Tjofläsk! Höhö.

Här på Brunnsvik är internet HÖÖÖGST sporadiskt. Eller har så varit under de senaste två veckorna. Det är delvis därför som jag dröjt ända till nu med att avslöja att JAG SKRIVER PÅ SOM FAN! Sagan om Klodiwinda (Boken kommer nog att heta något i stil med 'Den Svarta Trollpackan') bara växer och växer. Mitt mål fram till sportlovet är att skriva tvp kapitel i veckan, och än så länge håller jag mig till det målet. Jag svettas, gottar mig i förtäringsvaror och erhåller sittfläsk, men jag skriver mina ca 20 sidor i veckan. Jag har insett att boken inte kommer bli klar till höstlovet som jag hade hoppats på, men innerst inne visste jag att det skulle bli så här. Jag har räknat ut att boken MÅSTE vara klar i slutet av mars för att jag ska hinna dels rätta den, dels prata in den i en studio. Det kommer gå åt två månader till de bägge delarna, samtidigt som jag efter sportlovet arbetar med andra skolgrejer. Jag måste med andra ord skriva så att tangentbordet stänks av min salta kroppsvätska, men det är en tillvaro jag är mer än tillfreds med. Jag älskar det här! Gott sällskap, schemalagt författande, kontinuerlig och professionell feedback, serverad och färdig mat fem dagar i veckan... Det här är gott alltså. Brunnsvik är ju dessutom en fantastiskt vacker miljö, om man står ut med de små tekniska skavanker som dyker upp som svampar om hösten.

Ja, här är verkligen vackert. Jag har varit ute ett flertal gånger på den isbelagda stora sjön några hundra meter ifrån boningshuset, i gnistrande solsken och förtrollande månsken. Ett andra år här skulle medföra väldigt många fördelar och flera språng närmare min dröm om ett liv som författare. När jag går här och stundtals tänker på det inser jag att författande, det är den enda yrkesbana jag egentligen vill ge mig in på. Det är tufft och svårt, det vet jag. Jag är inställd på de problem som lurar i vassen. Men jag tänker jobba för det. Kämpa hårt. Det är, trots allt, mitt liv och min karriär det handlar om. Vem vill ha dessa bägge halvdana?

MIIIIIHIHIHIHIHIHIHIHI!!!!!!

Jag mår bra, jag är glad, tralalalala!!!! Den här terminen kunde verkligen inte börjat bättre! Jag har kommit igång med att skriva ganksa bra nu och satt upp ett mål att hosta ut minst två kapitel i veckan i min saga fram till sportlovet. Jag siktar på att har skrivit klart sagan då, för därefter följer mycket jobb. Det är riktigt härligt att vara tillbaka och känna att inspirationen kommer på nytt. Dessutom börjar jag må bättre och bättre nu. Jag har börjat röra på mig lite grann igen till min stora förtjusning. Jag har tappat mycket som ett resultat av min tre månader långa oförmåga att träna, men nu börjar jag bli frisk igen.

Jag har lärt mig hur jag ska dosera mitt kaffedrickande, ett viktigt inslag i mitt författarliv. En kopp kaffe med en liten skvätt mjölk i på morgonen gör mig sprudlande pigg, med en fördröjd effekt på ca en timme. Det är en stor lyx att få skriva oavbrutet och rentav schemalagt sex veckor i streck. Min glädje att vara här är stor och jag ser storligen fram emot våren som kommer. Hoppas på ett ytterligare läsår här till hösten så att jag kan skriva den andra delen av berättelsen!

Här kommer lite skrivarglädje från min sida. Vi hade en liten skrivövning igår som jag inte orkar förklara hur den gick till, men den var väldigt rolig. Läs och njut av vad jag lyckades prestera på ca 8 minuters skrivande med glödande penna. Findus the Awesome stod för reglerna till denna underbara skrivövning!

När jag var fyra år fanns det en gubbe på andra sidan gatan. Käppen han gick omkring och viftade med var en skräck för alla i hela kvarteret. Min farmor brukade alltid säga att gubben var mobbad när han vr liten. En dag konfronterade jag gubben och sade: "Det är fel på din dammsugare."

