Det var Hennings tur att vila sig igen. I en och en halv timme hade de kämpat sig upp för berget, och krönet de siktade mot kröp närmare och närmare. Om inte Barista hade insisterat så kraftigt på att de skulle släpa med sig vagnen hade de kunnat flyga över berget utan problem. Men nu hade de en stor jävla silvervagn som de tvunget skulle släpa med sig över de hala stenarna.

 Tack och lov hade det börjat torka upp lite nu. Solen visade sig då och då, som för att göra sig påmind om att den trots allt fanns där uppe någonstans. Irriterad över att det gick så långsamt och över att han inte fått sin vilja igenom njöt han inte så mycket som han borde ha gjort av den andlösa utsikten norrut, där Ankrikes fält låg i mörker bakom en gnistrande regnridå. De mörka molnen bredde ut sig längre än en anka kunde skåda, de utgjorde ett molntäcka ända från där de befann sig och bort förbi Redet.

 Han njöt inte heller av de taggiga bergen runt omkring sig, eller det sprickande molntäcket ovanför deras huvuden, eller för all del de porlande fjällbäckarna som var alldeles för små för att bada i. Han längtade efter plaskdammar och nyfångad fisk, han längtade efter glittrande åar och gyllene fält. Han längtade hem.

 Han gick med blicken i marken och tankarna några mil därifrån, därför kom det kraxande skrattet som en överraskning. Hade han lyft blicken längre än tio meter ifrån sig hade han sett korpen som satt uppflugen på en död trädgren. När skrattet hördes blev han dock tvungen att lyfta blicken, och såg korpen stirra på honom bara någon meter bort. "Schas," muttrade han halvhjärtat.

 "Ursäkta?" sade Ulf förnärmat. Sedan lyfte även han blicken och fick se den stora, svarta fågeln som iakttog dem med sina mörka, elaka ögon.

 "Ni är inte välkomna här," kraxade korpen. "Vänd om och gå den andra vägen. Den andra vägen, andra vägen."

 "Jag sade ju det!" sade Henning trött, men med triumfen i sikte. "Vi skulle ha gjort som jag sade!"

 "Varför skulle vi gått den andra vägen istället?" undrade Ulf.

 "Varför? Varför varför? Såg ni inte varningsskyltarna?"

 "Jo vi såg dem, men vad varnar de för?"

 "Kraa! Väldigt farligt! Väldigt farligt! Tung vagn, inte bra!"

 "Jag sade ju det hela tiden!" skrek Henning. "Vi skulle lämnat vagnen bakom oss!"

 "Nej!" skrek Barista. "Vad är det som är så farligt! Svara ditt oljefärgade fjäderfä!"

 "Kraa, Krrrraa! Stor fara! Ni får se, ni får se!"

 Korpen lyfte för att flaxa iväg. Henning visste inte vad det tog åt honom, men han greps av en plötslig impuls att busa lite. Han ville få utlopp för sin ilska och sin frustration. Så han plockade upp en sten från marken och kastade den i ryggen på den ivägflygande korpen.

 "AAA! AAA! Ryggskott!" skrek korpen och vinglade iväg genom luften som ett fyllo. Henning skrattade och pekade, och plötsligt återvände hans goda humör igen.

 "Låt oss fortsätta på den här vägen!" skrattade han. Och helt plötsligt kunde han njuta av utsikten och omgivningen, och av det hyfsade vädret och det faktum att de var ute på äventyr. Ulf och Barista, som inspirerade av Henning tog nya krafttag, började putta vagnen vidare igen. Ingen tänkte mer på korpen och såg inte när den rundade en utskjutande klippa. Den kraschlandade bland sina bröder och systrar och såg med ond blick upp på dem. "Gör det själva nästa gång," sade hon. "Jag lurar inte fler turister. De vänder inte om."

 Och hennes syskon, minst tio stycken, tittade dömande på henne. "Först till kvarn," sade allihop på samma gång, och lämnade deras syster på klippavsatsen i sina plågor.

Farten hade ökat bakom vagnen nu när Henning piggnat till. Hans plötsliga energi smittade förstås av sig, så som inspirerande krafter brukar göra. När det var dags att byta tog Henning gladeligen Baristas plats, och det var därför Barista som först märkte att en stor svart fågel cirklade runt ovanför dem. Han blev orolig, men talade inte om för de andra vad han sett. Det hade kunnat skapa negativ energi i gruppen igen, vilket han ville undvika.

 När de började närma sig det där fjärran krönet som de kämpat så länge mot kände de en underlig, frän lukt. Någon är väldigt ohygienisk här i närheten, tänkte Barista och funderade på om han skulle dra fram burken med kaffepulver att sniffa i. De båda andra bakom vagnen verkade känna samma sak och började se lätt illamående ut.

 Lika fort som lukten kommit över dem försvann den fräna stanken. Här, tjugo meter ifrån krönet, luktade det något annat. "Päls," sade Henning och Ulf samtidigt. Genast började det gå upp för dem varför folk varnat för den här vägen, och de började kunna lägga ihop ett plus ett. Den fräna lukten måste ha varit av relativt färsk urin, och lukten av päls...

