Det var eftermiddag och magarna knorrade när Barista äntligen blev klar med sin långa berättelse. En stund följde då Homeros jobbade med tonsättningen och hexametern. "En ryttare kom en kväll till Redet i mörkaste timman," skanderade han. "Ryttaren var Njord från Norikland kommen med bud."

 "Vi har mer jobb framför oss," sade Barista. Sedan Mero dragit loss spikarna, släppt ner honom på marken och arbetat outtröttligt med hans berättade historia hade Barista börjat lita omåttligt på skalden. "Vi måste besöka Agnes skultörstudio innan Det blir mörkt ute."

 "Oj jösses, tiden har sprungit iväg en berusad kossa. Du glömde säga vad du skulle ha det där ankhuvudet till."

 "Jag vet faktiskt inte det själv. Det var Ulf som sade att jag skulle se till att det blev gjort. Och nu är det inte gjort!"

 "Det är inte försent än. Vi kan fortfarande ta oss dit."

 De gick ut ur huset och ställde sig och blinkade som två ugglor. Det var ljusare ute än de trott, eller i alla fall mycket ljusare än inne i det mörka, förbommade huset. Solen var på väg ner bakom de västra bergstopparna, men än var det en god stund kvar till skymningen. Himlen var mycket vacker, och dagens hetta började tyna bort till en mera behaglig varm sommarkväll. Men Barista hade inte tid att stå och njuta, alltför mycket tid hade redan spillts.

 Medan de vandrade längs gatorna och Barista tänkte tillbaka på dagen så kom han för att fråga en sak: "Varför tittade folk på mig sådär när jag flög? Brukar inte folk flyga i den här byn?"

 "Det var inte din flykt de anmärkte på. Det var din storlek. Det finns inga halvankor bosatta här i byn. Alla som är mindre än oss vanliga ankor bor uppe i Två och en Halv Mans Grotta. Det var därför de pekade och undrade."

 "Varför...?"

 "Fråga inte mig. Min misstanke är att de behöver halv-ankor för att lotsa in djuren som ska in i grottan, så att de kan gå in som två och en halv man." Homeros hade tagit av sig sina svarta kläder och lagt dem i en ryggsäck. Nu hade han istället på sig en mycket färgglad dräkt som markerade honom som en sångare, och harpan höll han väl synlig. De få ankor som gick ute på gatorna kände alla igen honom och hälsade vänligt. Barista fick dock undrande blickar efter sig varhelst han gick.

 Efter en liten tids vandrande fick de syn på ankan av skulpterad sten som utmärkte Agnes Ateljé. "Du vet vad du vill ha nu va grabben?"

 "Ja. Ett ankhuvud av dun och fjädrar."

 Homeros skakade på huvudet. "Det är ett himla konstigt sammanträffande att ni kommer hit och vill ha samma sak av samma person som Hennes Sammansvurna."

 "Samma...!? Varför berättade du inte det här med en gång?"

 "Det var ju därför jag följde efter dig från början. Av den anledningen och för att du var en liten anka. Jag har för mig att jag berättade det också, att de kommer hit en gång var tredje månad och vill ha ett ankhuvud tillverkat. Tiden var rätt, så jag trodde att du var en av dem."

 Full av tvivel gick Barista in på grusgången som ledde fram till ateljén. Den låg på norrsidan av kullen, och den sjunkande solen lyste upp den skulpterade stenankan med ett rosa sken så att den såg ut att vara gjort av granit.

 Inbjudan att stiga in kom direkt efter att han knackat, och Barista gjorde som han blivit ombedd. En medelålders kvinna synade honom kritiskt när han klev in, men när hon fick syn på Eros sken hon upp. "Vad önskas?" frågade hon milt, vänd till Homeros.

 "Den lille ankan här har något han önskar få tillverkat. Du är van vid att tillverka detta åt små ankor har jag förstått."

 "Ja, men aldrig under ditt vakande öga. Hur vill ni ha det den här gången då?"

 "Tillverkat av dun och fjädrar," sade Barista. "Det ska vara stort och ganska lätt, och mycket livlikt."

 Agnes tittade slött på honom. "Jaha? Vem ska ankhuvudet efterlikna? Ett fårat kvinnoansikte som tidigare eller?"

 Barista tänkte efter. "Nej, ett stiligt mans-ansikte."

 "Ah, en ny stil. Mycket vågat. Jag kan nog ha detta ting tillverkat och färdigt i övermorgon, om det passar min lille herre."

 "Kan du ha det färdigt imorgon dag?"

 "Är du galen?! Hur skulle jag kunna hinna det?"

 "Det är ditt problem," sade Barista som den hårda förhandlare han egentligen inte var. "Du är proffset här, du får se till att hinna på något sätt. Imorgon ska den vara klar, och vi kan betala dig väl för ditt arbete. Du gör..."

 "Ja, jag gör byn en jättestorstor tjänst, blaha blaha och allt det där tjafset," spottade hon fram. "Kom och hämta huvudet vid middagstid imorgon så ska det vara färdigt. Och glöm inte ta med de där pengarna du just nämnde, under de här förhållandena är jag inte billig."

 "Förträffligt!"

 Barista var glad att komma därifrån. Agnes hade en väldigt genomträngande blick och han hade kännt sig ännu mindre än han egentligen var. Han kunde knappt tro att det fungerat. Han kände blicken på sig hela vägen ut genom dörren.

 Tillsammans gav sig han och Homeros tillbaka till den Runda Osten.

Aldrig förr hade Barista varit så rädd. Den främmande ankan släpade in honom i ett övergivet hus, som det verkade ett av många på gatan. Hans blåsa tömdes redan på vägen dit, medan han tyst försökte streta emot. Den andre ankan var stark, och Barista tog hans hot på fullaste allvar. Dörren gick knarrande upp och öppnades in i ett dammigt rum med förbommade fönsterluckor. Rummet var tomt, så när som på en trappa upp på en högra våning och två dörrar in i andra rum. Den svartklädde brydde sig inte om något av det utan drog bara igen dörren bakom sig och slängde ner Barista på golvet som en säck med fjädrar.

 Barista kravlade bort till ett skuggigt hörn av rummet för all den nytta det gjorde honom. Den svartklädde såg honom lik förbaskat och gick mot honom långsamt. "Stå still, eller måste jag slå dig medvetslös? Jag såg er komma hit. Jag vet vilka ni är och vad ni vill." Fortfarande med en hand innanför kappan drog den svartklädde bak huvan och visade ett fårat, erfaret ansikte. Barista förstod genast att den här mannen var en man av stor kraft. Denna vetskapen fick honom att backa ännu längre, trots att väggen var ivägen. Hans tillfångatagare närmade sig långsamt och säkert. Barista hade ingenstans att fly.

 "Sitt eller stå still nu," sade han med farligt len stämma, "så ska jag inte skada dig. Mycket." Handen som doldes sig innanför kappan flyttade sig en bit längre ner och verkade leta efter något. Tillslut drog han fram någonting som blänkte farligt i dunklet. Rummet stank av urin, och Barista visste att han var skyldig till en del av det. "Vem är du?" pep han, gällare än vanligt, när han såg att det mannen tagit fram ur sin kappa var en hammare.

