. Javisst, Nori VII kommer fortsätta att jaga mig, men det kan han gärna få försöka med. Jag är inte rädd för honom, och jag är definitivt inte rädd för er heller. Vad vinner jag på att stanna kvar i dina bojor gentemot att mörda er och ta till flykten?"

 "Det är din sak att fundera ut," svarade Knorre torrt medan porten rasslade och öppnades. "Men tänk fort, för snart försvinner möjligheten."

 "Och det är bäst att du tänker rätt också," tillade Kobbe medan du gick ut från stadens beskyddande murverk. "Om du tänker fel så är du nämligen en död anka. Och det som dödar dig kommer inte efterlämna någon ärr." Kobbe smekte någonting han hade innanför dräkten, och vad detta ting var var föga svårt att lista ut.

 Tre individer gick för att möta de fyra från Redet halvvägs mellan murarna och belägringslinjerna. Den i särklass största av överläggarna kände ankorna igen på långt håll. Förutom Hjorvalt pekade Njord ut Edvard Svärd III's änka Isabella, samt den unge generalen tillika sonen Rickard Svärd. "Inget dåligt sällskap," viskade Angelica.

 "Och ingen av dem älskar mig. Ändå vill de ha mig tillbaka. Hela den här skaran av bannlysta ankor, vargar och hundar är i behov av min expertis."

 "Har jag ditt ord på, än en gång, att du inte kommer ta till vapen mot oss om vi försätter dig på fri fot? Så fria dina fötter nu kan vara efter allt du gjort."

 "Du har mitt ord, Knorre Af Anka, om det nu är värt någonting."

 "Det är bättre än ingenting."

 "Men är det verkligen det?" Njord böjde på nacken för att kunna se bättre under brättet på sin hatt.

 Innan Knorre hann svara anlände de tre andra överläggarna. Isabella gick i täten, Rickard gick ett halvt steg bakom henne till höger och Hjorvalt lommade fram en liten bit bakom de båda ankorna. Så här på nära håll såg vargen nästan kuvad ut. Isabella var den första som tog till orda med en inställsam och vänlig röst:

 "Vi vill alla ha fred, vill vi inte det?"

 "Vill vi?" undrade Rickard direkt, vilket gav honom en örfil av sin mor. Rickard kunde uppskattningsvis inte vara mycket äldre än Henning. Alldeles för ung för att vara general, tänkte Angelica.

 "Varför skulle vi ha tagit kontroll över Storkvacken, om inte för att vi ville ha fred? Vi vill ingen något illa, vi vill bara ha tillbaka vår kära Njord."

 Njord började av någon konstig anledning att frusta.

 "För att ni ville ha makt," sade Angelica, som inte lät sig charmas av den vackra kvinnans inställsamma röst. "Makt, pengar och mer krig. Herravälde, det var därför ni snodde åt er Storkvacken från den rättmätige kungen."

 Isabellas vackra, gröna ögon vändes mot Angelica och fylldes med avsky. "Vem är denna stackars kvinna som misstror främlingar så. Lilla vän, du kan inte ha levt ett lätt liv. En sådan misstro mot andra pekar bara åt en riktning, och det är att du alltför många gånger i ditt liv blivit utnyttjad. Du var blind för ondska i din ungdom, sedan lärde du dig några hemska läxor och nu ser du fiender överallt. Jag tycker synd om dig."

 "Bespara mig din medömkan, hynda! Jag förstår redan efter två minuter vad du är för sort. Hur många män har du legat med för att få som du vill? Hur många potentiella pappor har den här stackars lille Rickard?"

 Rickard drog sitt svärd snabbt som ögat och tog ett steg fram mot Angelica. "Du talar inte till min mamma på det där sättet!"

 "Ett steg till och du är dödens," halvsjöng Kobbe muntert. "Moderns Blod kanske inte dödar på en gång, men dödar gör det. Svara min dam på hennes fråga."