 Deras smått panikslagna funderingar fick sitt slut när de fick se den enorma varelse vars lukter de nyligen identifierat. Två vita tofsar stack upp ovanför krönet, sedan följde resten av den stora kattkroppen. Ett lodjur i allt sitt majestät blickade sömnigt ner på dem.

 "Mjau?" sade det med djup röst. Helt uppenbart en hankatt.

 "Voff," sade Ulf bestämt.

 Lodjuret ryggade tillbaka. "Den där var oväntad. Pip."

 "Bää!" sade Henning djärvt, ty han trodde sig förstå vad som var i görningen.

 Både Ulf och lodjuret tittade på honom som om han var dum i huvudet. Aflin skakade på huvudet. "Du får ursäkta min färdkamrat, han vet inte när man ska lägga av. Mitt namn är Ulf Aflin, mina färdkamrater är Henning och Barista. Vem är du?"

 Lodjuret blinkade slött och Henning påmindes om kaninerna som han bekämpade för ett år sedan. Ett mycket otrevligt minne. "Jag är Tom," sade lodjuret och gäspade. "Men lyckligtvis för er är jag inte tom. Jag tog mig en get till middag och hade inte orkat jaga er ens om jag velat."

 "Må hans förfäder hjälpa hans själ," sade Ulf allvarligt.

 "Jaja, och allt sånt där tjafs. Man äter för att man måste, och det är dessutom väldigt gott. Men jag antar att även getter har sina personligheter. Sina tankar och känslor, egenheter. Familjer som sörjer dem och allt sånt där. Getter är väldigt konstiga varelser. Listiga och luriga. Men inte tillräckligt listiga för mig."

 Tom lade sig och blockerade vägen för dem. "Jag tycker om sällskap och jag vill gärna ha lite roligt jag också. Men jag förstår att ni vill förbi. För att komma förbi mig måste ni svara på min gåta. Är det okej för er?"

Medan kaffet värmde dem inifrån under den massiva granens relativa regnskydd funderade Barista tyst vilken väg han tyckte att de skulle ta. Henning och Ulf försökte båda övertyga honom om att just deras förslag var bäst. De första fem minuterna var det relativt nya och intressanta förslag som kom upp, men därefter började bara de två ankorna använda samma argument om och om igen. Barista tyckte inte om att fatta så svåra och viktiga beslut. Båda hållen skulle innebära både för- och nackdelar av olika slag. Att gå vänster över bergen skulle innebära en större risk, men det kunde samtidigt gå mycket snabbare. Den högra vägen skulle med största säkerhet påminna mycket om den väg de hittills tagit genom skogen. Med leriga vägar och stor, mörk skog.

 Det blixtrade flera gånger bortom bergen, men just åskovädret verkade inte komma närmare. Himlen ljusnade norrut, men det var knappast någon tröst för de tre som styrde kosan åt sydost. En ensam korp cirklade runt ovanför dem, kraxade någonting som Barista inte kunde urskilja och flög iväg åt höger.

 Kaffeankan stirrade ner i sin kaffekopp. En korp var alltid ett dåligt omen. Han drack ur det sista av kaffet, reste sig och deklarerade högt och tydligt: "Jag har bestämt mig. Vi går över berget."

 Henning stirrade på honom, fortfarande vild efter argumentationen med sin före detta fäktningslärare. "Är du helt från vettet?! Ska vi gå över berget i det här vädret!"

 "Han har inte tappat förståndet," sade Ulf. "Du vet hur mycket bättre vår vän Barista fokuserar när han dricker kaffe. Över berget blir det alltså."

 "Det kommer gå fortare," sade Barista. "Vi kommer kunna rulla vagnen på sten istället för att trycka fram den genom lera. Vägen är mycket kortare, och även om den är brant och hal så kommer det gå mycket fortare. Dessutom så kommer den högra vägen med största sannolikhet se ut som den här, mörk och djup skog hela vägen. Jag föredrar öppna ytor. Dessutom så kan det bli mer spännande uppe i bergen, och visst är det väl äventyr vi är ute efter? Det var ju du som ville ut på äventyr från början, Henning. Det här kommer bli kul!"

 "Yaharr! Så ska det låta, min gosse!" utbrast Ulf Aflin och hoppade ut från granens skydd. "Vad väntar vi på? Låt Hennes Sammansvurna darra i deras håla, här kommer delegationen från Redet! Yarr!"

 Ulf drog sitt svärd och, utan att vänta på de andra, började han gå längs den vänstra vägen. Barista städade snabbt iordning efter kafferasten och rullade iväg vagnen efter Ulf. Henning suckade och masade sig ut i det blöta regnet. Ingen av dem såg korpen som iakttog dem ifrån en trädtopp. Hade de gjort det hade de ändå inte anat några ugglor i mossen, eftersom en sådan syn var ganska vanlig. Korpen lyfte och flaxade tyst iväg utom synhåll.

 Varningsskylten som syntes från vägen talade om för dem att vägen de gick på var farlig på något sätt. Den som satt ut skylten hade inte specifierat sig mer än så. Vägen var stenlagd och gick lätt uppför i några timmar ända tills de kom till bergets fot. Då hade de avverkat en knapp kilometer sedan skylten, över hala stenar och genom ihålligt regnande. Äntligen verkade himlen ljusna något och regnandet minskade och minskade för att slutligen helt upphöra. Men nu stod de inför en ny utmaning.

