Så var ännu en vecka till ända på Brunnsvik. 'Ännu en,' säger jag, trots att jag bara varit här i... tio dagar. Det känns som att man varit här i en månad. Tisdagens bravader på kullen och i sjön lämnade mig trött i tre dagar, men nu är fredagen här och så även mina krafter. Tisdagens 'bravader' bestod av att bestiga en kulle för att nå utkiksplatsen klockan tidigt på morgonen. Utsikten var bedårande och efter en kopp kaffe vid frukosten lite senare trodde jag att den tidiga utflykten skulle passera ostraffat. Men icke! Redan på eftermiddagen började tröttheten sippra tillbaka in i min person och jag spenderade mycket tid på mitt rum. När jag väl kämpade mig upp var det för att äta och när vi väl ätit... gick vi ner till stranden. Det ena ledde till det andra vilket slutade med att jag och Hanna simmade runt ön, en liten tur på 2-3 km ungefär. Därefter blev jag trött igen.

Onsdagen var helt fantastiskt underbar, trots att jag var en påsig köttmassa hela dagen. Vi fick var och en skriva om en färg, en text som vi skulle kunna utnyttja i våra projekt sedan. Det var jätteroligt att komma igång och skriva om den gamla häxan Klodiwinda, trots att det inte blev någon jättetext. Ännu roligare var det att läsa upp texterna vi hade gjort inför klassen. Samtliga kurskamrater som läste upp sina verk framförde dessa väldigt gripande, och man fick en känsla för vilka talanger som finns i vår grupp.

Torsdagen dedikerades helt och hållet åt det egna projektet. Jag kom inte igång med skrivandet ordentligt för jag satsade på annat. Innan jag kunde komma igång kände jag mig tvungen att spika personernas namn, Rikets geografi och lite annat. Detta gjorde jag på torsdagen, samt att jag oavsiktligt råkade skrämma upp en kurskamrat. Trött var jag hela tiden.

Idag fick vi tillbaka de texter vi har skrivit, flitigt kommenterade och markerade av lärare Örjan. Det var intressant att se och höra vad han tyckte. Snart ska vi in till Ludvika för att helghandla. Jag vill komma igång och skriva mer på mitt projektarbete.

Rawr!

Klockan i bilen stod på 09:06 när min mörkblåa GUH 871 lämnade Hjälmsavägen för att besöka platser den troligtvis aldrig tidigare varit. Av resan upp finns inte mycket att nämna, förutom att jag klunkade i mig jättemycket vätska och tvingades stanna för att urinera oräkneliga gånger. Ur min hyfsat välfungerande bilstereo hölls jag sällskap av bland annat Loke, Finntroll och Strauss. Jag var framme 16.50
 Det hinner inte gå lång tid innan jag känner mig välkommen på Brunnsvik. Efter att ha erhållit min nyckel träffade jag Victor, en av de kurskamrater som jag kände sedan intervjudagen tidigare i maj. Vi kramade varandra som om vi känt varandra länge och där inleddes en euforiskt härlig känsla av att vara på rätt ställe som ända sedan dess varit med mig i varenda stund här uppe. Vi gick runt och letade upp andra blivande kurskamrater och blev snabbt ett ganska stort och väl sammansvetsat gäng. Vissa kända man sedan tidigare, andra var helt nya, men redan första kvällen när vi satt och knöt vänskapsband känders min nya 'familj' här uppe lika naturlig som om vi alltid varit nära varann.

Den andra dagen (onsdagen) började med ännu mer socialisering innan välkomsttalen skulle hållas i idrottshallen. Fortfarande med ett väldigt mosigt sinne (En sju och en halv timme lång bilresa i ensamhet gör sådant med en), kunde jag konstatera att vi "ordare" haft turen att få de i särklass bästa och mest engagerade lärarna. Ett intryck som sedan bara fortsatte att växa i klassrummet.
 När vår underbara lärare Örjan (som heter Orkan på min mobil eftersom Örjan inte fanns med i T9-systemet) började berätta om vilken policy och vilka värdegrunder som rådde på skolan och skulle komma att genomsyra våra framtida studier tror jag att alla kände samma härliga känsla. Örjan beskrev sig själv som anarkist och tyckte att auktoritära lärare kunde bära tagelskjorta. Han lovade att våra lektioner kommer präglas av kreativitet, ömsesidighet, respekt, generositet och solidaritet. Han skulle senare få njuta frukterna av sitt uttalande.
 Vår första skrivuppgift blev att gå iväg och intervjua varandra för att lära känna folket i klassen. Han var luddig i sitt uttalande och sade någonting om reportage, så jag och min underbara och fantastiskt likasinnade kompis Hanna gick iväg och satte oss vid sjön. Vi fick 40 minuter på oss att skriva om varandra, vilket vi tyckte var väldigt knappt. Vi blev klara alldeles precis när vi skulle vara tillbaka och stressade som tusan, men vi behövde inte redovisa vårt projekt den dagen, för en väldigt intressant programpunkt stod inskriven på schemat: Erövra skolan. Till vår hjälp fick vi Örjans nyckel och passerkort, i uppgift vi att bekanta oss med skolan och skolområdet, gå runt i alla srymslen och hörn och sniffa och titta. Detta gjordes med stor glädje. Detta pågick fram till middagen och sedan tog skoldagen slut. Jag stack ut och tränade en runda och kvällen blev lika härligt social som den föregående.