 Kobbe stod med blåsröret mot munnen i ena handen och med tre nya pilar i den andra. Angelica själv hade instinktivt fört handen innanför klänningslivet och kramade en dolk. Knorre stod och höll i Njord och såg olycklig ut. Njord log stort. Hjorvalt tittade oavbrutet på Njord, Isabella hade en hand på sin sons axel och färgen i Rickards ansikte steg av återhållen vrede.

 Isabella svarade med kyla i rösten: "Edvard Svärd var den enda man jag någonsin älskade, och han är givetvis far till alla våra tre barn." Hon lade huvudet på sned. "Till skillnad från, om spekulationerna är sanna, dig. Jag har hört att din son Hennings härkomst är högst tvivelaktig."

 Knorre harklade sig och bytte ämne på ett så osmidigt och uppenbart sätt som bara besvärade män kan: "Hjorvalt, du har varit en stygg varg. Sade inte jag åt dig att avstyra den här belägringen?"

 "Jo du sade det, och du trodde väl att jag skulle göra det också? Faktum är att jag ändå gjorde ett försök, men det blev som du kanske förstår inte så uppskattat."

 Isabella skrattade kallt. "Jadå, Hjorvalt försökte faktiskt säga åt oss att gå fredligt fram, vilket är anledningen till att vi överhuvudtaget står här. Jag upprepar återigen, vi vill ha Njord Ärrnäbb nu."

 "Och vad tjänar vi på att ge er honom?"

 "Vi går härifrån för att aldrig någonsin återvända. Duger inte det? Om ni ger oss Njord så slipper vi kriga."

 "Men du förstår inte, det är ju precis det jag vill."

 Isabella såg högst förvirrad ut. Njord brast ut i ett gapskratt. "Tänker du fortfarande driva igenom den där skiten? Snälla Knorre, varenda jävel fattar ju att det inte är på allvar vid det här laget. Ditt fejkade 'krig' spelar ju för fan ingen roll längre. Varför kan du inte bara släppa mig nu? Jag börjar tro att du inte är en man som står vid ditt ord."

 "Det är jag, men först måste ni stå vid era egna ord. Ni måste belägra staden i minst ett dygn, sedan kan jag släppa Njord till er."

 "Och vad händer om ett dygn?" Rickard hade stuckit tillbaka svärdet i skidan igen och stod nu med knytnävarna dinglande i sidorna. "Kommer förstärkningar någonstans ifrån, så att ni kan förgöra oss? Tror du att Henning, din förmodade son kommer tillbaka imorgon? Om du tror att de värdelösa ankorna från Norikland kommer hinna hit på bara ett dygn till så tror du jävligt fel."

 "Du har, kanske föga överraskande, fel på samtliga punkter utom en. Ankorna från Norikland kommer inte hinna hit imorgon, det var rätt. Vi väntar inte på förstärkningar, men vakterna och ankorna i staden måste lära sig hur det är att enas mot en fiende. De har varit alltför lata på sistone. Ni behöver inte överdriva och ni behöver inte göra några dumdristiga saker, bara försök få det att se äkta ut."

 Ankorna från Norikland suckade irriterat. "Det här är ju bara knäppt. Men okej, vi gör som ni säger. Imorgon vid denna tidpunkt ska Njord vara tillbaka hos oss, annars...!"

 "Överfaller ni oss på riktigt? Skulle det vara ett hot?" Kobbe flinade.

 "Lita inte på honom, för helvete!" skrek Njord plötsligt. "Om ni gör som han säger går ni rakt i fällan!"

 Rickard drog sitt svärd igen.

 "Vad för fälla?" frågade Isabella intresserat.

 "Vad det än är han har tänkt ut är det en fälla. Lita inte på honom!"

 "Tack Njord, men jag har en känsla av att Knorre är en man som står vid sitt ord. Vi ses imorgon."

