Harrond lutade sig närmare en av vakterna. Dvärgen Dimzad såg ut att kunna implodera på grund av alla hormoner som for runt. "Det här är ett mycket känsligt ämne," sade Harrond till vakten som de försökte ta sig förbi. "Du vet att ute i staden finns det ju glädjeflickor, jag är säker på att ni själv besökt ett antal i ert liv. Min... partner dvärgen här och jag... hmm, hur ska jag säga det... vi är beställda av frun i huset - Agata Adeldorf - för att... Ja, liksom det finns glädjeflickor så finns det även glädjepojkar."

Natten innan hade dvärgen Dimzad försökt ta sig in i herrgården på uppdrag av Adelsmannen Rüdger Adeldorf, i syfte att stjäla en bägare som tillhörde honom. I sällskap med en alv som senare koolade vippen tog sig Dimzad över muren till huset mitt i nattens mörkaste timma och försökte ta sig in. När de kom över muren blev de påkomna av vakter, och blodiga strider utbröt. Dimzad klarade sig oskadd ur alltihop, men sju vakter och en alv-kumpan strök med. Förbannad över alvens klantighet kastade han alven över muren, klättrade tillbaka över änterhaken och tvingades avbryta sitt uppdrag. (Alven var på gränsen mellan liv och död, men klarade mirakulöst livhanken. På grund av Dimzads ädelmod).

 Dagen därpå hittade han en annan alv som han bestämde sig för att samarbeta med. Partnern var den listige jägaren Harrond, som kläckte idén (kanske för att han själv var väldigt erfaren inom området) att de skulle ta sig in till adelskvinnan förklädda till manshoror. Dimzad tänkte i samma banor som han tänkt dagen innan, men på grund av alvens vältalighet och Dimzads medgörlighet blev det som Harrond sade. När nattmörkret föll över staden Nûrn tågade de tillbaka till Agata Adeldorfs herrgård.

 Vakten var till en början motvillig till att släppa in dem, men när han blivit övertygad om att det var Agata som sänt efter dem (vilket det förstås inte var) släppte han in dem på gården, mot löftet att de lämnade sina vapen i vaktstugan. I vaktstugan försökte dvärgen förföra vakten medan alven gick runt för att lönnmörda honom, men det fungerade inte trots dvärgens utmärkta skådespeleri. Planen var sedan att ta sig in till damen, hota henne med våra dolda dolkar, binda fast henne eller på annat sätt tysta henne, och sedan gå därifrån som om ingenting hänt. Dessvärre blev vi stoppade av en annan vakt på väg in i själva huset, och herr Dolf var inte riktigt lika medgörlig. Han sade att han skulle höra med Agata om det här stämde och gick iväg.

 Harrond förstod ju genast att det här inte var hållbart: vi skulle behöva slå oss in med våld. Dimzad var dock så inne i sitt lögnande att han fortsatte att spela kåt dvärg, och han var helt övertygad om att det var som alven sade: att de var där för att damen beställt dem.

 I vaktstugan utbröt sedan blodiga strider. Dimzad ställde sig vid dörren och släppte inte en jävel förbi sig. Harrond dödade vaktkaptenen som varit inne i vaktstugan och ställde sig bakom dvärgen och skjöt över honom. Kort sagt: Dvärgen blockerade dörröppningen så att ingen kunde ta sig förbi och bara en vakt kunde komma åt dem i taget. Alven stod och skjöt på de vakter som försökte. Ett taktiskt genidrag från en stridsvan dvärg.

 Slutligen var alla vakter döda eller undkomna, och de två inbrottstjuvarna som gjorde allting på uppdrag av en rik och oförskämd adelsman fick tid på sig att ta sig in i själva herrgårdsbyggnaden. Men de struntade i framdörren. Istället gick de runt huset och kastade in sin änterhake genom rutan för att ta sig in på den nedre våningen via ett fönster. När de kom in fann de en tjänsteflicka i en pöl av sitt eget blod, och de insåg genast att det här inte bara handlade om en adelsmans favoritbägare. Här var något större och farligare på gång.

 De smöd sig tyst uppför trapporna med sina vapen redo. Den unga damens sovrum var beläget på tredje våningen, och i trappan upp såg de en lila mantel försvinna runt ett hörn. På både första och andra våningen stod någon form av underlig garderob, men de fäste ingen större vikt vid dessa. De förstod att de var något på spåren.

 Med vapnena redo och alldeles tysta smög de in i rummet där den lila manteln försvunnit. Tre män helt klädda i lila stod inne i rummet. Långst bort i rummet stod en garderob exakt likadan som den de sätt på våningarna under. Med väsande, onda röster konstaterade de lilaklädda att de inte var ensamma. "Hämta bägaren!" väste en av dem.

 En av de lila lydde och sprang mot garderoben, med Harrond var snabbare. Lätt som en vind sprang den vige alven genom hela rummet och störtade in i garderoben innan motståndaren hunnit fram. Dimzad lämnades ensam med två väsande motståndare, och det började gå upp för honom att han inte alls var där för att tillfredsställa någonsexuellt. Efter att ha tagit ett hugg från en krökt dolk dödade han den förste med sin spikklubba.

 Harrond hittade Agata Adeldorf i sitt rum, alldeles vettskrämd. En strid utbröt mellan honom och den lilaklädde förföljaren, och i slutändan blev det en kamp om vem som var mest motiverad att vinna. Efter att ha tagit två mäktiga hugg i sig kom ett raseri av sällan skådad karaktär över Harrond, och med det mäktigaste hugget han någonsin utdelat klöv han anfallarens ansikte på mitten. En storm av blod och skallbitar och hjärnsubstans sprutade över rummet och Agatas gälla skrik överröstade de döendes vrål av smärta.

 Samtidigt hade Dimzad hamnat i en rejäl knipa. Den enda fienden som fortfarande stod på benen skrek med hes, väsande röst: "Låt den otrogne skåda den mörka, ende herrens ansikte och dömas av Hans allsmakt!"

 När han så kastade av sig huvan såg Dimzad den värsta syn han någonsin skådat under sitt långa liv som hirdman. Tre stycken blodröda ögon med vita pupiller lyste i ett ansikte förvridet av ondska. Ett stort horn hemsökte pannan. Medan Dimzad stod där förstenad av skräck kröp tentakler fram där varelsens armar borde funnits, och dessa slemmiga, lila tentakler ålade sig fram för att krama livet ur stackars Dimzad.

 Tack och lov var Harrond vid det laget färdig med sin egen fiende och upptäckte sin kamrats nöd. Med en välriktad pil i ryggen tvingades varelsen dra tillbaka sina tentakler och Dimzad var fri. Vid det laget var stridslusten större än rädslan att dö hos den mörbultade dvärgan, och han rusade fram för att göra slut på monstret. Han golvade sin fiende med ett mäktigt hugg från sin spikklubba, och den mörke, ende herren fick göra sig redo att ta emot ännu en tjänare. Harrond sade adjö till missfostret genom att sätta en pil i det mittersta ögat som borrade sig ända in till fjädrarna.