Torsdagen präglades av underabrt galna idéer och händelser. Uppgiften vi fick var att utgå från intervjun från föregående dag och skriva ett riktigt reportage om det (Vi hade alltså gjort det här redan på lektionen igår och därmed gått saker och ting långt i förväg, för uppgiften hade tydligen varit att bara intervjua, spara intervjun och skriva en historia om det dagen efter). Hanna och jag fick därför en 1 & ½ timme lång rast att göra vad vi ville, eftersom vi redan gjort uppgiften.
 Hela tiden genomsyras tiden på Brunnsvik av en öppen, go' och respekterande stämning. Familjen som är Brunnsvik Ord växer sig starkare. På eftermiddagen får vi en ny uppgift av vår gode Örjan. Vi ska gå iväg och skriva ett sk. kåseri, en form av skrivande jag aldrig tidigare hört talas om. Vi skulle gå iväg och sätta oss på så udda platser som det bara var möjligt att hitta. I Hannas och mina ögon tändes ett ljus och ett leende, vi såg på varandra och vi visste vad vi tänkte. Vatten! Vi gick upp på våra rum och bytte om till badkläder, tog varsin fältstol och gick ner till vattenbrynet för att författa någonting lagom flummigt. Men vattenbrynet var inte gott nog åt oss! Det fanns kanoter att tillgå, och vad kunde vara mer udda än att paddla ut och sätta sig att skriva i sjön?! Sagt och gjort, som det ofta blir när jag och Hanna 'Findus' gör saker tillsammans. Medan kusin Elias och kurskamrat Roxanne satt vid ett bord invid stranden paddlade jag och Hanna ut och satte oss mitt ute i sjön och började skriva.
 Inspirationen gick ju sådär. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva, hade inte riktigt kläm på vad ett kåseri innebar. Medan jag började författa märkte vi att kanoten drev mot land, och det dög ju inte! För att slippa driva iväg med vågor och vind paddlade vi ut till en ö och satte oss där. Jag ropade in till Elias och bad honom berätta när klockan slog tre, ty halv fyra skulle vi vara tillbaka.
 Fortfarande var inte inspirationen särskilt lättfångad. Att skriva ett kåseri utan att veta vad det var visade sig svårare än gott sällskap och underlig miljö kunde greja. Och tillråga på allt såg vi regnmolnen komma krypande, kände tunna droppar på vår badklädda hud. Vi struntade i galenskaperna och gick tillbaka ner mot kanoten.
 Jag var snabbare nerför kullen än Hanna, så jag kontrollerade lättat att kanoten låg där den skulle. Precis då ropade Elias inifrån stranden. Jag gick några steg bort från kanoten för att fråga vad han sade, men jag hann inte lyssna på svaret. I samma ögonblick som min kusin upprepade budskapet såg jag kanoten flyta iväg ut i vattnet, fångad av vind och vågor. Jag skrek rakt ut att "Nej jävlar, nu sticker kanoten!" och sprang ner till vattenbrynet under åskådarnas förvånade skratt. Jag sparkade av mig mina sandaler och hoppade i för att hämta den. Den hade hunnit några meter, men jag lyckades simma ifatt den. Under skratt från både mig och Hanna simmade jag kanoten tillbaka till ön och snart paddlade vi tillbaka till stranden. Om nu detta hade varit några andra än just vi två så hade vi kanske varit lite tysta, men vi skrattade och berömde varandra för hur underbart tokiga vi är. Jag känner att här uppe har jag äntligen hittat någon som VERKLIGEN bejakar min kreativt galna sida. Det här kommer bli ett bra år!
 Senare på kvällen var det författarbesök av aftonbladets ledarskribent Åsa Petersen, som fått sin väg utstakad när hon som artonåring själv gick här på Brunnsvik. Det blev en intressant kväll som utmynnade i grillning och socialisering, och slutade som de tidigare kvällarna.

Fredagen började högst underligt. Det var blött och dimmigt utanför mitt fönster, och när jag kom ut i korridoren var som omväxling ingen där. De kom förstås snart, men känslan av att något var fel ville inte försvinna. Ännu värre blev det när vi kom ner till matsalen och några kurskamrater redan satt vid ett bord, men på FEL sida av matsalen! Den vänstra sidan av matsalen, från ingången sett, känns fruktansvärt fel för mig. Jag mår dåligt av att sitta där, och får inte ner särskilt mycket frukost. Jag vet inte varför, men så är det.Tack och lov blev min dag räddad av kamrat Joel som hade skrivit ett så bra tal att dimman lättade och hela världen ljusnade.

 Efter en kort skoldag innebar det möte inför helgen med matlagning och transport på agendan. Med hjälp av ödmjukhet, skicklighet och vänners goda vilja lyckades jag förhandla mig till en alldeles ypperlig överenskommelse angående kostnader och fördelning av bördor, och jag tycker vi nådde beslut som kunde behaga alla. Till kvällsmat på fredagen planerades pannkakstårta, lördagens middag blev tacos-buffé och söndagen såg en enorm sallad byggas. När skolan slutade klockan 12.30 på fredagen stannade allting plötsligt upp. Det höga tempot som rått under de första dagarna varvades ner. De folkhögskolestuderande på internatet njöt av en helg i nya vänners samvaro, en lugn och god stämning rådde. Man är aldrig ensam om man inte vill vara det, alla människor här är öppna och välkommande om man kommer och sniffar efter sällskap. Vilket förstås hände. Lördag och söndag spenderades till stor del med att titta på film, paddla, träna, laga mat och umgås, mycket mer finns inte att säga.

Måndagen gick ut på att göra en 'total makeover' av klassrummet. Den tråkiga, sterila miljön som mötte oss när vi först klev in där skulle bytas ut mot fantasifulla, inspirerande inredningsformer. Vi startade också en blogg som inte är färdig ännu, där ni kommer kunna läsa mer om vad som händer just på Brunnsvik i allmänhet. Bloggen kommer föras av oss på Brunnsvik Ord och min bloggdag blir torsdagar! Mer om detta senare! Jag fick också lov att lista ut ett projekt som jag ska driva under året, vilket jag nu gjort. Det känns toppen, och jag tror det kommer bli bra.