 "Mitt riktiga namn har du inget med att göra. Jag är känd som Mero, och den undre världen darrar när de hör mitt namn. Precis som du gör nu. Med rätta."

 Mero lutade sig framåt så att hans näbb nästan vidrörde den darrande Baristas. "Sitt still nu, ditt kräk, så kommer det värsta snart vara över. Och kom ihåg vad jag sade om att skrika. Jag ska inte tortera dig. Mycket."

 Barista satt så still han kunde, men det var inte för att Mero beordrade honom så mycket som för att han var stel av skräck. När Mero drog fram en spik ur rocken med den andra handen undslapp honom dock ett snyftande 'nej'. Hans plågoande verkade inte bry sig, han bara upprepade än en gång att Barista måste hålla sig alldeles stilla. Den stackars kaffeankan blundade och kände hur mer av hans mod rann ut längs med benen. När han hörde den första smällen av en hammare mot spik krävdes all hans självdisciplin för att inte haja till. Tack och lov så var det tillräckligt, för tätt därpå följde nästa slag. Spiken drevs längre och längre in, men Barista kände ingenting. Han blundade och snyftade, men ingenting hände. Snart började Mero hamra in ännu en spik på ett annat ställe, men Barista kände ändå ingenting. Det var inte förrän då han vågade öppna ögonen.

 Den andra spiken höll just på att spikas igenom hans tröja, alldeles under den högra vingen. Den andra spiken naglade redan fast tröjan i väggen på han vänstra sida. Han kunde inte röra sig.

 När den andra spiken satt fast rätade Mero på sig och synade sin fånge. "Har du förstått poängen eller böhver jag spika fast dina byxor också?"

 Att skaka på huvudet var den största rörelse Barista förmådde. Han vågade inte pröva sin röst.

 "Bra. Jag vet vilka ni är, och varför ni kommit hit."

 "Hur vet du det?" pep Barista.

 "Ni kom som två och en halv anka, uppifrån bergen. Nu är du här i stan för det uppdrag som ni alltid gör en gång i kvartalet. Jag hörde er prata om det. Mero kommer INTE att tillåta mer blodspillan. Ni kommer att stoppas."

 "Vi är resenärer, och vi kommer från Redet på kunglig order. Släpp mig, annars kommer du få ångra dig!"

 "Tss!! Det brukar låta så. Tredje spiken i kläderna, sedan börjar ni sjunga andra visor."

 "Jag menar det, vi är här för att... Vad är det du vill?"

 "Jag ställer frågorna här. Du säger vad jag vill höra, annars gör jag dig till en halv anka på riktigt. Jag frågar dig: Hur många är ni där uppe? Vad vill ni? Vilka för detta oväsen i natten?"

 "Jag vet ju inte, vi kom hit för att undersöka det själva!" snyftade Barista. "Vi har kunglig order att infiltrera Skrägeluls håla, det är därför vi reser som två och en halv anka."

 "Jaså? Och vems order är nu detta?"

 "Kung Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II, Ankrikes konung och Redets härskare. Vi är här för att återkräva en skatt som stulits från Norikland och för att gå till botten med Hennes Sammansvurna en gång för alla." Skräcken fick Baristas tunga att löpa som aldrig förr, men han var för rädd för att bry sig om vad han avslöjade. "Henning och Ulf gick upp till grottan själva för att spana, och vi ska bryta oss in där imorgon. Vi ska sätta stopp för de här galenskaperna och..."

 Först då började Barista inse att han just höll på att berätta för sin kidnappare alla deras planer, och han knep igen käften med en ljudlig smäll. Men då var det redan för sent.

 "Så ord om Skrägeluls håla har äntligen nått fram till huvudstaden? Det glädjer mig. I hela mitt liv har jag gått här och kämpat för att sätta käppar i hjulet för de onda varelserna där uppe, men en man kan inte göra någonting ensam. Fem gånger har jag trott att jag haft vänner på min sida och fem gånger har jag blivit sviken. Vem tipsade er om Två och en Halv mans grotta?"

 "Det- Det var Njord. Ärrnäbb. Av Norikland. Han kom ridande till Redet för nästan två veckor sedan och..."

 "Njord Ärrnäbb... Tro inte på ett ord av vad den ankan säger. Han är lika svart lappen han har för ögat. Jag är glad över att hjälp äntligen anlänt, men att Njord skickade er hit är ett illavarslande omen. Om han säger någonting så finns där alltid dolda ambitioner där bakom." Mero släppte både hammar och spik. "Men vad han än hade för motiv så tackar jag honom. Äntligen har Ankfader hört mina böner och skickat kunglig hjälp till mig. Tack!"

 "Jag förstår inte," pep Barista. "Först kidnappar du mig, och sedan tackar du Gud för att vi kommit hit. Hur visste du...?"

 "Jag såg er komma in i staden. Jag hörde er när ni pratade om det stora Ankhuvudet och jag såg när dina vänner gick iväg. Ni var två och en halv anka, och ni var på väg att skapa det ankhuvud som Hennes Sammansvurna låter tillverka en gång i kvartalet."

 "Vem är du egentligen?"

 "Mitt födelsenamn är Eros," svarade Mero dröjande. "Och jag lever ett dubbelliv. Ni hörde mig säkert när ni kom in på värdshuset. Jag är sångare vid sidan av superhjälte. Folk har aldrig uppskattat mitt sjungande egentligen, de tycker att jag låter 'bögig'. Därför kallar de mig för Homo-Eros. Därför tycker jag att Mero låter bättre. Som superhjälte är jag Mero, och som sångare och berättare skriver jag mitt namn... Ja, du har säkert hört något av mina verk?"

 "Homo-Eros. Är det en längre version av...?" Baristas ögon blev stora av förvåning och all rädsla var som bortsprungen. "Är det DU som är Homeros!?"

 "Det är jag det. Och jag förstår att du har en anmärkningsvärd historia att berätta för mig. Berätta från början, alldeles från början, och sluta inte berätta förrän vi når den här stunden. Jag har en känsla av att era äventyr här kommer bli en riktig hjältesaga."

 "Hjälp mig ner så ska jag berätta," lovade Barista. När Homeros dragit ut spikarna med hjälp av hammaren började Barista berätta. "För mig började det i Dystad, där min kärlek till kaffe tog sin början och mitt hat mot öl och andra alkohol-haltiga drycker slog rot. Men för Henning började det innan min födsel, med Gastroknugum, Anna Af Anka och Angelica..."

 Och Barista berättade den långa historien om Hennings väg till makten, och om deras egen väg till Skrägelul, och han utelämnade inte en enda väsentlig detalj. Tiden gick och det lilla mörka rummet började bli ännu mörkare innan Barista hunnit berätta allt. När han var klar tog den tålmodige och trogne lyssnaren Homeros fram det han hade dolt innanför klädedräkten. En harpa av trä. Och så tog sig Homeros berättelse om ankorna från Redet form och sattes i toner och på rim för att föras vidare genom muntlig tradition. Den skriftliga versionen kom ut något senare. Men sagan som började skapas då var långt ifrån över.