 Agata hade inte vågat röra sig, och när hjältarna kom följde en snabb utfrågning. Agata visste ingenting, hon hade tagit bägaren för att agera utpressning mot sin broder Rüdger. Hon hämtade den ur dess skåp, samtidigt som de alla hörde nya fotsteg på väg mot rummet. Varken Dimzad eller Harrond var i särskilt gott skick efter alla stridigheter, och tillsammans flydde de med sina troféer ut ur herrgården.

HAHAHAHAHA!! Spanade just in vad jag hade för trafikkällor till min blogg idag. Höll på att skratta häcken av mig. Jag hade en enda trafik källa... via google... Någon hade sökt på "pläp bild" och på något jävla vänster kommit in på min blogg! Haha, jag kan förstå att min sida ligger uppe på google med det träffordet, men två frågeställningar uppstår:

1: Vem fan söker på bilder på en pung som är längre än penis på google!?!?!

2: Vem fan söker så länge på de där galenskaperna att de till slut hittar till min blogg!? Jag får medge att jag inte själv sökt samma sak på google så jag vet inte hur långt bak/fram det ligger, men ändå!

Årets största WTF-Moment hittills!

 Pilla pläpet ordentligt, mina söta små läsare!

Den stora cellen var inte på långa vägar så fuktig och obekväm som Angelica misstänkt. Alla inspärrade ankor, med henne inräknat sammanlagt åtta stycken, fick gott och väl plats. Det fanns två dörrar i cellen, eller vad den skulle kallas. Den ena - den som de kommit in genom - var av järn och omöjlig att forcera upp. Den andra dörren, som stod i andra änden av rummet, var av kraftig ek och mycket större än den av järn. Det syntes spår av försök att få upp den dörren, men det hade inte givit något resultat. De hade försökt gräva sig ut genom jorden vid ekdörrens sidor, men de hade inte kommit långt förrän de kom till hårdare material och insåg att det var lönlöst.

 Sture var den av dem som hade varit här längst, och han såg lugnast ut. Han välkomnade Angelica med glädje. Amanda blev också glad att se henne, men ledsen över att hon hamnat där hon hamnat. "Jag visste att vi inte kunde lita på honom, jag visste det!" upprepade hon gång på gång, och hon vägrade lyssna på när Angelica försökte övertala henne om motsatsen.

 I cellen fanns alltså representanter från alla de sex adelshusen förutom ett. Halvhalsarna hade alla sluppit undan. Annihila Snuskfot (som tack och lov aldrig gick barfota) satt mest i ett hörn och såg misstänksamt omkring sig. Hon var sjuklig och hostade mycket, ändå lyckades hon se farlig ut där hon satt. Herman och Adolf Svartvinge var de som var mest angelägna om att ta sig ut och jobbaade fortfarande omkring i väggarna för att försöka hitta mjukare ställan att gräva sig ut på. Än så länge hade de inte nått någon framgång. Det lilla man såg av dem var de otrevliga och verkade skylla allting på alla andra.

 Kalla och Anders Af Anka verkade inte förstå att det här var på allvar, de strosade runt och skrattade och skämtade som alltid. De verkade helt övertygade om att de snart skulle komma därifrån vad som än hände, och att bakom varje arg blick doldes ett uppskattande leende. Deras munterhet belönades med båda delar.

 Den goda Amanda gick runt runt i rummet och var mycket orolig, och såg ut att fundera på vad som pågick ute i slottet. När hon tröttnade på att gå var hon mest hos Sture, som var en riktigt klippa i sammanhanget. Han var lugn och försökte resonera med de andra. Till Angelicas stora glädje hade han försökt sprida budskapet om Knorres planer till alla i rummet, men ingen verkade tro på honom. Nu lade Angelica sin röst till hans.

 "Hör upp, ädla och modiga ankor!"

 Och de ädla och modiga ankorna hörde upp, för de hade ju inte brottom iväg någonstans.

 "Vi har en gemensam fiende! En armé från Storkvacken är på väg hit och ämnar ta över vår borg! Njord och Hjorvalt var bara deras förtrupp, och nu har Njord uppnått vad han velat. Han har satt oss i fängelse, och nu är det inbördeskrig i Redet. Vakter går runt i korridorerna och alla har stora eskorter med sig. Ingen är säker, och det råder skräck. 'Vem ska bli nästa offer?' frågar sig alla. 'Är det min tur nästa gång?' De som inte är fastfrusna av rädsla och låser in sig på sina rum med et tjugotal vakter, de krigar och anklagar varandra för rov. Vi är här av två helt olika anledningar av två helt olika personers design. Jag vet att Sture redan berättat för er hur det ligger till."

 "Att vi inte rövat bort varandra är helt uppenbart," sade Annihila bortifrån sitt hörn. "Men varför vi är här är en annan fråga. Det var Knorre som berövade oss friheten, men han var inte ensam. Njords trogne varg var med honom varenda sekund. Man undrar vem som är listigast av dem. Om de inte samarbetar helt och hållet."

 "Om de samarbetade, varför tror du då att vi lever?" sade Sture lugnt. Annihila bara ryckte på axlarna.

 "Ni känner alla Knorre," fortsatte Angelica. "Han har tjänat riket länge och han har tjänat väl-"

 "Det kan diskuteras," fnös tant Snuskfot. "Han tjänade så troget att han lät mörda den förre kungen. En förrädare, det är han och den som nu sitter på tronen!"

 "Det är min son du pratar om-"

 "Vi pratar om din son och din älskare, ja. Men du pratar även om min brorson. Knorre och Henning mördade honom inför allas våra ögon, och vi kunde alla se exakt hur ädel vår nuvarande kung är när han fortsatte att hugga i Rågbald långt efter att liket stelnat och blodet slutat rinna!"

 "Rågbald mördade sin egen företrädare höll på att mörda Henning också! Under hans styre stank kungariket lika mycket som hans egna fötter-"

 "Tala inte om mord och svek, slyna! Alla vet att du själv bedrog din egen konung-"

 "Nu är ingen bra tid att bråka inbördes," sköt Sture in. "Vi sitter i samma båt, oavsett vem som sitter på Anktronen. Vi är i den här cellen tillsammans, utanför krigar våra släktingar mot varandra i onödan medan en armé tågar mot Redet utan de andras vetskap. Knorre har berättat sina planer för mig, och allt det här kräver lönndom, list och tajming. Vårt enda val är att enas och lita på Knorres list, som jag vet inte är ringa."

 "Vi litar inte på honom," sade Adolf Svartvinge. "Hur kan vi lita på någon som spärrat in oss?"

 "Han har spärrat in oss för vårt eget bästa. Det är för tusan krig där ute! Vi måste enas här inne innan vi kan gå ut, och enas måste vi. Jag kom precis från utsidan och det var med nöd och näppe jag lyckades undkomma Gajolus förföljelser. Det är krig där ute, och snart kommer det i större skala utanför våra murar. Vad har vi för val annat än att lita på Knorre?"

 "Hmm, låt mig tänka... Han drar ut oss mitt i natten i samarbete med en jättestor och farliga varg. Han spärrar in oss... och han har konspirerat för att störta Redet i inbördeskrig? Kommer du på något mer, broder?" Herman tittade på sin äldre bror Adolf, som såg ut att tänka efter.

 "Allt det har han gjort de senaste veckorna, och som en del av sin stora plan. Om allt jag säger är sant så räddar han oss. Vad skulle han ha för motiv till det han gör annars?"

