Trogen sin kallelse infann sig snart Njord Ärrnäbb i tronrummet. De båda ankorna som berättat om sina svårigheter för de tre tålmodigt lyssnande styrande, gjorde sig osynliga och drog sig mot dörren. Njord passerade dem som om de vore luft. Hans icke överlappade öga var fixerat endast på Knorre.

 "Timman är sen då Knorre Af Anka väljer att äntligen lyssna på vad jag har att säga. Jag har skickat iväg bud till Storkvacken att jag ger mig frivilligt, jag värderar mitt liv högre än någonting annat. När jag dör så dör allt jag värdesätter med mig. Jag har inga egna avkommor" (jag kan förstå det, tänkte Knorre) "Och mina släktingar är antingen döda eller illvilligt inställda till mig." (Jag kan förstå det också).

 "Så vad kommer att hända, Njord? Din armé på trehundra ankor är på väg hit, i full färd med att bygga belägringsmaskiner och annat otäckt. De verkar inte komma i fredligt syfte."

 "Precis i enlighet med dina planer, om jag inte missförstått dig helt. Var det inte från början din vilja att skapa en belägring och en fiende som kunde ena dina ankor här i slottet. Är det inte därför jag är här till att börja med?"

 "Må så vara. Men jag hade inte från början planerat att det skulle gå just så när. Nu måste jag ju oroa mig även för din egen säkerhet. Du är en trängd man nu, Njord, och trängda män är farliga. Vad tänker du göra med din armé när de kommer?"

 "Precis som vi planerat. Hjorvalt har givit dem exakta instruktioner. De kommer inte lyfta ett finger mot invånarna i Redet, men de kommer vara hotfulla så det förslår. Utöver det hoppas jag på din heder, att du håller mig fri och vid liv eftersom jag hjäler dig med dina fredliga planer att ena Redet. Ett smalt hopp, jag vet, men dock."

 "Hur hade du tänkt dig att jag skulle kunna skydda dig? Dina brott mot Nori VI var grova, och hans efterträdare kommer vilja utkräva rättvisa. Han har rentav efterlyst det. Genom att ta dig i försvar riskerar vi själva krig mot Norikland."

 "Hjälp mig besegra dem då, så får ni en formidabel allierad på tronen i Storkvacken."

 Knorre började gapskratta. De båda kvinnorna följde omgående hans exempel. Njord mottog skrattsalvan med isig kyla och snart klingade munterheten av. "Du är både fräck, farlig och trängd," sade Knorre allvarligt. "Men vi kan inte hjälpa dig ens om vi skulle vilja. Vi har några tusen stadsvakter här i staden, men på en månads varsel kan vi nog skrapa ihop det tiodubbla. Vi vill dock ha fred me Norikland snarare än krig, och den rättmätige kungen sitter redan på dess tron. Njord Ärrnäbb, varför överlåter jag dig inte bara åt Nori VIIs kliande fingrar?"

 "Det finns flera olika anledningar, men jag kan nämna några för dig om du har svårt att samla tankarna. Ett: Du har heder och vill inte döda någon som hjälpt dig, hur hemsk den personen än är. Två: Du är medveten om att du själv försatt dig i den här soppan. Återigen sätter din heder käppar i hjulet för dig. Tänk så mycket skönare livet är när man slipper bekymra sig över sådant och bara kan göra det som gynnar en själv mest, vad det än vara månde. Tre: Du är rädd för mig. Du vill undvika krig till varje pris, för du är både feg och listig utöver dina andra, somliga av dem redan nämnda, attribut. Mina tre hundra saltade, erfarna krigare skulle kunna halvera invånarantalet i den här staden innan siste man blev nergjord. Du vill inte ta den risken, eller hur? Dessutom består min armé inte bara av ankor, vilket dina spioner borde kunnat upplysa dig om vid det här laget."

 "Du har rätt. Jag har heder och jag vill inte riskera oskyldiga ankors liv eller hälsa. Det är därför jag kallat hit dig. För att förhandla om ditt liv, för långsiktig fred."

 Njord försökte genomborra Knorre med blicken, men den fysiskt mycket svagare ankan stirrade stint tillbaka. Njord tappade fort tålamodet, slog ner blicken och sade surt: "Nämn dina villkor då. Jag lyssnar. Kom bara ihåg att jag är den enda som kan styra undan belägringen."

 "Börja med att svara mig ärligt," sade Angelica. Alla tre hade i förväg kommit överens om vad de skulle säga och att Angelica skulle börja. Njord isiga gråblå öga vändes mot henne. "Varför skickade du iväg Henning, Ulf och Barista? Blev ni verkligen rånade?"

 "Jag trodde att du listat ut det vid det här laget. Två och en Halv mans grotta finns, och den är full av otäcka, stridslystna varelser. De stal aldrig vår skatt, de vågar sig inte så långt söder ut som till vår huvudstad. Om inte Henning är försiktig så är han troligtvis död vid det här laget. Jag beklagar."

 Angelica reste sig upp, darrande av vrede. "Om du har fått Henning dödad ska jag se till att du istället för benådning utsätts för den värsta tortyr Redet har att erbjuda, innan vi hänger dig! Jag ska personligen rycka ut varenda fjäder ur kroppen på dig ifall..."

 "Det här var inte bara min idé. Knorre gick med på den och tyckte att den lät lovande."

 Angelicas rasande ansikte vändes mot den omtalade. "DU!?! Har DU skickat iväg MIN Henning till den farligaste platsen i hela Ankrike?"

 "Det sa jag inte att han hade. Men han hade en stor del i beslutet. Ni får inte glömma bort att det enbart är på grund av Knorre jag är här."

 "Haha, du får det att låta som om du inte hade någon egen vilja. Jag räddade faktiskt Hennings liv genom att skicka iväg honom, för annars hade han ju redan varit mördad. Eller hur Njord? Uppäten."

 "Du har inga bevis," muttrade Njord. Knorre skrattade igen.

 "Vi känner alla till ditt konspirerande med Dolores Svartvinge," sade Rut som fram tills dess suttit osedvanligt tyst. "Dina synder är många, Knorres är få och endast för den goda sakens skull. Vi behöver inte bevis för att spärra in dig, alla vet hur det ligger till."

 "Åh, men nu ljuger du dig själv upp över öronen. Vi vet båda två, och även Knorre att..."

 "Du är en hemsk bedragare och mördare, ja. Här följer våra villkor..."

 "Varför?" Utbrast Njord nästan triumferande. "Varför ljuger ni och undanhåller information för stackars Angelica. Hon kan ju börja tro att jag är skyldig till allt och att ni själva är oskyldiga som lamm. Vill du inte höra sanningen, Angelica?"

 "Sanning? Från dig? Använd inte ord som du inte förstår."

 "Det är Knorre som inte förstår att man borde dela med sig av sin vetskap, eller hur Knorre. Du hemlighåller alltid allting för folk och drar i både vänners och fienders trådar som en dockskådis. Varför litar du aldrig på en enda anka? Angelica, han har väl ljugit för dig och hållit dig utanför sina planer mest hela tiden, är det inte så? Jag såg hur han spelade ut dig för att uppnå sina syften."

 "Det var skådespel och inget annat," sade Knorre lugnt. "Bara för att jag inte litar på dig Njord betyder inte det att jag inte litar på någon annan. Du kommer inte kunna vinna någon av oss till din sida. Ge upp, och lyssna på vad vi har att säga."