Henning hade, i allt sitt funderande över sånger och sagor, fel. Det som hände i den lilla byn Skrägelul nedanför berget skulle det sjungas och berättas om i årtusenden. Och det är en lång tid det, speciellt med ankmått mätt. Han hade rätt om att ingen skulle sjunga om Enars åker eller Agatas pladder, ty de hade ingenting med historien att göra. Men ack, vilken historia som tog sin början i Skrägelul. Det Henning inte visste när han flög upp på berget var att redan då var deras utflykt till Skrägelul på väg att hugfästas.

 När hans två färdkamrater givit sig av satt Barista kvar en liten stund och drack upp sitt kaffe i godan ro. Den Runda Osten började avfolkas när dess besökare började inse att de hade åkrar att plöja och skvaller att sprida, så efter en stund var värdshusets matsal nästan öde. Då insåg Barista att även han hade uppdrag att utföra, fast av den viktigare arten. Han gick fram och tackade Frans Cheddar så hjärtligt och betalade för frukosten (som förutom bacon, ägg, bröd och fisk bestod av inte mindre än fem koppar kaffe), och frågade den gode värdshusvärden om det fanns en dun-skulptör i byn.

 "Det finns en skulptör, visst finns det det. Agnes håller till på andra sidan kullen och en bit längre ner än vårt värdshus. En stor anka av sten står utanför hennes ateljé. Vågar man fråga vad ni vill ha skulpterat?"

 "Nej," svarade Barista. "Men tack för hjälpen. Och frukosten."

 Han knallade iväg längs de dammiga gatorna uppför kullen som byn var byggd på. Den Runda Osten låg nästan högst upp på kullen, i stadens finare kvarter. Endast borgmästargården låg högre upp, samt ett antal andra hus där förnäma och rika ankor bosatt sig i sina pampiga byggnader. Ett ensamt träd stod högst upp på kullen. Den kraftiga eken kunde ses lång väg och Barista kunde inte låta bli att gå förbi under dess skuggande krona. Ett antal rika ankor låg och solade sig i skuggan av trädet med tjänare som fläktade dem med stora solfjädrar. De tittade slött på den lilla ankan som gick förbi i sina ganska slitna vandringskläder. Barista kände sig föga välkommen och drev på stegen.

 Det var inte förrän han kom ur de finare kvarteren och började gå nerför kullen på  andra sidan som han insåg att någonting kändes fel. Gatorna var tomma så när som på några tanter som tittade på honom med undrande blickar, och några små barn som sprang omkring och lekte. Ingen verkade gå omkring i något speciellt ärende förutom Barista själv. Och den som går efter mig. Barista hade nu insett att någon gick bakom honom, någon som verkade vara ute i ett ärende som förde honom exakt dit kaffeankan var på väg. Om han svängde av åt ett konstigt håll som inte låg i hans egentliga riktning följde förföljaren efter. Han hade bara fått ett bara snabba glimtar av sin stalker, men det han sett var mycket oroväckande. En fullvuxen man som trots hettan gick i en svart kappa med nerdragen huva gick på behörigt avstånd, men aldrig utom synhåll. Byns invånare verkade inte se honom, eller i alla fall inte bry sig om honom. Barista gick in på en sidogata för att få en bättre blick av förföljaren. Andan stannade i halsen.

 Hans förföljare hade närmat sig obevekligt med snabba, tysta steg. Han såg stark ut, fullvuxen, medan Barista var fruktansvärt småväxt och svag. Att ankor får gåshud är ganska sällsynt, men så skedde när Barista såg att den svartklädde förföljaren hade en hand insträckt innanför kappan. Han har någonting där. Så fort Barista kom runt hörnet började han springa.

 Den lilla gatan han kom in på var helt öde. Barista rusade så att dammet yrde, men hans tankar rusade ännu snabbare. De har upptäckt mig. Förföljarens steg tycktes dåna bakom honom. Han vågade inte vända sig om, rädd för vad han skulle se. Jag kan inte springa ifrån någon som är dubbelt så stor som mig och fullvuxen dessutom. Att flyga är min enda chans.

 Så snabbt bestämde sig Barista för hur han skulle skaka av sig den svartklädde. I flykten skulle den svarta kappan bara vara ivägen, och vad han än höll innanför kappan skulle han inte kunna använda om han tvingades flaxa med vingarna samtidigt. Barista sprang vänster in på en liten väg och tittade sig över axeln. Förföljaren i svart var inte mer än tio meter bakom honom, även han springandes i fullaste karriären. Så snart Barista kommit runt hörnet på huset tog han till vingarna.

 Trevåningshusen stod täta i den här delen av byn. Som på så många andra platser hade Skrägelul expanderat och man hade tvingats börja bygga husen högre och högre. Tvättlinor hängde över den smala gatan fyllda med borgarnas hyfsat moderiktiga paltor. Vägar gick som labyrinter i byn som höll på att bli en stad, men eftersom allt var byggt på en kulle och vid dess fot gick det ganska lätt att hålla reda på riktningarna. Barista funderade på att flyga rakt in genom något av de fönster som stod öppna i förmiddagshetan, men övergav tanken. Det kunde leda honom till ett hörn där han inte kunde fly. Han ville inte bli fångad i ett hörn.

 Ett förvånat rop steg nerifrån gatan. Han tittade ner och fick se en liten ankvasker stå och peka på honom och ropa på antingen sina kompisar eller föräldrar. Fler fick upp ögonen för den flygande lilla ankan. Fönsterluckor smälldes upp och fylldes av undrande ansikten. Gatan fylldes av dem som inte fick plats i fönsterluckorna. Barista kunde förvisso inte förstå varför det var en sådan uppståndelse att en anka flög, men han var tacksam för publiken. Den skulle innebära att förföljaren inte längre kunde agera i lönndom utan måste göra vad han skulle göra öppet. Han vände sig om.

 Ingen svartklädd man syntes till på gatan under honom. Barista drog en lättnadens suck och girade åt vänster, bort från alla stirrande ögon och funderande, trånga skallar. Han styrde vingarna mot en ödelagt gata och gick in för landning.

 I ögonvrån såg han någonting svart röra sig på ett hustak längre bort. En plötslig rörelse, och Barista hann precis upptäcka projektilen som skickades mot honom innan han blev träffad. Stenen snuddade hans vänstra vinge, men det var tillräckligt för att han skulle tappa balansen och falla mot marken. Fallet gjorde mer ont än stenkastet.

 Medan han kämpade vinglande för att ta sig upp på fötter såg han den svartklädde förföljaren dyka ner mot honom. En stark vinge tog honom i et fast grepp och släpade iväg honom mot ett hus. Hans ända tanke var: Dumma, dumma mig! Varför skulle jag dyka ner på den gatan som var öde?

 "Du drar alltför mycket uppmärksamhet till dig, herr Puttefnask," väste hans tillfångatagare irriterat. "Skrik nu och du kommer aldrig att skrika igen."

