"Tjurbajs," sade Rut bestämt när hon hörde nyheten.

 "Det är sant!" insisterade budbäraren andfått. "De har hittat liket efter Dolores och gripit Knorre. De säger att Njord också ligger bakom det, men att de vill få ut sanningen ur Knorre först."

 "Dolores!? DÖD!?" Rut trodde inte sina öron. Det var för grymt för att vara sant. "Hur? När? Var?"

 "Någon stackars adelsflicka från Af Anka-släkten hittade liken på toaletten."

 "Liken? Fanns där fler än ett?"

 "Ja, två vakter också. Vaktkaptenen undersöker saken personligen."

 "Berätta detaljerna."

 "Jag vet inga detaljer, min dam. Jag vet bara att den här stackaren hittade tre döda och blodiga kroppar på en toalett för snart en timme sedan. Jag sprang hit så fort jag förstod att de tagit Knorre."

 Budbäraren, en trogen ung grabb till Halvhals, skrapade med foten i marken och väntade på de obligatoriska orden. Rut suckade. "Du har varit en trogen och duktig liten råtta, jag ska inte glömma det här. Fortsätt ränna runt i gångarna, jag behöver veta mer."

 Budbäraren såg ut att vara redo att flyga därifrån i sin iver. Men Rut hejdade honom halvvägs ut genom dörren.

 "Varför sprang du till mig och inte till Kobbe?"

 Ankvaskern svarade nervöst hennes fötter: "Jag sprang till Kobbe, men jag kunde inte hitta honom någonstans. Han går inte att hitta nu för tiden. Så jag kom till Er."

 "Var var Njord senast du såg honom?"

 Budbäraren måste tycka att hennes fötter var alldeles fascinerande. "Han är inte min uppgift att hålla koll på ikväll. Senast jag såg honom var i morse när han badade."

 "Bra jobbat, Halvhals. Återgå till din post."

 Under ett hastigt ögonblick mötte Rut budbärarens oroliga, flackande blick, sedan pilade han iväg fort som bara små barn kan. Rut suckade med blandade känslor. Där fanns blod. Då kan det inte ha varit min son. Det måste vara Njord.

 Hon bestämde sig fort. Hon plockade åt sig värjan som hängde vid sidan av dörren, värjan som egentligen bara var för syns skull. Rut var skräckinjagande nog i egen hög person utan vapen, om hon så valde. Hon skulle göra ett besök hos Njord. Den här gången skulle hon övermanna honom enkelt. Han hade ingen varg med sig, och män trodde alltid att de var så mycket starkare än kvinnor. I åtta fall av tio hade de rätt, men i Ruts fall var statistiken den omvända.

 Djärv som hon var gick hon raka spåret genom korridorerna. Några vakter föll in bakom henne, men dem brydde hon sig inte om. Det hade varit en högst händelserik dag. Hon hade först slagit sig emellan två bråkande ankor i form av Kobbe och Njord, hjälpt sin son som i sin tur hjälpt henne att snoka reda på var Knorre gömt sina fångar, fritagit dem, lett dem runt borgen och flugit upp i det högsta tornet, förhoppningsvis utan att någon såg dem. De hade besökt Dolores för att övertyga henne om att följa i deras spår, men nu var tanten mördad. Gajolus hade fortfarande sovit när de besökte honom, och hon visste att hon hade Kobbe att tacka (eller förbanna) för det.

 Nu hade Njord gått över gränsen på riktigt. En trängd man tar till drasitska åtgärder. Njord har nu ingenting att förlora, förutom det liv som han förlorar ifall han förlorar sitt spel. Men om han inte gör någonting så ryker livet i alla fall. Gårdagens brev från Storkvacken hade förändrat spelplanen igen. Rut hade räddat fångarna ur fängelset för att skydda dem. Hon visste att Knorre samarbetat med Hjorvalt i att ta dem dit, och Hjorvalt var i bästa fall oberäknelig. Men nu är Hjorvalt ute ur spelet för tillfället, och fångarna är säkra.

 Rut andades ut. De fem vakter som anslutit för att beskydda henne gick med koncentrerade miner och lyssnade och spejade i korridorerna. Efter en promenad nerför två uppsättningar trappor och några ljusa och välbefolkade korridorer så stannade plötsligt vakterna och lyssnade. Rut spetsade öronen. Även hon kunde höra vad som fick vakterna att stanna. Stål mot stål. "Ni är vakter," sade hon till sina eskorter. "Längre fram hörs ljudet av stål mot stål. Är inte er uppgift att stoppa bråk som utbryter i Redet?"

 Med fånigt fåraktiga miner fick vakterna fart under benen och sprang vidare, med Rut i hälarna. Hon ville också se vad som hände. De möttes av en föga överraskande syn.

 En klunga nyfikna ankor, tjänstefolk som adelsankor stod i en stor ring runt ljudet, en ring som snabbt löstes upp i luft, snyftningar och mummel. Det som var minst överraskande var de duellerande i den före detta ringens mitt - de unga hetlevrade ankorna Rickard Vitvinge och Varil Svartvinge. Rickard hade ett otäckt skärsår i sidan och stänkte blod över marmorgolvet med varje steg. Varil hade en rispa i pannan och ett sticksår på ena benet. Båda var svettiga och verkade inte bry sig om vaken skador eller åskådare. Intill, konstaterade Rut oroligt, var ett hål i väggen som inte funnits där senast hon kollade.

 Medan de tittade på lyckades Varil rispa Rickard över handen med sin värja. Blod sipprade fram och äventyrade Rickards grepp om sin egen värja. "Vakter, gör någonting!" skrek Rut. Vakterna strömmade till och gick emellan de två stridande.

 "Vad handlar detta om!?" Dånade Rut med sin bastanta röst. Glöden som brann i de stridandes ögon började långsamt att slockna när de fann sig övermannade av rustningsbeklädda vakter. Med glöd fortfarande brinnande i ögonen fräste Varil: "De mördade min mormor!"

 Glöden i Rickards Vitvinges ögon tändes igen. "Vilka mördade henne? Du har inga bevis!"

 "Jag behöver inga bevis för att veta att det var ni äckliga Vitvingar som gjorde det!"

 "Njord ligger bakom detta," försvarade sig Rickard. "Men honom är du för feg för att möta man mot man."

 "Nu går ni småpojkar till era rum och lägger er!" skrek damen Halvhals för full hals. Och alla de församlade kunde inse att när en Halvhals som Rut skriker för full hals så är man glad att hon bara var en Halvhals. "Det här är allvarliga saker, och jag någon måste rapportera till vår gode Vaktkapten att två unga män leker krig i våra annars redan farliga korridorer. Vem som än mördat Dolores och de två dassvakterna så är både Rickard Vitvinge och Varil Svartvinge oskyldiga! Utgå!"

 Gruppen av ankor var inte sen att lyda. Det var få i Redet som hade samma pondus som Rut när hon höjde rösten till ett befallande tonläge. Hon var tvungen att haffa en ung Af Anka innan alla försvann. "Vad hände med väggen?" frågade hon.

 "Den.. Den... Jag vet inte. Den har gapat tom halva dagen."

 "Har någon undersökt den?"

 "Jag vet faktiskt inte! Snälla skada mig inte."

 Rut fnös och lät jäntan löpa. Så långa ögonfransar och så lite ryggrad. Den tösen måste lära sig en läxa innan hon växer upp.

 Som så ofta innan så beslöt sig Rut för att någon måste ta saken i egna händer. Hon kände till en stor del av Redets gångar och visste vart den här skulle ta henne. Precis dit hon ville komma. Hon lämnade därför sina upptagna vakter och dök in i det gapande, svarta hålet. En färd genom väggarna följde, en färd präglad av tystnad, mörker och oro.

 Enligt schemat så skulle Viktor hålla öronen på Njords rum vid den här tidpunkten denna dag, men Rut kunde inte upptäcka honom någonstans. Hon hörde röster längre fram och rörde sig så tyst som möjligt. Viktor hade inte tillåtelse att prata med Njord, och ingen annan av Halvhalsarnas små 'råttor' heller. Har han besök?

 Det tog någon minut innan hon kunde urskilja orden eller, med kalla kåror av ilska och oro, kände igen rösten. Den rösten hade hon hört jollra från hennes famn, röstens ägare hade hon sett krypa fram ur ett nykläckt ägg som hon legat och värpt. En våg av sorg och ilska slog hennes värld i spillror. Min käre son, vad har du nu gjort? Kobbe, vad har du gjort?

 "...Översta tornet. Där de var från början, enligt mina källor."

 "Du har gjort vad min trogne varg misslyckades med. Det ska du ha tack för."

 "Åh, tacka mig inte än," sade Kobbe listiga röst. Rut var säker på att han var någonstans i gångarna, inte inne i Njords rum. Det skulle han aldrig våga.

 "Inte?"

 "Nej. Du är anklagad för mord. Två vakter och Dolores Svartvinge ligger mördade på en toalett, med din vågtandade dolk ytligt instucken i den sista vakten. Blodet är överallt. Ingen kan skilja blod från blod. Alla vet att du har ett sådant vapen, att du faktiskt är den enda i hela Redet som äger den typen. Eller, ägde."

 "Kobbe... Kobbe din enfaldige, listige, dumdristige, egoistiske, maktgalne anka! Du anar inte vad du har gjort."