  Käppen kom farande och innan jag visste ordet av låg jag gråtande på marken. Men så plötsligt kom min farfar rusande och drog fram sin egen käpp. Jag kommer aldrig att glömma slagsmålet som utbröt. Två gråhåriga gubbar med ryggbesvär och tandröta som pucklade på varandra med sina käppar. Jag var bara fyra år, men scenen förföljer mig än idag.

Lev gott och må bra där ute, vänner! Och förresten:

GOTT NYTT ÅR!

Det är svårt med julglädje när hösten ännu hänger kvar i ben och själ. Tre månaders mörker och trötthet har tärt på mig, speciellt eftersom jag trodde att jag var frisk. Att inse att man inte alls var fri från gamla spöken var inte precis vad jag behövde. Jag slutade ta tabletter i söndags och är nu helt slut kroppsligt och själsligt. Utpumpad. Mina krafter har gått ur mig helt och hållet, ändå kämpar jag för att hålla mig kvar vid en någorlunda god nivå. För var dag som går tappar jag greppet av den godhet jag har byggt upp. Jag orkar inte bry mig om vad andra tänker längre, jag sätter för första gången på länge mig själv i första hand och ingen i andra. När jag tvingas fly in i mig själv, en mörk ruin av historia och gamla smärtsamma minnen, då klarar jag inte av att hålla god min, anstränga mig för att ljuga om vad jag tycker. Att anpassa sig tappar sin mening här ifrån andra sidan. Jag försöker, men om man gör femtio lyckade försök så är det bara det femtioförste försöket, det misslyckade, som uppmärksammas. De säger att de inte känner igen mig, men plötsligt börjar de tro att det goda de sett under den senaste tiden bara varit en illusion. Folk är så fruktansvärt korkade när det gäller sådant! Man kan vara vänner jättelänge, sedan när man råkar göra ett felsteg, ett misstag, ett missförstånd, då blir man plötsligt helt omvärderad och det man byggt upp under lång tid flyger all världens väg. För människor har så mycket lättare att tro ont om folk än gott! För att de vet hur de själva är innerst inne kanske?

Det är svårt att hitta julstämning i höstmörkret. Just nu känns inte den här samling av röda hus som ett hem. Jag längtar hem till min riktiga familj, mitt riktiga hem, det Enda Röda Huset där de bor som förstår. Här finns egentligen gott om förståelse och kärlek, men den har börjat sina. Och den är inte villkorslös. Det kan jag kanske inte begära av folk som jag bara umgåtts med i tre månader, men ett tag nu har jag längtat härifrån. Hem. Ladda upp mina batterier. Min inspiration har tagit en paus och det borde jag också, Tyvärr har det dock inte blivit så.

Jag måste härifrån innan jag blir förstörd. Efter en vecka eller två hemma kommer jag säkerligen längta tillbaka, men nu vill jag hem. Jag är väldigt förtjust i det här stället, men jag har verkligen insett vad det innebär att julen är en familjehögtid. Familjen är det jag behöver nu. Familjen, ny energi, tillåtelsen att gå trött och sliten utan att få sura blickar. Det här kommer troligtvis att släppa ganska snart, jag har precis slutat ta mina tabletter och är riktigt jävla låg nu, stämnings- och humörsmässigt. Tack och lov har jag min underbara kusin till sällskap och även en del andra klasskamrater som är fina människor. Men de kan inte ge mig vad jag behöver nu.

Lokes skiva 11/11 nådde mig verkligen i rättan tid! Loke är Underbar! Han ger mig just den tröst jag behöver nu, budskapet om att det är tungt nu och att tunga perioder aldrig är roliga. Men att de tunga perioderna också går över och att det är okej eller rent av naturligt att må dåligt. Hans skiva är väldigt höstig, men just nu passar den mycket bättre än en vante på huvudet!