 "Jag är idel öra."

 "Du blir fri att följa med dina mannar så fort du avstyrt belägringen. Därefter blir ni förklarade laglösa, du och alla dina tre hundra ankor, inklusive alla andra i armén. Om du kröker en enda fjäder på någon av Ankrikes invånare så ska jag rida ut och hämta hem dig till andra sidan Ankmor, om du låter våra undersåtar vara ska jag inte lyfta ett finger mot dig. Om du inte flyr långt härifrån, förslagsvis öster eller norr ut, så kommer den bestraffande hären från Norikland att visa vilken nådig anka jag är i jämförelse. Du kommer jagas i resten av dina dagar, så spring lång och spring fort. Förhoppningsvis har Hjorvalt redan berättat för dina mannar att de inte ska lyfta sina vapen mot oss, men man kan aldrig vara nog försiktig. Du stannar i fängelse tills dess att det är dags för din lilla uppvisning. Sedan får du fly för ditt liv, om du nu värderar det så högt. Utgå."

 Njord bockade och backade ut ur rummet och togs om hand av de sex vakter som stod utanför. Fyra samfälliga suckar hördes.

 "Vad tror ni om det?" Knorre ställde frågan rakt ut, ifall någon av dem hade lust att svara.

 "Jag tror han tog det," sade Kobbe som gömt sig uppe i gången i taket. "Det är inte helt fel att ha ett så hedervärt rykte som du. Men jag ska hålla mig i närheten av honom hela tiden ändå. Han är inte den mest pålitliga och hedervärda av ankor, den där Njord Ärrnäbb."

Senare samma dag, när solen stod brandgul och stor över skogen där Henning flytt till när han blivit blåst på tronen av Rågbald Snuskfot, kom budet via en andfådd anka att fiendens trupp på uppskattningsvis fyrahundra individer var inom synhåll från Redet. Angelica var i det läget redan uppe hos de tillfångatagna adelsankorna och på väg att ge dem tillbaka sin frihet. Den redan utmattade kuriren blev vänligt ombedd att springa upp till det översta tornet i slottet med samma bud han just lämnat till Knorre och Rut. Plikttrogen, duktig och rädd som han var gjorde springpojken som han blev ombedd. När hon fick budet spred Angelica det högt till alla som bodde i vindsrummet. "De är på väg."

Tja alla pussgurkor, hångeltomater, krambananer och mjölkkossor! På senaste tiden fick jag inmatat i mig melodin till Studentsången, men jag tröttnade snabbt på texten, som för övrigt jag är den enda som kan i 20% av fallen. Hur som helst, jag gjorde en version som mer passar till 'dagens ungdom', och jag vill ha hjälp att sprida den så att den inom några år blir till den inoficiella sången som studenterna har i sina hjärtan när varje gång de hör den gamla melodin.

Klunka Studentens lyckliga tår

Låt spriten rinna i struparna neder

Öppna din flaska tand mot kapsyl

Tolfte tåren idag rinner ner

Inga nyktra här

På våran lyckodag

Levern den går varm

Och blåsan töms i ett När vi klunka vårt vin från La France

Där de härliga druvorna gro

Där de härliga druvorna gro

Hurra!

  (Alternativt SKÅL! eller annat valfritt, glatt utrop)

Hoppas alla kan melodin och hjälper till att sprida texten, så ska vi se till att det nästa år trallas en del på min lilla version. Var bara noga med att det är JAG som har skrivit texten ;) Jag vill ha all credit jag kan få xD

Resten av den kvällen gick alldeles för fort. Knorre och Angelica spenerade över en timme åt att försona sig med hjälp av ord och handlingar, medan övriga invånare i borgen och staden förberedde sig för invasion ifrån söder. Efter att Angelica gått somnade Knorre igen, för det han genomlidit de senaste dagarna gjorde honom oändligt trött när han väl vaknade.

 Rut och Angelica skötte upprustningen av Redet från tronrummet. Ankorna som bodde utanför stadens murar skulle dras tillbaka innanför murarna, tillsammans med all proviant som kunde hittas. Att inkvartera alla 'lantisar' i staden var ingen lätt uppgift, men att locka dit dem var destu lättare. Det var en resande cirkus i staden, och alla ankor älskar cirkus. Det var inte Ankmossens Cirkusteam som skulle uppträda, men cirkus är alltid cirkus. Hela dagen hade förflutit utan varesig regn eller solsken, de gråa molnen hängde bara högt över deras huvuden som irriterande, urvattnade trasor.

 Vakterna som Knorre och Hjorvalt stuvat undan i fängelsehålorna hade genast släppts ut efter att mästerhjärnan blivit knivhuggen. Nu förberedde sig alla för krig utifrån vad de styrande valt att berätta. Vilket inte innefattade att trupperna som var på väg mycket väl bara kunde tänkas lägga ner sina vapen och lägga sig på rygg såsom hade varit Knorres plan. Försoningsprocessen mellan de sex adelshusen var i full gång, och det enda hus som fortfarande var motsträvigt var familjen Svartvinge. Så länge Dolores satt i fängelse med oviss framtid var hennes avkommor och andra släktingar på det humöret att de stängde in sig i Svartvingarnas kvarter och inte släppte in någon som inte ville förhandla om Dolores framtid. De två nu styrande kvinnorna hade gått dit tillsammans en gång och genomlidit ett långt och tröttsamt samtal som inte genererat något som helst resultat. Efteråt hade de båda tyckt att det var fruktansvärt bortslösade två timmar och båda hade varit överens om att inte gå dit igen. Stämningen hade varit i det närmaste hatisk, speciellt när damerna sagt att Henning var en nådig kung och säkert skulle ge Dolores det straff hon förtjänade. Av någon anledning tyckte inte Svartvingarna det var någon bra idé att ge deras överhuvud ett straff som hon förtjänade. De hade blivit både arga och rädda vid omnämnandet. Speciellt arga hade de blivit när det framkommit att Herman och Adolf inte skulle ansluta sig till sina övriga släktingar och vänner. Angelica hade fast beslutat att det vore bäst att hålla dem under stenhård bevakning och i fortsatt fångenskap. Men för att hålla dem i fångenskap skulle det även bli nödvändigt att hålla alla de andra försvunna instängda. Efter att var och en fått tillstånd att övertyga sina släktingar om att lägga ner sina vapen mot varandra och istället lyfta dem mot den gemensamma fienden kröp de fångade adelsankorna tillbaka upp i tornet igen. Där hade de alla bekvämligheter man kunde önska sig som fånge, och de hade lugn och ro att planera inför vad som komma skulle.

 Lugn och ro hade dock inte Angelica och Rut, och inte blev det bättre av alla lantisar som plötsligt skulle inhysas i staden. Det var två utmattade damer som gick och lade sig den kvällen, med förmodat två dagar innan ankorna från Norikland skulle vara vid deras portar. För säkerhets skull hade Redets murar försetts med fler vakter än vanligt redan innan det förmodade ankomst-datumet, för man vet aldrig vad fienderna kunde tänkas ta sig för.