 "Åh, jag vet mycket väl vad jag har gjort. Jag har lett alla tänkbara spår av anklagelse mot dig och Knorre Af Anka. Det är allmän kännedom att Knorre besökte dig endast några timmar innan mordet begicks. Ni kommer båda anklagas för grovt mord på tre personer. Om inte..."

 "Vad, Kobbe? Vad vill du ha av mig? Du är en dåre. Jag har inget att ge dig."

 "Du kan ge mig det enda jag vill ha. Vi kan fortfarande vinna. Du sade att du styr i Norikland. Om din armé är på väg hit..."

 "Min armé är en samling av blodtörstiga veteraner och rebeller. Hur många de är vet jag inte, några hundra på sin höjd."

 "Jag kan fortfarande rentvå dig. VI kan rentvå dig. Säg bara att din kniv blev stulen, så kommer all misstanke att riktas endast till Knorre."

 "Och vem skulle tro mig? Vem tror du är så dum..."

 "Med rätt mängd pengar i rätt mäns fickor skulle du bli förvånad över hur enkelt det går att tro någonting annat."

 "Vad är det du vill Kobbe? Det är redan för sent i vilket fall som helst. Hjorvalt har stuckit. Du måste komma med ett bättre bud än Knorre för att vinna mig till din sida. Du vet att jag värderar mitt liv högt."

 "Är du redo att ta makten? Med min hjälp blir den din? Jag vill ha Ankrike, du får behålla Norikland."

 Njord började skratta. Otäckt, elakt och ironsikt. "Norikland var aldrig mitt, men jag tar det gärna om du så vackert erbjuder det. Hur föreslår du att vi går till väga?"

 Njord var högst road, mitt i allt elände. Allt han arbetat för hade gått om intet, och nu kommer en vilseledd konspiratör och försöker pressa honom. Bara det var skäl nog för att få Njord Ärrnäbb att skratta, men Kobbe stannade inte där. Han erbjöd Njord allt han ville ha, bara rakt från en blå himmel. Ankan som Njord hela tiden sett som en av sina värsta fiender, promenerar rakt in i hans vägg och vill samarbeta. Det hela var så absurt att Njord inte kunde låta bli att skratta högt. Han ställde sin fråga igen, men fick inget svar.

 "Kobbe? Har jag drömt alltihopa? Svara mig, din eländiga lusfjäder!"

 Svaret uteblev men ersattes av ljud från bråk inne i väggen. Rut hade bestämt sig för att hennes son inte fick gå in på den banan som han uppenbart valt, och nyttjade sig av det mest effektiva vapnet hon hade. Hon lade all sin vikt och fart i att rusa rakt in i sin intet ont anande son. Hon lyckades tackla honom med fart, tyngd och kraft, och Kobbe (som inte var hälften så kraftigt byggd som sin mor) hade ingen chans att undkomma moderns vrede. Fast han visste inte att det var Rut förrän hon skrek åt honom så att Njord insåg att det bara varit alltför verkligt. "Du går på fel väg nu Kobbe! Njord har ingenting att ge dig och du har ingenting att vinna!"

 "Mamma..." Om inte Rut varit så arg och så rädd så hade hennes moderliga känslor svallat ut ur hennes ögon. Nu var hon alltför bestämd för att ge sig hän åt sådant. Hon koncentrerade sig på att hålla fast sonen där han var.

 "Finns det någon väg in!?" ropade Njord utifrån.

 "Under bordet!" svarade Kobbe.

 "Nej!! Du har inget att vinna på det här, Kobbe. Sluta genast upp med dina dumheter! Njord är inte värd ett ruttet lingon. Han styr inte i Norikland, de vill ha hans huvud på ett fat. Njord har ingenting att ge dig."

 Kobbes ansikte var tårdränkt. "Ingenting...?" Misstron i hans röst var olidlig, så Rut var glad att det var mörkt i gången. "Jag har förlorat alltihop mor. Jag har redan trampat snett. Nu måste jag löpa linan ut, eller bli för evigt ihågkommen som en Svarthals."

 "Du måste inte! Du FÅR inte fortsätta på den här vägen! Var det du som mördade Dolores? Det är inte för sent att vända om." Sorg letade sig in i Ruts röst, en sorg som rev och slet i alla som lyssnade. "Du kan fortfarande gå tillbaka. Varje man måste veta hur långt han kan gå och när han måste vända om."

 "Jag hittar den inte!" hördes Njord utifrån rummet. "Var är den?"

 "Gör ingenting! Stanna där du är!" Kobbe snyftade. "Vi kan inte hjälpa varandra. Det här är en riktigt soppa nu."

 "Ja, och det är ditt fel!" skrek Rut. "Om ni båda gjort som Knorre sade så skulle allting ha gått bra för oss allihopa! Men ni lät girighet och maktbegär komma ivägen! Fy fan för män!"

 "Inte bara män..." viskade Kobbe plågat. "Dolores..."

Knorre lät vakterna för bort honom. Han ödslade ingen tankekraft på att fundera över vart han skulle, han läta bara automatiskt benen gå i den riktning vakterna gick. Det var hjärnan som gick på högvarv, hjärnan som han så ofta berömt sig själv för och som var hans absolut största tillgång i livet. Vem kan ha mördat Dolores och två vakter? Var? Hans tankar gick instinktivt till Njord. Trängda män gör ofta galna saker för att hålla sig kvar i spelet. Och Njord är inte ens från början någon som skyr mindre ädla medel.

 Vem kan mer ha utfört detta illdåd? Kobbe är för blödig för att ta liv, men han är listig så det förslår. Gajolus skulle knappast mörda Dolores, Snuskfot och Svartvinge hållar alltid ihop i vått och torrt. Vilka andra kan ha...? Någon räddade fångarna. Någon mördar Dolores. Någon anklagar mig för att ha mördat Dolores. Någon vill ha mig ur spel. Jag är Njords enda lösning, så det kan knappast vara han. Vilka andra bär mig något ont, förutom Kobbe?

 Han kom inte på särskilt många som skulle göra så mot honom. Hur jag än gör så leder spåren tillbaka till Kobbe Halvhals. Har jag snöat in mig och förblindat mig på en fiende, eller tänker jag rätt i alla avseenden? Båda alternativen verkade nästan lika otroliga. Kobbe... Om det är du så har du målat in dig själv i ett hörn. Det här blir bara farligare och farligare.

 Inuti Knorre pågick fortfarande kampen mellan koffeinet och Kobbes sömngift. Han var yrvaken samtidigt som han var dödstrött och mådde allmänt illa. Två olika gifter brottades med varandra och många tankebanor gjorde detsamma. Det var inte förrän han själv fann sig nerbrottad i en stol i vaktkaptenens kvarter förrän han insåg att han inte sett någonting under hela vandringen. Förvirrat erinrade han sig även att Tor just ställt en fråga och väntade på svar.

 "Va...?" frågade han dimmigt.

 "Du är anklagad för medhjälp till morden på Dolores Svartvinge och mina vakter Leffe och Jappe. Redogör för din dag, om du vill vara så vänlig."

 Knorre tittade länge på Tor och sökte i hans ögon efter tecken på förståelse. Tor visste trots allt vad han höll på med och att det var viktigt, och borde veta att han var oskyldig."Jag var i tronrummet hela dagen, efter att jag kommit tillbaks efter min långa morgonpromenad."

 "Vakterna utanför din dörr säger något annat. De säger att de såg dig gå in genom dörren och sedan komma tillbaka in genom samma dörr två timmar senare, utan att ha gått ut genom dörren."

 "Det måste ha varit ett vaktbyte emellan..."

 "Nej. Samma vakter stannade hela tiden, ty de tog sig friheten att titta in i tronrummet och såg att du var försvunnen. Märkte du inte att de väntade på dig när du kom tillbaka?"

 "Jag kan inte säga att jag tänkte på vilka som vaktade min dörr idag. Jag har viktigare saker att tänka på. Jag skulle gärna berätta det för dig, men är den här stora publiken verkligen nödvändig?" han blinkade med ena ögat.

 Tor, en storvuxen anka som oftast var artigare än han såg ut, rörde inte en min. Han bara tecknade åt sina mannar att ta Knorres vittne utanför. "Du stannar," sade han när Sergeanten började gå mot utgången.

 Om Knorres hjärta kunde slagit snabbare än det på grund av gifternas battalj redan gjorde skulle det ha börjat göra det nu. Han såg panikslaget på Tor och försökte med blicken förmedla fråga: Är det här verkligen klokt? Kan vi lita på honom. Tor Nickade kort en gång, och Knorre fick nöja sig med det svaret.

 "Kom och sätt dig här bredvid mig, Elsander," sade Tor med en röst som var mjukare än hans ögon. "Jag vill att du tittar Knorre i ansiktet när han berättar allt han vet, allt han gjort idag och allt han planerat de senaste månaderna."

 Sergeanten med det olyckliga namnet Elsander (som i Knorres huvud inte kunde vara något annat än en blandning av de båda namnen Elsa och Alexander) gick runt bordet med ett tillfredsställt leende. Han var uppenbarligen väldigt nöjd med sig själv. Knorre mådde ännu mer illa.

 "Kalla mig Sandor," sade Elsander medan han satte sin beniga häck på en stol.