 Vägen började nu slingra sig väldigt brant uppför. En tredje varningsskylt stod uppsatt och frågade: "Är ni säkra på att ni verkligen vill ta den här vägen? Vi varnade er."

 "Vem kan ha satt upp den där skylten?" undrade Ulf för sig själv.

 "Säkert samma som satt upp de två tidigare," muttrade Henning surt.

 "De har fortfarande inte sagt vad de varnar för," konstaterade Barista.

 De åt en snabb lunch på bröd och fisk medan de funderade. Än så länge hade färden gått alldeles problemfritt genom omväxlande berglandskap och gles, fjällnära skog. Långt ovanför sig kunde de se bergkrönet de skulle över. Nästan en halv dags klättring, bedömde Ulf. Vi kommer behöva vara två som drar vagnen nu. Vägen såg åtminstone bra ut. Den slingrade sig sakta fram uppåt och var gott och väl så bred att man kunde rulla fram vagnen utan problem. Inga farliga djur hade hittills synts till, och han var väldigt fundersam över den där varningsskylten. Efter lunchen fortsatte de genast att gå, med Barista och Ulf bakom vagnen och Henning som eftertrupp.

 "Varför är du så hängig, oh store konung?" frågade Ulf vid ett tillfälle. Ett tillfälle räckte, sedan dristade han sig inte till att ställa den frågan igen. Promenaden förflöt under en spänd tystnad där alla höll utkik efter vad nu skyltarna kunde varna för.

Patetiskt... Högst patetiskt. En besvikelse. Efter att ha prövat mitt nya system att ge läsarna av Henningsagan valmöjlighet står resultatet nu färdigt: Detta är visst ingenting som folk uppskattade. Igår slogs besöksrekord i år, men hur många gjorde som jag sade? Jag bad uttryckligen om hjälp, jag bad er göra er röst hörd. Ni fick välja vart ni ville att Sagan skulle ta vägen. Ett enkelt val: vänster eller höger.

 2 personer röstade. 2!! Och eftersom endast en kommenterade, men kära, trogen lillebror, så kommer Henning, Ulf och Barista att gå åt vänster.

Jag borde anat att jag inte kunde lita på er, mina "trogna" läsare. Verkar som att ingen vryr sig längre i dagens samhälle.

 Jag fattar nog varför jag slog besöksrekord igår. Jag skrev titeln 'Hjölp mig' på ett av inläggen. Uppenbarligen drardet här läsare som socker drar till sig bin. Folk vill läsa om hur dåligt andra mår, för vissa sjuka människor mår endast bra när de läser om andras miserabla tillstånd. Folk utnyttjar andras sorger för att känna sig bättre själva! Fy fan säger jag bara, fy faan!

 Och även om jag inte tror er, mina goda vänner, om att försöka utnyttja min inbillade svaghet till er njutning (nej nej, jag förstår ju att ni bara vill hjälpa till och att ni bryr er genuint mycket om lilla mig), så är det väldigt klent med intresse för min saga får jag säga. Om jag inte själv tyckt det var så himla kul att skriva den så hade det säkerligen inte blivit någon saga för er. Det var en besvikelse att inse hur lite ni bryr er om sagan. Skäms!

 Men fortsätt gärna läsa! :P Av någon underlig jävla anledning så tror jag att jag gillar er ändå ;)

Nu, kära läsare, vill jag att ni ska få fatta det här beslutet. Ni som läser det här direkt på bloggen och följer sagan, ni ska få förmånen att bestämma åt vilket håll de ska gå. Kommentera och förklara varför, så kanske just Ditt förslag kommer med i sagan. Tack på förhand för hjälpen och tack för att ni följer min saga. Nu är det er tur att skriva lite och fatta ett tungt beslut: Vänster eller Höger?

Imorgon ska jag ut och springa orientering, och när den är klar ska jag över fiol. Det betyder att ni har fram till klockan 16.30 på er att bestämma vart ankorna ska styra stegen. Snälla hjälp mig i detta, kommentera vart ni vill att de ska gå och rösta även i omröstningen här intill!

Puss på er!

I ett ihållande och irriterande regnväder, genom en jättelik mörk skog gick de två och en halv ankorna fram på halvt igenvuxna gamla vägar. Klokt nog hade de lagt allt de var rädda om, dvs kaffet, färdutrustningen, ombyteskläderna och vapnen på kaffevagnens första våning. På grund av regnande hade Barista lagt över en vattentät duk som gick nästan ända ner till marken. De turades om att köra vagnen, vilket var ett tecken på att Barista började bli väldigt trött. Han var annars väldigt sträng på den punkten att ingen annan fick röra och köra hans silvervagn.