Om det kändes som att kvällen gick för fort så kom morgonen ännu fortare. Men ingen tid fanns att förlora, så Angelica stapplade upp ur sängen så fort hon vaknat, tvättade sig, klädde på sig anständig hovklädsel och gick ut ur rummet. Två par rödsprängda ögon såg förvånat på henne och deras ägare gjorde trött honnör när Fru Brandnäbb gick ut ur sin sängkammare. Hon nickade en gång mot dem. Om de hade sovit på sin post hade det inneburit en månads tid av tjänarsysslor för de bägge. Förutsett att hon inte dött under deras pass. Då skulle de stryka med själva också, på ett högst obehagligt vis. Vakter som somnat på sin post och överlevt medan ankan de vaktat dött dömdes till hängning. Ett fruktansvärt grymt öde för en anka. Ankor har ju vingar som de kan flyga med, men de kan inte flyga i alla evighet. Bödeln ställde sig alltid ovanpå den ställning från vilken den dömde ankan blev hängd, så att den inte flög och satte sig att vila på ställningen. Det hela brukade så att hur tappert ankan än flaxade för att hålla sig vid liv och hur länge det än dröjde, det slutade ändå alltid med att ankan till slut inte orkade lyfta vingarna och flaxa längre utan ströps långsamt till döds. Det hela kunde pågå i flera dagar om den som skulle straffas var tillräckligt uthållig. För att göra det hela ännu grymmare så utläts benådning ifall ankan klarade sig i sju dagar och sju nätter, något som fick de dömda att bokstavligt talat kämpa för sina liv. Ingen hade hittills lyckats hålla ut i en vecka så vitt Angelica visste.

 Det var väldigt tidigt på morgonen, så Angelica unnade sig en promenad utanför slottets väggar. Morgondimman låg lagom tung i staden och dämpade både ljud och lukter från kvarteren. Gatstenarna var våta av den fuktiga dimman och husen såg spökligt öde ut där de tornade upp sig mörka mot dimmans vita och himlens ljusnande grå. Staden hade inte vaknat ännu, och vissa av de ankor som låg och sov i rännstenarna såg inte ut att vilja vakna på många timmar än heller. Angelica huttrade där hon gick och drog sin hovmantel tätt omkring sig. Den kallaste tiden på dygnet är alltid den när solen precis är på väg upp. Ensam vaken i hela staden strosade hon omkring i de finare kvarteren där de relativt högavlönade bodde. Tankarna gick i riktningar som att om drygt 24 timmar skulle en främmande armé vara utanför murarna och vilja komma in i staden. Bland alla dessa vackra, ståtliga byggnader. Den anfallande styrkan hade uppskattats av olika spioner, men det vanligast förekommande budet var att de femtio som Njord hävdat att han givit sig av hemifrån med var åtminstone sex gånger så många som när de började. Enstaka stadsvakter som dragit nitlott om vaktpass var de enda ankor som förutom hon var vakna, och vakterna såg inte särskilt vakna ut heller. Huttrande, frysande och med tankarna nu samlade i en stor klump i halsen hastade Angelica tilbaka till tronrummet.

 Rut var på plats när hon passerade de fyra vakterna och drog upp dörren. Den andra kvinnans fråga om Angelica sömnvanor var bara till hälften yttrad när hon såg var hon varit. Istället förbyttes den vassa frågan i ett 'Godmorgon' och en uppfriskad Angelica gick för att tackla den andra kvinnan och den gigantiska hög med problem som dagen skulle kräva en lösning på. Med en gemensam suck satte de två kvinnorna igång för dagen.

 Vid middagstid fick de hjälp av Knorre Af Anka som släpat sig upp ur sin sjuksäng och ansåg att han inte hade tid att vila längre. Timman var nära då hans planer skulle avgöras, och han ville inte missa slutskedet. Dessutom ville han kontrollera att allt gick som planerat. Efter en stunds uppdaterande av läget bestämde sig Knorre för att han var nöjd. Han ropade in en tjänare.

 "Ja?" undrade ankan som kom in.

 "Hämta hit Njord Ärrnäbb."

Budet om Knorres uppvaknande nådde Angelica tidigt på kvällen när hon satt och pratade med den Rutiga Damen. De satt som bäst och pratade om den annalkande armén när en tjänare lämnade budet och hastade därifrån. De två kvinnorna satt inte kvar länge.

 När de tjugo minuter senare andfådda gjorde entré i sjuksalen möttes de av en svag men vaken Knorre som såg väldigt orolig ut. Han sken dock upp vid åsynen av de båda damerna. Angelica var steget före sin tjockare kamrat. "Jag trodde du lämnat oss fö gott där, dumgubbe."

 "Är det så man hälsar på en som just återvänt från de döda?"

 "Har du något annat förslag på hur jag borde hälsa på dig?"

 "Som man bäddar får man ligga," sade Rut. "Men den där sängen kan du inte ha bäddat själv, den är ju ordentlig."

 "Det är härligt att se och höra er båda igen, jag trodde nästan att jag inte skulle få nöjet." Han gjorde en svag ansats att sätta sig upp, men övergav snart försöket.

 Angelica kramade honom. "Jag kan inte säga att jag inte var orolig, för det skulleRut enkelt kunna dementera. Men jag visste innerst inne att det krävs mer än ett svärdshugg för att skicka dig till andra sidan."

 Knorre mötte Ruts ögon. De tittade bedjande på honom. Hon har alltså inte berättat. Givetvis... Kobbe. "Definitivt," mumlade Knorre. Han ville ha ett snack på tu man hand med dem båda, med början hos kusinen. Men först fanns viktigare saker att reda ut. "Vad har hänt? Hur länge har jag varit borta?"
 De två kvinnorna hade uppenbarligen försökt stålsätta sig för det här tidigare, men nu utväxlade de inbördes blickar, Angelica sittande på sängen med ena handen kramande Knorres och Rut stående bredvid densamma, för att avgöra vem som skulle berätta vad. Rut började, van som hon var att ta stor plats och stå i fokus.

 "Jaa, vad har inte hänt medan du var borta... Henning har inte återvänt, Njord har inte flytt fältet, Anja har fortfarande inte dykt upp och armén som är på väg hit har inte kommit hit. Än. Och förresten, jorden har inte gått under heller."

 "Tack, det var både upplysande och upplyftande. Vad är det som har hänt? Hur länge har jag varit borta?"

 "Du har varit borta i tre dagar," sade Angelica, mycket mjukare än Knorres kusin. "Din mördare har slängts i fängelse, den fruktansvärda Dolores Svartvinge. Det var Kobbe som hittade henne och sövde ner henne med en av sina pilar. Njord vet vad som är på gång och är satt under sträng bevakning. Gajolus Snuskfot vaknade igen för två dagar sedan arg som ett bi, men efter att Annihila pratat förstånd med honom håller han sig nu lugn. Om du inte visste det så kilade hans varg iväg samma kväll som... du försvann." Hon suckade. "De ankor som du tidigare slängde i fängelse befinner sig nu samtliga på samma ställe, i tornet där du först spärrade in Sture. Armén från Norikland är på väg hit, men om jag förstått det rätt så är det Njords rebelltrupp som närmar sig med stormsteg. De är nu endast två dagsmarscher från vår stad. De förflyttar sig långsamt, och våra spioner talar om för oss att de bygger belägringsmaskiner. Jag tycker inte alls om det här, Knorre."

 "Det är väl kanske inte helt enligt min ursprungliga plan, men det kunde definitivt varit värre..." sade Knorre frånvarande. Han hade just fått en hel del att tänka på. Jaså Kobbe Halvhals fångade in Dolores. Det var ju otippat. Han låg ju bakom alltihopa. Armén är på väg och bygger belägringsmaskiner. Det behöver inte vara negativt, men det kan mycket väl vara det. Det förutsätter att Hjorvalt gör som jag och Njord sade åt honom, vilket blir mindre och mindre troligt ju mer jag funderar över det. "Låt mig tala med min kusin, raring. Jag vill prata med dig senare."