 Tor harklade sig. "Knorre, sätt igång. Sandor har rätt att veta vad du planerat, annars kommer han aldrig tro att du är oskyldig."

 "Är han det då?" fräste Elsander. "Hur vet du det? Är du köpt?"

 Tors slag kom så snabbt att ingen av de båda andra hann reagera förrän Elsander låg på marken och blödde från ett sår i pannan. Tors handrygg hade träffat honom rakt i huvudet med sådan kraft att Sandor skickats av stolen och landade i en gnyende hög på golvet en meter bort. "Understå dig inte att anklaga mig för korrumption!" gormade Tor. "Jag vet vad som är i görningen i det här slottet, och när du vet det kommer du inte tvivla en sekund på Knorre! Upp på fötter igen, din lipande jungfru, eller ska jag börja använda den rätta delen av ditt namn och kalla dig Elsa?" Elsander kämpade för att ta sig upp på fötter och gick med ena handen pressad mot tinningen bort och satte sig på stolen igen. "Det är förunderligt att dina föräldrar lyckades döpa dig till ett så passande namn. Varsågod Knorre."

 Den tilltalade suckade. "För några månader sedan lyckades jag sniffa reda på en konspiration som stod och jäste. Det var en brevväxling mellan Dolores Svartvinge och Njord Ärrnäbb av Norikland. Under året som gått sedan Henning tog makten i Ankrike skedde också ett maktskifte i vårt grannland i söder, ett mycket blodigare maktskifte. Ledaren för upproret mot Nori VI var vår alldeles egen Njord Ärrnäbb. Vi behöver inte gå in på alla hemska detaljer, men efter att upprorsmakarna vunnit upphöjde den nye kungen, Edvard Svärd III, Njord till överhuvud för deras hemliga polisstyrka. Men Njord hade högre ambitioner än så, skulle det visa sig.

 "Det visade sig att Svartvingarna och Snuskfotarna ville ta tronen, och att de erbjöd Njord en väldigt hög belöning ifall han hjälpte dem. Jag förstod dock vad Njord var ute efter, så jag erbjöd honom tronen att sitta på själv, ifall han hjälpte mig och Henning. Ni förstår att Henning började redan tidigt visa tecken på rastlöshet, så jag bad Njord att undersöka om det fanns något lämpligt äventyr man kunde skicka iväg Henning på, och bad Njord komma hit så fort han fick tag på ett. Under tiden brevväxlade vi och jag tror jag lyckades smälla i honom att jag skulle hjälpa honom ta vår egen tron i besittning."

 "Du erbjöd honom alltså vår tron!" utbrast Elsander. "Inte konstigt att han beter sig som han gör!"

 Samtidigt som Tor undrade: "Vad för löften gav du honom som fick honom att tro på dessa galenskaper?"

 Knorre ignorerade effektivt Elsander och svarade: "Bara vad han ville höra. Du anar inte hur lätt folk går på saker bara för att de vill tro att det är sant. Njord undslapp att han skulle ta vår tron med våld om vi visade att vi inte ville släppa den ifrån oss, så jag utgick från att han skulle ta med sig en mindre styrka hit. Tor, du har vetat detta i två månader, och snart är dagen kommen då vi måste släppa fasaden av osäkerhet och slå till.

 "Men spelplanen har ändrats. Dagen innan Njord lämnade hovet vid Storkvacken gjorde den gamle kungens män uppror mod Edvard och bröt sig in i hans skattkammare. Allting av värde stals plötsligt var Kronan utfattig. Njord flydde fältet med ett femtiotal av sina bästa mannar - armén som för närvarande slagit läger fyra dagsmarscher ifrån vår stad. Vad som egentligen hände vid Storkvacken fick jag reda på först igår, när Nori VII sände mig bud. Han sade att detta är det tredje budet han skickat, så vart de andra två tagit vägen gör mig ledsen att tänka på. Summan av kardemumman är alltså: Njord är efterlyst i sitt hemland, och har tagit med sig hit en rebelltrupp på femtio man. Han anklagade invånarna i Två och en Halvs Mans Grotta för stölden och skickade dit Henning på ett 'äventyr', precis som vi kommit överens om tidigare. Men han går i en fälla, ty inne i grottan finns en kult dedikerad till någon som de Sammansvurna endast benämner som Henne. Och dessa Hennes Sammansvurna är en samling som inte skyr några onda medel. Min ursprungliga plan var att med hjälp av Njord och Hjorvalts närvaro skapa skräck i hovet, tillräckligt mycket skräck för att alla konspirerande ankor i Redet skulle gå samman mot en gemensam fiende. Jag hjälpte Njord och Hjorvalt att röva bort alla de försvunna ankorna, men jag förde dem till ett ställe som inte Njord känner till. Där har jag gjort mitt bästa för att drilla dem och föra dem samman, så att när Njords rebelltrupp kommer in i Redet i tron om att alla ankor slåss mot varandra så möter dem ett enat motstånd. Detta skulle på så vis kunna ena alla Redets ankor till att samarbeta och skapa en bättre samvaro oss adelshus emellan. Det är därför vi låtit kidnappa ankor från alla adelshusen, för att alla ska samarbeta mot en yttre fiende."

 "Det här är galenskap!" skrek Sandor.

 "Det är genialt," sade Tor otåligt. "Jag har redan hört det här, men min sergeant verkar inte vara helt överens om att det är en bra plan."

 "Nej! Hur fan skulle vi kunna lita på den här...! Den här...!" han lyckades inte hitta några ord som han tyckte passade, så hans benämning på Knorre förblev 'den här'! Ackompanjerat med ett frustrerat, rött ansikte. Med en sådan näbb, funderade Knorre, vars huvud verkade ha klarnat något nu när han fått ösa ur sig sina planer, måste Elsander nästan ha Brandnäbbskt påbrå.

 "Men vad skulle Njord och Hjorvalt ha att vinna på det här om de gjorde som du sade?"

 "Tja, jag hade ju lovat dem tronen, men den kan jag ju knappast ge honom. Jag har spelat honom falskt ända från början och jag förutsätter att han vet om det. Då kan man inte annat än utgå från att han tänker ta tronen med egna medel och döda oss alla. Vilket vår sammanhållning skulle ha kunnat förhindra, om inte spelplanen ändrats så drastiskt. En ny armé är på väg från Norikland för att ta itu med Njords lilla trupp, men jag är rädd att Njords trupp är här inom en vecka, medan det kommer ta minst två för Noriklands soldater att anlända. Njord är nu en trängd man, utan skydd från Hjorvalt. Endast Ankfar vet vad han kan tänkas hitta på. Vad värre är, vi har en förrädare ibland oss. Jag hade låst undan adelsmännen i fängelsehålorna för att undvika att någon hittade dem, men nu har någon gömt undan dem på något annat ställe. Eller dödat dem för allt jag vet. De ankora som skulle förena oss och leda oss i krig mot rebellerna är försvunna, anarki råder i korridorerna och någon förrädare stryker runt och sätter käppar i hjulet för oss. Nu senast försöker någon anklaga mig för mord!"

 "Ja, angående mordet," sade Tor undrande. "Vad gjorde du tidigare idag, när du smet ut från tronrummet?"

 "Jag..." Knorre svalde. "Jag gick till Njord för att prata om hans utsikter. Han kan fortfarande behålla livet om han hjälper oss att ena alla våra ankor. Jag sade åt honom att jag ska skona både hans eget och rebellernas liv, ifall de belägrar staden och visar sig hotfulla, utan att lyfta vapen för att döda någon här inne. Men de måste veta att Njord lever, om Njord dör eller råkar ut för något annat så kommer de anfalla utan att visa någon nåd. Njords gäng är blodtörstiga, och om de anfaller så skulle det kunna innebära ett blodbad."

 "Femtio man? Vad skulle femtio man kunna göra mot vår garrison på ett tusen ankor?"

 "Vad han säger är sant," sade Tor. "Varför skulle vi frukta anfall från femtio ankor när vi själva är tjugo man mot varje fiende? Låt dem komma bara, vi krossar dem."

 "Tro mig, ni vill inte att det kommer till handgemäng. De är beridna på vargar allihopa, och för allt jag vet så kan de vara fler än femtio. Jag vet bara att Njord sade att de var femtio när de lämnade Storkvacken, han kan ha ljugit och fler kan ha anslutit. Om de inte får prata med Njord så kommer de anfalla skoningslöst. Om Njord å andra sidan överlever så behöver inte en droppe blod spillas. Om inte..."

 De andra två stirrade på honom. Det var omöjligt att avgöra ifall Elsander trodde på honom eller inte. Vad händer nu?"

 Långsamt frågade Tor: "Det var Njord som mördade Dolores. Hjälpte du honom där också eller sade du bara åt honom vad han skulle göra? Jag varnar dig, Knorre, om du spelat mig falskt under den här tiden och ljugit om allting, då kommer du finna att Njord är fredligare och nådigare än jag."

 "Jag lovar på heder, samvete och Ankfader själv att jag inte hade någon del i mordet. Ni måste berätta mer om det för mig."

 "Vad mer måste vi göra för dig?" väste Elsander sarkastiskt. "Jag har fått nog av dina dumheter. Han ljuger, Tor. Lås in honom."