Jag har hopp, mina vänner! (Och resten) Jag har hopp, men just nu är det en jävligt jobbig tid. Första gången det är december utan att någon form av julstämning infunnit sig. Julmust och pepparkakor är inte nog för att göra en jul. Men det ska vända nu. Ingen mer antibiotika för mig på ett tag, vilket betyder att mina krafter snart kommer att återvända. I viss mån i alla fall. Tills dess... Jag håller mig inom mig själv, men att stanna på mitt rum, isolerad från folk, gör bara saken värre. Därför hoppas jag att de jag omger mig med har förståelse för att det inte är så lätt att bete sig som en jävla ängel när man mått dåligt så pass länge. De frågar ändå hur jag mår och jag svarar ärligt, så då borde de ändå förstå hur det ligger till.

Jag har hopp! Men ingen energi att lägga på att hoppas.

Vilken underbart vacker, härlig dag! Snön föll i natt och omfamnade marken som en länge svunnen älskare. Min höstdepression som jag gått med i två veckor nu försvann över en natt, när jag vaknade och insåg hur vackert allting blivit. Mycket gott ter sig nu tillvaron, när det vita rena ersatte det trista höstmörkret. Jag tror att jag äntligen håller på att bli bättre igen och ska nog inte ta tabletter särskilt länge till. Dessutom drack jag kaffe i morse, det kan vara en bidragande anledning till min plötsligt sprudlande glädje! Vi får se vad som sker, men nu är jag gladare än på länge. Här kommer ett litet resultat av den hittills halvvägs gångna poesiveckan!

Aldrig trodde jag
Att grått kunde vara så vackert
Aldrig trodde jag
Att nyanser av denna trista färg
Kunde vara bland det vackraste
Det häftigaste och mest dramatiska
Vackrare än blomsteräng
Strängt men ändå milt
Liksom en kvinna
Förbjudande, dramatiskt och vackert
Det finns något visst i denna färg
Hård och grå som blottat stål
Farlig som svärdet i krigarens hand
Kall som blodet hos en mördare
Det fyller oss med märklig glädje
Fjärran på himlen skiner ljus
Marken lyser vit och ren
Vad vore detta smutsiga, dramatiska grå
Utan den vita renhet som fallit där ur?
Grått är dramatik och kraft
En hälsning från herr Yxskaft
Den lockar med intensitet som ett stormigt hav
Uppmuntrar radikal förändring
Den vidrör strängar i oss
Och påminner om kraften vi besitter
En kraft som bor i alla
Naturens kraft och energi
I form av gråa moln och snö
Uppmuntrar oss att leva eller dö

Jag vet ju vilket jag väljer! :) Glad december på er allihopa, här är det sannerligen glatt!

Nästa vecka är det poesivecka då vi ska lära oss om versmått och förutsättningar för poetiskt skrivande. Men de senaste två nätterna har jag inte kunnat sova, så jag tjuvstartade med poesiskrivandet. Här är den första av mina hittills två dikter. Föga upplyftande nu när det bär mot jul kanske, men eftersom jag just nu är inne i en borreliansk depressionsattack så kan det passa ganska bra. Den är ändå hyfsat söt.