I morse var vi uppe vid halv fem för att besöka en utkiksplats och se dimman lätta från sjön. Det tog förstås en stund innan den lättade, men processen var härlig. Medan ingenting hände och vi bara satt och väntade gick jag ut och plockade svamp. På en kvart fick jag en systembolagskasse halvfull. Det ska bli mumsigt ikväll! Jag kommer troligtvis ta mig en kopp kaffe till frukost, vi får se. 

 Man får sällan tid att skriva på bloggen här på Brunnsvik, för det händer så mycket överallt. Men ni kära läsare, det är underbart att gå här på folkhögskola, jag stormtrivs verkligen! Det här är rätt för mig, det är vad jag alltid velat göra.

Till er där hemma: Var så säkra på att jag inte glömmer bort er. Ni finns alltid i mitt hjärta, trots att mitt huvud kanske inte alltid ryms av det jag inte har i närheten. Men i mitt nya liv finns det ändå plats för alla!

Som tidigare meddelats är tiden för mitt hemmadegande snart till ända. Under ett förhoppningsvis härligt och alltför kort års tid kommer jag befinna mig på en folkhögskolekurs i Ludvika för att få reda på enkelt sammanfattat: Hur man skriver och vad man ska skriva.

 Vi kommer troligtvis få pröva på en massa olika genrer. Bland annat poesi, alltså den adliga versionen av rent flummande. Jag tänkte pröva att skriva lite poesi nu, bara för att få igång verksamheten och få lite erfarenhet innan jag tvingas att pröva.

En blomma stod på ängen

En blomma, En blomma

Varken blomma eller äng ville vara vad den var

Ty ängen var evig och blomman ensam

Men blomman var inte ensam, och ängen inte evig

För gräset är grönast på andra sidan

och man ska inte gå över bäcken efter vatten

Ändå var det vad de båda ville, för de såg inte

Att det godaste vattnet alltid finns i det man har

Vem kan njuta av något man inte har, något som inte finns?

Blomman kunde inte bli en äng och ängen ingen blomma

Men blomman stod på en äng och på ängen stod en blomma

En blomma, En blomma

Och inte ens det gröna gräset

Som växte på andra sidan bäcken

Kunde förändra det faktum att

En äng är en äng och en blomma en blomma

En blomma, En blomma.

Så kan Poesi låta om man inte vet hur man gör. Vill ni ha en liten deckare att klura på också medan jag ändå håller på? Glöm det, MUHAHAHAHAHAHA!!!

Jag kommer skriva nog med dynga på Brunnsvik innan jag lär mig skriva något vettigt. Ni kommer troligtvis få ta del av en hel del av det. Jag kommer bland annat skriva en tredje säsong av Henning någon gång i framtiden, så håll utkik. Är det någon som har något att säga om den förresten?

Min blogg kommer antingen användas ganska flitigt under min tid på Brunnsvik, eller så kommer jag knappt använda den alls. I vilket fall som helst så är det här ni får reda på saker om mig i just det ljus som jag vill framställa mig själv. Så om ni vill ha en högst vinklad och sensurerad bild av mig, lita då för all del på vad jag skriver här, och ta det som Den Enda Sanningen som är värd att veta.

Om en vecka ska min bil vara färdigpackad. Om en vecka ska mitt lagom feta arsle sätta sig i en hyfsat välpackad och relativt nyinhandlad gammal bil och pallra sig upp till Ludvika. Förhoppningsvis sitter även huvudet där någonstans ovanför mina baconkuddar. För huvudet kommer jag behöva, plus en hel del annat för att hålla mig på hjulen ändå upp till Luddvika (med två d).

 För tiden då man levt av sina föräldrar början rinna ut. Jag har redan gått hemma längre än de flesta och mitt liv ska snart bli mitt eget. Jag har behövt dessa två åren av stillhet och lugn för att bli frisk från min helvetiska före detta sjukdom, men nu är sjukdomen i helvetet där den hör hemma, bannlyst från min unga och vackra (nåja) kropp.

 Folk sade alltid åt mig när jag var yngre att jag tänker för mycket. Då trodde jag inte att det var möjligt och att det var de som tänkte för lite. Hur kunde de undvika att se att tankar och intelligens inte borde ha några gränser? Nåja, jag var ung och tänkte att "Ju dummare i huvudet man är och desto mindre man tänker desto gladare är man. Det är säkert därför jag är så jävla deprimerad, men det är det fan värt, för jag tänker i alla fall!" Ett typiskt resonemang från någon som ung och dum tror att han är för smart för sina jämnåriga och sin samtid. Jag kände mig missförstådd och utvecklade försvarsmekanismen som så många andra klyschor att jag bara var för smart för dem. Åt helvete med det; Anders Bering Breivik är säkert en som tänkt och funderat alldeles för mycket. Överdriven tankeverksamhet kan leda till helvetiska handlingar (vilket även jag fantiserade om som ung, kan jag erkänna. Jag ansåg mig själv som fruktansvärt farlig och bestialisk när jag var ung, alla borde vara rädda för mig men ändå lita på mig samtidigt. Ungdomen är knäpp :S). Herr Anders tyckte säkert också att han var jättesmart. Så tänk lagom mycket, mina få, kära läsare!