 "Jag funderar på det. Men han ska få en chans till att visa sig oskyldig. Jag vill fortfarande tro honom. Vi tar med honom till toaletten."

Den kvällen sågs Hjorvalt lämna borgen, fullt synlig för alla som råkade befinna sig i närheten av hans bana. När han sprang förbi folk uppstod en tryckande tystnad, men när han farit förbi och ut genom stadens murar var det som om någon hällt champagne i ett glas alltför fort. Kolsyran bubblade över kanterna och stadens invånare började viska och spekulera. "Den vargen hade bråttom", "Vart ska han nu?", "Är Njord från vettet som släpper ifrån sig sin livvakt?" Men frågan som ställdes allra mest bland invånarna var: "Vad kommer hända nu? Vad betyder det här?" Att Kobbe Halvhals tidigare samma dag smygit ut ur borgen, ut till stadens skumma butiker och sedan in igen, det var det ingen som fäste någon uppmärksamhet vid.

 Ingen visste förstås svaret, och när vargen lämnade borgen rådde delade känslor. Alla var glada att ha den stora köttätande besten utom synhåll, men många var oroliga över det okända och oförklarliga i händelseförloppet. Ända tills en klok anka sade: "Han ska nog bara ut och jaga," och snart spreds ordet att vargen var hungrig och skulle ut och jaga, och så var det inte mer med det. Folket var tacksamma över en så enkel lösning och kastade sig girigt över möjligheten, men innerst inne visste många nog att så inte var fallet.

 Hur som helst så grät ingen över vargens försvinnande, och kvällen återgick till vad som var normalt för en sensommarkväll. I alla fall på stadens gator. Själva borgen Redet var en helt annan femma.

 Oron var stor i Redets korridorer. Alla konspirerande ankor anade att någonting lurt var på gång, nu när Njord så plötsligt skickat iväg Hjorvalt från sin sida. Vakterna var förstås lättade att slippa det stora farliga odjuret, men de var inte mindre avslappnade för det. Även de hade börjat inse att något inte stod rätt till.

 "Jag kan inte säga att jag är ledsen över att den är borta," sade den ena vakten till den andra. De hade det betungande uppdraget att vakta toaletterna på nedervåningen, och deras känslor över detta uppdrag var delade.

 "Han hade väl ändå inte drabbat oss här?" undrade Leffe högt, den mindre skarpsinnige av de trubbiga svärd som utgjorde Redets säkerhet. "På dasset, menar jag. Jag har aldrig hört talas om någon som äter upp någon som går på muggen."

 "Det är inte bara vargen vi vaktar folk mot," svarade Jappe, tänkeren av de båda. "Vi två vakter skyddar ädla ankor från andra ankor."

 Leffe gjorde ett uppenbart försök att förstå, vilket resulterade i en skruvad min och en lätt röklukt. "Hur avgör vi vilka som är vad? Ädla och andra?"

 "Det behöver vi inte. Vår uppgift är att se till att ingen dödar eller skadar eller hotar någon annan medan vi hör. Du skulle bli förvånad över vad som kan hända under ett enkelt toalettbesök."

 "Det skulle du också bli," sade en munter röst som alldeles uppenbart hört vad de pratat om. Instinktivt rätade vakterna på sig och gjorde sina hillebarder redo och vände sig mot ljudkällan. En brett leende anka med en betydligt mindre hals än alla andra ankor.

 "Du. Halvhals! Du smyger dig på vakter och tjuvlyssnar! Varför tar du inte och berättar vänligen för oss vad som hände där inne?"

 "Visst, jag ska berätta för er, utmärkta vakter som ni är. Har ni sett någon de senaste tio minuterna som gått in här men inte kommit tillbaka ut?"

 Vakterna tittade på varandra. "Vad som försiggår där inne har inte vi med att göra," svarade Leffe trotsigt. Vad han var trotsig mot var dock en gåta för alla. "Men vi är inte dumma! Vi kan gissa."

 "Men tydligen är ni för dumma för att svara på min fråga," sade Kobbe vänligt och tålmodigt, helt i kontrast med de ord han just yttrat. Han utgick (med stor framgång) från den grundläggande föreställningen att mot mindre intelligenta varelser så är tonfallet viktigare än orden. Så även denna gång.

 "Vi såg... Dolores Svartvinge gå in där för inte så länge sedan." Jappes ansikte var en mask av koncentration. "Men jag kan inte påminna mig om att jag såg dig kliva in. Var kom du ifrån?"

 Kobbe bugade sig. "Ack, hur jag kom dit är ovidkommande. Men när jag travade in där såg jag stackars Dolores ligga medvetslös och blödande på golvet. Ack, mina ädla vakter, spring och hjälp henne!"

 Utan minsta misstanke släppte vakterna sina vapen och sprang in på toaletten. I ett av båsen fann de mycket riktigt en medvetslös Dolores. Jappe, som var den marginellt smartare av de båda märkte dock: "Men... Det finns ju inget blod!"

 "Alldeles riktigt," sade Kobbe. "Inte hennes eget i alla fall!"

 Det sista Leffe såg var hur en liten pil stack in i halsen på Jappe, och hur Kobbe hade ännu en pil riktad mot honom. Hans sista handling i livet utfördes precis där sådana handlingar bör utföras. Han missade toaletthålet med en anklängd, men han brydde sig inte om det. Han var ju när allt kom omkring fruktansvärt kissnödig.

Det knackade på dörren till tronrummet. Hårt, insisterande och skoningslöst. Knorres dag, som hittills redan tagit så många vändningar, skulle ta en vändning till. En hård, skoningslös vändning, lika oväntad som knackningen på dörren. Han hann inte ens ropa det obligatoriska 'kom in!' förrän dörren brakade upp och ett tiotal vakter kom instormande.

 "Vad är nu detta?" undrade Knorre och ställde sig upp. Den unga kvinnan som satt på andra sidan bordet, som det var hans uppgift att förse med nytt boende i staden, såg alldeles skräckslagen ut.

 "Du följer med oss genast," sade vaktsergeanten, en hård anka klädd i läderharnesk och utrustad med slagsvärd och sköld.

 "Jag kräver att få veta vad som hänt!" gormade Knorre med all den pondus han kunde frammana.

 "Inga frågor," sade sergeanten. "Och vi tar inga order från dig. Följer du med frivilligt?" Vakterna omringade honom, henne och tronen.

 "Vaddå följer med frivilligt? Vad är det som har hänt? Henning kommer få höra talas om detta när han återvänder!"

 "Det kommer han att göra, tro mig." Han fick det att låta som ett hot.

 "Jag kan inte följa med dig förrän jag vet vad det hela handlar om."

 "Jag antar att du redan vet det, men jag säger det i alla fall. Du är anklagad som medbrottsling för mordet på två vakter och Dolores Svartvinge. Om du inte följer med oss till kaptenstugan blir vi tvungna att förhöra dig på plats."

 "Varför är JAG anklagad!? Jag har varit här... större delen av dagen. Vad är det som har hänt? När? Var?"

 "Det tänkte vi att du skulle berätta för oss, det och varför. Men eftersom du verkar så villig att påbörja förhöret så frågar jag dig: "Var var du för en halvtimme sedan?"

 "Enkelt! Jag har varit här hela tiden, i sällskap med denna unga dam. Jag höll på att hjälpa henne hitta ett nytt boende här i staden när ni stormade in. Det kan hon enkelt intyga."

 "Det är sant, jag kom hit för en halvtimme sedan för att söka den substituta kungens råd och hjälp. Vi har varit här inne ända sedan dess."

 "Listigt, Knorre, mycket listigt. Men vi visste att du varit här den senaste timmen. Det är därför du bara är anklagad för att vara medhjälpare till mord. Var har du mer varit denna dag?"

 Knorres huvud snurrade. Han kunde knappast berätta allting för vaktsergeanten. Kaptenen visste bättre, han hade berättat för vaktkapten Tor vad han hade planerat. När han tänkte efter var Tor nog den som visste mest.

 "Ta mig till din kapten," suckade Knorre. "Låt oss fortsätta det här tröttsamma förhöret där."

 Sergeanten brast ut i ett leende. "Äntligen är han samarbetsvillig. Jag visste att du inte var någon trångsynt anka, Knorre. Mannar, ta honom till kapten Tor."

Knorre vinglade fram i korridorerna, fylld av oro och överfull av koffein. Vakterna såg misstänksamt på honom, men ingen utmanade hans framfart. Hans ögon var röda, och inom honom pågick ett flertal olika strider. Stiden mellan kaffet och sömngiftet höll på att utkräva sin rätt, argument stred mot argument och brottades om vart hans fångar kunde ha tagit vägen. Och argument bestred argument, för och emot om han skulle vinna eller förlora. Var det verkligen ett bra drag att få hit Njord? Skulle jag ha berättat för andra om mina planer? Vem har fört bort dem? Vart? De kan omöjligt ha kommit undan utan hjälp. Han gjorde halt mitt i korridoren och svajade på ostadiga, platta fötter. Kobbe har tagit dem! Han vände säkert om efter att han skjöt mig! Men hur hittar jag honom?