 "En fråga som säkert gäckar även Njord," sade Kalle, som fram till dess hade varit tyst. "Det finns många olika fördelar för en man att hämta här om han är lagt åt det hållet. Vem vet vad Knorre kan vara ute efter? Jag har i alla fall aldrig haft någon anledning att tvivla på min farbrors lojalitet."

 "Vi är här av en anledning," sade Sture. "Knorre behöver vårt samarbete för att hans plan ska lyckas. Det är fler än jag här inne som har familjer där ute som jag vill skydda. Tänk efter allihopa, varför skulle Knorre vilja ta det ifrån er? Varför skulle han inte hellre vilja ha allting bra? Han är född här och har alltid varit lojal mot dem som varit lojala mot honom. Dessutom har han en av Redets skarpaste hjärnor, det får vi nog alla medge. Han kanske inte ser mycket ut för världen, men hans list går inte att ta miste på. Han är en god anka som bara vill andra väl, det är något som vi som haft glädjen att känna honom närmare kunnat konstatera. Jag kände mig också fruktansvärt sviken och framförallt förvånad när Knorre rövade bort mig och låste undan mig, men när han sedan berättade för mig om sin plan så trodde jag honom direkt. Det är inte Knorre som sviker oss, han räddar oss. Njord är boven i dramat, Njord försöker störta oss. Vad krävs det för att ni ska förstå det?"

 Angelica tog vid när det framgick att alla andra stod tysta och funderade. "Herman och Adolf; vi vet att ni hade ett samarbete med Njord från början. Vi vet att ni tänkte undanröja oss andra." Allas blickar vändes mot de båda bröderna, som nu stod alldeles stilla och spännda. "Ni är dem som inte borde förtjäna andras tillit, men vi behöver er ändå. Säg mig bara, vad har ni haft emot Hennings styre?"

 "Anklaga inte oss för vad Dolores planerar," svarade Adolf med hetta i rösten. "Det är hon som är överhuvudet, inte vi. Men din Henning kan gå och köra upp något taggigt i..."

 "Den beryktade artigheten från en Svartvinge. Ni får en chans att reparera ert rykte nu, om ni hjälper Redet att bli av med inkräktarna och acceptera Henning som den rättmätige konungen."

 Annihila spottade på marken. "Där har du för rättmätig Konung. Var han Rågbalds arvtagare kanske? Nej, just det! Rågbalds arvinge var..."

 "Rågbald avrättade kungen och landsförvisade den rättmätige arvingen. Rågbald var aldrig mer än en orättfärdig usurpator."

 "Vi har behandlats som skit, de har bespottat oss..."

 "Så här är er chans att återfå ett gott rykte! Hjälp Knorre och Henning och hela riket, så ska ingen tänka illa om er. Om ni visar er lojala så kommer Henning att behandla er väl. Är det inte fred vi innerst inne alla vill ha?"

 "Jo, vi vill ha fred," muttrade alla.

 "Dåså," sade Angelica nöjd. "Låt oss enas och gå i krig!"

Det blev tysten liten stund. Knorre kunde riktigt höra hur Angelica och Kobbe tänkte så att det knakade. Trots dolken som pressades mot hans strupe kunde han ändå kosta på sig ett leende. Angelicas förvåning stod skriven i hela ansiktet. "Hur visste du?" stod det.

 "Kom fram Kobbe, spelets tredje spindel och Redets hemliga beskyddare. Det är dags att du gör skäl för dina titlar."

 En näbb, ett huvud, sedan resten av kroppen. Kobbe kom ut ur samma hål som de. Han borstade av sig och såg sig omkring med spelad förvåning. "Nämen Knorre! Angelica! Vilket sammanträffande att man skulle stöta på er här nere! Jag kan räkna ihop ett plus ett. En anka ligger på den andra - ni vill inte bli störda."

 "Om vi inte ville bli störda, varför skulle vi då kalla på dig?" Kobbe bugade sig och gjorde sitt allra bästa för att se oförstående ut. "Jag kan inte hoppas förstå vad en mästerhjärna som din egen har för mål. Tack för de tjusiga titlarna, men jag är bara en annan adelsman som dock inte är rädd för att smutsa ner mig."

 "Kobbe; jag - Redet - behöver din hjälp."

 "Åhå? Hur kan jag stå till tjänst, ädle anka?"

 "Du kan börja med att sluta dryga dig, så kommer det här gå mycket snabbare och smidigare. Du lurar inte någon, och det finns ändå ingen här att lura. Jag behöver bådas er hjälp."

 "Fortsätt berätta om din plan," pressade Angelica.

 "Ja, som sagt, en armé kommer marchera mot vår stad. vi har skickat ut ryttare som kommer meddela oss så fort fienden kommer inom tre dagsmarchers avstånd från oss. Tills dess att vi får signalen från ryttarna tränar vi samman oss, ligger lågt och upprätthåller fasaden av oenighet. Stadsvakten kommer bara lyda order från högsta ort, alltså mig eller Angelica. Jag har sett till så att vakterna är beredda på vad som komma skall, de väntar på signalen. Vad vi tre ska göra är av absolut största vikt."

 "Och vad vill du att vi ska göra, oh store herre?"

 "Din uppgift, Kobbe, blir att smyga runt i gångarna och sprida ordet till samtliga av de kvarvarande överhuvudena att allt det här utgår ifrån Njord. Låt ingen veta att du pratar med någon annan. Vidare vill jag att bevakning sätts på Njord oavsett om han sover eller går på muggen eller vad han nu kan tänkas hitta på. Jag själv kommer upprätthålla illusionen av mitt och Njords hemliga samarbete, bland mycket annat. Angelica... Jag vill att du enar de ankor som sitter i fångenskap. Du kommer ha Stura på din sida, men en anka räcker inte. Jag behöver dig här nere."

 "VA!?"

 "Det är bara för en liten tid. De litar mycket mer på dig än på mig."

 "Undrar varför," fnös Kobbe.

 "Angelica, det är dags nu. Snart kommer det vara för sent. Dessutom... Så är det mycket säkrare att vara inspärrad här nere än att gå runt i korridorerna i slottet. Som du sade så står det på randen till inbördeskrig där uppe. Jag ska se till att du kommer ha alla bekvämligheter som går att ordna."

 "Jag kan inte!" skrek hon. "Hur kan du tro att jag skulle vilja gå ner där och lita blint på dig? Så som du uppträtt, allt kanske är en lögn! Du kanske vill ha tronen för dig själv!" Hon flämtade som om hon precis kommit på något hemskt. "Var det därför du...?"

 "Angelica, Angelica..." Knorres röst var full till bristningsgränsen av ånger och sorg. Hon sårade honom mer än hon nog anade. "Du har väl känt mig i hela ditt liv? Har jag någonsin givit dig anledning att tvivla på mig? Har jag någonsin visat att jag inte går att lita på?"

 "Vår gamle kung, han som nästan var min make, trodde också att han kunde lita på dig. Men du bedrog honom på det allra värsta sätt!"

 Kobbe spetsade öronen. De andra två verkade plötsligt ha glömt bort honom.

 "Du var ju knappast motvillig..."