Nu är det snart dags för mig att bege mig. Jag ska ut i livet, och jag ska greppa det med båda händerna och rida livets häst med en våldsam iver som jag aldrig någonsin tidigare vetat att jag besuttit. Jag tänker FUCKING LEVA NU! Allt som står i min väg ska krossas, jag tänker inte falla tillbaka en gång till. Min väg är FRAMÅT! Låt mig aldrig glömma det. Det är dags att gå nu, gå framåt på min Väg. Min långa vandring har nått ett delmål. Jag har rest mig upp och börjat gå.

Så, mina goda, trogna läsare! Nu är andra säsongen av Henning färdigskriven. Jag vill höra vad ni har för synpunkter på hela kalaset! Att ni har uppskattat den kan jag räkna ut själv, annars skulle ni väl knappast fortsatt läsa, vad jag är ute efter är konstruktiva och konkreta kommentarer! Det är väl inte för mycket begärt, eller? Vad tyckte ni om slutet? Om storyn? Om äventyret, om mina cliffhangers? Vad tyckte ni om mitt ständiga 8-avsnitts växlande mellan karaktärer? Jag vill ha feedback, kom igen och gör en liten ansträngning själva nu!

Puss & tack på förhand till alla som kommenterar. Resterande, som bara är här inne och tjuvläser... Jag funderar på att lösenordsskydda nästföljande säsong. Ha det i åtankarna!

Henning och gänget hade satt full fart redan från början. Med hjälp av rep som de inhandlat i Skrägelul kunde de spänna fast vagnen bakom lodjuren som fick dra kaffevagnen som ankorna hade gått och släpat på på vägen dit. Det gick ruskigt mykcet fortare att ha lodjur som drog än små ankor, och efter att ha lagt all tung packning på kaffevagnen kunde Henning, Ulf, Homeros och Barista flyga medan kattdjuren körde så snabbt men försiktigt de kunde.

 Landskapet blåste förbi under ankornas vingar, och innan den andra dagen hade nått sitt slut var de framme i Bennyro. Där blev de så väl bemötta att de bestämde sig för att stanna den resterande tiden av dagsljus, och Barista hyllades speciellt. Därför, när morgonen grydde, hade Kaffeankan beslutat att han skulle stanna i Bennyro i några dagar. Henning, Homeros och Ulf unnade honom verkligen den beundran och njutning som han fick i staden där alla nu hade börjat dricka kaffe istället för öl, men själva kunde de inte vänta. De hade på kvällen fått höra den hemska nyheten att en armé från Norikland hade slagit en ring runt Redet och startat en belägring.

 Utan Baristas kaffevagn gick färden ännu snabbare, så ankorna och lodjuren var framme i Redet redan vid middagstid en dag senare. De möttes av en tillbucklad stad och ett fruktansvärt stinkande fält. "Lite sent för att gödsla åkrarna," kommenterade Ulf.

 De gick varligt fram mot staden och kikade efter fiender. Det fanns ingen inom synhåll. Någon såg dem uppifrån murarna och ropade inåt staden. "Det luktar inte gödsel, det luktar avlopp," sade Henning.

 Utan uppvaktning gick de fem djuren fram mot den sydöstra porten. De kunde se ankor uppe på murarna och känna deras blickar på sig, men de möttes inte av några välkomnande tillrop. Detta gjorde Ulf lite upprörd, så han tog till vingarna och flög upp mot muren.

 Innan han nådde halvvägs riktades ett tiotal armborst mot honom. "Halt!" ropade en arg röst.

 Ulf Aflin blev lika arg själv, men han flög ner på marken igen likväl. "Vad har hänt här? Det luktar som om hela staden bajsat i byxan, fast gjort det utanför murarna. Här har varit en belägring, det syns tydligt. Men nu är äntligen er Kung på väg mot sin Stad, så visa lite mer respekt och hurra för konungens hemkomst. Varför är ni så dystra? Förlorade vi slaget?"

 Vakterna vände sig mot varandra och pratade sinsemellan. En av dem gjorde en arg min och flög iväg inåt staden. Henning började bli riktigt orolig.

 "Ursäkta," hojtade en av vakterna. "Vi visste inte att det var ni. Vi såg bara tre ankor som kom i sällskap med två stora, farliga, ankätande djur. Kom in, kom in för allt i världen. Men lämna katterna utanför."

 "Knappast ett kungligt mottagande," muttrade Homeros.

 "De är våra vänner och de följer med in i Redet. Se dem som mina... livvakter."

 Ännu mer viskande uppe på muren följde. Sedan, utan att diskutera saken vidare, öppnades portarna. De tre ankorna och de två lodjuren kunde så träda in i staden.

 Det var samma stad som Henning hade lämnat två veckor tidigare, men det var inte alla hus som stod kvar. En del stugor var raserade, troligtvis slagna i spillror av fientliga katapulter. Detta fick han bekräftat när han såg de stora stenarna här och var. Gator var uppsprängda där stenarna landat, hus var totalförstörda och yttermuren var tillbucklad. Här och var syntes även stenar med blod på, en syn som gjorde Henning illamående. Vilket hemskt sätt att dö på... att bli krossad av en jättesten. Men det går väl fort antar jag.

 Promenaden upp till borgen var en tyst sådan, tyst och smärtsam. Ingen av hans färdkamrater vågade ens viska, och de sex vakter han fått med sig från muren gick lika tysta de. Det enda som sagts under hela promenaden var när Henning bad Homeros att lägga varje detalj på minnet. Skalden hade enbart svarat med en nickning.

 Trots ruinerna och vakternas tystnad så tycktes folket i staden må ganska bra. Men deras skratt och prat nådde inte den bedövade Henning som hade hoppats på ett mycket mer kungligt välkomnande än en stad i ruiner. Det var förvisso bara ett hus på femton som var förstört, men det var illa nog, tyckte kungen.