Utrustade med en tiggares vapen (alltså knorrande magar och dreglande näbbar) släpade de sig alltså runt klippkanten. Ulf ojade sig högt av hunger långt innan de såg elden, så att den/de som satt runt den inte skulle tro att de blev överfallna. Han stödde sig tungt på Henning och fick en skröplig kroppshållning. Plötsligt såg han mycket äldre ut, närmare tjugo än de fjorton han var på väg att fylla.

 Väl runt kanten fick de inte det bemötandet de hade väntat sig. Elden var tio meter bort, på ett ställe där stigen utmed berget svängde bortåt igen och bildade en avsats. På ett spett över elden grillades en stor lax, och bredvid elden stod en liten anka och riktade en stor pilbåge mot dem.

 "Halt!"

 "Ja, det med," svarade Ulf plågat. "Men jag är mest hungrig."

 Henning hade trots pilspetsen mycket svårt att hålla sig för skratt. Det hade dock inte den lilla ankan, som såg äldre ut än storleken indikerade. "En halt gubbe som kontrar med ett lamt skämt. Tss! Stanna där ni är. Vilka är ni och vad vill ni?"

 "Min pappa här heter Aflin," svarade Henning snabbt. "Mitt eget namn är Sven. Vi har kommit långväga hit för att avlägga ett besök hos Henne."

 "På så vis." Den lilla ankan lade undan bågen. "Jag är Vimar, en Halvanka i Hennes tjänst. Kom och dela min lax, ni var väl hungriga?"

 Med artighetsfraserna flödande ur munnen tog sig de två ankorna bort till elden. Men Henning var orolig. Det här gick lätt. Alldeles för lätt för att jag ska vara lugn. Det skulle bli svårare. De slog sig tacksamt ner runt elden och väntade på att den färska fisken skulle grillas färdigt.

 "Så ni är redo för Sanningen nu alltså?" frågade Vimar efter en stund vid den sprakande elden. Ulfs huvud for upp genast, med en tunn stråle saliv avsiktligt rinnande ur ena mungipan. "Thanning?" sade han, med en aldrig så liten antydan till ålderdomsläspande. Han sörplade ljudligt upp salivet igen.

 Vimar flyttade laxen lite längre ifrån Ulf och såg ut att må lite illa. "Alla ankor uppfostras i en lögn. Det är ingenting som man lättvindigt ändrar på. Vi som är Hennes Sammansvurna vet Sanningen, och det är vår uppgift att sprida den till folket. Ord är ett farligt vapen, och lögnaktiga ord har ända sedan födseln viskats i våra öron. Vill ni bli medlemmar av Hennes Sammansvurna? Eller har ni kommit med gåvor?"

 "Vad är det för sanning egentligen som det hela handlar om?" sade Henning innan han kunde hejda sig själv.

 Vimar stirrade på honom med genomträngande blick. "Vet ni inte ens det? Ni måste initieras. Sanningen är att... laxen är färdiggrillad."

 "Är du från vettet pojk?" västa Ulf lågt medan Vimar tog laxen av spettet. "Vill du avslöja att vi inte vet någonting, och att vi egentligen är ute efter skatterna som de stulit?"

 "Nej," viskade Henning tillbaka. "Men hur ska vi ta oss in utan att verka misstänkta, om inte under täckmanteln att vi vill lära oss deras tro. Vad den nu är."

 "Om vi gör med i deras tros-samfund kanske vi blir fast här för alltid. Det här verkar vara en mycket skum kult, man vet aldrig vad sådana kan hitta på med noviser. Vi kan inte riskera att hamna upp till näbben i någonting vi inte kan ta oss ur."

 "Och hur tänker du dig att vi ska göra istället?" Henning var irriterad. Ulf verkade alltid veta bättre, och om han inte gjorde det på riktigt så försökte han alltid ge intryck av det. Därför gick det aldrig att veta hur smart Aflin egentligen var."

 "Vi tar reda på hur man tar sig in. Vi tar reda på så mycket som möjligt. Det måste finnas något sätt att överlista det här systemet."

 Vimar verkade helt uppslukad av sitt slukande av laxen och syntes inte särskilt pratglad längre. Henning och Ulf högg själva in på varsin rejäl bit. De åt under en ansträngd tystnad efter att Ulf vid ett flertal tillfällen försökt pressa den lilla ankan på information. "Ni ska initieras. Inga frågor nu."

 Det var två olustiga ankor som reste sig från elden; olustiga men mätta. Vimar lade upp resten av laxen på ett stort fat och sparkade ner resterna av de glödande pinnarna nerför bergsidan.

 "Men varför gjorde du så!?" utbrast Henning. "Tänk om det börjar brinna!"

 Vimar rycket på axlarna. "Flyg ner och åtgärda det då." Han vände dem ryggen och började gå vidare på stigen. Ulf och Henning såg på varandra, och beslutade sig för att följa efter.

 "När är initieringsritualen?" undrade Henning när de kom ifatt. Vilket tog en liten stund med tanke på att Ulf haltade.

 "Ikväll vid mörkrets inbrott. Det var en."

 "Vad då 'det var en'?"

 "Ni får ställa tre frågor eftersom ni ska invigas i vår grupp. Om inte det där var nummer två så har ni två kvar."

 De två ankorna såg på möjligheterna en liten stund, medan de funderade på vad de skulle fråga. Framför sig kunde de se en stor träport in i berget. Vägen gick runt ravinen som skilde dem åt.

 "Vad kommer ritualen gå ut på?"

 "Blod," svarade Vimar kort. "Ni visar att ni dyrkar Henne. Med blod. Har ni med er något levande att offra?"

 "Blod!? Offer!? Vad vill hon ha av oss?"

 "Lydnad, tro och kärlek. Och offer. Det var tre, var tysta nu."

 "Va!? Det kan inte ha varit tre? Du har ju knappt svarat!"

 Vimar stannade så plötsligt att Henning var nära på att leda Ulf rakt in i honom. Den lilla ankan såg på dem med mörka ögon. "Är ni inte nöjda med era svar?"

 "Nej."

 "Hoppa ner för berget och krossas då. Gå och dränk er. Tror ni att jag bryr mig? Ni får veta mer ikväll."

 Henning och Ulf stod tysta och såg på medan Vimar gick vidare på den lilla stigen. Ravinen stupade tusentals anklängder ner under deras platta fötter. Endast en liten del av världen utanför kunde ses genom den fem meter breda korridor av ljus de trätt in genom, annars var de omringade av berg på alla sidor utom upp och ner. Det var mörkt där inne, ty solen stod nu i eftermiddagsläge och kunde inte släppa in sina strålar över det taggiga taket. Långt där uppe syntes en blå himmel och enstaka vita moln som snabbt drog förbi.

 Det fanns mer kvar att lära, så de följde efter Vimar bort till den stora platån där porten in i berget reste sig (med ankmått mätt) jättelik. Utanför porten stod två ankor med blänkande stål i händerna, redo att spärra vägen. "Vem går där?" hojtade en av dem.

 "Det är jag, Vimar. Jag kommer med en lax och två noviser."

 "Och vem är du?" frågan var fortfarande riktad till Vimar.