Du går där mellan tomma stenväggar
Så vit och ren som ungdomen själv
Inga facklor lyser upp din bäg
Endast månen skiner in
Genom glest placerade fönster
Det tycks lysa om dina steg
Det är som ett skimmer av kraft
Som om naturen är inställd på
Att aldrig låta dig gå osedd
Och du är värd att beskådas
Sköna mö! Varje afton
Jag inväntar dina steg
Ljudet av varma, nakna fötter
Över iskallt stengolv
Hur står du ut?
Din skönhet må stråla som solen
Men inte bor väl själva Gulögat
I ditt väsen?
Du går förbi mig utan att se
Och jag vet att du blundar
Så till ros och behagfull
Kan endast den vara
Som har förmågan att se
Men väljer att blunda
Dina steg är som vackra drömmar
Och lika förtrollad som varje natt
På behörigt avstånd jag faller in
Våra nattliga promenader genom slottet
Där väl endast jag är hågsen om vår tvåsamhet
De ger mig ett sådant välbehag
Du verkar så rofylld i din gång och din hållning
Ändå förstår jag
Efter alla timmar iakttagna av månen
Att ditt sinne är ej så lätt
Som ditt skira, vita nattlinne
Du tyngs av ting som väl endast stjärnorna vet
Och som själva månen skulle flämta av att bära
Våra steg ekar i otakt
Dina är lätta, lugna och nästan ljudlösa
Mina är klumpiga och tunga
Du tycks flyta fram i månljuset
Jag går ständigt och trampar i skuggan
Med din vackra varelse som allén ledstjärna
Du tycks omedveten eller obesvärad
Av din objudne förföljare
Du går ut på den bevuxna månskensterrassen
Inatt liksom alla dessa nätter
Och blickar mot sydost
Är det därifrån du kommer?
Längtar du tillbaka?
Dessa frågor malde mig även när solen sken
Hur kan någon som sörjer vara så ren?
Den vackraste gåtan på jorden
Det fagraste enigma
Är den som går genom kalla slott om natten
Barfota och i månskenet sökande
Efter svar på frågor där svar ej står att finna
Du har stannat och så har jag
Vi tittar åt samma riktning men ser
Helt olika ting
För din blick som jag ej kan se
Badas staden i månsken
Men uppspärrade i chock mina ögon ser blott ett
Framför mina varma tofflor på stengolvet
Sitter den mest hiskeliga best som denna värld skådat
Men vid sidan av dig liknar allting ett hårigt vilddjur
Och denna best hade inte ett enda hårstrå
Framför mig på golvet satt
Ett amfibiedjur
Så avskyvärt grått och fult
Denna padda från Håles Hål
Glodde på mig med en blick
Som kunde bränna vettet ur mången klok mans sinne
Stirrade var allt den gjorde
Och i dess ögon jag kunde skönja
Helvetets brinnande lågor
Fastnaglad av fasa
Jag kunde ej vända bort min blick
Utan tvangs att skåda rakt ner
I det som varje människa fruktade
I dess ögon jag såg förfall
Jag såg tiden rinna mig ur händerna
Jag såg en kant och hörde ett dån som av
Ett jättelikt vattenfall
I tanken jag började springa
Men mina ben rörde sig inte
Jag bara förnam hur jag närmare mot kanten gled
där jag visste att allting skulle nå sitt slut
Jag försökte skrika
Men tungan låg livlös i min mun
Strupen var hopsnörd
Läpparna förseglade
Mina händer vägrade lyda tankens order
Paddans ögon drog mig närmare kanten
Tills jag kände hur det sögs tag i mig
Jag föll
Jag såg kanten försvinna ovanför
Såg stjärnorna stirra så oberörda på mig
Såg månen le tunt och sorgset
I månen jag skådade Ditt ansikte
Du fagraste Enigma
Jag tänkte i fallet
Blev du min undergång?
Hur?
Men finns det något bättre sätt
Att sluta sina dagar
Än för en vacker kvinnas hand?
Jag slöt mina ögon
För att spara den vackra bilden
På min hornhinna
Och väntade på att fallet skulle ta slut
Jag vaknade igen
När solen sken in på min kropp
Men
Jag faller fortfarande.

***

Jag har inte haft tid, ork eller inspiration att lägga på min blogg sedan min borreliskur påbörjades i början av förra månaden. Än så länge syns ingen ändring på detta faktum då jag tar kuren fortfarande, men förhoppningsvis skall det snart vända. Jag har varit helt inne i mitt projektskrivande och kommit ganska långt nu. Det är väldigt långt kvar, det är sant, men en bra bit har jag kommit. Denna veckan är det projektvecka, men jag känner att jag måste låta mitt huvud vila från det jag gör ifall sagan skall mogna ordentligt. Just nu är jag bara överväldigad av hur stort det här kommer bli.

Håll i er i höstvindarna och håll ut tills den vackra snön kommer. Det blir ljusare snart!