 "Och det var du? Du visste hela tiden att du gick bakom ryggen på Gastroknugum, varje gång du begav dig till min sängkammare! Du kom till mig och vred dig själv i tjocka lager av honung precis som du gjorde alldeles nyss, men innerst inne visste vi båda att det knappast var av annat än egoistiska skäl vi gjorde det. Om du förråder någon annan för mig, hur ska jag då kunna veta att du inte förråder Mig för Någon annan?"

 Knorre var på gränsen till tårar, och han såg att även Angelicas ögon blänkte misstänkt våta. "Det här är inte rätt tidpunkt," jämrade han sig och försökte slingra sig som trängda karlar ofta gör i sådana situationer. Angelica hatade honom för det."

 "Inte rätt tidpunkt?! Nehe!? Och när ska vi prata om det då? På din dödsbädd!? Eller min? Du ser, jag börjar skaka av vrede nu. Jag kanske råka slinta med kniven och orsaka en enorm olycka."

 Kobbe harklade sig. "Det här var i sanning mycket intressant och jag skulle gärna vilja veta mer, men sade inte Knorre någonting om att vi hade brottom? Om jag minns rätt så var det något om att rädda Redet och någon armé som kom marcherande. Har jag missuppfattat det alldeles?"

 Genast fick han de båda ankornas uppmärksamhet. Angelica såg indignerat rasande ut, på ett sätt som endast sårade kvinnor kan. Knorre såg ut att som omväxling kunna brista av tacksamhet för avbrottet.

 "Jag gör det den här gången," sade Angelica ilsket och fick med en flink handrörelse dolken att försvinna. "Men du kan ge dig på att vi kommer ha ett och annat att prata om när jag kommer ut igen."

 "Det kommer inte finnas något att prata om efter att du insett att jag hade rätt hela tiden."

 Dolken var snabbt tillbaka igen. "Pröva inte din tur."

 Kobbe harklade sig. "Jag tror att du får visa vägen, herr Af Anka."

 Knorre tog facklan från väggen och tog täten. De gick djupare ner i gångarna, och när de vågade börja prata igen var tonen mycket mer dämpad och de pratade om strategier inför anfallet. Kobbe lyssnade uppmärksamt men sade inte mycket. En annan plan växte fram i hans huvud. Han memorerade exakt vart de gick, och märkte att de var på väg bort från slottsområdet och ut mot de omgivande kullarna. Varför har vi ett så fruktansvärt gigantiskt fängelsesystem? frågade han sig. Han kom fram till att han nog inte ville veta.

 Det var förresten inte mycket till fängelsen här ute. Bara en enstaka cell här och där, annars var det bara en lång, underjordisk gång. En gång som inte Kobbe var bekant med. Fängelsesystemen var inte de delar av slottet som var hans huvudområde.

 Till slut kom de fram till en järndörr. Hur den kommit dit var bortom Kobbes inbillningsförmåga, och det säger inte lite det. Knorre låste upp med en nyckel och tittade på Angelica. Hon nickade en gång. Hon var redo.

 Inifrån cellen kom ett svagt sken och ett halvdussin figurer var synliga i dess inre. Kobbe såg Sture Vitvinge stå och tala till de fångade, ett tal som avbröts när han fick syn på trion i dörren.

 "Det här är för att jag älskar dig," sade Knorre högt och tydligt, och knuffade omilt in Angelica i rummet. Kobbe hann se de förvånade ansiktsuttrycken som prydde ankorna där inne innan Knorre snabbt stängde dörren och låste.

 Den äldre ankan tittade på den yngre, och en tyngd tycktes ligga på den äldres axlar. "Då var det gjort," viskade han. "Ankfader hjälpe mig om det här inte fungerar."

 "Du behöver mer än bara Ankfader för att ta dig ur den här knipan," svarade Kobbe luftigt.

 "Ja..." viskade Knorre. "Ankmor... Hur som helst, låt oss gå tillbaka. Jag ska bara informera vakterna."

 De gick bort till en annan dörr, en med en fönsterlucka. Knorre ropade in: "Håll ut, trogna vakter! Vi kommer bli attackerade av en fientlig armé, men tills dess måste vi ligga lågt. Vi måste slå till i rätt ögonblick! Vänta på beskedet och... var på er vakt!"

 Enstaka rop om nåd och viljan att bli utsläppta förföljde dem på deras väg tillbaka mot slottet. Det var mörkt, fuktigt och ganska kallt här nere, och deras fackla sjöng på näst sista versen. De passerade två dörren på vänster sida och en på höger när Kobbe plötsligt stannade. Knorre märkte det inte förrän två steg senare och då var det för sent. När han vände sig om hade Kobbe ett laddat blåsrör riktat mot honom.

 "Lägg undan det där," sade Knorre, med ett visst mått av oro i rösten. "Du vet vad jag planerar nu och du vet att det kommer rädda Redet."

 "Jag vet det. Men jag kan inte låta dig fortsätta. Det här är för att jag inte litar på dig. Sov gott."

 Kobbe avlossade pilen och Knorre, som precis spelat ut ett av sina sista kort, föll ner i ett djupt, drömlöst mörker. Men det var inte det sista kortet. Än fanns några ess i rockärmen.

Knorre vankade av och an i den mörka korridoren. Rut hade gått för att sända iväg ryttarna som de gjort upp om och Kobbe var och hämtade Angelica. Kobbe som han inte visste riktigt om han kunde lita på eller inte. Om Halvhalsen som omväxling kunde spela Knorre i händerna så vore mycket vunnet. Men vågade han berätta om sina planer? Han var vid det här laget ganska övertygad om att det var Kobbe som var den tredje spindeln i deras nät.

 Försiktighet gjorde att allting gick långsammare, och tiden nu var otroligt dyrbar. Det skulle inte dröja länge innan stormen var över dem, han kände det på sig. Och när den kommer måste vi vara redo.

 Han befann sig i den avlägsna korridoren där han ett år tidigare hade slagit en tavla i huvudet på Rågbald Snuskfot. Korridoren där en av Redets hemliga gångar ledde ner till fängelsehålorna. Och för den delen även korridoren där han för första gången smakat kaffe. Han var medveten om att det fanns fler gångar ner i underjorden, bland annat den vid damernas toalett, men det här var hans favorit. Den vid damernas skulle väcka misstanke om han tog, och han vågade inte gå ner i fängelset via dörren och dess vakter.

 När han fört ner fångarna i fängelset hade han fått gå utom hela staden för att ta hjälp av Hjorvalt som var för liten för att gå omkring där nere, men att ta sig dit själv var mycket enklare genom lönngångarna.

 Äntligen dök så Angelica upp i den bortre änden. Hon smög tyst och verkade vaksam på allt som hände runt omkring. Hon gick rakt mot honom med sin förföriskt vackra, vaggande gångstil och såg mycket bestämd ut.

 "Det är krig ute i korridorerna nu! Du har mycket att stå till svars för, freden håller på att rämna på grund av dig. Vakter är överallt. Vad har du gjort med Amanda!?"

 "Amanda är säker tillsammans med de andra som försvunnit. Att folk har börjat slåss var oundvikligt, och är en väsentlig del i att lura Njord. Jag kunde inte låta Amanda vara kvar i frihet längre, Njord hade börjat misstänka något då. Vi är på väg att möta en större fiende."