 Knorre visste precis. Han satte av mot tronrummet med raska steg. Vägen dit hade han travat så många gånger att hans ben skulle kunna ha gått dit i sömnen, och när han gick i sina tankar tittade han varken åt höger eller vänster. Det kan mycket väl ha hänt att vakter, tjänare och adelsankor ropade åt honom medan han gick fram och ibland till och med drog i honom, men han märkte ingenting. Han var helt inställd på att hitta den förrädiska Spindelankan.

 Till slut gick vakterna inte att ignorera längre, inte när de blockerade hans väg med spjut och beordrade honom att stanna.

 "Det är ju jag, Knorre Anka, mannen som Henning avsgå skulle sitta på tronen i hans frånvaro. Släpp förbi mig eller tala om varför."

 Vakterna utväxlade funderande blickar och nickade åt varandra. "Passera då. Vi bara trodde..."

 "Trodde vaddå?"

 "Vi trodde att du var där inne," fortsatte den andra vakten.

 "Hur kunde ni tro det? Berättade inte era föregångare att jag gått ut?"

 Vakterna såg förvirrat på varandra igen. "Sådan information kan lätt försnillas. Det har varit tre olika vakterpass sedan du gick ut, om man får tro på informationen som förmedlats. Men vi trodde att den var fel när vi för en tid sedan hörde dig där inne."

 "Det var troligtvis inte dig vi hörde, för du är här nu och du gick inte ut."

  Tre vaktpass! Det är alltså mer än sex timmar sedan! "När var detta?"

 "För en timme sedan ungefär. Vi antog då att vi fått fel information någonstans på vägen."

 "Flytta på er och låt mig passera!" fnös Knorre. Ett bakhåll!

 Vakterna gjorde som han sade och han släpptes in i ett tomt och rörigt tronrum. Han stängde dörren efter sig och svepte sökande med blicken över rummet. Inga utbuktningar bakom draperierna syntes till i den stora salen, inga tecken på att någon gömde sig under bänkarna eller stolarna. Den osynliga takluckan såg inte ut att ha flyttats. Det enda som fanns kvar att gömma sig bakom var tronen eller bordet framför vilket tronen stod. Knorre närmade sig långsamt och försiktigt, med misstankarna riktade åt alla möjliga håll och alla sinnen på helspänn.

 Men ingen gömde sig bakom tronen, ingen lurade bakom draperierna. Rummet var helt tomt, så när som på honom själv och alla möbler och gardiner. Endast en liten sak gjorde rummet till ett helt annat rum än det han lämnat sex timmar tidigare, en liten detalj som knappt märktes. På bordet, bland bläckhorn, stämplar och halvfärdiga brev, låg ett hopvikt papper som det stod 'Knorre' på. Med händer som skalv av koffein och misstanke vecklade han upp pappret och möttes av fem ord. Två meningar av okänd avsändare med vänsterhänta, spretiga bokstäver för att han inte skulle känna igen stilen. 'Dina fångar är i säkerhet. Leta inte efter dem.'

 Leta inte efter dem? Tror vederbörande att jag är dum eller? Hur skulle jag kunna lita på någon som är anonym. Knorre tog sig för pannan. Jag måste tänka efter. Komma tillbaka till mina gamla tankebanor igen. Vem kan tjäna på att sno fångarna framför näsan på mig? Vem kan veta var de fanns? Att de tagit sig ut själva är uteslutet. Det går bara inte. Om Hjorvalt visat Njord var de finns, vad skulle de göra då..? Det måste ha varit Kobbe som lämnat lappen på mitt rum, ergo vet Kobbe var fångarna finns. Men varför skjuta mig och befria dem för att sedan gömma undan dem? Vad vinner Kobbe på det här? Rut vet inte om fängelset, och hon skulle inte göra någonting utan mig ändå. Hoppas jag.

 Han bestämde sig för att söka upp någon av Halvhalsarna, och han var väldigt spänd på att undersöka Kobbes hemliga gångar. Han rev sönder lappen i 16 små bitar och flög upp i taket för att flytta på det runda hålet som han visste fanns där någonstans. Det tog honom en bra stund att hitta det, och när han tillslut lyckats putta undan locket och klev upp i hålet var han alldeles svettig och trött. Han insåg genast att det dessutom skulle bli en mörk och riskabel färd om han inte tog ljus med sig, så han flög ner för att hämta upp en tänd lykta.

 När han tryckt locket på plats igen var det mycket riktigt mörkt i gången, men eftersom han hade en lykta så såg han mer än väl så mycket som han behövde se. Gången var precis så bred att en tjock anda kunde vända sig om och med nöd och näppe undvika att slå i väggen. Väggar och tak var täckta av spindelväv och på golvet låg rester av råttskit från den tiden då råttor sprungit runt i Redet. Innan Gastroknugum utrotade de konspirerande odågorna och satte stopp för deras spionage. Knorre lät fötterna föra honom dit de ville i de okända gångarna medan han funderade på vad han skulle göra.

 Inga tecken syntes på vart lappskrivaren tagit vägen, och Knorre insåg att han bara gick runt på ren chansning. Han visste inte var han var, visste inte vart han skulle och visste inte vad han skulle göra. Det var på vippen att han bara satte sig ner och började gråta. Men Knorre tänkte inte ge upp.

 Han gick fortfarande i sina egna tankar när han hörde ett bekant ljud och kände en välbekant lukt. Kort därpå följde ett brak, och det enda han hann göra var att be en bön. Väggen exploderade för en enorm tass, och klorna på densamma slöt sig om Knorres klädnad och drog ut honom i korridoren. Han hann se en snabb skymt av Njord och Hjorvalt och höra Njord säga 'snabbt nu!' innan hela hans värld blev mörk och blöt. Hjorvalt hade, som han tidigare konstaterat, inte den fräschaste av andedräkter, och inne i vargens mun var han omgiven av den. Han bad en ny bön om att vargens tugg-reflexer inte skulle gå igång medan han var där inne. Tydligen hörde någon hans bön.

 Knorre hade inte vidare uppskattat de mörka gångarna med sina drypande väggar, men de var definitivt att föredra jämfört med vargens fuktdrypande kinder och vattniga gom. Mot slutet kände Knorre att han var färdig att sväljas hel, när Hjorvalt äntligen spottade ut honom.

 "Du smakar inget vidare," morrade Hjorvalt när Knorre hamnat i en blöt hög på golvet någonstans i slottet.

 "Du luktar fruktansvärt," svarade Knorre. Och log. "Men jag har icke desto mindre saknat ditt sällskap, din stora gråa luns."

 "Jaså ni hade bekantat er med varandra redan tidigare," sade Njord kallt. "Eftersom Hjorvalt vägrar, kan inte du vara så vänlig att tala om för mig var fångarna finns."

 "Jag skulle om jag kunde, gode vän. Men fångarna blev stulna framför näsan på mig." Han märkte att de befann sig i Njords rum, gästrummet där han blivit instuvad när han först kom till Redet.

 "Och hur i hela halva helvete lyckades du klanta till det så grovt?!"

 "Ack, jag vet inte hur jag ska besvara din fråga. Men jag kan svara på den oställda: Jag tror jag vet vem som gjorde det."

 "Ja, vi har också listat ut det. Men han är svår att få tag på."

 "Jag trodde att du var han," medgav Hjorvalt med mörk röst. "Vi fångade honom en gång men blev tvungna att släppa. Vi tänkte inte ge upp den här gången, men fick en gädda istället för en ål, visar det sig."

 "Jag beklagar er dåliga fiskelycka," sade Knorre undvikande. "Jag vill också få tag på Kobbe."

 "Vad du vill är irrelevant," fräste Njord. "Du behöver bara bekymra dig om vad jag vill."

 "Inte alls, min gode man. Ty mina intressen är även dina. Jag har sagt hela tiden att jag kommer hjälpa dig, och det ska jag. Du behöver mig Njord. Utan mig är du dödens."

 "Hotar du mig? Du är ensam med mig och min trogna varg, och DU hotar MIG? Du är en underlig anka, Knorre, och du har humor. Det ger jag dig. Men du är väl inte helt från vettet?" Njords röst var en underlig blandning av att vara road och tvivlande.

 "Inte alls. Jag bara konstaterar fakta. Fångarna står nu på min sida, eller gjorde det tills de försvann, och de vet att du inte får komma till skada. Men de vet också att om jag kommer till skada så är du inte till någon nytta. Om du dödar mig istället för att samarbeta så sitter du i en rävsax. Om du dödar mig så kommer du att dö vad du än gör, om du inte går med på att gå i exil. Om du däremot hjälper mig så har alla mycket att vinna. Jag antar att du värderar ditt liv högt?"

 "Du har mig i en egen rävsax där, Knorre Af Anka," suckade Njord. "Den enda chansen för mig att fortsätta mitt liv är att göra som du säger och hoppas på att du är en man av heder. Än så länge har jag bara sett en man full av list och tjuvknep. Varför skulle du vilja hjälpa mig?"

 "Det är väl uppenbart, är det inte? På grund av gårdagens bud kan jag inte längre hjälpa dig till vår tron eftersom det skulle störta båda våra riken i krig, men om du gör som jag säger så ska jag se till att du får en kunglig förlåtelse för dina synder. Om du vill leva, acceptera mitt förslag."

 "Och vad händer med mig?" frågade Hjorvalt.

 "Jaa, vad ska vi göra med dig, o store varg? Jag ska se till att du blir fri att gå."

 "Det låter bra," sade Njord. "Vad måste jag göra?"