 Det hade regnat hela tiden ända sedan de lämnade uttrarna dagen innan. De hade sovit under en grans skyddande, täta grenverk, men ändå vaknat upp blöta och ganska kalla. Här i söder märktes det tydligt att hösten var på väg. Under tystnad knatade de enträget på längs stigen som nu var på väg att bli lerig. Om det inte blir bättre väg snart, tänkte Henning, Måste vi nog be Barista att lämna kvar vagnen. Ett förslag som inte kommer tas emot med ett leende. Han såg inte fram emot att behöva ta den diskussionen med den lilla ankan som definitivt hade mer än en halv ankas beslutsamhet. Och den beslutsamheten blev bara större för varje minut som gick. Efter att ha vilat armarna i en timme var det återigen Barista som körde vagnen när de kom fram till ett vägskäl, beläget i en stor glänta med utsikt åt alla håll. Den stora skogen bredde ut sig bakom dem och de kunde se att de avverkat mycket stigning, för så långt de nu kunde se i regnvädret såg det ut som att skogen försvann neråt.

 Åt höger fortsatte vägen som de gick på i samma anda, genom blandad barr- och lövskog. Vägen höll på att bli riktigt lerig nu och skulle bli svår att ta sig fram på. Den vägen verkade gå upp i en dal någonstans långt borta, de tyckte sig kunna ana hur den rundade en bergskedja med taggiga toppar. Skylten som pekade ditåt såg väldigt medgången ut och avslöjade att det var 11 kilometer till Skrägelul och 54 kilometer till Storkvacken. Den vägen skulle alltså med största sannolikhet ta minste två och en halv dag till.

 Till vänster fanns en annan väg. Stenlagd. En minst lika gammal och sliten skylt berättade att om man dristade sig till att ta vägen över berget så var det endast 4 kilometer till Skrägelul. Någon markör till Storkvacken fanns inte. Bakom skylten och några meter in på den vänstra vägen stod ytterligare en varningsskylt.

 "Går vi till vänster kan vi spara upp till två dagar!" hojtade Ulf genom regnvädret.

 "Jaha? Och vad tror du de har satt upp varningsskylten för? Varning för hård trafikering?" Henning var inte på något gott humör, vilket vädret nog kunde förklara.

 De tre ankorna följde vägen med blicken. Den slingrade sig upp för ett högt berg och försvann på krönet mellan två spetsiga toppar. En blixt slog ner någonstans bakom bergskammen. Dess muller kom emot dem tio sekunder senare.

 "Jag trodde du förespråkade kortare väg!" skrek Ulf för att göra sig hört i det hemska vädret. "Om vi väljer vänster Kommer vi fram fortare och behöver bara spendera högst en natt ute i det här vädret! Om vi däremot går åt höger kommer det troligen innebära tre nätter utomhus!"

 "Men vädret uppe i bergen kan vara hur hemskt som helst," pep Barista. "Det kan komma vindar som blåser iväg både oss och vagnen, och hagelskurar och kyla kan överraska oss. För att inte tala om alla hemska djur uppe i bergen!"

 "Ja, hur ska vi göra med vagnen?" sade Henning som tyckte att detta kunde vara ett bra tillfälle att ta upp ämnet. "Om det fortsätter regna så blir vägarna leriga och vagnen kanske fastnar om vi går åt höger. Men går vi åt vänster kommer vi få rulla vagnen över hala, våta stenar! Vi kanske ska lämna vagnen här!"

 "Kommer inte på fråga!" pep Barista ursinnigt. "Vagnen följer med mig. Oss."

 "Om vi går upp i bergen kanske vi hittar en grotta att krypa in och sova i," sade Ulf. Det märktes tydligt åt vilket håll han ville gå.

 "Den vänstra vägen ser äldre ut. Varför tror du att de byggde en ny om det inte går fortare att gå runt?" Det märktes tydligt även åt vilket håll Henning ville gå. De verkade vara upp till stackars Barista vilket håll de skulle gå, och han hade ingen aning. En andra blixt lyste upp middagshimlen och dånade i bergen.

 "Vi kan inte stanna här och hänga, vi måste fortsätta! Jag vill inte vara i närheten av Skrägeluls håla när det blir mörkt, så vi måste hinna fram innan eftermiddagen är över!" skrek Henning. "Vilken dag det nu blir. Jag är kung och jag säger att vi fortsätter."

 "Vart vill du att vi ska gå då? Jag tycker att vi tar vägen över berget."

 "Jag tycker att vi tar vägen runt berget."

 Båda vände sig till den villrådiga kaffeankan. En anka som trots sin ringa storlek och unga år var en av de modigaste i ankrike. Inte modig som i djärv eller våghalsig, han var modig på ett mer alldagligt sätt.

 "Jag säger... Att vi funderar på det över en mugg kaffe. Viktiga beslut måste vägas och övervägas. Vi går bort och sätter oss under den där granen."

Knorre suckade. Det här var det jobbigaste han varit med om på länge. Hur mycket skulle han berätta?

 "Som sagt, nu ska vi undanröja Herman och Adolf..."

 "Vad exakt menar du med undanröja?" högg Rut in snabbt. Angelica var fortfarande för shockad för att kunna formulera meningar. "Vad händer med dem? Vart tar de vägen?"

 "Det kan jag tyvärr inte berätta för er ännu. Men de kommer inte till nämnvärd skada, det ser jag till. Njord verkar strunta i vad som händer dem, han vill bara att de försvinner. Därför är det upp till mig att välja vart vi ska föra dem."

 "Varför kan du inte berätta?" Nu var det Angelica som frågade. Hennes röst var nu bedjande, på gränsen till desperat. "Vad skulle kunna hända?"