 När de nådde fram till Slottet Redets öppna portar möttes han av den första ljusglimten. En leende Knorre stod hand i hand med Angelica och väntade på dem inne på borggården. Henning hade varit orolig för att Njord skulle ha visat sig vara en mördare och var glad att se båda hans mest älskade ankor i livet. Han sprang fram och kramade om dem och möttes av två lyckliga skratt och innerliga kramar.

 "Men vad har hänt med min stad," frågade Henning allvarligt när kramarna och presentationerna av Homeros och lodjuren var överstökade.

 "Ack, skalet som staden utgör är kanhända illa tilltygat. Men kärnan som är dess invånare, den knäcker ingen fiendehär så enkelt! Efter en kort men hård strid drev vi ynkryggarna på flykten."

 Henning log. "Du är dig lik, Knorre. Men vad hände egentligen?"

 "Håhå, en liten rebellarmé på cirka 300 individer anföll vår stad, men de lyckades aldrig ta sig in. När de insåg det började de bomba staden med stenar och vi svarade med att bombardera dem med ankbajs. Jag kan inte säga vilket som tillfogade störst skada. De insåg hur som helst ganska snart att de inte hade någon chans, så de övergav det redan från början dömda försöket. Njord Ärrnäbb var en elaking till karl som försökte göra Redet osäkert och upproriskt medan han väntade på sina förstärkingar, men vi lyckades stoppa honom. Han flydde dock, fick jag reda på, och efter att han flytt så flydde även den belägrande hären."

 "Men berätta mer!"

 "Ååh, ers höghet, jag skall berätta mer. Och du har säkerligen också en sjuhelighets historia att förtälja. Men först," Knorre sniffade högljutt i luften. "Först borde ni nog gå och ta er varsitt bad."

Även om inte solen syntes bakom molnen så vandrade den sin dagliga promenad. Eftermiddag blev afton och solen började sjunka bakom de stålgrå molnen. Hela dagen hade vädret utlovat regn, men bortsett från förmiddagens duggande betraktades molnen som lögnare. Trots det hyfsat bra vädret satt inte många ankor kvar ute på taken längre. Dels hade deras fika tagit slut, dels hade en hel del hustak gått sönder. Mirakulöst nog hade endast ett tiotal ankor fått sätta livet till än så länge, men de döda sörjdes desto mer. Somliga ankor var rikare, somliga var fattigare än när belägringen börjat, för det hade blivit en hel del vadslagning så här långt på dagen. När de insåg att det skulle dröja en stund innan nästa händelse inträffade gick många och lade sig. Så även de tappra ankorna som hela dagen stått och tröttat ut sig vid muren. De flesta av huvudpersonerna sov i Tors vaktstuga som låg mycket närmare händelsernas centrum än deras egna gemak ifall någonting skulle hända, men Kobbe sov Där Njord var fastkedjad, inne i vaktstugan vid porten.
 Men andra änder fick varken rast eller ro. Sture Vitvinge var brydd över beskedet Amanda delgivit honom, och tre timmar senare gick han fortfarande omkring i staden och letade. Hatten som synts vid tillfället hade rapporterats som stulen från ett badhus när Stures farmors kusinbarn Roland tog sig ett middagsdopp. Sture hade tagit det till sin uppgift att hitta kräket innan någonting allvarligt inträffade. Hittills hade han inte hittat någonting. Fällan som Kobbe, Knorre och Tor hade gillrat var kvar orörd. Tydligen var skurken för klipsk för att ta betet.
 Sture gled runt utan att egentligen veta vad han letade efter. Han alternerade mellan den södra, den sydöstra och den östra porten och den östra muren. Det var just uppe på muren som han fick syn på rörelserna ute i dunklet. Det hade hunnit mörkna ordentligt och först avfärdade han det som inbillning, men när han tittade efter kunde han ana att någonting kröp närmare muren. Han satte genast fart mot ringklockan som skulle varna vakterna för att någonting var på väg.
 Han skakade liv i mässingsklockan och de höga, skarpa tonerna ekade genom staden. Ett hundratal armborst laddades och höjdes. Ingen brydde sig om att se efter vem som ringt i klockan - alla vände sig för att stint iaktta fältet där belägrarna kom krypande. Knappt hade vakterna hunnit inta sina poster förrän en föll död för en fiendepil. Ordern att skjuta kom omedelbart. Strängar trummade och pilar ven, och snart kom sårade skrik drivande upp mot försvararna som tecken på att åtminstone några pilar hade träffat rätt.
 Men Sture hade ingenting på muren att göra längre. Han förstod vad som var i görningen. Fienden har någon på insidan. Han satte fart mot vakttornet där Njord satt fången och såg till sin förfäran att dörren stod på glänt. Vitvingen sprintade fram mot dörren och ryckte upp den med orden: "Jag har en värja, och jag tvekar inte att använda den!"
 En okänd ryggtavla stod vänd mot honom, böjd över Njord, och ägaren på andra sidan tavlan ryckte till. En heltäckande svart klädnad avslöjade att ankans ansikte på andra sidan doldes av en huva. Vid hans rop vaknade även Kobbe som låg och sov i det andra hörnet. Halvhalsen slog genast upp ögonen, som märkvart spärrades upp ännu mer när han såg vad som var i görningen. Han började fumla efter sitt blåsrör och började ladda det med en pil.
 Men samtidigt som blåsröret höll på att laddas drog den främmande ryggtavlan fram ett eget blåsrör. Sture tyckte att han kunde höra hur fritagaren väste "draken borde inte sova." Njord (som opassande nog utgjorde prinsessan i detta gisslandrama) reste sig, fri från sina bojor, och började sprinta mot dörren, rakt mot Sture själv. Den Stackars Sture ställdes inför ett hemskt svårt val och hade ytterst kort tid på sig att bestämma sig. Rädda Kobbe eller stoppa Njord? Men hans goda natur gillade inte tanken på att låta någon riskera att dö om där fanns något han kunde göra, så Sture gjorde det enda han kunde för att rädda Kobbe. Han bad en bön att någon vakt hade hört hans rop och kom för att stoppa Njord, medan han böjde sig ner och snabbt drog av sig skon.
 Om han hade varit en Snuskfot hade bara lukten varit tillräcklig för att försätta båda fienderna plus Kobbe ur spel, men han var en Vitvinge. Njord ägnade ingen tid åt att störa Sture, vilket var tur. Ärrnäbb bara hastade förbi i hög fart, haltande på sin skadade fot. Sture lät honom löpa samtidigt som han kastade sin sko rakt i bakhuvudet på ankan med ryggtavlan. Att kasta en anksko är svårt i början, men när man lär sig tekniken (om någon nu skulle ha fritid nog till det) är kastandet slående likt en frisbee. Sture stannade länge nog för att se  att skon träffade och pilen som den okände ankan skulle avlossa flög upp i taket. Därefter kastade han sig tillbaka ut genom dörren i jakt på en haltande Njord Ärrnäbb.
 Prinsessan hade inte hunnit långt. Bara någon meter ifrån vakthuset hade en vakt tagit tag i hans vinge. En vildsint strid stod emellan de båda, bägge var obeväpnade eftersom vakten inte hunnit dra sitt vapen. Sture rusade dit och viftade hotfullt med sin värja, men han hotade tydligen inte tillräckligt hotfullt för han fick som enda reaktion ett slag i ansiktet. Det var inte förrän han tryckte spetsen mot Njords skuldra som slagsmålet avklingade.
 Ett desto vildare slagsmål pågick inne i vakthuset. Kobbe var inte alls lika van vid och bekväm i handgemäng, och han kunde inte använda sitt blåsrör i närstrid. Utöver ovanan så var han mycket klenare byggd och hade aldrig brytt sig om att träna sina kroppsliga muskler. Han förlitade sig alltid på huvudet, smidighet och skuggor, men inget av det var till någon större hjälp i ett slagsmål man mot man.