 Uppspelt och ivrig som han var lät Knorre inte känslorna lysa igenom alltför mycket. Budet fungerade. Allting fungerade. Han drog händerna genom sin blöta och sönderdreglade fjäderskrud. "Kan vi inte börja med att jag får torka av mig på dina lakan?"

Angelica kunde inte låta bli att skratta. Knorre var visst inte så smart som han ville framstå som. Trots det insåg hon vikten av att inte sätta alltför många käppar i hjulet för honom. Han hade försatt dem i en situation som var farligare än någonting annat de tidigare befunnit sig i, och det fanns alltför få vägar ut. Skrattet bubblade fram: "Det här är det sista ställe han kommer leta på!"

 Rut log. "Troligtvis. Man ska inte underskatta min kusin, men man ska definitivt inte överskatta honom heller. Han är, trots allt, en man."

 "Det behöver inte vara någonting negativt," sade Sture sårat. "Jag är också en man."

 "Exakt," svarade Rut hänsynslöst.

 "Jag tycker inte om det här stället mer nu än jag gjorde sist jag var här, men jag förstår logiken i ert resonemang. Jag lovar att hålla ställningarna."

 "Åh min son, du är en ängel!" utbrast Amanda.

 Angelica började bli otålig på att komma iväg. Hon hade inte vetat det tidigare, men nu visste hon att det var här Sture suttit fången en tid efter att han försvunnit. En vindsvåning uppe i slottets minst besökta delar. Knorre hade stuvat undan honom där tidigare och skulle säkert aldrig drömma om att leta efter förrymda fångar på det ställe där de rymt ifrån. Om det fanns någon i hela Redet som var på samma nivå av lömskhet och list som Knorre så var det hans kusin Rut. Hon hade samlat alla bortrövade på vindsvåningen, men det de skulle göra nu krävde fyra personer. Angelica, Rut, Amanda... och Annihila Snuskfot. Rut hävdade att hon kände till Redets hemliga gångar, men varesig hon kunde dem utantill eller inte såg Angelica inte fram emot att ge sig in i dem igen. Men korridorerna var alltför riskabla.

 "Vi måste sätta fart nu. För varje timme som går spills oskyldiga ankors blod i vår borg. Vi måste stoppa det här."

 "Ja," instämde Rut. "Sture, du håller ställningarna här medan vi räddar Redet."

 En enkel nickning från den unga ankan satte fart på de fyra kvinnorna. Så fort den spröda Annihila kunde ta sig hastade de fram genom de dammiga korridorerna i Redets absoluta toppskikt. En kort trätrappa och två trånga korridorer senare kom de fram till ett litet runt rum, möblerat endast med ett fönster och en hög med tegelpannor. Rut flyttade på några av pannorna med foten och 'drog upp' en bit av golvet. Ett svart hål gapade mot dem, stort nog för att även den kraftigt byggda Rut skulle kunna ta sig ner uta problem."

 "Damerna först," sade Annihila med äcklad min.

 "Och kärringarna sist," fortsatte Rut och hoppade ner. Angelica var inte sen att följa efter, och strax därpå kom Amanda.

 En lång, smygande promenad väntade de fyra kvinnorna, tre av vilka man kan tycka borde vara trötta på mörker. Med pulsen bultande i öronen nästan lika högt som damernas fotsteg gick de så tyst de kunde genom slottets osedda gångar, utan begrepp om tid eller rum. Rut tvingades ofta stanna och fundera över var de befann sig.

 Ju längre neråt i slottet de kom desto oftare silade ljus in genom titthål i väggarna. Så fortde passerade ett sådant tog Angelica tillfället i akt att spana ut och se var de befann sig. Vid nästan vartannat titthål fanns vakter inom synhåll, patrullerande eller stationerade. Eftermiddag övergick till kväll utanför slottets murar innan de nådde det första målet för deras tripp. Dammiga och trötta men likaledes bestämda klättrade de ut bakom ett draperi efter att de genom titthål undersökt att kusten var klar. Inte ett ljud hördes, men lukten av avträde var omisskännlig. De hade klivit ut i ett dass i närheten av familjen Svartvinges tillhåll. De ödslade inte mycket tid till att njuta av omgivningen.

 Om Dolores blev rädd när de fyra kvinnorna som ryktats vara försvunna klev in genom dörren till hennes gemak lät hon inte det visas på minsta vis. "Vad gör ni fyra ädla damer på mitt rum?" undrade hon med giftig mildhet.

 "Vi kom för att meddela att dina söner är i säkerhet och att..."

 "Ååh, så Rut den Rättfärdiga har kommit för att meddela mig om vart hennes medkonspiratörer fört bort mina söner. Att du är en av dem Angelica, det kunde vem som helst räknat ut. Att Amanda gör som Angelica borde knappast heller överraska någon. Men du, Annihila, även du... Jag har länge vetat att dina sinnen vandrat allt längre ifrån den plats där kroppar dväljs, men att du skulle vända kappan efter detta pack, det kan inte ens ditt sviktande sinne förklara. Du konspirerar för Guds skull med dem som såg till att mörda din son!"

 "När vinden blåser från min grav så är jag inte sen att låta vinden ta mig längre därifrån. Jag kan försäkra dig om att min sinnesnärvaro är felfri, jag har sett och hört vad dessa ankor förespråkar, och jag ser sanningen i det hela. Jag ber dig, Dolores, lyssna på dem du också."

 "Var är mina barn? Jag lyssnar inte förrän jag får träffa dem."

 "De är i säkerhet. Vi fyra är de enda ankor i hela Redet som vet var de är, och jag försäkrar dig om att de inte kommer till skada. Det här är en mycket komplicerad sammansvärjning vi befinner oss i, det värsta hittills i vår tid. En trupp från Norikland är på väg hit för att inta Redet, och Njord och Vargen är den förtrupp de skickat för att skapa uppror bland oss själva inom borgen. Vårt enda hopp är samarbete och lydnad. Vi måste upprätthålla fasaden av att kriga mot varandra, så att fienden tror att staden bara kan plockas. I rätt stund måste vi slå tillbaka och överraska dem. Vi måste vara enade, annars är vi dömda."

 "Jag sade att jag inte lyssnar förrän jag fått se Herman och Adolf. Jag vill höra det här från deras näbbar, ingen annans."

 "Som du vill," suckade Rut. "Vi återvänder med dem senare ikväll. Fundera på att ta ditt förnuft till fånga under tiden, och prata inte med någon annan."

 Angelica och de tre andra travade iväg för att söka upp Gajolus Snuskfot för att framföra samma ord till den krigiske mannen. De lämnade rummet till förmån för de mörka, trånga gångarna där tystnad var viktigare än någonting annat.

Dolores andades lättad ut när dörren glidit igen.

 "Tror du att de såg eller förstod något?" frågade hennes hemliga besökare när han kröp fram från under sängen.

 "Knappast," fnös Dolores. "De är lika dumma som de är blinda. Vad var du på väg att säga innan?"

 Kobbes leende var sockersött när han istället sade: "Gör som de säger och se vart det leder. Vi slår till när det är dags. Njord utlovar herrgårdar till alla som hjälper honom till tronen. Håll knivseggen skarp, när vi stöter till får de inte hinna upptäcka vad som slog dem. Jag har haft en tröttsam dag och den verkar inte ta slut ännu på länge. Jag måste nog följa efter dem innan jag tappar bort dem."

 Dolores kysste honom på näbben, länge och innerligt. "Du är en god anka, Kobbe. Listig, men god. Gå nu, men kom tillbaka innan de gör det."

 Kobbe tog på sig tröjan och drog upp byxorna ordentligt. "Det lovar jag."

 Och så gick han.

Vardagen har stillnat igen, men som omväxling har jag ingenting emot det. Den senaste tiden har jag inte haft problem med att fylla min vardag, så en tom dag är inte lika fruktad nu som innan. Det börjar dra ihop sig och äntligen är jag på väg att ta mig ut och göra det jag vill. Efter en tripp upp till Ludvika och Brunnsvik i fredags- lördags och en heldag med Rollspel igår så är jag nu hemma i lugn och ro och kan berätta om vad som egentligen hände där uppe.

Resan upp var lång och drypande, full med vånda inför vad jag givit mig in på och full med tankar på om jag verkligen gjorde rätt. Oro som sedan fullständigt tvättades bort. När jag använde vid skolan klockan sju på kvällen fanns där inte en kotte och ingenting att göra, så jag tänkte att jag skulle gå och vila lite. Slutade med att jag lade mig i sängen och inte kom ur den på hela kvällen. Jag var alltså väldigt trött och hade ett grått och livlöst intryck av skolan.

 Men i och med frukosten dagen därpå blev allting bättre och bättre. Jag var först in i matsalen och mina ögon fylldes av lycka. En så mäktig och mumsig frukostbuffé har jag inte haft det gastronomiska nöjet att sätta tänderna i på mycket länge. Dessutom fylldes snart mitt bord av en blivande kurskamrat och en person som sökte en annan kurs. Och när väl min tungas band lossnar så kan jag pladdra på i timtal om det är något som på minsta sätt intresserar mig. Plötsligt så hade femtio minuters frukost-tid bara flugit iväg och dagen kunde knappast börjat bättre. Det var med upprymd och glad brådska som jag skyndade upp till mitt rum för att fräscha upp mig och sedan pallra mig iväg till receptionen.