 Knorre undvek deras blickar och riktade sin egen mot slottet som tornade upp sig innanför sina murar. Det var i sanning ett högt spel han spelade. "Bara lita på mig. Allting kommer bli bra."

 "Lita på dig? Du berättar ju ingenting för oss."

 "Jag förstår ifall du inte vill avslöja alla detaljer," sade Rut. "Men ju mer du utelämnar desto svårare blir det att lita på dig och desto svårare blir det för oss att hjälpa till. Men vi går vidare med din plan. Ni hade tänkt skapa ank-anarki i Redet. Men sen då?"

 "Sedan är Njords plan uppenbar. Han tänker ta kontrollen mitt i all förvirring och hota oss till lydnad."

 "Och varför dödar vi honom inte? Varför lät du inte mig döda honom?"

 "För att vi behöver honom för min egen plan. Både honom och Hjorvalt..."

 "Vad är din plan då!?" Skrek Angelica frustrerat. "Hosta fram den nu!"

 "Min plan..." suckade Knorre. "Min plan är att i hemlighet styra och kontrollera Redets ankor till att få det att se ut som om det hela var utom kontroll. När Njord sedan sträcker sig efter tronen så enas alla ankor under de ledare som jag låtit spärra in. Enas, och kastar ut honom."

 "Varför inte bara göra det här direkt?"

 "För att detta är en lektion till Redets alla ankor. En lektion i att samarbeta utanför familjeallianserna. Och för att få Svartsnuskarna att inse att vårt styre är ett bra styre."

 "Och varför skickade du då iväg Henning och Ulf?"

 "Dels för att Henning verkligen ville iväg på äventyr. En rastlös kung är en dålig kung. Dessutom passade det bäst så eftersom det blir mycket lättare att uppnå anarki om inte Henning är i slottet. Hade han stannat kvar hade kanske Njord dödat honom. Jag hade egentligen bara tänkt skicka iväg Henning, men eftersom de skulle till Två och en halv mans grotta så kunde jag inte hålla tillbaka Ulf och Barista. Vi klarar oss själva."

 Det blev en liten stunds tystnad medan Angelica tänkte över vad han sagt. I hemlighet blinkade Rut mot honom. Hon ville prata med honom ensam. Han förstod.

 "Hur hade du tänkt att det här skulle fungera?" undrade Angelica till sist. "Du får det nästan att låta enkelt, men hur skulle det kunna gå ihop?"

 "Vi erbjuder Svartsnuskarna ett erbjudande de inte kan motstå," log Rut. Angelica accepterade det som svar och reflekterade inte över att Rut kanske visste mer än hon själv om Knorres planer. Hon antog bara att Rut var mer kvicktänkt än hon själv, vilket säkert också var sant.

 "Så du tänker få alla ankor i Redet att samarbeta. Vad är det som säger att inte Svartsnuskarna kommer acceptera Njord framför oss?"

 "Han kommer tydligt visa att han dragit dem vid näbben innan de får tillfälle att välja sida," svarade Knorre nöjt.

 "Och du tror inte att Njord misstänker att du bedrar honom?"

 "Jodå, det har han alldeles säkert förberett sig inför. Men jag har förberett mig inför han förberedelser på ett sätt som han inte anar."

 Angelica blev tyst en och funderade igen. "Varför allt detta hemlighetsmakeri? Varför går du bakom ryggen på så många, även av dina vänner?"

 "För att deras agerande ska vara så genuint som möjligt. Deras agerande måste vara äkta, inte förberett, annars kanske folk förbereder någonting som jag inte räknat med. Jag kan inte hålla hur många bollar i luften som helst. Förstår du hur jag tänker i allt det här?"

 "Jag tror jag förstår..."

 "Det är mycket att smälta raring. Vet du vad du skulle kunna göra? Medan du funderar på det här så kan du väl gå och leta upp Kobbe Halvhals och säga att jag vill prata med honom?"

 Angelica gjorde som hon blev tillsagd utan att tänka vidare på det. Hennes huvud snurrade av allt hon fått höra och innan hon visste ordet av hade hon börjat gå mot slottet. För att göra ytterligare någonting som ingick i Knorres dolda agenda.

"Du är en hård man, kusin," sade Rut när Angelica gått iväg.

 "En man måste göra vad en man måste göra," suckade Knorre. "Det finns inget annat sätt."

 "Tro mig, jag om någon förstår det där. Ibland måste tunga beslut fattas. Mycket tunga."

 "Ett högt spel..." mumlade Knorre. "Med alldeles för mycket att förlora. Jag är orolig för Kobbe. Han kan ställa till allt det här ordentligt. Det vore katastrofalt."

 "Oroa dig inte för min son, jag kan hantera honom. Det är din käresta du behöver oroa dig för."

 "Jaa..." sade Knorre dröjande. Plågat. "Hon måste bort."

 "Ansluta till de andra."

 "Ja. I övermorgon."

 "I övermorgon," upprepade Rut.

 Knorre blev tyst och de började långsamt gå mot slottet. "Har du sett till Dem?" frågade han.

 "Jag antar att med 'Dem' menar du inte Henning och hans två färdkamrater. Nej, jag har inte sett röken av Dem, men det behöver inte betyda någonting. Ingenting alls."