 "Jag är en halv anka, och ni är två. Vi går in tillsam..."

 Ett muller hördes och ankorna kände hur berget skakade under deras fötter. Ulf föll och Henning kunde känna hur avgrunden verkade komma närmare. Det dånade och skakade. Stenar föll från bergets sidor och det ekade av stenar som redan lossnat och föll ner i ravinen. Vimar och de två ankorna såg extatiska ut. Lika fort som skakningarna börjat slutade de igen.

 "En gång," sade Vimar med en stämma matt av glädje. "Det är dags."

 De tre av Henns Sammansvurna som stod på plattformen flyttade sig bort från porten. Det gick en minut, sedan öppnades de tunga trädörrarna långsamt. Hjältarna hann få en syn av en fackelupplyst stor grotta full med djur av olika slag. Mestadels var de ankor. Något tak kunde de inte se, så stor var grottan, och de bortre väggarna var endast små fläcka av fackelsken.

 Två robusta ankor med allvarlig uppsyn släpade en tredje anka mellan sig. Den trejde krälade ut, som om han glömt bort vad han hade benen till, men han såg lyckligare ut än någon varelse kunde tillåtas vara. Någonting med ankan såg fruktansvärt fel ur. Skevt, på något sätt. Näbben rörde sig om och om igen och upprepade svagt samma ord. "Äntligen."

 "Skåda," sade Vimar med saligt ansiktsuttryck.

 Det var inte förrän då de såg vad som var fel med ankan i mitten. Han hade inte vecklat ut vingarna, ändå stod de ut åt alla håll. Henning drog skräckslaget efter andan. Den tredje ankans vingar var krossade.

 "Det är dags," sade de två som släpade den tredje mellan sig unisont. En stor skara av olika djur stod i dörröppningen och såg på.

 "Äntligen," fortsatte den krossade ankan med febrig inlevelse. "Äntligen, äntligen, Äntligen!"

 "Av Ankfader blev du till, av Ankfader fick du liv," ekade över hela plattformen från ett hundratal olika stämmor. Henning och Ulf stod som fastnaglade och såg med stora, uppskrämda ögon på.

 "Av Ankfader skapades dina förutsättningar, av Ankmor ska du få livet åter. Genom Hennes nåd skall ditt liv bli lyckligt. Alexander, son av Ankfader. Det är dags att börja leva."

 "JAAA!" skrek den som de antog var Alexander. "Det är dags. Äntligen. ÄÄNTLIIIGEN!"

 En darrig kvinnostämma hördes inifrån grottan. Den var svag och tunn, men den skar genom hopen av upphetsade män som ett rakblad genom dun. "Ditt liv blev ditt av Ankfader. Ankmor tar det åter. Farväl, Alexander. Ankmor välsignar dig."

 Och medan alla såg på och Henning funderade på om han skulle göra någonting för att rädda den värnlösa, galna ankan tog vakterna honom i var sitt ben. En trumma ljöd inifrån grottan. Bom!

 De svingade Alexander bakåt och framåt en gång.

 Bom!

 De svingade honom bakåt och framåt igen.

 Bom!

 De svingade honom bakåt med stor kraft och lade sedan all sin kraft i att kasta honom ut för branten. Det sista de hörde av Alexander var kanske en inbillning, men det lät som en snyftning.

 Grottans invånare började återvända in genom porten och snart var platån helt tom. "Ni initieras ikväll," sade Vimar till dem, sedan gick han in han också. Henning och Ulf stod kvar, bortglömda och vilsna.

De gav sig av genast när frukosten var avslutad, för att spilla så lite av deras dyrbara dagsljus som möjligt. Utan att vara tyngda av packning och utan att behöva släpa på en stor vagn kunde Henning och Ulf Aflin färdas snabbt och lätt. De skulle en kvarts väg uppför berget, men i gångtakt skulle det tagit mer än en kvart. Istället för att vandra uppför berget igen gick de två ankorna ut ur byn och bort till bergets fot.

 "Vad är planen?" Frågade Henning när de stod nedanför och tittade upp på det massiva, gråa berget. Solen stod redan högt på himlen, närmare middag än gryning, och det var en av sommarens varmaste dagar. Om detta hade varit för två dagar sedan hade han knorrat och surat, och inte velat göra annat än ligga och sova länge, äta en dyr frukost och ligga och bada i en sval damm. Men sedan dess hade han haft ett djupt samtal med lodjuret Tom, och kommit fram till att han behövde äventyr mer än någonting annat, och att bekvämlighet bara var av ondo. Därför var han nu väldigt taggad inför dagens uppgift.

 "Vi flyger upp till Två och en Halv mans grotta. Sedan letar vi efter ledtrådar. Det var bara en bred stig upp dit, så älgen som Njord pratade om kan knappast ha kommit upp dit med sin stora vagn. Älgen i fråga kan säkert ha kommit upp på själv, men bytet måste de ha burit upp. Om vi hittar några spår av tappat byte så vore det värdefullt bevis."

 "Dessutom måste vi undersöka själva ingången till grottan och helst även grottan i sig," fyllde Henning i. "Om en älg kan komma in där måste den vara stor. Men hur kan älgen komma in där om det bara är två och en halv man som tillåts inträde? Vi måste ta reda på om det är en port in dit, och om vakter finns utposterade."

 "Det är precis vad vi ska göra. Det och lite till. Är du redo för ditt största äventyr hittills, Kung Henning?"

 Ett stort, brett leende blev svar nog. Istället för de vanliga orden som bekräftade iver sade han: "Sisten upp till toppen!" och flög iväg utan mer förvarning än så.

 Skrattande och med middagsvindarna under vingarna flaxade de två ankorna högre och högre. För tillfället var de ensamma i luften så långt deras ögon kunde se. Vindarna var deras och ingen annans. De såg rörelse i byn Skrägelul och dess omnejder, ankor som arbetade på fälten och i floden. Ankor som gick sina små ärenden, betydelselösa för världens framtid. Ingen skulle någonsin skriva några sånger om bonden Enars plöjande av den bördiga jorden eller skvallertackan Agatas mer eller mindre påhittade historier. Ingen skulle heller skriva någon sång om den svettiga värdshusvärden Frank Cheddar eller den betydelselösa borgmästaren Arne och hans minst like betydelselösa hustru. Sådant var helt enkelt inte stoff för sagor, sånger och berättelser. Det var inte tillräckligt storslaget och inte heller fanns det någon väl genomtänkt moralkaka invävd någonstans. Livet i byn Skrägelul var helt enkelt inte tillräckligt episkt. Det fanns miljontals andra byar där samma saker hände vid ungefär samma tidpunkt. Nej, tänkte Henning, det som pågår i den lilla byn nedanför oss är av ringa betydelse för världens historia. Medan vi som flyger ovanför byn å andra sidan kommer hamna i hjältesagor.

 Sådana var Hennings tankar medan de susade upp mot resans mål och stora utmaning. Varje anka drömde väl någon gång i sitt liv om storhet och hjältedåd. Det var dock patetiskt få som någonsin utförde någoninting större för samhället än att plöja en åker, eller någonting som påverkade framtiden mer än att skörda tillräckligt för att klara sig genom vintern. Henning tyckte synd om de stackare som aldrig någonsin fick uppleva storhet.