 "Jaså?" Angelicas röst dröp av gift. "Vad då för fiende? Den tror jag inte du nämnt för mig innan. Och om vi ska möta en ny fiende, är det inte bättre att göra så enade än att möta dem splittrade?"

 "Jag är imponerad över att du lyckades ta dig hit oskadd och utan vakter. Säg mig, Angelica, vart tog din gode vägvisare vägen?"

 "Du menar Kobbe som du skickade att hämta mig? Han tog mig genom hemliga gångar i Redet så att jag lyckades smyga förbi patrullerna obemärkt. Och tur var nog det, vi höll på att bli tagna av Gajolus män. Fienden, Knorre?"

 "Vart tog han vägen? Är han efter oss?"

 Angelica tvekade en kort sekund. Det var allt han behövde för att utläsa sanningen. "Han skulle iväg på andra ärenden."

 Men Knorre visste nu att det var en lögn. Kobbe var i närheten.

 "Följ mig så ska jag berätta mer," sade han och började gå mot den dolda gången."

 "Nej! Du berättar mer innan jag följer med dig. Vad är det för fiende du snackar om? Vad är din plan? Jag kräver att få veta det, Knorre!"

 "Jag ska berätta för mig, men du måste följa med. Lita på mig!"

 "Jag kan inte!" skrek hon. Orden - och ilskan bakom dem - sved som en sandstorm över bar hud. Han ryggade tillbaka som om han blivit slagen.

 Nu hördes höjda röster ute i de bredare och mer upplysta gångarna. Hade de hört? Knorre vågade inte ta chansen. "De har hört oss! Du har inget val, följ med mig nu!"

 Knorre störtade in bakom det mögliga draperiet som hängde för hålet som markerade ingången. Han vred på sig för att komma in, och var snart igenom nålsögat. Angelica kom in bakom honom, flämtande och svärande.

 "Vi har inte tid att vänta här och diskutera. Vi får krypa."

 Så återigen befann sig Angelica i krypande ställning bakom en man som hon inte visste riktigt om hon kunde lita på. En man med fler hemligheter än fjädrar, vad det verkade. Vid några tillfällen inbillade sig Knorre att han hörde ljud. Kobbe... Han förföljer oss. Av ankorna som rusat förbi innan hördes inte ett ljud.

 Länge famlade de i mörker djupare ner i de fuktdrypande nedre regionerna, men Knorre kände till vägen och hittade utan hjälp av varesig fackla eller lykta. Minnet var fortfarande gott. Trots detta drog de båda en lättnadens suck när de fick så skenet från en fackla och tunneln tog slut. Knorre kom förstås ut först och fick Angelica över sig.

 När han försökte resa sig kände han kallt, vasst stål pressa mot halsen, och i kanten på sitt synfält skymtade han dolken som Angelica tryckte mot honom. "Nu berättar du dina planer för mig, annars svär jag att de kommer förbli ogjorda!"

 Shockad som han var slängde Knorre bara ur sig första fras som kom upp i huvudet. En fras han sedan kom att ångra. "Men älskling, hotar du mig?"

 Angelicas ögon var om möjligt ännu kallare och hårdare än stålet. "Du har ingen som helst rätt att kalla mig så. Försök inte gulla med mig och spela oskyldig, jag är inte på humör för det. Jag tål inte ryggradslösa män som vrider sig på marken, slickar mina stövlar och bara ljuger för mig hela tiden, rätt upp i ansiktet. Nu berättar du för mig vad jag vill höra, och jag tar inte bort mitt vapen förrän jag känner att jag är nöjd. Har du förstått?"

 "Jag skulle nicka om inte handlingen hade riskerat mitt eget liv. Jag förstår precis. Var ska jag börja?"

 "Inte den inställsamma, lättsamma tonen till mig! Den gör mig spyfärdig, och du vill väl inte att jag stöter upp någon måltid i ditt förnäma ansikte? Varför är Njord här?"

 "Det är en lång historia och vi har ont om tid. Vi borde inte bråka så här." Han gjorde en ansats att resa sig.

 "Du stannar där du är," Angelica tryckte stålet ännu närmare och Knorre kände hur det penetrerade hans fjäderskrud och skinnet därunder. Han svalde och ångrade sig genast. Kniven trycktes ännu längre in. "Du kunde ha berättat det här för mig vid otaliga tillfällen. Nu får du ta dig tid till att tala om vad du undanhållit."

 "Som jag sade så är Njord här på min beställning. Vi behövde få Henning ut ur hovet för att det här över huvud taget skulle fungera. Njord skulle ha lönnmördat honom annars, det här var det enda sättet som var säkert och fungerade ihop med mina planer. Min plan är, i korta drag: Njord inbillar sig att jag är på hans sida och jag hjälper honom med det mesta. Han behöver inte lita på mig, han behöver bara känna att det är han som har kontroll över situationen. På så vis har jag kunnat påverka de försvunna ankornas öden, vilket varit mitt huvudsakliga mål hela tiden. Jag har samlat dem alla på ett enda ställe, men jag har ännu inte berättat för någon annan av dem än Sture vad jag planerar. Jag tänker ena alla Adelshusen."

 "Och det gör du genom att spärra in dem? Det här låter så långt under dig att jag knappast tror mina öron."

 "Exakt, och det är det som sätter myror i huvudet på Njord. Han vet att jag är listig och hans värsta mardröm är att alla enas, men han kan inte tänka sig att jag skulle försöka ena dem genom att spärra in dem. Han vet inte att jag vet vad han tänker göra här näst."

 "Vad är det?"

 "Alla ankor måste enas mot en gemensam fiende. Samtliga ankor här nere har sett mig vid bortrövandet, och därför har de redan nu börjat planera gemensam sak mot mig. Men jag ska förse dem med en annan fiende. En yttre fiende. Nämligen Njord. Och hans armé."

 "Armé!?!" Angelica darrade svagt på handen som höll kniven, men bara lite. Han kunde även i det knapphändiga skenet från en ensam fackla se hur nyheten skakade om inom henne.

 "Ja, en armé. Njord tänker inta Redet. Genom det arbete han och jag utfört här tror han att vår stad nu är mogen att falla. Det var hans plan hela tiden. Att skapa inbördeskrig i borgen. Det var vitalt för mig att gå hans önskan delvis tillmötes.

 Dessutom tänkte han samarbeta med Svartvingarna från början. Han tänkte arbeta med dem och få dem att undanröja oss, med falska löften om belöningar. Svartvingarna trodde på hans påståenden ända tills igår, då två av dem plötsligt fann sig inspärrade. Utan tvivel tror förstås Dolores att det är Carl Vitvinge eller du eller jag som rövat bort hennes ungar, men vi måste övertyga henne om att det är inte som det verkar. Det är därför jag behöver dig."

 Han tillade med en mycket högre röst: "Och det är därför jag även behöver DIG nu, Kobbe Halvhals."

Kobbe var en man som gjorde vad han blev ombedd, speciellt om det fanns antingen ära eller andra fördelar inblandade. Förhoppningsvis fanns här både ock. Han fann Angelica ensam i sitt rum, i en ställning som vittnade om att hon suttit och tänkt på saker och ting en bra stund. Obevakad. Han hade bryskt släpat med henne därifrån och snabbt berättat att Knorre ville träffa henne. De var nu ute i korridorerna på väg ner mot en gammal bekant plats där det tidigare hänt spännande saker. De hade dock inte kommit långt innan Angelica krävde att få veta mer.