 För det var en man han slogs mot, en väldigt vild sådan. Turligt nog för Kobbe var inte hans motståndare ute för att döda honom med händerna, utan flydde själv för sitt liv mot dörren ut ur vaktstugan. Kobbe Halvhals var dock man nog att försöka förhindra flykten, och det var därför som den mörkklädda skurken slog så vildsint mot honom. Det hände vid upprepade tillfällen att fienden brottade ner honom på marken, men när han reste sig upp för att fly ryckte Kobbe tag i hans ben igen. Så höll de på att kriga meter för meter, och det kändes som att slagsmålet pågick i flera timmar. När undsättningen kom kändes Kobbes ben och armar som gjorda av smör av den ovana ansträngningen. Vakter strömmade till och grep den mörkklädde fienden som slog ner två vakter innan han blev övermannad. Huvan blev avkastad och under den blottades ett ilsket ansikte och en ärrad näbb. En krigares ansikte.

 När de under vilda protester från den nyfångade kom ut ur vakthuset hördes skrik och gråt och trummande bågsträngar uppe från muren. Fienderna höll på att storma över. Det är dags att ge dem en liten överraskning. Han såg att även Njord blivit tillfångataget igen, vilket var avgörande för hans plan.

 Äntligen fick han fram blåsröret laddat med en dödlig pil. Med så mycket auktoritet han kunde uppmana ropade han till vakterna: "Ta dessa två förbrytare till toppen av muren! Vi ska visa att om de här rebellerna fortsätter anfalla så innebär det döden för två av deras egna."

 "Du är inget befäl, du bestämmer inte över oss," sade en av vakterna som brottades med portöppnaren.

 "Jag är Kobbe Halvhals, en adelsman och själva hjärnan bakom den här manövern. Ta upp dessa smutsfläckar på muren och låt fienderna se vad som händer om de dödar fler av oss. Låt oss påminna dem att den här belägringen sker på våra villkor, inte på deras."

 "Vad är meningen med det?" gormade Elsander som återigen hade uppgiften att hålla Njord fängslad. "De kommer ändå aldrig över murarna."

 "Jag vill att de ska se hur meningslösa deras försök är. De sänder sina mannar in i döden. Och för vad? De kommer aldrig lyckas. Låt dem få en skymt av Njord så att de vet att ifall de är duktiga så får de honom tillbaka på morgondagen."

 "Okej då. Jag är sergeant, gör som han säger!"

 Njord och Dörröppnaren föstes uppför trappan och upp på muren. Kobbe slog ljud i klockan för att påkalla allas uppmärksamhet och ropade ner till dem som inte syntes under muren, men som säkerligen kröp runt där och försökte hitta sätt att ta sig in.

 "Fiender till Redet!" ropade han. "Er man Njord är fortfarande vid liv. Vi adelsankor här i Redet står för vad vi lovar. Ni får tillbaka honom imorgon vid samma tidpunkt som det här spektaklet inleddes. Här har jag Njord i fängsel, och bredvid honom står den modige, dumma anka som ni skickade in för att öppna portar för er, signalera åt er och skapa kaos i staden. Ni har misslyckats med det, ert enda val nu är att fortsätta belägra vår stad tills morgonen gryr och vandrar halvvägs till middagstid. Ni kan få tillbaka båda två, i ungefär samma skick som en fånge kan förväntas återvända i. Invånarna sover, och det borde ni också göra. Gå och lägg er och låt detta spektaklet fortsätta imorgon, så ska ni få de pris ni längtat efter!"