 Men i en sak hade han fel. Det som hände nere i den lilla meningslösa fläcken på kartan nedanför dem, den lilla fläcken med det fula namnet Skrägelul, skulle hamna i historieböckerna som något av det allra mest episka som någonsin inträffat. Henning kunde bara tacka Ankfader att denna storhet skulle vävas samman med hans egen. En sångare fanns i byn vid det här tillfället, och det han skulle komponera efter dessa dagar skulle spridas över världen som en löpeld. Men detta visste Henning ingenting om. Än.

 Tack vare sin ungdom och sin tjuvstart var Henning den förste som nådde klippavsatsen där vägen mellan Redet och Skrägelul delade sig en arm slingrade sig vidare in i berget. Ulf landade bakom honom, andfådd efter flygturen men med ett stort leende på näbben. "Det var skönt att sträcka ut vingarna!" utbrast han med trött entusiasm när han tog plats bakom sin kung.

 "Jag hoppas att ditt ädla, ridderliga hjärta höll för en flygtävling," log Henning.

 "Det gjorde det uppenbarligen, fast med viss ansträngning."

 Henning genomfors av en stark känsla av tillgivenhet och kastade sig över sin gamle fäktningslärare med öppna armar. Förvåningen hos den andra förbyttes snart i glädje, och de stod och kramade om varandra. "Jag är glad att du är med mig," sade Henning.

 "Jag skulle aldrig backa undan från ett äventyr." De bröt omfamningen. "Eller från din sida," lade Ulf till.

 Henning skrattade lyckligt. "Ve den ondsinte fiende som ställer sig i vår väg."

 "Ja, ve och ve. Men nu måste vi sluta VEla (du-dum-tsch!). Vi har ett viktigt uppdrag att genomföra."

 Och stoff till en sång att skaffa fram, tänkte Henning.

 De satte av mot Skrägeluls håla längs den utpekade vägen. Stigen de följde vindlade längs bergssidan och innebar en farlig väg att gå till fots. Endast fem anklängder bred var den; endast om älgen som de nämnde innan var riktigt säker på foten kunde den gå här. Klipputsprung sköt ofta ut ovanför deras huvuden och gjorde vägen livsfarlig för större djur. Vid ett tillfälle lutade sig Henning över kanten för att titta ner. Vad han väntat sig att se visste han troligtvis inte själv, kanske ett mosat älg-kadaver, men de hisnande höjderna ner till marken fick hans huvud att snurra och hans vingar att klamra sig fast vid Ulf. Därefter gjorde ingen om misstaget att titta rakt ner, utan gick så nära bergväggen de vågade. Nog för att de hade kunnat flyga om de trillat ner, vilket i sig inte var särskilt troligt med tanke på att stigen trots allt var ganska bred, men ankorna iakttog all sorts försiktighet där de gick.

 Hela tiden spanade de omkring sig. De letade efter anhängare till Hennes Sammansvurna, de letade efter tappade skatter och allt möjligt, men ingenstans kunde de hitta någonting som kunde ge någon ledtråd. De följde denna slingrande stig utmed bergväggen i en tid som kändes evinnerlig, men i själva verket tog det en halvtimme. Plötsligt hörde de ett bekant ljud och kände dofter som fick det att vattnas i deras näbbar. Någon eldade och grillade mat i närheten.

 Hundra meter ifrån där de stod krökte stigen tillbaka inåt, och därifrån såg de rök komma krypande runt hörnet. Genast blev de både hungriga och vaksamma på samma gång.

 "Strategi?"

 "Två olika alternativ. Antingen stormar vi främlingens eld i hopp om att han förtjänar att stormas och är ensam. Alternativ två: vi går vänligt fram och ber att få dela främlingens eller främlingarnas eld och mat. Jag är riktigt jävla hungrig. Det är upp till dig. Kung Henning."

 "Enkelt val. Min mamma lärde mig alltid att man ska be snällt. Dessutom så vore det självmord att försöka storma någon. Vi har inga vapen."

 "Så blir det," sade Ulf och såg inte särskilt ledsen ut över beslutet. "Mot elden med tiggares vapen. Jag är riktigt jävla hungrig! Det luktar gott!"

Solen hade stigit högt över bergskammen i öst när de tre ankorna gäspande släpade sig upp ur sina mjuka sängar. Efter att ha varit hemifrån i över en vecka och ha sovit ute på den hårda marken lika många nätter, var det med tunga hjärtan de skildes från sina dunmadrasser. Det var inte förrän de kommit fram till att ett mål nylagad, färsk mat inte var långt efter en skön säng på komfort-skalan som de beslutade sig för att ta sig ner till skänkrummet.

 Värdshusvärden på värdshuset Den Runda Osten var inte mindre rund än osten varefter den fått sitt namn. Frans Cheddar var den mest omfångsrika anka de någonsin sett, och den här förmiddagen stod han bakom disken och svettades som en kramad svamp. Det var en mycket het sommardag, och värdshuset var nära nog fullbelagt av alla gäster som beställde in kall dricka. Därför blev Frans mycket överraskad när de beställde in ägg, bacon och nybakat bröd till frukost. Och givetvis en bit av värdshusets berömda ost.

 "Vi har kommit en lång väg för att ta oss hit, med bara torkad fisk och gammalt bröd som färdkost. Vi värderar därför ett mål nylagad färsk mat mycket högt i nuläget."

 "Jag förstår, jag förstår," pustade Frans Cheddar och vaggade bort mot köksdörren där han skrek sina order. När han gick såg han nästan ut att rulla fram.

 Henning, Ulf och Barista gick och satte sig vid ett ledigt bord. Med huvudena tätt tillsammans och med ständigt vaksamma blickar omkring sig började de sedan lägga upp planerna för dagen, medan de med knorrande magar väntade på sin frukost.

 "Var det någon som hörde de där tjutande ljuden i natt? De som Olle Pelle och Petter varnade oss för?"

 "Nej jag sov," sade Henning.

 "Jag också," pep Barista.

 "Okej, jag hörde inga tjutanden jag heller, och jag tror vi hade vaknat om vi gjort det. Vad vet vi mer om den här Två och en Halv mans grotta?"

 "De dyrkar någon som går under namnet Henne... De är en samling av endast män."

 "De stal skatter från Storkvacken. De måste alltså vara mäktiga."

 "Olika typer av djur. Offrar till den de dyrkar. Tror ni att den här Hon verkligen är en levande varelse? Det kan ju lika gärna vara en Gudom."

 "Bra tänkt Barista, vi kan inte utesluta några sådana teorier. Antingen är det här en kult som dyrkar en Gudom, eller så är det en grupp manliga djur som slagit ihop sig till ett rövarband. Vilket verkar mest troligt?"

 "En avguds kult, det tror jag," sade Henning. "De har väl funnits länge? Flera generationer, får jag intrycket av."