"Vad är det frågan om!?"

 "Fråga inte mig! Han bad mig att hämta dig, och sade att jag inte fick veta varför."

 "Och du bara gick med på det?!" Angelica skyndade sig för att hänga med Kobbes långa steg. "Vad tänker ni karlar med?"

 "Han litar inte på mig ännu, okej?" Kobbe var irriterad. Den här dagen hade börjat så bra med att han lyckats tjuvlyssna på Njord och Hjorvalt, men nu var det inte lika roligt längre. Hans blick flackade ideligen. Han vantrivdes i de öppna korridorerna. Folk glodde nyfiket på dem där de gick förbi, Kobbe med ett stadigt tag om Angelicas handled, som för att förhindra ett flyktförsök. Varför han inbillade sig att hon skulle fly var en gåta för store Ankfader.

 "Varför kommer då inte den gode Knorre och hämtar mig själv? Jag förståe inte-"

 "Tyst!" väste Kobbe och drog med sig Angelica in bakom ett draperi. Väl där bakom blev hon förvånad över att inse att det var ett litet tomt, fyrkantigt rum.

 "Vad...?"

 "Sch!"

 Tramp av rustningstyngda, stövelklädda fötter kom närmare ute i korridoren de just lämnat. Kobbe hade hört dem i tid och hunnit undan. Nu hördes springande tunga steg och skrammel av vapen och rustningar och en röst som ropade något som lät som en förbannelse. Angelica hade fattat allvaret i situationen och var tacksamt nog tyst. Kobbe koncentrerade sig på att höra vad som sades.

 "Jag kan ha svurit på att de tog den här korridoren! De måste ha hört oss och förstått, och rusat."

 "Var inte så säker på det," sade en röst som fyllde Angelica med is och Kobbe med ilska. Gajolus Snuskfot. Han lät som en man som precis fått reda på att hämnd var nära. "Hon har Kobbe med sig. Vi kanske inte känner till hemligheten bakom dem, men det här gamla slottet är fullt av hemliga gångar. Det kan mycket väl vara så att de gick in i den här korridoren och nu slinker runt inne i väggarna. Ni fem, spring vidare och leta upp dem ifall de tagit de öppna korridorerna och kubbat för sitt liv. Dela upp er om det behövs, jag vill ha dem, och jag vill ha dem levande. Ni andra fem, hjälp mig att leta bakom varenda draperi!"

 "Det var som tusan..." viskade Kobbe.

 Det var enormt påfrestande för att Angelica att motstå impulsen att bara skrika. "Vad ska vi göra nu då?" viskade hon väsande.

 De kommer hitta mina gångar... Nåja, det är ett under att ingen hittat dem redan.

 "Kobbe!" Angelica ryckte i honom och slet bort honom ifrån hans tankar om hemligheternas ände. "Kobbe!"

 Sorgsen snarare än rädd viskade Kobbe tillbaka: "Följ mig." Han flaxade så tyst han kunde upp i taket på sidan närmast draperiet. Ovanför det färgglada tygstycket fanns en alkov mellan väggen och taket där han landade. Det här var ett av hans mest frekvent använda rum, eftersom här ifrån utgick inte mindre än fem hemliga gångar. Ett mycket praktiskt, dolt vägskäl. Utanför kunde han höra hur Gajolus män slet draperier åt sidan i sina försök att hitta hemliga gångar.

 Angelica följde efter på osäkra vingar. Hon borde veta att gångar som de här existerade. "Vart ska vi?" viskade hon.

 "In där," svarade Kobbe och pekade på den vänstra gången, sett från dörren. "Gå i förväg en liten bit in du bara, jag ska se vad de gör."

 Utan att protestera gick Angelica in i gången han pekat ut. En gång lika stor som en och en halv anka som ledde in i ett sällan skådat mörker.

 Knorre väntade vid kanten ner till rummet med en dödlig pil laddad i sitt blåsrör. Hemligheten om gångarna fick inte komma till allmän kännedom. Om någon som kom in var smart nog att hitta hans gångar skulle det innebära den personens undergång. Med mord i sinnet och blåsröret laddat satt han och väntade medan ljudet av sökande kom närmare. 

 Snart nog kom ljuset från korridoren in när en vakt drog undan gardinen som hängde för rummet.

 "Det är ett rum här, min Herre. Tomt."

 "Rum är aldrig tomma," svarade Gajolus, och snart kom hans hjässa inom synhåll under Kobbes fötter. En bar hjässa, utan hjälm. "Bra jobbat soldat. Låt oss leta igenom rummet och se om här finns några gömda vägar."

 För tredje gången på kort tid fann nu Kobbe att han hade ödet helt i sina händer. Hans val innebar skillnaden mellan liv eller död. Han hade skonat både Njord och Knorre trots att han haft chansen att skicka dem båda till Ankfader, och nu hade han en ilsken, ondskefull Gajolus Snuskfot efter inom räckhåll. En välriktad giftpil och allt skulle vara över för den gamle ondskefulle ankan.

 Men valet mellan liv och död var tyngre än Kobbe klarade av, och den i grunden godhjärtade Halvhalsen bytte pil till en sömnframkallande sådan. Pilen satte sig i halsen på Gajolus och Kobbe behövde inte se mer än så. Han satte av efter Angelica.

 Han fann den andra ankan väntande på honom inte långt in i tunnlarna. Hon skakade. En kylig vind drog genom de dolda, mörka gångarna. "Dödade du honom?" undrade kvinnan.

 "Jag kunde inte. Han sover nu, men han lever. Jag är ingen mördare."

 "Det glädjer mig."

 "Nog pratat. Följ mig. Vi måste vara tysta."

 Det här var välkända gångar för Kobbe, gångar han kunde i sömnen. De knegade på i tystnad och totalt mörker. Endast ett fåtal gånger passerade de någonting som släppte in en liten strimma ljus. Det kunde vara ett draperi, en gardin, en tavla eller lite vad som helst, förklarade Kobbe. "Din dotter kände till de flesta av gångarna i det här slottet. Hon kände till fler än mig. Du vet inte vart hon tog vägen?"

 "Nej tyvärr, jag har ingen aning," viskade Angelica sorgset. "Jag har försökt ta kontakt med henne och jag har efterlyst henne, men inte ett ord har nått mig."

 De kunde ofta höra samtal ute i de ljusa korridorerna där bara en vägg skiljde dem åt. Allt som sades hördes klart och tydligt in till dem, och Angelica började förstå varför Kobbe visste så mycket.

 Plötsligt stannade Kobbe, så plötsligt att Angelica gick in i honom.

 "Vad...?"

 "Knorre vill prata med dig. Jag vet inte vad han tänker säga eller vart han kommer föra dig, men jag litar inte på honom. Han konspirerar med Njord och han rövar bort folk om natten."

 Angelica försökte fixera honom misstänksamt med blicken, men hon kunde inte ens se konturerna av honom. "Hur mycket vet du?"

 "Jag vet att Njord inte har gott i sinnet, men jag vet inte vad det är Knorre vill. Det stinker av gammal fisk det här."

 "För att vara uppriktig med dig så litar inte jag heller riktigt på Knorre. Han undanhåller mig information."