Då var det äntligen dags att träffa min kusin Elias, ett kärt återseende i sanning. Utan honom hade jag inte hittat kursen överhuvudtaget, och nu ska vi förhoppningsvis gå den tillsammans. Mina prat-organ var redan igång och jag var svår att få tyst på, så under informationen som vi fick av våra blivande lärare måste jag ha gjort någon form av pratglatt, muntert och varmt intryck (hoppas jag). Kusin och jag och ett par blivande (och mycket trevliga) kurskamrater utofrskade området i någon timme i väntan på min egen intervju, och det området var ett ställe jag hoppas få återse.

 Intervjun gick ut på att mina två blivande lärare gjorde reklam för sin nystartade och breda utbildning och förhörde sig om mina tankar om skolan, mitt mål med utbildningen och mina skrivardrömmar. Vad jag än hade väntat mig för intervju så var den här mycket mer lättsam, och det var med ett brett flin man travade därifrån. Jag hoppas att jag gjorde ett gott intryck, men det är omöjligt att veta hur de tänker och sållar. För oss återstår nu alltså bara att hoppas på att de tar förnuftet till fånga och låter mig, min kusin och de andra goa ungdomarna återvända som elever. 

 Kort sagt så gick intervjun bra, men jag är ändå osäker på hur de kommer tänka. Området var bra och blivande kurskamrater var toppen. Maten var mumsig... jag, det fanns helt enkelt inte mycket  att klaga på. Jag hoppas helt enkelt att lärarna vet vad de gör, så att de låter mig återvända till detta härliga ställe!

Homeros virvlade runt vinet i bägaren och tog en lätt klunk, följt av ett njutningsfullt 'aah!' Den nervösa stämningen på värdshuset gick nästan att ta på.

 "Vad hittade ni uppe vid grottan idag då?" frågade Barista.

 Homeros hostade till som om han svalt vinet i fel strupe. De tre färdkamraterna tittade oroligt på honom tills han var klar. "Dristade ni er till att gå upp till grottan?" flämtade han fram.

 "Vi gick upp till grottan," sade Henning. "Eller, vi flög upp till vägskälet, därifrån gick vi den helvetiskt slingrande stigen. Den slingrade sig runt bergskammen i gott och väl en halvtimme, sedan träffade vi på en halvanka vid namn Vimar. Han bjöd på lax men var allmänt otrevlig. När vi sade att vi ville gå med i Hennes Sammansvurna sade Vimar att vi måste initieras och genomgå de obligatoriska ritualerna. Vad vi lyckades utröna så ingick blodsoffer i den ritualen, så vi tyckte inte att det verkade vara någon höjdare. Sedan kom vi fram till den stora porten in och marken började skaka. Sedan öpnnades porten och alla djuren i grottan gjorde ett stort spektakel av att slänga ut en anka med krossade vingar nerför berget. Den nerslängda verkade dock inte särskilt motvillig, vilket vi tyckte verkade högst märkligt. Har du något att tillägga, Ulf?"

 "Njaa... Detaljer som att grottan verkade vara gigantiskt. Jag såg inget tak. Det var många olika djur där inne, men det är bara vad vi hade väntat oss. Något vi inte väntat oss var att det fanns en kvinna bland dem. Vi trodde att samfundet bestod endast av hanar. Dessutom verkade alla helt extatiska när de offrade ankan, inklusive Alexander själv. De yrade någonting om att börja leva och slängde stackaren till döds, och hela tiden snackade de om Ankfader och Ankmor. Troligtvis dyrkar de någon form av Reinkarnation."

 "Hmm, intressant," sade Homeros och strök sig över hakan. "Det är mer än jag någonsin lyckats få ut ur mina förhörs-offer."

 En tanke slog just Henning. "Vad gjorde du med dina offer? Vad hände med dem?"

 "Jag lät dem löpa, men lät ingen se mitt ansikte, och jag går ofta och visar mig i olika kläder. På det viset vet de att de har någon att frukta här i byn. De måste veta att de har motståndare. Namnet som inte bör nämnas högt sprider skräck bland de hemskingarna. Hoppas jag." Han ryckte på axlarna.

 "Men ni gick alltså inte med på att bli initierade ikväll?" pressade Barista.

 "Vi är här," svarade Henning. Det räckte, men han fortsatte ändå. "Efter att ankan Alexander slängts ner för berget gick alla in i grottan igen, utan ett ord till oss. Endast Vimar Halvankan påminnde oss om att vi skulle stanna kvar och initieras vid mörkrets inbrott. Efter vår upplevelse mminuten tidigare kändes inte det riktigt lika angeläget. Så vi tog den långa promenaden hit ner för berget. Jag måste säga att vi blev lite oroliga när vi kom hit och fick reda på att du inte kommit tillbaka."

 Barista tömde kaffemuggen och slogs av en tanke. Riktad till Homeros sade han: "Du sade något om att Hennes Sammansvurna låter tillverka ett stort ankhuvud en gång i kvartalet...?"

 Eros lutade sig framåt."Ja?"

 "Ypperligt!" utbrast Ulf. "Då är sannolikheten ännu större att min plan går i lås!"

 "Vad är din plan?" frågade alla tre ankor på samma gång."

 Just då hördes ett rop från andra änden av rummet. En av kunderna på värdshuset skrek: "Nu kommer den!"

 All konversation tystnade och all handling stillnade. Avlägset kunde nu höras ett gällt tjutande och skrikande som fort växte sig starkare. "Det är snabbt," konstaterade Ulf dämpat.

 "Det är snabbt, och det är fruktansvärt," bekräftade Homeros allvarligt. "Och det kommer närmre."

 Gästerna skruvade på sig och höll sig tätt samman på andra sidan rummet. De fyra ankorna var ensamma på sin halva. Oljudet växte sig starkare och starkare. Det var gällt pipande och tjutande med ojämna mellanrum, så högfrekvent att Henning reflekterade över att det var tur att ingenting i närheten var gjort av glas. Luften och marken och hela världen var stilla, bortsett från de hemska tjuten.

 "Vad ÄR det där!?" utstötte Barista plågat.

 "Vad det än är så är det hungrigt och på jakt," svarade Homeros. Henning visste inte vad han tyckte om sångaren egentligen, men han ville ha med sig någon som kunde dokumentera deras resa, och ankan som var känd som Homo-Eros på grund av sin sångröst var definitivt inte fjollig. Även han verkade förstås orolig och obekväm i det som försiggick, men till skillnad från de andra på rummet satt han inte och darrade med skräcken lysande i ögonen. Han såg dock tacksam ut över alkoholen han satt och drack av.

 "Hur länge brukar det här hålla på?" frågade Ulf, som verkade vara den minst illa berörda av de tre.

 "Det varierar. Ibland håller det bara på i en halvtimme, ibland kan det hålla på halva natten. Men det blir inte värre än så här."

 "Händer det någonsin att... någon försvinner efter ett sådant här nattligt besök?"

 "Det har hänt vid ett fåtal tillfällen, men det är inte vanligt. Folk har lärt sig att hålla sig inomhus."

 "Hur ofta förekommer det?"

 "Det händer alltid natten efter att marken skakat, annars händer det en natt ungefär varannan vecka. I den här skalan. Man kan alltid höra sådana här pip och tjut borta ifrån Hålan om nätterna, men oftast håller sig besten där borta. Som sagt, varannan vecka ungefär måste vi genomlida detta."

 "Jag vill titta ut," sade Henning plötsligt.

 "Det kan jag inte rekomendera. Jag har gjort det vid något tillfälle, och då höll öronen på att vika sig inåt. Det finns ingenting att se, annat än en måne som då och då försvinner bakom det här odjuret."
 "Då har du ju sett det! Vad har den för form?"

 "Den har ingen form. När man ser den så ser man bara... mörker. Och det är ingenting man vill ta med sig till sängen när man ska sova, mardrömmarna får en att ångra sin galenskap."

 Henning sjönk djupare ner i stolen och brydde sig inte om att titta längre. Han förstod att det inte skulle generera något resultat. De fyra ankorna satt tysta en stund, medan tjutandet och pipandet bara fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Många ankor fick nog och gick upp till sina rum för att gömma huvudet under kudden. Serveringspersonalen verkade van vid oljudet och gick omkring och städade undan efter den häktiska dagen.

 "Imorgon ger vi oss alltså av upp till Skrägeluls Håla," sade Henning dröjande. "Och jag vill att du, Homeros, följer med dit."

 "Jag?! Hur ska det gå till? Jag skulle bli igenkänd!"

 "Det behöver du inte bli," sade Ulf finurligt. "Det enda du behöver göra är att hålla modet uppe och munnen stängd. Tror du att du klarar det?"

 "Vad är det ni tänker göra? Vad ska ni med ankhuvudet till?"

 "Inte ni," sade Henning. "Vi."

 "VI," instämde Ulf. "I natt får vi oss en god natts sömn. Imorgon hämtar vi ankhuvudet hos Agnes. Barista, huvudrollen är din. Här krävs mod, tystnad, djärvhet och framför allt lönndom. Imorgon, mina vänner och Homeros, ska vi göra en Grek."