 "En kult till en Gudinna de kallar 'Henne' alltså. Varför har de bara anhängare här i Skrägeluls Håla i så fall? Och varför får bara två och en halv man komma in i grottan?"

 "Det kan inte stämma... De bor väl där inne allihop? Då måste det väl gå att komma in mer än två och en halv man? Och definitivt färre."

 "Henning," sade Ulf. "Tänker du på samma sak som jag?"

 "Troligtvis, min gode fäktningslärare och vän."

 Just då kom frukosten in, i sällskap med en vacker barpiga. "Här kommer er beställda frukost, mina hemlighetsfulla herrar," sade servitrisen, log och ställde ner träfaten framför dem. Henning högg genast hungrigt in på en skiva bacon, medan Ulf tog en djup klunk av kall cider. Barista började sin vana trogen med en njutningsfull munfull av varmt, nybryggt kaffe.

 "Vad var det ni tänkte på?" pep kaffenarkomanen efter en djup suck av njutning.

 "Vi går ut och undersöker saken under dagen," berättade Ulf. "Efter att ha kollat in läget går vi tillbaka hit och planerar inför stöten vi sätter in under morgondagen."

 "Ska vi... Ska vi in i grottan idag?" Barista darrade på sin pipiga röst.

 "Henning och jag tänkte undersöka saken närmare. Du behöver inte följa med om du inte vill. Det är morgondagens besök som kommer att räknas."

 Barista tuggade på en ostmacka medan han funderade. "Jag stannar här i staden. Vad gör jag om ni inte kommer tillbaka?"

 Henning stirrade förundrande på Barista. När blev han så modig? Vad han säger är att vi kanske inte kommer tillbaka, och vad han kan göra för att hjälpa till i så fall. Den Barista Henning kände från tiden i hovet skulle ha darrat vid blotta tanken på att lämnas ensam, för att inte tala om näbben som skulle klapprat av rädsla när orden skulle fram. Nu satt han bara där och åt frukost och pratade som om det var något så självklart som vädret och ungefär lika besvärande som den rinnande svetten.

 "Vi kommer att återvända," sade Ulf med en självsäker gest med handen. "Och om vi mot all förmodan skulle misslyckas i vårt enkla spaningsuppdrag, då får du göra vad du själv finner bäst. Räkna med att vi kommer innan mörkrets inbrott."

 "Finns det ingenting jag kan göra medan ni är borta och jag sitter här och rullar tummarna?"

 "Jo," sade Ulf, log finurligt och begravde gaffel och kniv i ett vändstekt ägg. "Det finns någonting du kan göra. Börja tillverka ett jättelikt ankhuvud."

 "Och vad tänker ni själva göra?"

 "Vi ska upp och undersöka grottans ingång, försöka komma in och ta reda på så mycket som möjligt. Vi tänker inte ta oss in i grottan med den knapphändiga information vi har nu. Låt oss efter frukosten inte förspilla mer till än den som redan flytt. När vi intagit vår välförtjänta måltid: Till arbete, mina vänner!"

På en annan plats i slottet, en mycket djupare och mörkare plats, letade en blind höna efter ett korn. I det här fallet var han blind för att det inte fanns något ljus att tillgå, och kornet som söktes var rätt dörr. I det här fallet spelade blindheten ingen roll, för hönan kunde höra istället och hittade snart tillbaka till dörren. Att inte se någonting medan han letade efter rätt nyckel var dock svårare. Knorre fick pröva sig fram med olika nycklar, fumlande och svärande. Fångarna på andra sidan hade säkerligen hört honom vid det här laget. Det spelade förhoppningsvis ingen roll.

 Han hade tagit en enorm chansning tidigare den här morgonen. Han hade misstänkt att Kobbe inte gick att lita på och att han troligtvis skulle försöka något. Knorre hade alltså förberett sig. Han hade inte tid att sova bort två eller tre dagar. Kaffe hade blivit hans räddning - Han hade bälgat i sig kaffe tidigare under dagen i mängder som knappast kunde vara nyttiga. Men kaffet hade gjort honom pigg, och hade effektivt bekämpat Kobbes påtvingade sömn. Han hoppades att överdosen av smutsigt vatten inte skulle få några otrevliga, bestående konsekvenser. Just nu hade han väldigt ont i magen.

 Magvärken berodde troligtvis till stor del på kaffet, men det kunde också vara ett uttryck för oro. Han hade all rätt att vara orolig. Om någonting händer med Njord... Han vågade inte fullfölja tanken. Kobbe riskerade att förstöra allt han planerat.

 Det var dock ingenting Knorre kunde klandra honom för. Den unge Halvhalsen visste inte vad slutmålet var. Det var det ingen som visste, utom möjligen Hjorvalt eller de andra inblandade parterna borta i Norikland. Hjorvalt var ingen spelare, men han betvivlade att Njord visste om vad slutmålet innebar. Skulle han hjälpa dem om han visste? Knappast. Äntligen hittade han nyckeln som passade.

 "Jag kommer in nu," sade han högt och tydligt och hoppades att adelsankorna hörde. Eller än bättre på att Angelica hunnit övertyga dem om det hon visste. "Försök inte med något dumt!" Det var med snabbt och hård bultande hjärta (delvis på grund av kaffet) han skjöt upp den tunga dörren.

 Han möttes av det milda ljuset från fackelsken. Men det var en fackla för lite. Och rummet var tomt. En kvävande smak av rädsla började sakta krypa fram nerifrån. Den började i halsen, som snördes åt som linan runt en brottsling som skulle hängas att dingla. Därefter letade den sig upp i gommen och i näsan. Inte ens den bittra eftersmaken av en överdos kaffe kunde dränka det som nu kom vällande. Knorre svalde och fann att strupen var alldeles uttorkad.

 Dörren ut på andra sidan stod på vid gavel. Fångarna hade flytt. Men hur? Vem har hjälpt dem?

 Med paniken vällande sprintade den koffeinstinne Knorre ut ur den stora cellen och upp i den breda gången som ledde till ytan. Om fångarna gjorde någonting galet nu kunde allting gå åt helvete. Om de dödade Njord nu skulle armén inte tveka att anfalla dem, och det var en fas som Knorre ville slippa över allt annat. Det var så mycket han inte hade berättat, vitala delar han ångrade att han inte avslöjat. Men han hade hållit tyst, för han inbillade sig att allt det här måste 'verka äkta'. Han förbannade sig själv nu. Förbannade sig själv för vad han gjort och vad han inte sagt. Han hade vetat hela tiden att det var ett högt spel, med både hög jackpot och djupa fallgropar. Hade chansen att ta hem storkovan förrått honom? Det var inte långt från cellen till ytan, men under den lilla tid det tog att springa den sträckan for alla de tankarna igenom hans sprängfyllda huvud.

 Den ljumma middagsbrisen var en välsignelse i hans ansikte när han äntligen återvände till ljuset. När hans ögon vant sig tittade han sig omkring. Det blöta gräset visade inga tecken på vart de förrymda tagit vägen. De har alltså tagit till flykten. Men vart? Vart, vart, vart, vart, vart?