 Ett moln drog hastigt över hans älskarinnas ansikte men var lika fort borta igen. Med en snabb puss på näbben avlägsnade sig Angelica med värdighet ur rummet. Kvar fanns endast Rut och ett par andra sjukgäster som hostade i sömnen.

 "Jag antar att du har mycket att berätta för mig, kusin."

 "Inte så mycket egentligen," sade Rut och knyckte med halsen. "Kobbe bytte till rätt sida i sista sekunden och räddade livet på dig genom att stoppa giftet du fått i dig och ge dig Faderns Livskraft. Han fångade även Dolores. Innan dess försökte han förhandla med Njord, och hade satt oss alla ännu djupare i skiten om inte jag kommit och avbrutit alltihop och vunnit tillbaka honom till rätt sida om lagen."

 "Du berättade inte för Angelica att han planerade att döda mig?"

 "Jag har inte berättat det för någon." Hennes röst tjocknade och den första tår Knorre någonsin sett lämna Ruts ögon gjorde det. "Han är min son för fan, min ende son! Han har kommit tillbaka till rätt sida, jag lovar. Förstör inte hans liv, snälla."

 Knorre blev rörd av Ruts plötsliga känsloyttring, men inte tillräckligt. "Han försökte döda mig, Rut. Flera gånger om. Han planerade att ta allting för egen räkning, han konspirerade för att utnyttja en utländsk kraft till egna syften."

 Rut stelnade till. "Det gjorde du också, allvarligt talat. Jag trodde jag kunde lita på dig kusin, men nu är jag besviken på dig." Hon vände sig om och började gå.

 "Nej vänta!"

 Rut stannade.

 "Du kan inte förvänta dig att jag ska förlåta Kobbe för att han försökte döda mig och sabba alla mina planer, inklusive förgöra Redet och hela Ankrike."

 Rut började gå igen.

 "Men Kobbe är inte mitt subjekt att döma. Jag går med på att hålla tyst om Kobbes dåd tills Kung Henning återvänder. När han så är tillbaka vill jag att Kobbe ska få en rättvis rättegång, och jag vet att Henning är en nådig konung. Om jag haft en son så skulle jag också gjort allt för att beskydda honom, och jag vill försöka hjälpa dig att göra detsamma. Men Rut... Om jag hade dött för Kobbes hand, vad hade du gjort då?"

 Efter viss tvekan och med bristande röst svarade Rut: "Tack, Knorre. Du är en god man. Jag ska skicka in Angelica åt dig."

Det var som i en dröm. Han var inte medveten om sig själv, annat än att han gick framåt. Med en dröms självklarhet visste han att han snart var framme och att ett ödesdigert val väntade honom.

 Knorre Af Anka vandrade på en grusväg. Med en falks skärpa såg han varenda sten och varenda gruskorn på vägen, ett streck av ljusbrunt grus som med svindlande precision försvann in i den vita omgivningen som en pil från en bågsträng. Han hade vandrat denna minutiöst raka väg länge, hela sitt liv visste han med drömmens säkerhet, men nu var han snart framme vid resans slut. Han kunde inte se det, men någonstans framöver väntade någonting avgörande.

 Grusvägen var det enda som syntes. Överallt omkring honom utom rakt fram på vägen var en ogenomtränglig, vit dimma. Om han stirrade för länge på det vita, ulliga som drev omkring så ogenomträngligt blev han illamående och rädd. Han visste att han måste hålla sig på vägen, det var livsviktigt. Samtidigt som han var rädd för dimman kände han också en stark dragningskraft dit ju längre han stirrade. Den lockade på honom med röster vackra som en änglakör alldeles i utkanten av hans förstånd. Han hörde inte rösterna, men han kunde känna dem. Han var helt övertygad om att ifall han lämnade grusvägen så skulle han aldrig hitta tillbaka, något som han tyckte vore alldeles lagom fruktansvärt. Att irra omkring i den vita dimman utan att se någonting i samma vita oändlighet gjorde den stortänkande mästerhjärnan Knorre alldeles snurrig. Han tyckte inte att en sådan tripp ut på ett evigt sidospår skulle gynna honom, därför var han noga med att gå mitt på vägen.

 När Knorre funderade över hur han hamnat här kom genast svaret att han alltid hade varit här. Pilen hade lämnat bågsträngen i samma ögonblick som han kläcktes, och nu var den på väg att träffa sitt mål.

 Det var varken varmt eller kallt när han gick, varken torrt eller fuktigt. Luften kändes bara som just luft. Han hade snabbt blivit uttråkad av det tomma landskapet, den ändlösa vägen och dimman vit som en dunig anka som lockade på honom. Han var inte trött och han var inte pigg. Han var ingenting, bara en tanke som seglade över en väg genom dimman. Han hade rört sig hela tiden, men för att få lite variation på det hela så stannade han plötsligt, för första gången i sitt liv. Han vände sig om.

 Synen som mötte honom fick honom att backa ett steg (framåt på vägen). Dimman som lurade på båda sidor om honom tryckte på bakifrån också, den var bara en halv anklängd ifrån honom. Genast översköljdes han av de blandade känslorna. Dels var änglasången på gränsen till hans förstånd så vacker att han fylldes av vemod, dels visste han att om han inte motstod det vackra, förföriska som strömmade ur dimman skulle han få ångra det i en evighet. Han vände på klacken igen och började springa.

 Knorre hade inget som helst begrepp om tid i det här skedet, men han sprang utan att stanna och utan att se sig om i tre dagar och tre nätter. Till slut var han så trött han trots allt stannade, trots att trötthet inte existerade där han befann sig. Han ställde sig och pustade med händerna mot knäna.

 "Du har sprungit ditt lopp och fullföljt," sade en röst som varken var manlig eller kvinnlig. "Du må nu välja vilken väg du ska fortsätta på."

 När Knorre tittade upp igen befann han sig vid ett vägskäl. Röstens ägare gick inte att lokalisera, allt var vitt utom de två vägarna. Grusvägen han stod på delade sig i två, den ena gick snett fram till vänster och den andra snett fram till höger. Han ställde en fråga.

 "Den högra för dig är den som är rätt, om du minns vad rätt borde vara, ljöd svaret."

 "Det var ju fruktansvärt hjälpsamt," muttrade Knorre.

 Han började följa händelseförloppet bakåt så långt han kunde, vilket inte var det lättaste. Efter den långa tid han spenderat på grusvägen med de dimmiga väggarna började livet smälta ihop. Han visste inte ens var han var eller hur han kommit hit. Han mindes sin barndom och sina föräldrar, han mindes sin nära vän Gastroknugum och tiden då de tillsammans styrt Ankrike som hjältar. Han kom ihåg mordet på sin vän, tillika kung, och tiden han bidade sin tid i väntan på att Henning skulle växa in i sin faders tunga mantel. Vilket, om han skulle vara ärlig, fortfarande inte riktigt inträffat, trots att han med ett och ett halvt år hade åldern till godo.

 Alla hans tankar och minnen snurrade runt Ankrike och Redet. Dimmigt mindes han även en cirkus för länge sedan, som de tagit sig an för att invadera nämnd borg. Han stod länge still och funderade, med en växande känsla av att vara iakttagen.