 De tre delegaterna från Noriklands lilla trupp vända på klacken och började gå, och snart gjorde de fyra från Redet det också. Tankarna snurrade i Angelicas huvud. Hon såg alla undrande ankor uppe på murarna, såg att det viskades om vad som kunde ha hänt nere på parlamenteringsfältet. I samma ögonblick som hon såg ankor peka och hörde suset från publiken vände hon sig om. Men då var det redan för sent. En sekund senare kom skriken och varningsropen.

 Ljudet av tunga, snabba tassar slog emot henne ögonblicket innan hon hörde ett skrik från Kobbe. När hon vände sig om såg hon Rickard sitta ovanpå Hjorvalts rygg med svärdet rött av blod. Kobbe låg på marken med blåsröret kluvet i två delar. Knorre var redan luftburen och bortom fara. Njord sträckte sig upp för att få tag på Rickards utsträckta vinge. Långt borta kunde hon höra Isabellas förfärade protester, men de spelade ingen roll. Det som spelade någon roll var att Njord höll på att komma undan.

 Plötsligt såg Rickards huvud ut att explodera i en kaskad av blod. Hela ansiktet var rött och blod rann i mängder. En projektil kom farande och åstadkom samma effekt igen. Angelica såg sin chans, medan hon undrade var i helvete stenarna och allt blod kommit från. Hjorvalt hade uppenbarligen råkat ut för samma sak som Rickard, och nu sprang han runt och slog sig själv i ansiktet med tassarna.

 Angelica, född på gatan och inadopterad i släkten Brandnäbb efter hennes makes död och hennes sons tillträde till tronen, kastade sig fram mot den flyende Njord. Hennes vingar slog i luften för att ge henne fart och Njord, som precis stått och sträckt sig efter en hjälpande hand, befann sig i ett ögonblicks förvirring. Det ögonblicket var allt Angelica behövde. Hon flög genom luften och landade tungt med hälen på Njords fot. Stilettkniven som utgjorde klacken på skon gled igenom Njords platta fot och borrade sig ner djupt i den mjuka, ännu daggvåta marken. Njord skrek och hans tilltänkta räddare torkade sig i ansiktena medan ännu fler projektiler träffade dem. Angelica drog fram dolken som hon hela tiden fingrat på och tryckte den mot Njords strupe.

 "Parlamenteringen är över," sade hon hårt. "Ni kan dra tillbaka och inleda belägringen, som ska pågå i exakt ett dygn. Sedan, om ni är duktiga, ska ni få tillbaka er Njord mot löftet att aldrig komma inom Ankrikes gränser igen."

  Njord försökte komma loss, men ju mer han slet för att få loss foten, desto ondare gjorde det. "Hjälp mig, era oduglingar!" skrek han.

 "Rid hem och starta belägringen. Fången följer med oss. Om du försöker fly en gång till så tvekar jag inte att använda kniven," väste hon till Njord. "Knorre kanske ser någon nytta med att hålla dig vid liv, men jag gör det inte. Tänk på det, Ärrnäbb."

 Under fortsatt bombardemang från Knorre, som var hela källan till projektilerna, återvände Rickard och Hjorvalt till de Noriklandska leden. Angelica lyfte på foten och började marschera Njord tillbaka mot Redet. Kobbe kom stönande på fötter och Knorre anslöt till de tre andra med ett gapskratt.

 "Jag trodde nästan att du dödade Rikard när jag såg allt blodet i hans ansikte. Vad var det du kastade egentligen?"

 Medan de gick tillbaka och Knorre försökte sluta skratta kunde de känna allvar och undran strömma mot dem från muren. Nu blir det kanske en riktig belägring trots allt, tänkte Angelica och kände iskylan sprida sig för första gången idag. Rädsla.

 "Jag visste att de skulle försöka ta honom tillbaka," fnissade Knorre häftigt, och det dröjde en halvminut innan han kunde få fram nästa sammanhängande fras. "Det var inte blod du såg, men det var lika effektivt för att tillfälligt förblinda dem. Jag misstänkte att det här skulle hända, så jag hade laddat upp med en ordentlig omgång ruttna tomater."