Värdshuset var lika fullbelagt som på förmiddagen. Nästan all tillgänglig personal som inte stod i köket rusade runt för att servera alla gästerna. "Det här är den mest häktiska timman av alla. Inom en timme kommer alla dessa gäster att antingen stanna kvar här och övernatta på värdshuset, eller gå hem till sitt och låsa sina dörrar om sig. En stjärnklar natt som denna kan den modige se ett mörkt och taggigt moln dra förbi framför månen, och mardrömstjuten som når ner till oss sticker som nålar in i hjärnan. Både den vise och den enfaldige håller sig inne bakom lås och bom när natten faller på, och den skrikande fasan kommer ner från Skrägeluls håla."

 Barista darrade och frös. Sommarhettan tycktes ha försvunnit i samma ögonblick som den flygande fasan fördes på tal. Han sökte ögonkontakt med en barpiga och beställde en rykande varm kopp nybryggt kaffe. Någon ropade på honom.

 Henning vinkade till honom borta från ett bord inne i hörnet, och Ulf satt bredvid. Barista lotsade Homeros bort till sina vänner och slog sig ner med en djup suck. En tillbringarem ed vatten stod på bordet och Barista serverade lättat sig själv. "Detta är min nye vän Mer.." började han när han svalt det ljuva vattnet, men Homeros avbröt honom:

 "Inte det namnet här. Här inne och på alla offentliga platser i staden är jag sångaren Eros. Till er tjänst, Ers Majestät," Tillade han och bugade sirligt mot Henning. "Har jag Hans kungliga tillåtelse att slå mig ner vid mina herrars bord?"

 "Ja, slå dig ner innan jag gör det," väste Henning till svar."Du är inte den enda som vill dölja din sanna identitet."

 "Förlåt," sade Homeros och borstade av sin mångfärgade kappa. "Du har förstås rätt, förutom i en sak. Jag går inte under falsk identitet, mina identiteter är lika sanna som min egen existens. Jag bara... använder olika vid olika tillfällen."

 "Samma här." Henning grep tag i Homeros handled. "Men jag vill undvika att skylta med att jag är kung. Jag vill inte dra till mig onödig uppmärksamhet. Så vakta din tunga innan jag..."

 Ulf harklade sig. "Nog har ni uppmärksamhet alltid, varesig ni vill ha den eller inte. Förhoppningsvis har ingen hört era ord, men ert tonfall och ert kroppsspråk talar mycket tydligt för alla som kan tänkas titta och lyssna."

 Henning släppte handen. "Och vad föreslår du att vi gör?"

 "Jag föredrar att vi löser detta på bästa möjliga sätt. Du är en sångare, inte sant?"

 Homeros nickade. Många blickar i salen var vända åt deras håll. Barista såg sin barflicka stå med kaffet i ett hörn och avvakta. Detta gjorde honom ilsken, men han lade band på sin ilska. Om inte annat så för att visa sig bättre än sin kung.

 "Då föreslår jag att du sjunger en sång som du kan väl." Ulf höjde rösten. "Jag föreslår att ni klär den här narren i bjällror och snabelskor! Vi vill inte höra någon visa om stackars Henning här, din odåga till sångare! En smädevisa från en odugling är det sista vi behöver! Sjung sången om den Trasiga Fiolen istället, det är en mycket mer passande visa för min stackars sons sorger. Barpiga, var är min Hennings vin? Han behöver dränka sig i lite alkohol!"

 Alkohol...? Barista tyckte inte alls om det här. Han började skaka igen.

 Eros backade. "Jag... jag tänkte bara att..." stammade han, högt och tydligt.

 "Nej! Du ska inte tänka, du ska göra som du blir tillbedd och hoppas på att någon här i salen uppskattar ditt framträdande! Du kan komma tillbaka hit efteråt och be stackars Henning om förlåtelse!" Därmed vände Ulf ryggen mot sångaren och började pyssla om Henning i väntan på vinet. Det var bara skådespelerier, men ändå såg det så troligt ut, så äkta. När Homeros började spela på sin harpa och sjunga återgick värdshusbesökarna till sitt ätande och drickande, och barpigan vågade äntligen komma fram med Baristas kaffe. Barista kastade sig över muggen och nästan slet den ur händerna på den stackars anksnärtan.

 Ulf lutade sig över bordet och viskade. "Det där var väldigt oöverlagt av dig. För att inte tala om naivt. Här vill vi undvika uppmärksamhet, och du släpar hit en sångare! Var träffade du honom? Vem är han? Vad vill han?"

 Orden slog honom som vattnets kyla vid årets första dopp, och han kände skammen komma krypande. Han tog en kopp kaffe till. "Förlåt Ulf, jag tänkte mig inte för. Men hur vi träffades är verkligen en enastående historia."

 Och Barista berättade för sina båda två kompanjoner om vad han varit med om under dagen, medan Homeros sjöng och Henning fick in sitt vin. Han lyfte den bara mot munnen några gånger för att ge intryck av att han drack, men inte en droppe rött passerade ner i hans strupe. Homeros sjöng ett flertal sånger till en publik av varierat intresse. Just nu sjöng han, passande nog, om ett av Olle, Pelle och Petters många äventyr. Ulf och Henning hade dock bara öron för Barista.

 "Sade han det till dig?" undrade Ulf när berättelsen var över. Nu med mycket mjukare tonfall men ändå full av misstanke. "Sade han att han bekämpat dem i åratal och att han är deras svurna fiende?"

 "Det var hans ord," svarade Barista.

 "Då kanske vi har ännu en frände i vårt uppdrag. Varesig han är vän eller fiende måste vi dock hålla honom nära oss. Vi kan inte lita på utomstående nu när vi är så här nära. Antingen måste någon av oss vara med honom hela tiden, eller så måste vi... göra oss av med honom."

 "Nej!" pep Barista. "Inte..." han sänkte rösten. "Du menar väl inte att... döda honom?"

 "Det är det säkraste sättet att se till att han inte skvallrar," sade Ulf allvarligt. "Det enda säkra sättet. Jag tycker inte om det jag heller."

 "Men- Men han skulle ju skriva sången om oss! Han har redan börjat!"

 "Vår sång..." sade Henning långsamt. "Det är sant, någon måste skriva vår sång."

 Ulf såg på honom som om han blivit tokig. "Det här är mycket större än berömmelse, pojk! Det är ett viktigt uppdrag vi är ute på, ingen lek."

 "Det vet jag lika väl som du!" Henning flammade upp. "Du tror väl inte att jag tror att det här är en lek!? Det här är mitt livs uppdrag. Men varför gör vi det? Jag är inte här för att göra någonting som någon främling tipsade mig om att göra. Jag är inte här för att avgöra rätt och fel! Jag är här för att skaffa mig erfarenhet och växa som person. Jovisst, jag är här för att göra rätt för mig också, men det har funnits ett hål inom mig länge nu, ett hål som längtar efter att fyllas. Ett hål som skriker efter äventyr, efter att göra någonting. Och för att få ära och berömmelse. Och för..." Henning tystnade. Han kunde inte förmå sig att öppna sig mer på en sån här plats och för detta sällskap. Han kunde inte säga högt vad han sagt till Tom några nätter tidigare. Att det var kärlek han var ute efter. Han ville göra sig ett stort namn genom sitt äventyr, som i förlängningen ledde till... kärlek. Och beundran. Och evigheten som följer med sagors odödlighet.

 "Jag vill ha honom med mig, nöj er med dig. Det är min kungliga order. Han stannar hos oss dag och natt, och han följer med oss till Skrägeluls Håla."

 "Som Ers Nåd befaller," suckade Ulf. "Men det här riskerar hela uppdraget, plus våra egna liv. Är det värt det?"

 Hennings iskalla blick var svar nog. Ulf kallade till sig Homeros, alltmedan Barista sörplade sig djupare ner i sitt kaffe.

 "Ni kallade, herrn?" Eros var själva sinnebilden av en ödmjuk trubadur.

 "Min son är mycket nöjd med era framträdanden, gode sångare," deklarerade Ulf ljudligt. "Det skulle glädja honom mycket att få tala med er när kvällen är över och ni fuktat er begåvade strupe. Återgå."

 Det fanns inte mycket att återgå till, märkte de plötsligt. Värdshuset hade börjat avfolkas. Personalen skyndade omkring och städade och ett tjog besökare satt kvar, men den stora majoriteten av besökarna hade skyndat ut för kvällen. Det var mörkt ute och plötsligt gick det upp för Barista varför folk skyndat därifrån så plötsligt. De hade troligtvis glömt bort tiden under framförandet. "Tjutandet..." viskade han.

 "Min plikt är över för ikväll," sade Homeros. "Har ni något emot att jag slår mig ner?"

 "Inte alls," sade Henning och pekade på stolen bredvid Barista. "Ta gärna för dig av mitt vin också. Jag dricker inte."

 "Mycket generöst, mycket generöst," myste Homeros. Vänd till Barista sade han: "Ja, marken skalv tidigare idag. Det är det säkraste tecknet på att den tjutande besten kommer ge sig ut ikväll. Ni slapp den igår, men den kommer säkert snart. Om vi lyssnar noga kommer vi snart kunna höra den. Om ni vill så kan jag sjunga och bespara er en del av oljudet."

 "Nej, vi måste höra själva hur det låter," sade Henning. "Låt det komma bara."