 Hur länge hade han varit däckad? Han trodde inte det kunde röra sig om särskilt länge, men hur kunde han veta? Solen var bakom moln och kunde inte ge honom någon ledtråd. Hur hade de kommit ut?

 Knorre tog själv till vingarna och flög in mot staden - den riktning han fruktade mest att de hade tagit. Han glömde kolla vakternas cell.

Ibland kan även den bäste göra misstag. Ibland kan även en blind höna hitta ett korn. Eller som Rut skulle ha sagt: Ibland kan även en döv höna lägga ett ägg. Nu var ju Kobbe inte döv, och han var ingen hönshjärna. Ändå blev han överraskad när den tunna väggen ut mot de riktiga korridorerna exploderade och någonting slog honom hård i sidan.

 Vassa tänder grep honom i kläderna och vräkte ner honom på korridorens golv. Gula ögon lika stora som Kobbes huvud försökte borra hål i honom med blicken, och Hjorvalts svarta nos flåsade mot Kobbes nacke. "Nu har jag dig!" skrek Njord triumferande.

 Rusande steg hördes i korridoren, tramp av ett halvdussin nertyngda, stålklädda fötter.

 "Släpp honom, utlänning!" röt en bestämt röst. Kobbe försökte titta runt Hjorvalts huvud, vilket inte var det lättaste. Han skymtade sidan av en rustning och den ofarliga änden av ett spjut. "Du riktar vapen mot en oskyldig invånare i vårt slott."

 "Oskyldig? Jag själv är oskyldig som en rodnande flicksnärta i jämförelse."

 "Synd att du inte är en rodnande liten tös då," sade Kobbe tappert. "Du hade passat som flicka. Bara skicka din stora varg på vem du än behagar."

 Njord riktade sin isigt blåa blick mot Kobbe, som mötte den stadigt trots att han låg ner på golvet i käften på en varg. "Du är inte rätt person att anklaga någon för feminism. Du smyger runt och vågar inte visa din oskuldsfulla, babylena bakdel. Du smyger på folk, du tjuvlyssnar och du slåss ur skuggorna med ett blåsrör. Jag skulle pissat på dina metoder, om det inte kunnat tolkas som att jag markerar revir."

 "Släpp honom," insisterade vakten.

 "Nej."

 "Nej är inget svar. Vi är sex stycken beväpnade vakter. Om du inte beordrar din varg att släppa honom så måste vi be dig följa med till arresten."

 "Du kan trycka upp din arresteringsorder någonstans där solen aldrig lyser. Och jag lovar er, ni kommer aldrig få se solen igen om ni närmar er mig elelr Hjorvalt med vapnen dragna. Inte den här falska, förrädaren till anka heller."

 "Vad hävdar du att det är han har gjort?" Rösten var som ett svalkande dopp i favoritdammen under sommarens hetaste dag. Aldrig tidigare hade han varit gladare över att höra sin mors röst.

 "Hmm, låt mig tänka," sade Njord ironsikt. "Tjuvlyssnande, smygande, ljusskygghet, lömskhet... Kidnappning eller eventuellt mord? Nej, jag kommer inte på mer. Räcker inte det?"

 "Kidnappning? Mord?" Kobbe hade dykt ner i sin favoritdamm bara för att finna den full med lera, död och förruttnelse.

 "Det här är ankan bakom alla mystiska försvinnanden! Det har pratats om honom som en spindel. Därför presenterar jag för er här: Spindel-ankan!"

 "Vad leker du med?" undrade Rut lugnt. "Du har fantasi som den flickunge du påstår dig vara. Njord Ärrnäbb kallar du dig. Njord Dunhjärna passar nog bättre."

 "Hur vågar du?!" Njord var så rasande att han spottade fram vartenda ord. "Möt mig svärd mot svärd och säg det där igen!"

 "Du skulle nog gå säkrare om du skickade din varg på mig."

 "Utmanar du mig? Va!?"

 "Tsk, tsk! Typiskt karlar. Vill alltid börja slåss så fort de inte förstår någonting. Eller så fort man genomskådar deras lögner. Så primitivt..."

 "Svärdet besegrar alltid huvudet. I alla lägen! Håll nu tyst, kärring, annars ska jag tysta dig för gott!"

 Vakterna skrapade osäkert med fötterna i golvet. De var klart obekväma över situationen och visste inte vad de skulle tro eller göra. Det var Njord och Rut allting handlade om, med Hjorvalt och Kobbe i birollerna. Vanligtvis var Kobbe nöjd med att gömma sig i periferin, men av någon anledning kunde han inte känna sig särskilt bekväm i situationen han heller. Kanske kunde det bero på vargen som pressade honom i golvet med tänderna i hans krage.

 "Är du färdig med dina falska anklagelser nu, så att du tar till den enda sanning du tror på själv?"

 Det hördes ljud av stål mot sten när Njord drog sitt svärd över golvet. "Svärdet är den enda sanningen. Den enda som gäller."

 "Ah, så sanningen blir vad den med svärdet gör den till? Det här kanske är min chans att förstå barbarins grundpelare. Jag måste bara påminna dig om att 'den som gräver en grop åt andra får ta och bädda själv.'"

 "Att bädda är en tjänares göra," fnös Njord. "Och nej, jag var inte färdig. Den här lömska lilla ankan har mycket att stå till svars för, och jag menade vad jag sade om min oskyldighet."

 "Då kanske du kan förklara ett och annat för oss? Varför är du här, till exempel?"

 "Jag är här för att se till att er Kung Henning håller vad han lovat och återbördat de skatter som Hennes Sammansvurna stal från oss. Norikland är inte en lika diplomatisk plats som Ankrike, och i Storkvacken kommer man misstänka att om ni inte sätter fast förrövarna ordentligt så är allting er plan och ert fel. Jag är här för att kunna återvända hem med beskedet att inget missförstånd begåtts."

 "Får vi se din kungliga order? Vem styrde i Norikland när du for hemifrån?"

 "Han hade inte tid att skicka med mig en skriftlig order..."

 "Lögnare. VEM STYR!?"

 Hjorvalt släppte plötsligt taget om hans krage med tänderna och backade. För en kort sekund trodde Kobbe att han var fri, men vargen bara skiftade läge. En stor och tung tass landade snabbt på spindel-ankans bröstkorg och tryckte honom mot marken som vore han en hjälplös docka.

  Njord stack svärdet i skidan igen med ett raspande ljud. Hjorvalts tyngd pressade Kobbe hårdare mot marken när vargen återigen bytte ställning. Han hörde hur vakterna slappnade av något. "Norikland styrs med svärdet. 'Mannen med störst makt är den man som har störst makt med.' Kobbe, du har inte hört det sista av mig. Du ska visa mig var du gömt fångarna. Som svar på din fråga, Rut. JAG styr."

 Njord tog ett språng upp i vädret och flög därifrån. Hjorvalt tog ett eget språng och rusade mot de oförberedda vakterna. Alla hann inte slänga sig ur vägen, och de som inte gjorde det i tid slungades hårt i korridorens väggar. Kobbe låg och jämrade sig på marken. Någonting hade krasat när Hjorvalt tryckte tassen i honom och tog språnget.