Samtidigt som solens första strålar kittlade henne i ansiktet vaknade Angelica till ljudet av något som lät som en bikupa full av ilskna bin och en björntass. När de första, morgontrötta tankarna berörande vad en björn kunde tänkas göra så här långt in i Ankrike suddades ut och ersattes av sunt förnuft insåg hon att det var horn som ljöd utanför borgen. Stridshorn. Belägringen hade börjat.
 Forfarande med en förvirrad blandning av tankar, fakta och kvarliggande drömmar började Angelica, som hoppat upp från att födas i en fattig och stor familj till att bli accepterad in i en av de rikaste och största familjerna i Ankrike, klä på sig. Hon rotade ur garderoben fram sitt special-plagg; en klänning som såg sju gånger klumpigare ut än vad den var. Den var tillverkad för henne personligen och hade tre huvudsyften. Att vara vacker och smidig men se klumpig ut så att bäraren blir underskattad. Angelica var mycket nöjd med hantverket, och såg till att stoppa in sina favoritdolkar på olika platser i klädnaden. Även om hon inte var tänkt att vara med i stridens hetta var det alltid bäst att vara klädd för det värsta. Som Rut brukade säga: 'Om man är beredd på allting så blir man aldrig överraskad.' Ett väldigt simpelt ordspråk, men ack så sant och ack så användbart. Den damen har någonting att säga om allting, tänkte hon medan hon drog på sig sina stilettklackade skor. De var verkligen stilettklackade och utgjorde formidabla vapen som fiender sällan räknade med, och om hon behövde ta sig någonstans fort så kunde hon lika gärna flyga. Fort behövde det tvunget gå nu, så hon flaxade fram genom korridorerna och upp mot vindsförrådet där de stuvat undan de gömda ankorna.

 När hon kom fram fann hon att Rut redan var där och röt ut vikten av disciplin och lydnad. Angelica såg på de församlade vilken lättnad som for över dem när hon kom in i rummet, och hon avbröt Rut när denne pausade för ett andetag.

 "Belägringen har börjat," sade hon allvarligt, men mycket mer lågmält än Rut. "Om någon av er tidigare tvivlat på att det är allvar så är det dags att ni tänker om. Den riktiga faran börjar nu, om inte Knorre och Njord lyckas styra undan det här så kommer ankor att dö. Vi måste bli de som dödar, så att vi inte själva blir dödade."

 Sture avbröt henne. "Men vi kommer väl inte vara med att strida? Eller? Vår uppgift är och förblir väl att hålla adelsankorna lugna och enade medan vakterna slåt tillbaka eventuell belägring. Tanken var ju från början att vi skulle upprätthålla illusionen av inbördeskriget ända tills vi blev attackerade. Nu har vi ju redan avstyrt de inre stridigheterna långt innan belägringen, vilket armén säkerligen vet om eftersom Njord skickade Hjorvalt till dem. Vilken uppgift är kvar åt oss nu?"

 Innan Angelica hann svara utbrast Adolf Svartvinge: "Så vi blev tillfångatagna förgäves!?  Har vi suttit här i onödan medan ni andra levt ett gott liv där utanför?" Vildsint som han var kunde man se hur hans vänstra hand sökte sig till den högra höften, där hans värja vanligtvis hängde. Rut fnös.

 "Många ankor där ute har haft det värre än ni. Efter att vi lyckades övertyga er far om att sluta slåss i korridorerna har det förvisso gått fredligt till på de flesta håll, men betydande ankor där ute har haft det tufft ändå. Ni ska vara glada som sluppit vara där ute..."