Vättarna var obehagliga, otrevliga små varelser som var långt mycket mer korkade och ociviliserade än trollen. Deras naturliga fiender var många eftersom de flesta var större, starkare och listigare och ingen tyckte om vättar. Inte ens vättarna själva. Trots det så förökade de sig som råttor, men dog också som flugor. De var högljudda, stökiga och bråkiga. Otaliga stammar av arten fanns utspridda i Dimskogen och i hela världen, styrda av de mest elaka och ondskefulla av sin art eftersom dessa individer var de enda som kunde behålla makten. Vättarna var ondskefulla och misstänksamma av sig, men till skillnad från många andra raser strävade de inte efter världsherravälde. Så pass mycket insikt i sina egna brister hade de att de insåg att det aldrig skulle fungera. Därför var de fullt nöjda med att terrorisera andra och sprida irritation och missnöje omkring sig. De var bottensatsen, det som blivit över när den Himmelske Fadern och Hin Håle skapade jordens raser. Ingen tyckte om dem, ingen ville ha dem i närheten och varken Fadern eller Hin Håle ägnade dem en tanke efter skapelsen. De var ensamma små barn som tilläts springa omkring och göra rackartyg. Tills trollen eller människorna blev trötta på dem och började reducera deras antal.
      Klodiwinda behövde inte flyga länge innan hon hörde vättarnas tjattrande. Ljuden av skrik och slagsmål hördes lång väg genom den stilla aprilnatten. Ett signalhorn för alla och envar att det fanns vättar i närheten. Hon landade mitt ibland dem, mycket smidigare nu än när hon tidigare landade på katten
      "Jag vill tala med den av er som är starkast, modigast och mäktigast!"
      Hon hade inte ens hunnit avsluta meningen förrän alla vättar var försvunna. Inte ens med sin goda nattsyn kunde hon se vart de hade tagit vägen. Men hon visste att de var i närheten. Att gömma sig var de förbaskat duktiga på.
      "Är hövdingen för den här stammen en fegis? En svag stackare som gömmer sig tillsammans med gummorna och småbarnen? T-t-t!"
    Plötsligt dök en vätte upp några meter framför henne, som sprungen ur marken. Han var ganska lång för att vara vätte, längre om än inte kraftigare än ett tre år gammalt troll. Han var så lång att han precis skulle kunna rycka henne i näsan om han sträckte på sig. En bronsring prydde hans ena öra, ett krokigt svärd var redo i hans hand och hans självdyrkan lyste ur de gröna ögonen.
    "Det är jag som är hövding Grum den Ståtlige, starkast och mäktigast av alla vättar här. Säg vad du vill, häxa, innan vi fyller dig med pilar. Ditt öde på dina ord vilar."
    "Jag önskar köpslå, oh Grum den ståtlige. Ditt öde på dina ord vilar."
    "Wööh, hon kan inte prata! Fyll henne med pilar!"
      Vättepilar flög åt alla håll i natten, men ingen var ens i närheten av att träffa Klodiwinda.
          "Du kan ju inte prata, din fula ragata! Jag vill inte köpslå med dig, du är för dum för mig."
      "Jag förstår visst, oh Grum, jag är inte alls så dum. Tror du att du är smart? Det är du inte om du inte låter mig prata klart. Mitt byte är för dig ett riktigt kap, så vakta orden som kommer ur ditt gap."
    I vättens ansikte kunde skönjas stridigheter mellan olika känslor. Intresse, nyfikenhet, rädsla, misstänksamhet, girighet... Grum verkade tugga på någonting medan han tänkte. Tillslut bestämde han sig för att han ville veta vad han kunde tjäna på en byteshandel.
    "Nåväl, du verkar ha förstått hur vi pratar, därför ska jag ge dig en chans. Men misslyckas du med att följa mina instruktioner får du dansa dödens dans. Nu ska vi inte rimma på oss själva, utan på det den andre säger. Har du förstått?"
    "Det är precis som jag har förutspått. Vill du lyssna på mitt bud nu, oh listige vätte?"
    "Vill du köpslå har du kommit till den rätte."
     "Då så... vad var det nu du hette?"
    Grum tittade på henne med ögon av samma färg som snoret hon var ute efter. Han var listig nog att vänta på en fortsättning. Han tänkte inte gå i hennes gillrade fälla.
    "Ditt villkor har du redan sagt, att om jag misslyckas så dödar ni mig. Mitt villkor är att om du misslyckas så får jag det jag vill ha medan du står tomhänt."
    "Visst, visst, men ditt bud är fortfarande okänt." Vättehövdingen började bli otålig och Klodiwinda började kunna skymta fler vättar som nyfiket kröp fram ur sina gömställen. Hon hörde hur det viskades ibland dem och förstod att ingen kunnat utmana Grum i hans underliga sätt att tala. Hövdingen verkade använda det som ett maktspråk, för att kuva de andra. Grum fortsatte.