 "Hur vet vi att det är Njord?" frågade en röst långt där nere.

 Kobbe vinkade fram Elsander. "Tala till dem, Njord. Säg åt dem att de får hålla sig lydiga, annars får du aldrig se dem igen."

 Elsander och Njord ställde sig på kanten på muren. "Ser ni att det här han?!" skrek Elsander. "Tala till dem, Njord, de är ju dina vänner! Ser ni hans tre ärr på näbben?" Vaktsergeanten höll en fackla framför dem båda för att bada Njords ansikte i ljus. Sture fick en otäck känsla i maggropen. Han såg hur den tillfångatagne vred sig i sina tillfångatageras grepp, såg vakter hålla uppsikt över Njord och Elsander. Men han såg en annan rörelse i ögonvrån...

 Samtidigt som han bestämde sig för att titta dit hörde han ett bekant ljud. Någonting sträcktes hårt, en lina av okänt slag. Plötsligt slutade bågsträngen att knarra och sände iväg ett visslande ljud. Sture, som vänt sig åt hållet där han sett rörelsen, vände genast blicken tillbaka när han hörde skriket. Det var Elsander som varit måltavla för pilen, och Stures blick hann dit precis i tid för att se den genomborrade ankan falla över murens kant.

 Genast insåg Njord att han var fri och kastade sig ut i natten. Kobbe hade ett blåsrör redo och siktade med den dödliga pilen på ankan som var på väg att på skadad fot ta språnget. Men plötsligt gick luften ur honom när någonting slog emot honom med full kraft. En annan ankas okända röst viskade i hans öra: "Så flyger prinsessan ut ur tornet, medan draken vrålar över sin försvunna skatt." Sedan kände han kallt stål glida in mellan hans fjädrar och den svarta natten blev ännu mörkare.

Njord såg nedlåtande på den avancerande Kobbe. "Vad ska du göra?"

 "Vem är i staden och öppnar portar?"

 "Skulle jag tala om det ens om jag visste?"

 "Troligtvis inte, och jag skulle ändå inte tro dig. Men jag var tvungen att fråga. Hur mycket tror du att dina vänner där ute bryr sig om dig?"

 Ankorna tittade ut över fältet. En dämpad stämning hade lägrat sig över anfallet, och alla stod och tittade på vad som hände vid muren, där Kobbe hade ett svärd draget. Njord följde Kobbe svepande hand med blicken ut mot sina vänner.

 "De behöver mig. Och ni behöver mig. Om ni dödar mig så kommer de inte hålla igen anfallet."

 "Och vad får dig att tro att vi är rädda för dem? Hur många kan de vara, ca trehundra individer? Hälften av dem är ankor, hälften riddjur. Vad ska etthundrafemtio ankor göra mer än att flänga stenar mot oss?"

 "Du kan inte inbilla dig vad de skulle kunna göra..."

 "Jag tar chansen," sade Kobbe och svingade utan mer förvarning än så sitt svärd. Ett högt, flerstämmigt vrål steg över nejden. Kobbe skrek av ansträngning, Njord skrek av smärta, Rut, Angelica och Tor skrek av rädsla och belägrarna skrek av ilska. Alla ankor frös till i sina handlingar. Borta ifrån sina katapulter kunde ankorna se hur deras hjälte föll av ett slag i bakhuvudet. Ankan som utdelat slaget tog kedjan från fångvaktaren och sparkade ner Njord på stadssidan av muren där han landade med en duns.

 Det var då förebråelserna började hagla. Frågor och skällsord öste över honom, och stenar kastades med förnyad vigör mot murarna. Ord som "Är du galen!?" "Varför gjorde du så?" och "Har du dödat honom?" stormade mot Kobbe. På den sista kommentaren log han och höll upp sitt svärd för närmare inspektion. "Dödat honom? Med det här svärdet? Det är inte vasst alls, men det är nog ändå vassare än er. Sergeant, ta tag i kedjan igen så att vår döde anka varken flyr eller visar sig."

 Hans svärd blänkte välpolerat, men annars var det inte mycket till svärd. Där klingan borde vara var svärdet bara runt och slätt, det hade ingen som helst skärpa. Det var Kobbes vackra svärd som endast var till för att avskräcka fiender och för att värja sig tills någon kom till undsättning. Det var inte ett svärd man dödade med.

 "Varför?" frågade Angelica och hans mor oförstående.

 "Det här har varit planerat att bli en blodig historia ända från början. De bryr sig inte om ifall Njord lever eller inte, han är bara anfallarnas täckmantel. Genom att Njord lever vet de att vi vet att de inte kommer försöka göra någonting allvarligt, men med Njord död så kommer de inte hålla tillbaka. Deras misslyckade, töntiga attacker hittills har bara varit till för att invagga oss i ett falskt lugn. Det riktiga anfallet hade de säkert planerat att genomför i vargtimmen eller något, när vi var trötta och deras överraskning kunde ge som bäst effekt." En sten stor som en hund flög endast tio anklängder ovanför deras huvuden och dundrade in i ett hus som totalförstördes. Dock var huset tomt. "Hade de siktat lite lägre hade de mosat Njord," flinade Kobbe. "Nu kommer hela staden vara förberedd på det som ska ske. De kommer inte kunna överraska oss." Han höjde rösten. "Budbärare! Flyg till alla befälhavare längs muren. Säg till dem att allvaret börjar nu, den belägrande armén kommer visa upp en helt annan sida av sig själva hädanefter. Flyg!"