 "Tror du att det är roligare att oroa sig för saker här inne?" Annihilas stilla röst och glittrande ögon gjorde alla illa till mods. "Här inne är oron det enda som håller oss vakna. 'Vad händer ute i slottet?' 'Berättar våra fångvaktare allt för oss?' 'Vad kommer hända med oss?' Vi har plågats av dessa frågor, för att inte tala om plågan av ovisshet om hur det går för våra familjer. Ingen här visste om vi någonsin skulle komma ut, och vi är inte goda vänner här inne."

 "Jag har försökt berätta för dem," sade Sture. "Men Snuskfötter och Svartvingar lyssnar inte på vad en Vitvinge har att säga."

 "Ni verkar inte ha lyssnat någon av er. Tanken för er tid här tillsammans var att ni skulle lära känna varandra bättre och lära er lyssna på varandra. Om Redet inte står enat så kommer ankor alltid att lida. Endast enighet och fred kan bespara oss det lidandet! Så snälla, det var tänkt att det var inbördeskriget som skulle vara en illusion, inte vårt samarbete. Så ge varandra minst tre kramar var, så blir ni kompisar igen, okej?"

 De åtta ankorna, inklusive Rut, stirrade på henne som om hon var en utomjording. Angelica stampade med foten i marken. "Vi har inte så mycket tid, så ni måste bli vänner fort. Alla ankor här inne kramar om varandra minst tre gånger per anka och berättar minst tre egenskaper som du tror kan få den anka du kramar att tycka bättre om dig? Har alla förstått?"

 Att döma av deras miner hade de förstått vad de skulle göra, men inte förstått meningen med det hela. Angelica suckade stressat. "Gör en ring allihopa, så blir det här lättare. Se till att göra det här hjärtligt och innerligt, och se varandra i ögonen. Har alla förstått nu? Står vi i en ring? Bra! Jag går först, sedan går Amanda som står efter mig och sedan Sture som står efter henne och så vidare. Verkställ!"

Efteråt, när de nio ankorna gick nerför trapporna i samlad trupp, kostade Angelica på sig ett leende. Det som nyss utspelat sig i vindsrummet var en syn för livet. Vitvinge och Svartvinge som kramade om varandra och berättade varför de skulle gilla varandra. Vackert. Nu gick de tidigare ovänner och småpratade nerför trappan, för de hade tydligen alla hittat egenskaper hos sig själva som de andra kunde tycka om, och insett att de inte var så fruktansvärt olika ändå. Herman och Adolf höll nu som bäst på att diskutera 'heta brudar' tillsammans med Sture, något som aldrig tidigare ingått i någons vilda drömmar. Kalle och Anders förhörde Annihila om tiden som var innan Gastroknugum var kung i Redet, något som verkligen engagerade den gamla damen. Angelica log vid tanken på att Annihila nyligen berättat att de borde tycka om henne för hennes historieberättande, något som överraskat samtliga i vindsrummet men som nu gjorde skäl för sig.

 I ett av trapphusen till den tredje våningen skiljdes ankorna åt. De gick till sina respektive familjeresidens för att överlägga med resten av släktingarna. Vid det laget visste nästan alla i Redet att 'fångarna' var samlade på ett ställe och mådde efter omständigheterna bra, men det var inte många som visste mer än så. De skulle upplysas, och strategier och order skulle föras vidare. Det var viktigt att de planer som slipats följdes.

 Själva begav sig Angelica och Rut ut ur slottet. Staden var full av rörelse, och oron i staden var lika tung som Ruts andhämtning. När Rut klagade över farten (vingburna var de båda två) svarade Angelica att de måste skynda sig. De fick inte missa Njords tal.

 Eftersom de flög över huvudet på de myllrande ankorna kunde de se att det var vid den västra muren som det var mest uppståndelse, och efter tio minuters snabb flygtur var de framme. De såg Njord i bojor föras fram längs gatan de just flugit över, så de landade och satte sig på trappan upp till bröstvärnet. Där stod Knorre, alla spår av humor och värme helt bortblåsta. Han var sammanbiten och koncentrerad. Han såg ut att undra vad som skulle gå snett härnäst, något som oroade de båda kvinnorna. Det är bra att han är vaksam, tänkte Angelica. Men om han tror att någonting kommer gå fel och ser så orolig ut så är någonting redan på tok.