 "Han brukar göra det. Han är en fruktansvärd falskspelare."

 "Kanske, kanske inte... Vad är dina egna motiv, Kobbe? Varför gör du det här?"

 "Du sårar mig. Allt jag gör är för Redets bästa."

 "Det säger Knorre också. Kan jag få ditt hedersord på att du menar vad du säger."

 "På min heder som Halvshals och Redets hemliga beskyddare, jag vill inget annat än att se vår stad och borg blomstra. Jag ska göra allt i min makt för att stoppa ondskan."

 "Bra..." suckade Angelica. "Jag ska möta Knorre, men jag vill att du håller dig nära mig. Jag börjar bli rädd. Okej?"

 "Som ni önskar, min dam." Efter en paus i Kobbes goda dagsflyt verkade det som om hans tur kom tillbaka igen. "Jag ska hålla mig nära er."

Det regnade lätt när de gick tillbaka mot slottet. Allt som fanns att säga i ärendet hade sagt, och nu gick de två ankorna tysta tillbaka för att fortsätta vad de påbörjat. Ett halvår av planer började ställas på sin spets. Kraftmätningen var på väg att kulminera.

 Det tyngsta av allt låg framför dem. Knorre önskade att promenaden mot Redet aldrig skulle ta slut. Deras vakter väntade. Inte ens han och Rut kunde gå säkra i Redet längre. Njord hade sagt att Svartsnuskarna misstänkte honom och att han skulle vara försiktig. Dessutom hade alla andra ankor i borgen vakter, så varför inte han och Rut? Om de två gick oskyddade skulle tvivlet suddas ut. Folk skulle lista ut att de låg bakom allting. Nej, de måste spela med och låta sig skyddas.

 Knorre slogs av en plötslig tanke. "Borde vi skicka ut ryttare?"

 Rut tittade misstänksamt på honom. "Har du inte gjort det än?"

 Hennes svar i ord och tonfall sade honom att hon höll med honom. Han skakade på huvudet. "Jag har inte haft tid. Vi får göra det så fort vi kommer tillbaka."

 Inga mer ord behövdes från någons sida och de fortsatte gå i tystnad. Rut hade tagit residens i Halvhalsarnas del av slottet redan från första dagen, och hon var väl skyddad. Knorre hade vakter alldeles utanför sin egen dörr. Det var när vakterna skiftade pass som han smög ut och in ur sitt rum. Rut var inte med och rövade bort adelsmän under natten, och Njord hade varit knäsvag även igår natt. Detta hade passat Knorre ypperligt, då han och Hjorvalt fått fria tyglar för att spela i Knorres riktning. De hade flyttat Sture till ett annat, säkrare rum, och i det rummet hade de även dumpat Herman och Adolf, Kalle och Anders och i natt även Amanda och Annihila. Knorre och Rut hade smugit ut tidigt den här morgonen, innan borgen vaknat och insett vad som hänt. Han väntade sig en hemsk stämning i borgen när de återvände.

 Hjorvalt hade blivit skadad. Den här natten, när Knorre och vargen kom för att hämta Amanda, hade hennes högst lojala vakter stått emot skräcken och stuckit Hjorvalt med ett spjut. De hade förstås slutat i den mörkaste, djupaste och största fängelsecellen i Redet precis som alla andra vakter, men att Hjorvalt fått en skråma försvårade deras arbete lite. Folk skulle undra ifall de såg honom i korridorerna, därför skulle Hjorvalt bli tvungen att stanna inne idag. De stackars vakterna som inte gjort något ont och inte var skyldiga till annat än lojalitet slängdes i fängelset, så långt ner att inte ens fångvaktaren själv gick dit ner. Det var tyvärr nödvändigt. De fick inte gå lösa och sprida ordet om Knorres falskhet, och de skulle dessutom behövas senare.

 Adelsmännens celler var inte långt ifrån vakternas. Alla hade högsta tänkbara komfort med tanke på omständigheterna, trots att det bara var en bråkdel av vad de var vana vid. Och nu skulle de få sällskap...

 Plötsligt öppnades stadsportarna, trots att de två ankorna hade många hundra meter kvar tills de skulle komma fram. En ensam anka kom vaggande ut ur staden och gick rakt mot dem. En bekant figur som de letat länge efter. Middagen kom gående serverad på ett gyllene fat. Knorre och Rut stannade och inväntade Kobbe.

 "Ser man på!" utbrast Knorre när Kobbe var inom hörhåll. "Herr Halvhals kryper ut ur sin håla och tar en promenad i regnvädret! Vilken angenäm överraskning! Jag har letat efter dig. Fick du mitt brev?"

 "Ja, och jag har funderat." Kobbe nådde dem med snabba steg. "Vad vill du att jag ska göra?"

 "Hjälpa oss - din mor och mig - med lite av varje. Vi vet ju alla tre att du behärskar Redets hemliga gångar. Vi behöver dina öron. Och vi behöver dig till annat också."
 "Och jag kanske ska putsa era stövlar? Jag kanske ska mata er och springa alla era små meningslösa ärenden också?!"

 "Det vore trevligt," skjöt Knorre in innan han hann fortsätta. Kobbe kom av sig och tvingades börja på det ursprungliga argumentet han filat på.

 "Jag tänker inte bara göra som ni befaller. Jag kräver att få veta exakt vad ni planerar. Och då är det upp till mig om jag ska hjälpa er eller inte. Jag kan göra allting surt för er, tro inte att jag tänker gulla med er bara för att vi är släkt. Säg vad ni planerar!"

 "Vilka vedervärdiga, verbala vokativ du slänger vår väg, käre son!" utbrast Rut. "Vi tjänar Redets bästa och du bara tänker på belöningar och anklagar oss för konfunderande konspirationer. Som en skata bara ser du till dina egna intressen. Var är denne ankas altruism!?"

 "Du ska ju stå vid min sida mor, inte platta till mig. Jag har hört honom snacka om sina planer med Njord, och jag tycker inte om det."

 "Du ska stå vid din mors sida och hjälpa henne på äldre dagar!" utbrast Rut sårat. "Du är för gammal för att väcka sådana förpliktelser inom din gamla mor."
 "Kom tillbaka när du är en åldrig kärring och knappt kan gå själv, så ska jag hjälpa dig. Fram till dess är vi jämlikar, och jag kräver att behandlas med respekt!"

 "Freud skulle nog ha ett och annat att säga om ert mor-son förhållande. Det var dock inte psykologi vi skulle diskutera här, i alla fall inte den infantila delen. Vi behöver din hjälp, Kobbe. Du måste själv ha insett att Njord inte är här i syfte att sola, bada och spela golf?"

 "Du kommer ångra dig om du tar mig för en imbecil, Knorre Af Anka. Jag är till mer nytta än du anar, men om du inte inkluderar mig i dina planer kommer jag i bästa falla att tiga. Jag vill också Redets bästa, det är vad vi Halvhalsar alltid velat."

 "Jag känner till er lilla orden. Sätt ut dem att hädan efter bevaka Njord dag och natt, och inga fler kommer försvinna."

 "Vart har ni fört fångarna?"

 "Bevisa dig värdig vår tillit och vi berättar det för dig." Rut tittade på honom. "Du måste lita på mamsen nu."