 "Varför kom du då hit?"

 Rut tittade på honom med en blick som var skarpare än hennes omfångsrika kropp gav intryck av var möjligt. "Jag ansåg att jag kunde vara till större nytta här. Vilket uppenbarligen inte var ett dumt beslut."

 "Nej, jag är glad att du kom hit, kusin. Nu slipper jag göra det här ensam."

Knorre var glad att han gick först av de tre. Han hade aldrig varit så nervös tidigare. Vad skulle de tycka och tro om honom? Skulle de förstå? Sådana tankar plågade hans samvete medan han styrde dem ut mot de nyvattnade fälten, bort från Redets alla tjuvlyssnande öron. Kvinnorna bakom honom gjorde några försök att få kontakt med honom, men de gav snart upp. För det första så svarade han inte med ett ljud, för det andra så gick han så fort att de fick problem att hänga med. Båda verkade inse att det inte var någon idé att börja prata förrän de kom ut bland kullarna och fälten.

 Således blev färden ut ur slottet och ut ur staden, som uppmärksammades av många, en väldigt tyst promenad. Knorre funderade på vad han skulle säga, och det gjorde de andra också. När de väl kom ut i friheten bland de våta höjderna var det en Knorre med slitet ansiktsuttryck som vände sig mot de två kvinnorna. Hur mycket hemlighetsmakerierna hade tärt på honom blev synligt nu när han släppte barriärerna om sig själv och talade ut.

 "Jag har planerat det här länge, och det är nu dags att jag berättar för er vad som är i görningen."

 "Hög tid i sanning," sade Angelica bittert. "Om du sänt Henning till hans undergång så kommer jag aldrig förlåta dig. Men du kan lika gärna börja förklara dig."

 "Precis vad jag tänkte spöra också," sade Rut. "Varför lät du Henning knata iväg sådär, ung som han är. Nog för att han gjorde storsuccé i Bennyro, men det är vanvettigt att släppa iväg vettvillingar på egen hand. Om inte Ulf Aflin varit med så hade jag varit jätteorolig. Nu är jag bara vettskrämd. En fäktare som drömmer om 'den gamla goda tiden' tillsammans med en ung och nybliven kung och en anka som serverar kaffe, vad tänkte du på när du lät dem fara!?"

 "Vad gjorde de för slags succé i Bennyro?" frågade Knorre, som var tacksam för möjligheten att skjuta upp det oundvikliga lite till.

 "De frälste hela staden genom att få dem att dricka kaffe istället för öl. Benny IV som inte varit nykter på flera år övergav alkohol utan att blinka. Men nog om det, du har mycket att stå till savars för!"

 "Jag har väl det," suckade Knorre. Han tog ett par andetag innan han lyckades formulera någonting i huvudet som skulle låta vettigt. Han var besvärat medveten om de båda kvinnornas stränga blickar.

 "Som sagt så har jag planerat det här länge. De senaste tre kvartalen har jag haft brevväxling med Njord Ärrnäbb. Jag berättade för honom att Henning visade tecken på rastlöshet, och jag sade att om han kommer på någonting, något äventyr som vår kung kan ge sig ut på, så skulle han höra av sig. Han lovade detta i ett svarande brev, men jag fick även nys om ett annat brev som han skickat. Han hade brevväxlat med både mig och med Dolores Svartvinge visade det sig. Jag fick av en händelse tag på det där brevet, där det stod att Njord skulle hjälpa Svartvingarna och Snuskfotarna att ta tronen. Jag såg då möjligheten att uppenbara det här för allmänheten, men beslutade mig för att gå ett steg längre.

 "Så jag fattade penna och papper och skrev ett nytt brev till Njord. Ett där jag djärvt sade att fru Svartvinge anförtrott sig till mig med sina planer men att jag ville gå ett steg längre. Jag skrev till honom att ifall han sviker Svartfötterna och samarbetar med mig istället så skulle han få bli kung. Istället för att som Svartfotarna erbjöd ge honom rikedomar. Han tyckte att mitt lät som ett mycket bra förslag, så vi fortsatte att brevväxla i hemlighet, samtidigt som han skrev brev till Svartfotarna där han planerade att göra saker. Det första, som han skrev till dem att han skulle göra, var att få bort Sture Vitvinge från spelplanen. Vilket nu har skett..."

 "Vad har du kokat ihop för någon soppa nu!" utbrast Rut. "Planerar intriger med utlänningar, skickar iväg Henning på ett förutbestämt äventyr och försätter hederliga ankor ur spel, samtidigt som du öppnar hovet för anarki och bjuder in fientliga krafter."

 "Jag kan tyvärr inte avslöja riktigt än var Sture befinner sig, först måste ni lova att hjälpa mig. Men han är oskadd. Låt mig fortsätta."

 "Fortsätt," sade Angelica iskallt. Knorre kunde inte för allt i världen möta hennes kyliga blick.