 Knorre märkte att Angelica tittade på honom. Musklerna i hans ansikte kämpade, och till slut fick han fram ett ansträngt litet leende. "Titta inte över muren, raring, det är ingen vacker syn."

 Genast greps hon ju förstås av en impuls att trotsa hans order, men hon bekämpade den eftersom hon visste att han bara menade väl, och att han verkligen menade vad han sa.

 "Du är vacker idag," sa han plötsligt. "Kunde du sova något inatt?" Hans näbb log men hans ögon log inte, och snart riktades dessa ögon mot Njord och svepte runt folkmassan istället för att njuta av hennes skönhet.

 "Synd att jag inte kan säga detsamma," svarade hon retsamt. "Jag har sovit hela natten, men jag känner mig inte utvilad. Du ser orolig ut."

 Han vände sig mot henne igen. Den här gången log bara halva näbben. "Är inte du också det? Det här är ju trots allt en belägring."

 "Du vet vad jag menar. Vad tänker du...?"

 "Sch, tyst nu!"

 Njord var på väg uppför trappan och upp på muren. Angelica glömde bort vad hon skulle säga. På stads-sidan av muren viskade invånarna med varandra. Vakterna stod raka och vaksamma med sina svärd, spjut och armborst, och vaktkaptenen stod vaksammast av alla. Hon tyckte hon såg fler bekanta ansikten, men det som var på väg att hända rörde till i hennes tankar så att hon inte kunde avgöra vilka hon visste namnet på och vilka som var inbillat bekanta.

 Från andra sidan muren kom skrik och hot, och skall från hundar och vargar. Angelica hade, trogen Knorre, inte kastat mer än en hastig blick över muren ännu. Hon var både lättad och förbannad över att hon inte ätit någon frukost. Den hade säkert kommit upp igen eller fladdrat omkring inne i magen som de svarta små kråkorna gjorde nu, men den hade också kunnat ge henne den styrka och energi hon behövde för att stå emot stridens alla hemskheter.

 Njord passerade henne och gav henne ett snabbt, likgiltigt ögonkast. Igenkännandet glimmade i det ögat som inte doldes av hatten. Hans näbb var sammanbiten, och det var inte bara kedjan runt hans hals som såg ut att tynga honom.

 När han kom upp på murkrönet tystnade alla. Ankan som höll i hans kedja såg mycket viktig ut och hade blicken stadigt fäst på fältet nedanför den trettio anklängder höga muren. Knorre tog Angelica i handen och tillsammans gick de upp på krönet de också.

 "Dumjävlar," hörde de Njord muttra när de kom upp.

 "Vad gör de?" undrade en av vakterna högt.

 "En vit flagga med två svarta ankor och en flaska vin på," Njord lät som om han tuggat på något han inte borde tuggat på.

 Knorre började skratta. "Ta mig fan! Fast det var väl kanske inte oväntat. De har fan inte lite stake!"

 "Vad? VAD!?" Det var vakten igen.

 "Sergeant Elsander, du borde lära dig mer om krig. Hur kunde du bli sergeant från början? En vit flagg med två ankor och en flaska vin på, det innebär..."

 "Parlamentering," muttrade Njord äcklat. "De jävlarna begär parlamentering."

Natten som följde efter att man sett hären tåga i fjärran vaknade Kobbe plötsligt. Han trodde att han hört någonting.

 Det var alldeles tyst och alldeles mörkt, precis som det brukade vara när han vaknade. Det var ytterst sällan han sov i sitt eget gemak, allt som oftast sov han, liksom i natt, i sitt mörka och hemliga rum djupt inne i Redets hjärta. Han trivdes i det kompakta mörkret och den totala tystnaden. Det här var hans ställe, hans... och en annans. Men då, innan plikten tvingat dem isär, hade de varit för unga för att göra annat än utforska och leka gömme.