 Han mindes alla eftermiddag han spenderat med att brevväxla med Njord Ärrnäbb, alla planer de smitt och alla fyra-leds-konspirationer som flödat dem emellan. Han kunde än idag inte avgöra vem av dem som vann, om någon av dem gått segrande ur striden överhuvudtaget. Kobbes flin uppenbarade sig för hans inre blick och fyllde honom med hat. Den halvstora ankan med den lilla halsen och det stora flinet, mannen som grusade Knorres maskineri. Bilder kom tillbaka om den fruktansvärda kvällen då han blev anklagad för mord och han tillsammans med vakterna Tor och Elsander gått till toaletten där mordet ägt rum. Blodet, kropparna, stanken, det slog emot honom som lukterna från en nyöppnad grav. Dolores Svartvinge, som aldrig varit så vacker som när hon var död. Njords förgiftade klinga i sidan. "Jag borde vara död," mumlade han.

 Plötsligt förstod han gåtan. Han mindes vad som hade hänt, och då var det den högra vägen som var rätt för honom. Den som skulle ta honom till andra sidan av det här livet. "Ankmor," mumlade han medan han tog ett steg mot den högra av de två vägarna. Allting kändes lite ljusare åt det här hållet och änglakören gick nu att uppfatta.

 Knappt hade han slagit in på den nya vägen förrän någon trängde sig förbi och knuffade bak honom. En annan anka med arg uppsyn och brutna vingar blängde på honom. "Det är inte din tur än, gubbstrutt! Jag går först."

 "Vem är du?" frågade Knorre instinktivt och backade tillbaka ut på vägskälet."

 "Alexander, och Ankmor vill ha MIG! Sayonara, gubbjävel!"

 Därpå gick Alexander med de brutna vingarna iväg på den högra vägen, och Knorre kände sig inte längre särskilt villig att följa efter. Han hade mer att utföra i livet. Vem skulle rädda Redet om inte han, han som hade planerat alltihop så att det nu nästan gått åt helvete. Den som kokar en soppa åt andra får bannemig ta och äta upp sina misstag. Han hade bestämt sig. Hans fötter styrde honom mot den vänstra vägen, och änglakören tystnade. Det enda han hörde var avlägsna viskningar, och sedan röster.

Henning var den förste som stapplade ut ur vagnen efter en hel dag i sittande ställning på ett trångt utrymme. Hans ben lydde honom under högljudd klagan och när duken gav med sig öppnades den stora grottan för honom. Hundratals ögonpar bevittnade hans vinglande promenad ut på det tomma golvet omkring vagnen. Ett av dessa ögonpar tillhörde en nyligen bekant.
 "Tom!" utbrast han samtidigt som Ulf föll ut ur vagnen med ett stön. "Det var inte igår."
 "Kung Henning, på min ära. Har du gått och blivit pånyttfödd?" När ordet 'kung' nämndes igen skruvade grottans invånare på sig. Henning blev lite orolig, men han lugnade sig med att situationen löst sig på bästa sätt hittills. De hade ju dessutom både Mor och Far anka på sin sida, så det måste ju gå bra. Homeros trillade även han ut ur vagnen.
 "Mina bröder!" började Henning med så mycket kunglighet i rösten han kunde uppbåda. "Vi är alla avkommor av den stora Fadern och går och väntar på att vi ska dö och återfödas. Men den väntan kan göras så mycket roligare! Istället för att dyrka dagen då vi lämnar vår Moder och färdas in i den riktiga världen utanför, börj vi njuta av det liv vi har nu och lära oss så mycket som möjligt som vi kan ta med oss in i nästa liv. Vår egen Fader berättade alldeles nyss i egen hög person för oss vad vi borde göra. När dagen gryr börjar en ny epok för Hennes Sammansvurna."
 Det viskades och tisslades och tasslades i grottan när invånarna mottog och smälte hans ord. En röst som han fruktat tog till orda. "Jag känner dessa båda ankor! Det var de som var här igår kväll. De är inte Faderns barn, de är spioner och bedragare!"
 Den halvstore ankan Vimar var ett högst obehagligt inslag. Knappast någon överraskning, men obehaglig inte desto mindre. Henning suckade. "Vi är här av Ankfaders vilja. Det anstår inte sådana som oss att utföra de hedniska ritualer som ni använder som intagningsprov. Ni måste börja utvecklas och gå en ny väg nu, vår Fader och Moder vill det."

 "Vad vet ni om vår Moders vilja? Igår hade ni inte ens någon aning om vem Hon var!"

 "Vi satte dem som påstår sig tjäna Henne på prov. Och du Vimar ville inte berätta för blivande noviser vad de gav sig in på. Är det så här ni jobbat i alla år? Behandlat folk som vill lära sig er tro som om de vore smuts på era stövlar, och vägrat berätta sanningen om vad som väntade dem. Det är ett under att ni är så pass många här ändå, så grymt som ni missbrukat vår nådiga Moders ord och vilja. Eller avsaknad av det kanske. Är alla här tvångsrekryterade?"

 "Vi är här av fri vilja varenda en av oss," sade Vimar hotfullt. "Understå dig inte att predika Moderns vilja, din otrogne!"

 "Då är ni bara hopplöst vilseledda allihop. Jag ställer frågan till er allihop, med Ankfader och Ankmor i ryggen: Är ni beredda att lägga om ert sätt och fortsätta på den Nya Vägen?"

 "Vi är redo," sade Edellen med sin lövtunna röst innan Vimar hann säga någonting. Hon tittade däremot väldigt misstänksamt på de nykomlingarna, både ankor och lodjur. "Jag är inte dum, Kung Henning. Jag tackar er för er närvaro och för vad ni gjort för oss. Ni är alla fria att gå. Träd ut ur vår grotta med Moderns och Faderns välsignelse."
 Henning förstod nu verkligen ingenting. Plötsligt var de bara tillåtna att gå ut ur grottan som om ingenting hade hänt. Vad han än förväntat sig så hade inte denna den lösning eller sorti haft någon plats bland hans vildaste gissningar. Han såg tvivlande på sina färdkamrater som verkade lika förvirrade som han allihop. Församlingen delade på sig för att bana väg när han tog ett steg framåt.

 "Jag vill ha min vagn. Och mitt kaffe."

 "Det ska du få, Barista," lovade Edellen. "Kan några personer komma fram och hjälpa mig ner med Ankfaders huvud?"

 Några tog tvekande stegen mot Edellen. Kvinnan själv, fyra ankor och två grävlingar hjälptes åt att försiktigt sänka huvudet ner till marken så att det stod bredvid statyn av Ankmor. "Blir det bra så, Ankfader?"

 "Alla tiders," buktalade Homeros utan att vända sig om. Med Baristas vagn bakom sig gick de vidare mot grottans utgång utan vidare konversationer med Hennes Sammansvurna. Tom som stod nära utgången gick dem till mötes tillsammans med ett annat lodjur. En hona, mer information än så behövde inte Henning för att räkna ut ekvationen. Två lodjur eskorterade tre och en halv anka och en rullande kaffevagn ut ur grottan. Samtliga sex lämnade hålan för att aldrig mer återvända. Henning funderade över äventyret han varit med om som precis tog sitt slut. Han undrade och insåg att det gamla talesättet stämde: Det är inte målet som är det viktigaste, utan resan dit. Nu kvarstod bara resan hem. Utan att vid det tillfället veta om det så var nu spelplanen ändrat. Från och med att han trädde ut ur grottan skulle målet bli mycket viktigare än vägen hem.