 Kobbe vände sig till de två kvinnorna igen. "Åh, jag glömde visst säga en sak. Njord ska vara vårat lockbete och trumfkort. Vi ska ta reda på vem den mystiske medhjälparen på insidan är."

Knorre gjorde sig ingen brådska när han flög tillbaka mot den östra porten där hans vänner stod. Han funderade över det underliga fenomenet med en osedd portöppnare mitt i Redet. Som dessutom hade dödat en vakt med ett blåsrör. Klädd som en Vitvinge... Vederbörande vill sätta dit oss. Kan det vara en Svartvinge? Dolores sitter inspärrad och Herman och Adolf gick enligt Angelica med på att hjälpa till... Men det finns ju så många andra Svartvingar. Eller kan det vara en Snuskfot? De hyser ingen större kärlek till Brandnäbbar, speciellt inte efter fjolårets maktskifte. Men Svartvingarna är de enda som enligt min vetskap slagit överenskommerlse med Njord. Och den som planerade det sitter nu bakom lås och bom. 

 I sina funderingar märkte inte Knorre att stenarna slutade falla. Han märkte inte budbäraren han mötte som i ilfart kom med budet om skärpning i leden. Knorre hade bara tankar den underliga förrädaren och muren som han skulle till. Muren kom alltför fort.

 Så fort hans vänner kom inom synhåll vaknade han ur sitt grubblande insåg han att något var fel. Det var också då han insåg att stenkastandet faktiskt hade upphört. Två ankor saknades sedan han lämnade muren.

 "Var är fången? Var är Elsander och Njord?"

 "Prinsessan sitter inlåst i tornet och vaktas av den hemska draken," svarade Kobbe retsamt. Knorre ignorerade honom.

 "Angelica, var är Njord?"

 "Han är inlåst i vaktstugan bredivd porten. Han vaktas av Elsander och sex andra, högst kapabla vakter."

 Knorre såg att anfallarna återigen hade dragit sig tillbaka utom synhåll.

 "Det borde vara en drake," sade Kobbe surt. "Annars kan inte Njord bli räddad."

 "Vi vill inte att Njord ska bli räddad, dumhuvud!" fräste Tor. "Om han blir räddad blir vi blåsta allihop. Din plan är en värre balansgång än alla Knorres planer hittills, och de var definitivt inte vattentäta."

 "Det var de visst det!" sade Knorre sårat. "Men vad har jag missat? Vad har hänt? Jag trodde fienderna ville se Njord på muren hela tiden."

 "Det är just det," sade Tor. "Kobbe dödade honom, så han kan inte stå uppe på muren längre."

 "DÖDADE!? Allt jag arbetat för! Vad har du gjort!?! Eländige Halvhals!"

 "Lugna ner dig några färgtoner nu." Rut ställde sig mellan honom och Kobbe för att undvika att de rök ihop. "Han gjorde det för att förbereda hela staden på en riktig belägring. Du har väl sagt till alla befäl att det här är på låtsas, eller hur?"

 "Mer eller mindre..."

 "Men det är inte på låtsas, och har aldrig varit på låtsas. Den här armén kommer försöka ta Redet med våld, och det hade de tänkt redan innan Njord blev offentligt fälld." Kobbe borrade in näbben i fjäderskruken för att tvätta sig. Sedan mötte han leende Knorres blick. "De hade tänkt överraska oss. Nu är det överraskningsmomentet förlorat. Alla vet nu att det är allvar."

 "Det hade kunnat undvikas. Om du inte hade lagt dig i mina planer..."

 "Men det var väl så här du ville ha det?" avbröt honom Tor. "Du ville ha en äkta belägring. Du ville få den invaderande hären att anfalla av egen fri vilja, snarare än på din befallning. Nu är det på väg att hända."

 "Ja, du pratade om offer i ankliv," Angelica såg inte glad ut. "Du planerade att offra ankor för bevarandet av freden och friden. För att de var TJOCKA! Nu har du fått som du ville, så nu kan du väl vara glad?!"

 "Mina manliga känselspröt säger mig att du inte är glad själv. När du är ledsen och arg så kan inte heller jag glädjas."

 "Men Kobbe," sade Tor barskt när han insåg vart konversationen var på väg. "En drake vore svår att få tag på, jag förstår inte vad du menade."

 Detta hade den eftersträvade effekten att alla blev tysta och titta på Kobbe. Halvhalsen ryckte på axlarna. "Jag menade att hon borde vaktas av en enda person eller ingen alls. Ibland är noll vakter mer effektivt än två. Om vi lockar med Njords fångenskap kan vi fånga vår förrädare i en råttfälla. Förstår ni hur jag menar?"

 "Vill du att vi ska låta Njord bli fritagen?"

 "Nejnejnej, ni förstår inte alls! Vi ska slå två flugor i en smäll. Vi ska inbjuda till fritagning för att sedan beröva befriaren dess frihet. Knorre, du som är smart. Du borde förstå hur jag tänker."

 "Jag förstår dig..." sade Knorre dröjande. "Men om förrädaren mot all förmodan lyckas, då blir vi av med vårt trumfkort. Antingen kommer de ge sig av, eller så kommer de göra allvarliga försök att inta staden."

 "Det sistnämnda är redan på väg att ske. Bakom dessa kullar planerar de hur de bästa ska kunna storma oss. De är trötta på att bli bombarderade av ankbajs och kasta sten tillbaka, de vill dra vapen. De kommer försöka ta sig över murarna på ett eller annat sätt."

 "Då ska vi stoppa dem. Tor, se till att samtliga vakter har armborst och tio pilar var redo. Senast vår stad blev belägrad så hade anfallarna ingen chans. Det borde de inte ha nu heller, men låt oss inte ta några risker. Låt oss nu förbereda oss. Och vänta."