 Kobbe vände oroligt på sig. Han visste inte hur långt borta den stundande dagen var, men han visste med all säkerhet att solen inte stigit upp ännu. Efter all sin tillbringade tid på mörka platser hade den unge Halvhalsen utvecklat en känsla för om det var dag eller om det var natt utanför de tjocka väggarna. Nu visste han att de var natt. Detta gjorde honom både lättad och orolig. Han såg inte fram emot morgondagen, för den skulle innebära en fara för honom själv och för Redet. Han avskydde öppet krig där han inte själv hade stort övertag, och där vad som helst kunde hända. Dessutom väntade många svåra och jobbiga beslut under morgondagen.

 Det var på grund av besluten han var både tacksam och plågat över att han vaknat i förtid. Nu hade han tid att fundera och överväga, men det är inte alltid positivt. Det borde ha varit enklare än det nu var. Plötsligt insåg han varför han vaknat. Det fanns två olika anledningar, varav den ena hade med morgondagen att göra. Beslutet var ännu inte fattat. Det andra hade med spöken att göra. Precis innan han vaknade tyckte han sig kunna se ögonen...

 Han vände sig tillbaka igen, mer oroad av den andra anledningen än av den första... Och plötsligt såg han dem igen. De blå-grå, stora ögonen som tillhörde Anja Anka. Den enda anka som kände till hans hemliga rum, flickan han spenderat nästan hela sin barndom med. Han var två år äldre, men det var ingenting som märktes när de var tillsammans. Den enda anka som någonsin fått ta del av hans liv, men som för ett år sedan försvunnit. Och nu var hennes ögon tillbaka.

 De tittade på honom utan att blinka. Han försökte upprepa samma bedrift men lyckades till slut inte. Tårarna kom och störde, och han kunde inte avgöra om tårarna var av saknad, vrede eller bara torra ögon. Så fort han blinkade försvann ögonen, men de låg kvar på näthinnan som ett vackert minne. Var det kanske bara det det var från början? Ett vackert minne?

 Han stirrade länge ut i mörkret utan att upptäcka ögonen igen. Kanske blundade han, kanske fanns där ingenting att se. I totalmörkret visste han ingen skillnad. Han malde inom sig tankarna om morgondagen en stund. Alla tre förhandsalternativ han radade upp kändes fel. Att göra ingenting, vilket var vad både han och Knorre hoppades på, kändes dumt. Han tyckte att han borde utnyttja situationen till någonting mer konstruktivt. Personligen skulle han inte tjäna ett dyft på att låta allting gå Knorres väg.

 Alternativ två var att skjuta Njord med en riktig pil istället, men det skulle bara skapa krig och onödigt dödande. Kobbe avskydde synen av blod, vilket tillsammans med underlägsen muskelstyrke var en av anledningarna till hans användande av blåsrör. Den idén hade han bara övervägt för det roliga i att ställa till det för Knorre Af Anka. Totalt meningslöst egentligen, när han tänkte efter. Ibland måste man få göra saker bara för att det är kul, men ett vitalt tillfälle som det här är inte rätt tidpunkt.

 Och det tredje alternativet... Att utnyttja Njords desperata ställning, hjälpa skurken Ärrnäbb och få personliga fördelar... "Det skulle du aldrig tycka om," viskade han till ögonen han tyckt sig ha skymtat tidigare.

 Rösten som till hans stora förvåning svarade var svag och lät avlägsen, men så underbart lik. "Du inbillade dig alltid att du visste vad jag tänkte. Du skulle blivit förvånad om du visste hur ofta du hade fel."

 "Anja?"

 "Självfallet, dummer."

 Kobbe tyckte sig ana en rörelse längre ner i rummet, men han kunde inte känna någon närvaro. Huden knottrade sig under fjädrarna. "I ett år har du..."