    "Men hur ska jag kunna gå med på någonting när jag inte vet vad du vill ha? Grum ska nog kunna leta fram vad hon söker."
    "Det blir nog inte så svårt ens i detta mörker. Det jag vill ha av dig, Grum den ståtlige, är lite av ditt snor."
    Grum såg förvånad ut, på gränsen till rädd. "Vid min döda mor! Varför ska du ha mitt snor?" Ögonen smalnade till två misstänksamma springor. "Du tänker väl inte lägga en förbannelse över Grum?"
    "Haha, du är allt bra dum! Om jag ville det skulle jag ha gjort det redan. Jag behöver din näsas innehåll bara, och jag betalar bra."
    "Nå, jag behöver veta vad du erbjuder innan jag svarar ja. Vad tjänar jag på att ge dig mitt välsignade, värdefulla vättesnor?"
    Fler och fler vättar vågade sig ur sina gömställen. Med snabba ögonkast åt sidorna kunde häxan konstatera att de var flera hundra. Om de får för sig att börja skjuta igen så är jag nog illa ute. Med så många vättar borde det ju vara någon som har så mycket tur att han träffar.
    "En sak som blänker och är jättestor. I utbyte mot dig näsas värdelösa innehåll ger jag dig en sked av silver." Och Klodiwinda drog fram en silversked ur kappans ena ficka.
    Grum började hoppa upp och ner av iver och girighet. "Vid Hin Håles håriga häck, häxa! Du måste vara desperat. Ge mig den där skeden så ska du få så mycket du vill ha!" Vätten sträckte sig efter skeden.
     Klodiwinda myste och stoppade tillbak skeden i fickan. "Nog ska du ge mig så mycket snor jag vill ha, men någon silversked får du inte. Du glömde att rimma på silver, nu förväntar jag mig att du håller din del av avtalet."
    Fast det förväntade hon sig inte alls. Vätten överraskade henne inte det minsta.
    "Fusk!" skrek han och gjorde ett försöka att springa därifrån. Han var snabb, men inte snabbare än Klodiwindas rappa tunga.
    "Slammeriklo, lim i din sko!"
    Grum stannade mitt i sin löpning och stod som fastklistrad vid marken. Hans fötter kunde inte röra sig, vilket varit själva avsikten med trollformeln. Häxan började gå mot vätten, långsamt och försiktigt för att inte visa vättarna hur skröplig hon var. Istället försökte hon få sin gång att verka ödesmättad. Att döma av Grum den Ståtliges förskräckta uppsyn lyckades hon också riktigt bra.
    "Du är en svekfull, feg liten vätte. Dina ordlekar kan inte hålla dig kvar vid makten längre. Jag gav dig en chans att göra en bra affär och stärka din ställning, men du gjorde ett misstag. Ett misstag som du inte hade råd att göra."
    Hon talade till de församlade vättarna.
    "Är det en sådan här hövding ni vill ha? En korkad, feg liten vätte som tror att han är smart? Det är inte en hövding som jag skulle ha valt, och han är därför inte längre värdig att köpslå med mig. Finns det någon annan här i denna ädla församling av hjärntorkade jubelidioter som anser sig vara värdig att ge mig en snorkråka?"
    Det fanns det uppenbarligen. Femtiotalet vättar tog tre frivilliga steg framåt och stannade förvirrat när de insåg att det var fler som tänkt samma tanke. Klodiwinda pekade irriterat på en slumpmässig vätte ur mängden och vinkade honom närmare. Den här stackaren såg ännu mer korkad ut än Grum där han gick framåt med osäkra steg.
     "Jag heter..."
    "Jag struntar i vad du heter. Ge mig ditt snor bara."
    Hon höll fram en glasflaska mot vätten som högtidligt började gräva runt inne i sin näsa. Grum gnydde och försökte slita sig loss, men ingen verkade bry sig om honom. Alla stirrade på häxan och vätten som om de bevittnade någonting heligt. Klodiwinda nästan skrattade högt åt de ociviliserade varelsernas dumhet.
    När vätten som verkade vara ännu mer korkad än Grum var färdig gick Klodiwinda bort mot sin kvast. Men hon hejdades av en fråga som gjorde henne uppriktigt förvånad för första gången på hela natten.
    "Vem ska nu bli hövding då?"
    Över axeln svarade hon, utan att se sig om. "Använd er fantasi. Den förste som lyckas träffa den stillastående Grum med en pil får bli hövding." Det borde ta halva natten, tänkte hon för sig själv.
    Glada tjut utbröt från lägret ur allas halsar ut om en. Grums vrål av vånda steg upp mot himlen och förföljde Klodiwinda hela vägen hem till hennes lilla stuga. Det kunde han gott ha, den svekfulla lilla vätten. Det blev en mysig flygtur där hon kunde gotta sig åt allt lidande hon ställt till med under natten.