 De hade vid det här laget insett på riktigt att Njord Ärrnäbb ljugit för dem, och de förstod att de hade bråttom hem. Det dröjde till vägskälet ner mot Skrägelul innan Henning sade något. "Vi måste genast skynda oss hem. Vi tar in en natt på den Runda Osten - vi ankor i alla fall - och ger oss av imorgon vid dagens första ljus. Vilken väg går snabbast, vägen över bergen eller vägen runt?"

 "Vägen runt om vi ska släpa med oss kaffevagnen," sade Tom. Annars går det nog på ett ut."

 "Du har skaffat dig sällskap sedan sist jag såg dig. Trevligt att råkas...?"

 "Det här är Elin," svarade Tom stolt. "Elin, det här är mina vänner Henning, Ulf och Barista. Men vem är den fjärde ankan?"

 "Ingen speciell. Kung Henning, jag antar att det är här våra vägar skiljs."

 "Fel, min gode trubadur. Du följer med oss och erbjuder dina tjänster för det kungliga hovet. Jag vill ha dig med mig, om du vill följa."
 "Min konung, ni hedrar mig. Jag följer gärna med till hovet."

 "Bra. Tom och Elin, det här är vår nye vän och sångare Homeros. Låt oss inte dröja här uppe, utan ta oss ner och övernatta en natt i gosiga sängar. Jag känner på mig att resan hem kommer bli tuff och slitsam."
 Tillsammans gick nu de sex färdkamraterna ner till Skrägelul för att låta ankorna ta in en sista natt på den Runda Osten. Efter en lång dag kändes det som var kvar av natten alldeles för kort, och dagens prövningar och dåd förföljde ankorna in i deras bekymrade slummer. Dagen därpå berättade de kort för värdshusvärden och borgmästaren hur det förhöll sig med Skrägeluls Håla, plockade på sig rikliga ransoner med färdkost och gav sig av hem mot Redet.

Bland alla blänkande gåvor som låg på vagnen och var avsedda att fjäska sig in i grottan med fanns Baristas allra största skatt. Hans mörkrostade kaffebönor i vackra knytpungar låg på hedersplatsen i det vänstra hörnet närmast föraren. Tio stora termosar gjorde bönorna sällskap, fyllda till bredden med varmt, färdigbryggt kaffe. Det blev Baristas uppgift att förse alla de församlade med sin favoritdryck, en uppgift som han tog på största och fullaste allvar. Inte bara var det så att allting hängde på att han drack gästerna under bordet, att servera kaffe var för Barista det heligaste en anka kan göra. Därför ringlade sig kön ända bort till porten när han väl kommit igång och serverat de mest hedersvärda invånarna. Det tog enormt lång tid och Baristas egna kaffekoppar räckte inte långt. När dessa var slut beordrade den lilla ankan att var och en tvangs ta med sig ett eget kärl som han kunde hälla upp kaffe i. Det bar honom emot att servera kaffe i någonting annat än en mugg eller kopp, men det här var ett nödläge och ett extremfall. Han hade ju fått göra på liknande sätt i Bennyro.

 När kaffet höll på att ta slut i sina termosar började Barista brygga nytt. Förväntansfulla och nyfikna varelser kom fram för att smaka på vad det var den lilla ankan hade att bjuda på. Till sin enorma belåtenhet och lycka kunde Barista se hur det lyste i ansiktet på många av de som drack hans finaste kaffe. Kvällen fortskred och Hennes Sammansvurna berömde honom för allt och lite till. Edellen kom personligen fram efter sin fjärde kaffekopp och bedyrade högt nog för alla inom tio stegs avstånd att Barista var den bäste anka hon någonsin mött. Ett jubel steg och det skålades i Baristas namn.

 Men alltmedan kvällen fortskred började Henning tvivla. Skriken och ropen utanför blev bara högre. Aktiviteterna utanför tilltog istället för att avta, och allt detta springande till kaffevagnen gjorde honom nervös. Lite för mycket vinddrag vid något tillfälle eller någon som trasslade in sig i duken skulle avslöja hela operationen och stämningen skulle plötsligt genomgå en totalförvandling. En förvandling som Henning hoppades undvika. Aldrig så tyst viskade han till sina kamrater, vars pannor även de låg i djupa veck: "Vad händer om vi blir upptäckta?"

 Ulf såg allvarligt på honom, som om han just börjat förstå att deras plan var långt ifrån vattentät. Hans enda svar var ett finger som långsamt drog längs strupen.

 "Det här kommer inte att gå," sjöng Homeros tyst. Han hade slutligen lättat på trycket och fuktat sin blöja, men han hade motstått impulserna längre än Henning trott var möjligt. Nu tyckte han mest synd om trubaduren.

 "Vi har redan lyckats. Det finns ingen skatt här, Barista berättade ju det. Vi behöver bara ta oss ut obemärkta, smyga iväg hem och berätta sanningsenligt att det inte finns någon skatt och att Njord ljög... hoppsan."

 Ulf Aflin nickade sammanbitet. Han hade misstänkt det länge nu.

 Henning nästan flög upp. Eller hade gjort det om inte situationen redan varit så allvarlig. "Njord ljög! Redet är i fara, vi måste..."

 "SCH! Vi kan inte göra någonting nu. Vi måste bara ta oss härifrån och sedan skynda oss hem. Försiktigt och tyst, vi får vänta tills de somnar och Barista ger klartecken."

 "De kommer inte somna," viskade Homeros nästan skadeglatt. "Grekerna söp Trojanerna fulla med vin. Vin gör folk trötta. Ni försöker dricka dem till sömns med kaffe, era hjärnlösa dårar! Kaffe gör folk piggare, inte tröttare." Homeros hickade och frustade tyst i ett försök att hålla tillbaka en våg av skratt. Henning och Ulf kände det som om de just hoppat in i en kall dusch.

 "Kaffe gör folk piggare, inte tröttare!" flämtade Henning. "De kommer ju aldrig att somna om vi fortsätter så här!"

 "Jisses pojk, kom du redan på det?" Homeros flinade så stort och skadeglatt att Henning funderade på att sätta tillbaka nappen på dess rätta plats. "Det här blir någonting att sjunga om. De modiga ankorna från Redet försökte supa Hennes Sammansvurna under bordet med hjälp av kaffe."

"Du gör bäst i att sjunga om rätt saker," hotade Ulf. Homeros tystnade.

 Utanför vagnen hade Barista just hunnit inse ungefär samma sak som de där inne. Han hade stora lager kaffebönor kvar, men effekten av drycken hade just träffat honom som en blixt i huvudet. Han förstod att så länge kaffet flödade i struparna skulle ingen somna. För första gången i hela sitt liv önskade han att han bjudit på öl istället. Han utropade högt och tydligt att kaffet snart var på väg att ta slut, trots att han hade flera påsar bönor kvar, gömda under allt skräp de kallat för gåvor. Huvudstatyn föreställande Ankfader tittade vänligt och förstående ner på honom. Han hämtade styrka ur det.

 Han lutade sig över vagnen för att ta upp en nypa bönor och viskade så tyst han kunde: "Ni måste tänka ut någonting nytt så fort som möjligt. Kaffet gör dem piggare istället för tröttare."