 "Iakttagit Redet och ditt eget och min halvbrors förehavanden. Han är inte stark nog, Kobbe. Makten är i dina händer, så fort du får undan Knorre."

 "Anja? Är det verkligen du?" Han hade svårt att avgöra om han verkligen hörde hennes röst eller om det bara var inbillning. Hon talade som om hon visste djupet av hans själ.

 Det hördes den lättaste av suckar, och med den följde en doft som fick Kobbe att tänka på rosa moln. Han kände sig alldeles yr när hennes svaga och fjärran röst ögonblicket senare talade till honom igen. "Alla dina sinnen talar om för dig att det är jag, stämmer inte det?"

 "Inte synen," sade Kobbe. "Och inte smaken..." Men halvvägs genom den sista meningen upphörde den att stämma, för plötsligt fann sig hennes näbb vid hans, och de rosa molnen trasades sönder i en kaskad av guld. Han hade många gånger inbillat sig hur det skulle vara, hur det skulle smaka att kyssa Anja, och nu hände det för första gången på riktigt. Den enda som han någonsin verkligen älskat. Han darrade av lycka och njutning och i flera sekunder genomförde han tillsammans med den han alltid älskat den handling han tidigare bara inbillat sig. Han hade vid otaliga tillfällen rört vid henne, men aldrig i närheten av så mycket som han skulle vilja.

 Kyssen varade bara i några sekunder och lämnade Kobbe galen av längtan efter en till. Men när han sökte sin partner med näbben igen var hon borta. "Det sista sinnet måste vänta," sade hon, och rösten lät återigen svag och avlägsen.

 Hennes ord var som en kalldusch. Plötsligt kände han att någonting stod helt galet till. "Vad har hänt? Anja, vad är det som hänt? Är du ett spöke?"

 "Ett spöke är jag definitivt inte. Men det är här i mörkret vi får träffas och ingen annanstans. Jag bevakar dig dygnet om, men du får inte se mig. Jag lever och jag är här, det är allt du behöver veta."

 "Åh, jag älskar när du är så hemlighetsfull." Han insåg plötsligt hur lätt det var att säga just de orden, de orden som han tidigare bara tänkt men aldrig yttrat högt. "Jag älskar din röst och din doft. Jag älskar dig Anja, och det har jag alltid gjort. Jag älskar dig."

 En liten stund dröjde det innan orden ekat ut, och därpå följde en ungefär lika lång tystnad. "Jag vet," svarade Anja till slut. "Angående ditt bekymmer, min käre vän, så finns det ett fjärde alternativ."

 "Det finns det kanske..." sade Kobbe dröjande. "Hatar du honom fortfarande?"

 Tystnad och ensamhet var det enda han fick till svar. Tystnad och ensamhet var det enda som fanns i rummet, men i hans näsborrar dröjde sig minnet av hennes ljuvliga doft kvar, och minnet av hur kyssen smakat. "Anja, hatar du honom fortfarande? Vad ska jag göra?"

 Men plötsligt visste han det. Plötsligt visste han hur han skulle göra. Han somnade lycklig och sov som en stock resten av natten, och i drömmarna vandrade han på rosa moln, med en doft av rosor och en smak av... kärlek. Han behövde sin sömn, för morgondagen skulle bjuda på både överraskningar och otäckheter.

Sådär, nu tar jag semester! Det kommer innebära ett uppehåll i sagan på över en månad, eftersom jag inte kommer kunna vara hemma för att skriva densamma. Hoppas ni njutit, skriv gärna vad ni tycker så blir jag glad. Det är inte så fruktansvärt mycket kvar, men det är en del. Jag hoppas att ni har tålamod att vänta till avslutningen för den här säsongen. Sannolikheten är stor att det blir en till säsong senare.

Pyrenéerna och Barcelona väntar, och när jag kommer hem så ska jag jobba som ledare på ett läger. Den 20e juli kommer jag vara fri igen, ha det bra tills dess!

Puss puss (eller vad ni nu vill ha).