 Kobbe slängde uppgivet armarna i vädret. "Ni litar inte på mig! Vad ska jag göra då?"

 Knorre log: "Låt oss gå in i slottet. Väl där vill jag att du hämtar Angelica åt mig."

Ett nytt regnväder hade dragit in över natten. Ingen hade sovit tryggt i Redet de senaste nätterna, och somliga hade inte sovit mycket alls. Fler nattliga bortrövanden hade skett under de två nätterna som gått sedan hans mamma kommit till slottet. Kobbe kramade papperslappen hårt i näven. Förbannade Knorre!

  Redets svarte riddare smög ljudlöst iväg i slottets hemliga gångar. Det var sällan han vågade krypa ut ur sina gömställen och vistas ute bland de övriga ankorna. Oron och rädslan i Redet dessa dagar var troligtivs det värsta som borgen skådat på mycket länge. Det bubblade och kokade bland adelsmännen, men ännu hade inga öppna stridigheter brutit ut. Kobbe ansåg att han själv hade stor förtjänst i det. Han hade sprungit som en galning mellan Angelica, Amanda och Annihila och vädjat om fred och försiktighet. Det var ingen lätt uppgift, men hittills hade han lyckats med nöd och näppe.  Men nu var det en ny morgon, och redan hade ordet spritt sig i slottet. Ännu fler ankor hade rövats bort!

 Natten till igår försvann Herman och Adolf Svartvinge lika spårlöst som Sture hade försvunnit, och även Kalle och Anders Af Anka var försvunna. Samma mönster; Uppbruten dörr, inga tecken på våld. I samtliga fall hade vakter posterat sig utanför rummen, men även vakterna var spårlöst försvunna. Genom heta diskussioner hade Kobbe lyckats avstyra både Dolores Svartvinge och Joakim Af Anka att begå förhastade gärningar som kunde leda till öppet krig, och med bitterhet och knutna nävar hade de accepterat hans förslag på fred, förutsatt att han lade all sin kraft på att undersöka vad som hänt och vart ankorna tagit vägen. Han hade inte haft mycket tid att leta efter de försvunna ännu, och han hade inte sett minsta lilla spår.

 Kobbe tog inga risker. Än så länge hade ingen brutit upp hans sängkammardörr, men han anade att det bara var en tidsfråga. Han visste att han var ett hett byte, därför hade han sovit i de hemliga rummen och gångarna som de andra adelsmännen inte kände till.

 Nu gick han genom sina gånger och upprepade sina förbannelser mot Knorre. Den djärva, dumma ankan tog aldrig emot ankor i tronrummet längre, och när Kobbe nyss gått dit för att undersöka rummet så hade han hittat en lapp. Instucken mellan springorna i golvet som var tronrummets tak. Han kramade lappen ännu hårdare i sin ilska. Nog för att han är ganska så omfångsrik själv, den där Knorre, men hur har han mage att begära min hjälp? Jag vet vad han sysslar med. Han försöker starta krig.

 Tiden var inne för ett svårt beslut. Han ville desperat veta mer om Knorres planer, men han vågade inte krypa fram och visa sig öppet. Han skulle behöva konfrontera Knorre igen, med blåsröret i handen. Och han måste få veta vem som kidnappats. Han hade bara pratat med sin mor en gång sedan hon kom till slottet, och då hade hon försökt få honom att delta i Knorres planer. De två var alltså på samma sida och kunde inte litas på. Eller vågade han?

 Han var på väg till en anka han litade på när han plötsligt fick höra en röst som han kände igen.

 "Idiot!" skrek rösten dämpat. "Vi kan inte lita på honom! Du har spelat honom rakt i händerna!"

 "Du hade inget emot det till att börja med," svarade en annan röst. En mycket djup röst som han inte riktigt kunde placera. "Jag minns att du inte hade några synpunkter på den punkten överhuvudtaget." Tonen var inte den som hos en som försvarar sig, bara ett enkelt konstaterande att de faktiskt var så det varit.

 "Det här är vårt spel, inte hans!" snäste stämman som tillhörde Njord Ärrnäbb. "Han ska dansa efter vår pipa, inte tvärtom!"

 "Han misstänker ingenting, sir. Jag har gjort som precis som du bad mig. Men Gud vet vilken skam som förföljt mig genom att bara lyda dina order. För att inte tala om orderns skamliga innehåll."

 "Vi måste löpa linan ut, min trogne varg. Det finns större belöningar i det här spelet än du kunnat drömma om. Vi måste fortsätta att spela tills rätt tillfälle yppar sig."

 Varg. Där var det! Den andres röst måste tillhöra Hjorvalt! Det kliade i fingrarna på Kobbe. Han kunde avgöra det här nu. Han kunde fälla Njord med en giftpil och avslöja hela historien. Risken var bara... Han visste inte vad Knorre planerade. Om jag fäller Njord nu kanske det ger Knorre fria tyglar. Jag litar inte på någon, men jag måste veta mer. Knorre har haft chansen tidigare att döda Njord, men han gjorde det inte. Antingen betyder det att Njord är viktig för att Knorres plan ska fungera, på ett eller annat sätt... Eller så betyder det att han inte vill ha mannens blod på sina händer. Jag kan döda honom nu och förstöra både Knorres och Njords planer, men vad händer då? Det var en frustrerande situation, men Kobbe fick helt enkelt konstatera att han visste för lite. Han måste hitta mer information, och det innan det blev för sent. De pratade om att svika Knorre när rätt tillfälle kom, om Kobbe fanns där vid det tillfället skulle han kunna sätta stopp för dem båda.

 Och Knorre bad honom om hjälp. Skulle han hjälpa honom? Alla sådana beslut skulle vara tvungna att vänta tills han visste mer.

 Hans hjärna hade rusat iväg och han hade missat en del av konversationen. Han rycktes tillbaka när Njord frågade: "Var finns de?"

 "Om jag visar dig dit," sade rösten som Kobbe nu antog tillhörde Hjorvalt. "Om jag tar dig dit, vad kommer du göra då?"

 "Det är inte din plats att ifrågasätta mina handlingar, varg! Du gör som jag befaller, får du in det i din gråa, feta pälshjärna!?"

 "Förolämpa mig en gång till och jag äter upp dig som jag åt upp Nori VI. Den enda anledningen till att du fortfarande lever är på grund av mitt tålamod, och det börjar tryta. Tro inte att kungens order kommer stoppa mig."

 "Ta mig till dem nu, Hjorvalt, och jag ska ha överseende med din oförskämdhet."

 "Du är inte i någon position att betala mig med mitt eget mynt. Min vänskap börjar tunnas ut ju mer misstro du avslöjar. Vänta..." Kobbe hörde hur Hjorvalt vädrade och insåg att han dröjt kvar här för länge.

 "Vad är det Hjor-"

 "Vi är inte ensamma här."

 Dags att kasta tärningarna och se var de landar.

 "Nej det är ni inte," sade Kobbe högt och tydligt från väggen. "Jag har hört varenda ord och tro mig, ni vill inte att det sprids. Jag hjälper er, mot en rimlig belöning."

 "Nämn din belöning, ankspindel, och vi ska överväga om den är rimlig eller ej."

 Kobbe log. Han var inte längre någon svart, hemlig riddare. Bara svart.