 "Det jag gör är för Redets och Ankrikes bästa, tro mig. Det handlar om att spela. Spela falskast, mest och listigast. Njord har överöst Svartvingarna och sedan även snuskfotarna med lovord om deras planer och att han ska hjälpa dem, och de är helt övertygade om att det de planerar är fullkomligt hemligt. Medan han å andra sidan konspirerar med mig om hur vi ska bedra Svartsnuskarna. Den plan som jag och Njord kokat ihop går ut på just det som Rut sade, att skapa anarki i Redet så att vi sedan kan ta kontrollen mitt i kaoset. För att skapa detta kaos måste vi avlägsna alla ledare som kan ta vettiga, starka och fredliga kommandon, så att endast de krigiska, lättpåverkade och beslutssvaga finns kvar. Sådana vill alltid ha strid.

 "Det började med Sture, den anka på hela slottet som är skickligast i hovspelet. Han är en av dem som kan avvärja katastrofen. En annan skicklig spelare är Kobbe, men han har inte lika stort inflytande. De starka ledarna som ska bort är enligt våra planer Gajolus Snuskfot, Kalle och Anders Af Anka, Herman och Adolf Svartvinge, Kobbe Halvhals och du Angelica. Eventuellt även Amanda Vitvinge.I natt ska vi avlägsna Herman och Adolf, för då kommer Dolores Svartvinge garanterat att starta krig, vilket är vad vi eftersträvar. Du, Angelica, är tänkt att leda motförsvaret och mobilisera Vitvinges och Brandnäbbs styrkor, vilket redan idag är i görningen. Här går i och för sig mina och Njords tankar isär. Han vill att du avlägsnas direkt om det blir defensivt spel från din sida, men vill att du stannar kvar ifall det blir offensivt."

 "Och hur hade du tänkt att jag skulle veta vad jag skulle göra? Hade du inte tänkt inkludera mig i dina planer." Ett mycket farligt tonfall hade letat sig in i Angelicas röst. Ett tonfall av tunn våris.

 "Jag litade på att du skulle göra det rätta..."

 "Du tänkte göra det här utan mig! Du hade tänkt utnyttja mig som en tankelös spelpjäs, styra mig dit du vill! Fattar du vad det du gör innebär!?"

 "Ja, jag gör det. Och det är jättetungt för mig..."

 "ÄR DET TUNGT FÖR DIG!? Men tänk på mig då! Kvinnan du påstår dig älska, men som du hade tänkt utnyttja på det fulaste sätt! Har du ens ägnat en tanke på att jag har känslor själv!?"

 Vad svarar man på det?

 Han slapp fundera eftersom Rut inte kunde vara tyst längre. "Känslor hit och känslor dit, det är besluten som räknas. Du måste förstå att beslut måste fattas, beslut som väger tyngre än personliga känslor." Angelica gapade av förvåning. Hon hade definitivt väntat sig stöd från den andra kvinnan. Rut såg hennes förvåning och gav henne lite stöd ändå med orden: "Men jag håller med om att Knorre borde inkluderat dig i sitt planerande. Han måste ha en riktigt bra anledning till sin tystnad. Eller hur kusin?"

 Knorre svalde. "Ju färre spelare inblandade desto mindre risk att någonting går fel. Dessutom så visste jag att du aldrig skulle ta några sådana risker. Jag var tvungen att göra det här själv."

 "Så du litar inte på mig? Litar inte på mitt beslutsfattande?! Tror inte att jag kan..."

 "Men nu får du ge dig!" avbröt henne återigen Rut. Än en gång tog Rut Halvhals sin kusins sida, något som var väldigt oväntat med tanke på hur fruktansvärt Knorre betett sig. Angelica stammade, men Rut gav henne inte möjlighet att fortsätta. "Allting handlar inte om dig, jänta! Det är klart att Knorre litar på dig i vanliga fall, men en del saker måste man göra själv! Här har han gått och planerat för hur han ska rädda Redet och du bara skäller ut honom! Visa lite uppskattning istället. Hur hade du tänkt göra nu, Knorre?"

 Både Knorre och Angelica stirrade storögt på henne. "Dina föräldrar döpte dig i sanning rätt. Ruter dam, det må jag säga..."

 "Ja, jag är rutiga Rut med ruter i! Men om du inte lättar ditt hjärter så får jag snart spader! Säg bara inte att allting handlar om klöver, får då... Får jag också spader."

 "Intressant att vi snackar kort, för det är ett väldigt högt spel jag spelar. Men jag - vi - ska vinna."

Hovet var så fullt av aktivitet den här dagen att ingen märkte när den ensamma kvinnan kom ridande in i staden. Vakterna kände igen henne och välkomnade henne in. Hela vägen upp till borgen red hon på sin vita, svartfläckiga danska gårdshund. Det var inte förrän hon överlåtit hunden till stallpojkarna och stormade in genom slottets dubbeldörrar, dyblöt av dagens regn och med dundrande pondus, som adelsankorna lade märke till henne. En kvinna mer än halvvägs genom livet, med en bastant, omfångsrik och uppseendeväckande kroppshydda. Hon hade karaktäristiskt huvudet på sned precis som alla andra Halvhalsar, och ur den halsen kunde strömma en ofantlig mängd ord. Hon var en kvinna vars blotta närvaro drog uppmärksamheten till sig.

 "Var är han?" frågade hon barskt.

 "Din son? Ingen vet. Han smyger jämt runt i slottet."