 Även den sista omgången kaffe gick åt fort, och när de allra sista dropparna hällts över på kopp var det många ledsna ansikten som tittade upp på honom med saknad och längtan i blicken. Barista var tvungen att stålsätta sig för att inte ge efter för impulsen att brygga en ny omgång. Han förkunnade tydligt att det här var allt och att de Sammansvurna nu fick festa på vad sätt de ville.

 Plötsligt kom han på en sak som han glömt fråga. Efter att ha försäkrat sig om att kaffevagnen stod ensam gick han bort till Edellen, som välkomnade honom med ett leende. "Den där flygande, pipande och skrikande besten som flyger om natten, vill inte den ha något kaffe?"

 Edellen såg forskande på honom. "Vaddå för best? Jag vet ingenting om någon skriande fasa."

 "Men..." Barista var förvirrad. "Den som ni släpper ut nästan varje natt, som skriker och står i så där. Varelsen som skrämmer upp de stackars byborna om natten."

 Edellen skrattade mjukt. "Det är inget otäckt odjur som de dumma invånarna vill tro. Titta upp i taket."

 Barista gjorde som han blev ombedd. Han hade tidigare tyckt att det rörde sig uppe i taket, men avfärdat det som inbillning. Nu, med ett flertal koppar kaffe i kroppen och med den klarare syn som det innebar, såg han att han inte alls inbillat sig. Taket rörde sig. "Oh heliga ankmoder," viskade han. "Vad är det där?"

 "Det är det skrikande odjuret," svarade Edellen lugnt. "Eller odjuren. Där uppe i taket min vän väntar fladdermössen på att vi ska öppna portarna. De är den skrikande besten som byfånarna är så rädda för."

 Barista stod förstummad. Var det verkligen så simpelt? "Så... varför inhyser ni en massa fladdermöss?" Nu när han visste att de var där kunde han inte slita blicken från taket.

 "De bor här. Du vet ingenting Barista Kurtsson. Vi kan väl knappast be dem att flytta? Troligtvis har de bott här längre än vi. Jag har ingen aning. Men det har varit praktiskt för att hålla byborna i schack."

 "Och när... släpper ni ut dem?"

 "Snart. Portarna öppnas vid midnatt, och vi är inte där än."

 Plötsligt hördes skrik bortifrån de stora portarna. En smal strimma av stjärnhimmel syntes genom springan. Porten hade öppnats inåt några decimeter. Förskräckta rop och skrik nådde genom larmet av festande varelser. En röst röt över alla de andra. "Jag söker kungen! Var är han? Var är Kungen?"

 Barista kände igen rösten. Han flaxade upp i luften för att bekräfta sina misstankar. Det var lodjuret Tom. Kaffeankan ropade för att påkalla kattens uppmärksamhet, men hans rop dränktes av ett genomträngande skri. På bara en sekund förvandlades taket till ett stormande hav av svarta vingar och hela grottan försvann i ett moln av fladdermuskroppar. Skrikande, skränande, pipande och flaxande for de svarta varelserna kors och tvärs i rummet och sökte utgången. De hade fått vittring på den friska nattluften och ville ut och jaga.

 Barista kastade sig till beskydd bakom vagnen. Han såg inte till Edellen, så han skrek för att göra sig hörd över oljudet till vännerna i vagnen: "Den flygande besten var i själva verket tusentals fladdermöss, och nu är de lösa i grottan. Tom har kommit för att hjälpa oss, lodjuret Tom!"

 Fortfarande i betäckning bakom vagnen väntade kaffeankan ut stormen av svarta vingar. Fladdermössen var bara hälften så stora som honom, men de var ändå skräckinjagande. Efter en bra stund insåg han att fladdermössens skrik hade tystnat och att de skrik som fortfarande hördes i grottan var de från Hennes Sammansvurna. Plågade skrik och larm av strid.

 "Avbryt dessa galenskaper nu!" pep han. Ingen verkade höra. Han störtade fram från vagnens skydd och överblickade situationen. Långt bort i andra änden av grottan var det full rörelse och tuffa tag. Han kunde inte se de stridande, men att slagsmål pågick var uppenbart. Han vände sig till Ankfaders ansikte. "Snälla Ankfar, säg åt dem att sluta slåss."

 Hans böner blev besvarade. Ankfars röst dånade ut i grottan och stillade alla de bråkande. "Lodjuret Tom!" sade den. "De ankor du söker finns i detta rum, och de är oskadda. Ingen behöver lida mer, du har hittat rätt. Sluta slåss allihopa, ingen mer får skickas för tidigt ut ur Moderns beskyddande mage. Tom, de ankor du söker skola träda ut ur Fadern i vilket ögonblick som helst. Moderns Sammansvurna, trogna tjänare, Jag sänder er mina egna barn för att lösa den konflikt som nu uppstått. Barista, säg de magiska orden!"

 Barista flaxade upp halvvägs till grottans tak för att få en överblick över situationen. Allas ögon riktades mot honom, inklusive två par lodjursögon. Tom fick med sig sin partner alltså. Barista log inombords när han högt och tydligt förkunnade sin favoritfras: "Kaffe löser alla problem."

Ulf Aflin vek upp en flik av duken och kikade ut. Han såg Barista försvinna in i en gång tillsammans med den märkliga damen. De var ensamma nu, vilket han signalerade till sina vänner i kärran.

 "En sjuhelvetes imponerande uppvisning, Homeros!" utbrast Henning viskande. "Var lärde du dig allt det där?"

 Homeros, som tagit av sig munkavlen och nappen tidigare, gjorde en ansats att buga sig sittande. "Rösten är mitt främsta vapen, och jag har skolat den och tränat den i hela mitt liv. Imitationsteknik och buktaleri lärde jag mig när jag fortfarande var lika dunig som Barista."

 "Barista är inte dunig," sade Ulf skyddande.

 "Det är i alla fall imponerande," sade Henning. "Nu har vi makten över både Mor och Far. Vilken tur att du följde med oss Mero!"

 Ulf fnös. "Men vad ska vi göra nu då? Det visade sig tydligen att de här Sammansvurna inte var riktigt lika blodtörstiga som vi befarat. Nu har vi dessutom ett oövervinneligt medel att styra dem dit vi vill att de ska gå. Jag får medge att det var inte dumt av dig att så fort greppa vem det var de dyrkade, Homeros. Men vart ska vi styra dem nu?"

 "Mot freden," svarade Henning direkt. "Vi har nu chansen att lära dem att göra gott för sig. Det är den vägen vi måste leda in dem på."

 "Har du några förslag på hur vi ska göra det?"

 "Du har redan lett in dem på rätt väg. Fortsätt på det hållet bara. Säg att de måste vara öppna med att de dyrkar Döden och Livet efter detta, och att de ska sprida sin tro till alla som vill lyssna. Säg åt dem att hjälpa ankor till andra sidan när dessa ankor känner sig redo, men att annars aldrig ta någon annans liv. Deras syfte måste bli att hjälpa gamla, sjuka och skadade ankor att klara sig om de vill leva, eller lugna dem om hoppet är ute. De får gärna fortsätta sprida sin tro om att vi alla fortfarande lever i Ankmors mage och att den riktiga världen väntar där ute. Låt dem sprida fred och hopp!"

 "Bra idé! Men vi då? Vad ska vi göra? Vi kan väl inte bara hoppa fram och säga hej helt plötsligt? Hur ska vi ta oss här ifrån?"