 "Inte Kobbe," fnös kvinnan. "Han kommer alltid att vara en ål och en råtta. Hal som en råtta och snabb som en ål, eller var det tvärtom? Nej jag menar min kära kusin, mannen som alltid har fler bollar i luften än en kastrerad man har i underlivet. Dålig liknelse. Hur som helst, var är Knorre?"

 "Han befinner sig i ett mycket opassande sällskap just nu, min dam," svarade en tjänarinna. "Och jag tror inte att han vill bli störd."

 "Störd är han redan. Jag vill tala med honom nu, och du ska ta mig till honom. Att han har sällskap förvånar mig knappast. Mycket kan man säga om Knorre Af Anka, men han är definitivt ingen kastrerad man. Vilket gör att han kan ha ytterligare bollar i luften. Vem är det den här gången då?"

 Den kvinnliga tjänaren såg ut att vara på väg att säga någonting, men den stora nyanlända kvinnan avbröt henne igen. "Nej säg ingenting. Jag gissar. Är det den där Angelica som han alltid trånat efter? En kvinnokarl är vad han är, men det är ingenting man tror när man ser honom. Ta mig till honom. NU!"

 Den hjälplösa stackars tjänarinnan travade iväg. Inte uppför trapporna, vilket kvinnan fann anmärkningsvärt, utan in i korridoren som ledde mot gästrummen. Det var det värsta, tänkte hon. Har han börjat ge gäster personliga välkomnanden nu också? Verkar som om han börjar bli en desperat man, min kusin.

 Plötsligt hörde hon sitt eget namn ropas. Hon stannade till och lyssnade igen, sedan såg hon sig omkring. De befann sig utanför damernas badrum och hon nåddes av en röst som hon kände igen med blandade känslor. Knorres "hemliga" kärlek.

 "Kusin Angelica, eller hur ska jag titulera dig?" sade kvinnan som hette Rut Halvhals och gick för att möta en nybadad Angelica. "Så det är inte du där inne med Knorre då? Jag är överraskad."

 "Du behöver inte titulera mig alls, Rut. Angelica räcker. Du kommer med en underlig timing till ett Redet i turbulenta tider."

 "Det är väl knappast mitt fel att Redet är turbulent? Vem är det nu Knorre dragit iväg till sängs med? Jag har aldrig hyst någon större uppskattning för hans smak, men att han skulle överge dig för någon annan ter sig i mitt huvud som en värdelös idé."

 "Vaddå Knorre dragit till sängs med? Ingen vad jag vet. Ska jag eskortera dig till ditt rum?"

 "Det var ypperligt att jag skulle stöta på dig här i korridoren, jag vill gärna ha ett snack med er båda. Fröken tjänare här ska ta mig till hans tillhåll. Följ med."

 Utan att låta Angelica protestera eller säga någonting travade Rut vidare. Hon förutsatte, och fick rätt i, att Angelica skulle följa med.

Knorre studerade Hjorvalt. Hjorvalt tittade tillbaka. Det kändes som att de förstod varandra. De skulle inte behöva Njords hjälp ikväll, de kunde klara det här tillsammans. Och Njord kommer inte tvivla på min lojalitet längre. Ypperligt, ypperligt.

 Hjorvalt vände sig mot dörren och blottade tänderna. Han började morra lågt, sedan slogs dörren plötsligt upp. "Knorre anka, där kom jag på dig mitt i handlingen!" utropade en gäll, triumferande röst som han så väl kände igen.

 "Kusin Rut," sade han och kände hur humöret började stiga. "Det var inte igår!"

 "Nej det var det inte!" utropade den tjocka och stora kvinnan som på något underligt sätt var besläktad med honom själv. "Jag visste inte att du ändrat din läggning så drastiskt! Är inte den där jättehunden lite för stor och farlig för dig?"

 "Vad pratar du om?"

 Plötsligt fick Rut syn på Njord som låg på sängen. Hon började gapskratta. Till råga på allt klev Angelica runt Rut (som eftersom hans stora kusin upptog hela dörröppningen var en inte så liten bedrift). Hennes ögon vandrade mellan Knorre, Njord, Hjorvalt och Rut flera gånger innan hon sade: "Var det det här du planerat hela tiden?"

 Knorre förstod ingenting, och han lät sitt oförstånd synas tydligt.

 "Knorreponken har visst gått och tagit efter en annan kusin!" kacklade Rut. "Nekrofil precis som Anna, vilken släkt vi är!" Hjorvalt såg om möjligt ännu mer vilsen ut än Knorre kände sig.

 "Han är inte död, och jag planerar att samarbeta med honom för rikets bästa."

 Hjorvalt, Angelica och Rut stirrade på honom. För en gångs skull var till och med Rut mållös. Knorre tog fattade ett tungt beslut just då. Jag klarar inte av det här själv. Jag behöver deras hjälp. Jag kan framför allt inte ljuga för dem längre.

 "Hjorvalt, vakta Njord. Jag måste prata med min kusin och med Angelica en stund. Låt ingen röra honom."

 Knorre hade bestämt sig. Ett ödesmättat beslut. Han skulle berätta om sina egentliga planer för Angelica och Rut. Och kanske även för Kobbe. Han skulle ta tag i det här NU.

 Plötsligt så upphörde regnet.