 "Ulf, min vän. Vilken tur att du påpekade detta. Vad sägs om att tala om för de Sammansvurna vad de ska göra, säga att när morgonen gryr så kommer varken mor eller far att säga ett ord igen ifall de Sammansvurna gör rätt. Vi ger dem deras uppgift och tydliga instruktioner, sedan dricker vi alla till sömns."

 "Det finns fler hakar," fortsatte fäktningsläraren. "Anledningen till att vi kom hit till exempel. Skatten som dessa varelser stulit från Storkvacken. Och den mystiska, hemska varelsen som flyger ut om natten."
 "Det skulle ju Barista fråga om. Den där kvinnan skulle ju svara på allt han ville veta, om du minns. Det måste bli senare frågor att lösa."

 Henning försökte komma på någonting att prata om, men han lyckades aldrig. Planen var glasklar. När Barista återvände så skulle de ta reda på vad han fått veta, de skulle ge Hennes Sammansvurna ett nytt ändamål, de skulle fila på de sista planerna när de visste mer och de skulle slutligen dricka de Sammansvurna till sömns och smita ut i nattens mörker för att aldrig mer återvända. Förhoppningsvis med Storkvackens skatter i bagaget. Sedan var det bara att ta sig hemåt.

 Det hela verkade nu så enkelt i Hennings värld att det kändes konstigt att vara på ett så här lätt äventyr. Deras förmodade fiender blev grundlurade och stod nu till äventyrarnas förfogande. Han började inse att det inte var själva äventyret som var det saftigaste, utan vägen dit. Han hade lärt sig så mycket på vägen, mognat och vuxit som person. Hans pappa skulle ha varit stolt över honom. Gastroknugum, en mäktig och stark man som styrt Ankrike med fast men vänlig hand. Och blivit giftmördad genom en konspiration mellan den dåvarande drottningen Anna Af Anka och den fruktansvärde stinkbomben Rågbald Snuskfot. Annas utomäktenskapliga son. Bara tanken gjorde Henning illamående. Han skulle bli en bra kung, och sköta ordentligt de uppgifter som han under det gångna året mer eller mindre försummat.

 De väntade på att Barista skulle komma tillbaka. Han dröjde. De väntade en bra stund. Under en tystnad som började bli alltmer irriterande. "Vad tror du han håller på med?" undrade Homeros efter ett tag. "Tror ni att han... tar sig friheter med Henne?"

 Ulf drämde till honom på näbben och väste. "Det skulle han aldrig göra! Barista är den raraste och gulligaste anka som finns, han skulle aldrig våldföra sig på någon."

 "Det kanske är tvärtom då," mumlade Homeros surt. Han hade hoppats att ingen av de andra skulle höra, men det gjorde de båda två.

 "Säg inte så!" Ulf ansikte var otydligt i det dåliga ljuset, men Henning kunde ändå avgöra att Homeros just gjort en tavla.

 "Du skulle inte ha sagt det där," viskade Henning i ett försök att släta över det hela. Ett fåfängt, hopplöst försök.

 "Om någonting hänt med Barista så ska jag personligen göra den skyldige till en nåldyna med mina svärd. Om du så mycket som andas orden att någonting hänt med Barista en gång till, då tror jag att jag börjar med dig bara för att jag är orolig. Var därför vis och håll din mun, innan nappen åker dit igen."

 Henning andades ut. Ulf hade förstått stundens allvar och hållit sin röst på en viskande nivå. Om inte för den av fiender överfulla grottan hade säkert Ulf gormat och gjort mer än att bara hota. Barista hade blivit hans nya personliga skyddsling, precis som Henning en gång varit.

 "Jag tror jag hör dem," sade Henning samtidigt som Homeros såg ut att vara på väg att ta upp den lönlösa kampen. Och mycket riktigt, ljudet av tvåpar fotsteg genom den trånga gången kom närmare. Han hyschade sina kompanjoner och lyfte upp dukfliken ytterst lite. Han såg de båda komma gående i samspråk med varandra och släppte snabbt ner fliken igen. "Det är de," mimade han. De andra nickade.

 "Så mannen ljög alltså?" frågade Barista högt och tydligt. "Ni har inte stulit några skatter från Storkvacken."

 "För andra gången idag, nej! Vi stjäl inte från någon."

 Henning, Ulf och Homeros tittade på varandra. Eller rättare sagt: Ulf och Henning utväxlade förfärade blickar och Homeros försökte desperat få ögonkontakt med de andra utan framgång.

 "Ankmor, har ni kommit fram till något?"

 Homeros satte sig i rätt ställning och fuktade strupen. Sedan steg den godhjärtade kvinnorösten ur hans mun men hamnade några meter ifrån dem, alldeles där Ankmoders staty stod. "Min make och jag har kommit fram till att det är dags för oss att avslöja vad våra Sammansvurnas uppgift egentligen går ut på. Samla alla dina undersåtar, det är dags för er att slå in på den väg som det från början var tanken att ni skulle gå."

 Kvinnans höga, tunna röst ekade ut i grottan när hon kallade alla sina anhängare till sig. Av ljuden att döma så var det detta alla de församlade hade väntat på i över en halvtimme.

 "Mina barn!" utbrast Homeros med Ankmoders röst när trampet av fötter avtagit. "I ert långa liv här i min mage har ni trott att ni utfört min vilja. Ni har gjort det med nit och aldrig sviktande tro, men sanningen är den att era handlingar bara förvärrat allting. Ni har dödat oskyldiga som inte varit redo för den riktiga världen. Mitt syfte och hopp var att ni skulle älska mig och dyrka mig, men ni har istället skickat mina barn till en för tidig död och vidare in i lidande. Jag kan inte klandra er, för jag var inte tillräckligt tydlig med vad jag ville.

 "Men nu tänker jag vara det! Det är min - och även min makes - uttryckliga vilja att ni lämnar den här grottan när dagen gryr, och ger er ut i världen och sprider min lära till alla som vill lyssna. Tvinga ingen att ansluta sig till er och döda aldrig någonsin någon som inte är redo. Hjälp istället dem vars ljus snart skall släckas att finna ljuset på andra sidan. Berätta sanningen för dem, att eftersom de nu är döende är det Ankmors vilja att de föds in i den riktiga världen. Där finns det paradis ni hela tiden beskrivit, men det är bara till för dem som får gå hädan utan er hjälp. Om ni själva dödar någon så kommer den ankan inte vara redo för det som väntar.

 "Så sprid ut er i världen, mina barn! Var öppna med att ni dyrkar mig och döden, och låt alla som vill ansluta sig till vår skara. Men tvinga ingen, och bruka aldrig våld! Kom ihåg att Religion är till för dem som vill tro på det, inte för dem som tvingas in i det. Paradisvärlden väntar på andra sidan, varesig man tror på den eller inte, men endast de godhjärtade och välvilliga ankorna hamnar där. De som brukar våld i ondsint syfte, för dem väntar ett hemskare öde.

 "I morgon dag slår ni in på er nya väg. Ni börjar med Skrägelul och visar er goda vilja och berättar om er tro. Därefter sprider ni er ut i världen och predikar för alla som vill höra att livet efter detta är ljuvare än någon kunnat hoppas på. Det vet jag, för det är jag som placerar er där. Ikväll, inatt, mina barn, ska vi dricka för er hälsa och er nya uppgift. Barista, son till Kurt; Servera mina trogna tjänare ditt allra godaste kaffe!"