Orten heter visst Pforzheim och har skogen Schwarzwald inpå knutarna. Det är ingen vacker stad om man utgår från vad vi sett hittills och jag är glad att jag inte ska vistas här i mer än två veckor. Vi bor ganska bra, i ett vandrarhem hyfsat centralt med allt det nödvändiga till hands.

   Idag känner jag mig bättre i ryggen. Somnade 21 igår kväll och vaknade 7 i morse. En härligt lång natt efter en mycket lång dag. Bilresan var smidigare och mindre smärtsam än jag befarat, kanske på grund av starkare smärtlindring än i fredags. Idag kunde jag sitta upp i över en halvtimme innan jag tvingades lägga mig på golvet, och jag har inte ens tagit några tabletter, så ryggen, nacken och huvudet håller nog äntligen på att långsamt bli bättre.
   Vi var ute i god tid i morse för att träffa doktor Wolfgang 09.00 Vi kom dit 08.30 och ombads fylla i symptomformulär. Till min stora förvåning och glädje fanns det sådana på svenska! Därefter väntade vi. Vi trodde på fullaste allvar att vi skulle träffa doktorn klocka 9, men klockan hann gott och väl passera 10 innan vi fick komma träffa honom. En lång diskussion följde rörande mina symptom och min sjukdomsperiod och vi fick en massa bakgrundsinformation om borrelia och behandlingen av den. Jag kommer få tre olika behandlingskurer under tiden vi är här, både intravenöst och i tablettform. Enligt doktor Wolfgang kommer bara den intravenösa behandlingen med doxycyklin (en av tre behandlingar, med samma ämne som i pillrena jag tagit tidigare) kommer vara fem gånger starkare än det jag tagit tidigare. Därpå följer två andra ämnen som behandlar andra former av borreliabakterier än den de behandlar i Sverige. Idag fick jag dock bara den första behandlingen, samt utskrift av piller som jag ska ta utöver injektionsbehandlingen. Imorgon har läkarna semster, så det här drar igång på allvar på onsdag.

   Läkaren uttryckte också ordination att fortsätta intravenös behandling även när jag kommer hem. Kommer jag kunna övertyga den Svenska sjukvården att hjälpa mig? Eller kommer det gå att utföra privat. Det får vi fundera på när den tiden är inne.

  Den stora nyheten är att jag känner mig bättre idag (fast långt ifrån bra). Läkaren tvivlade aldrig på att det är borrelia och jag kommer få god hjälp framöver.

Tack till alla där hemma för ert stöd! I will be back!

Tisdagen dagades som så många andra dagar, men dagens schema såg annorlunda ut. Istället för att gå i skolan och skriva på mitt projektarbete och någonting om hedersrelaterat våld var dagen koncentrerad runt ett kirurgiskt ingrepp. Lombal punktion. Ryggmärgsvätska på svenska. Jag hade hört att ingreppet skulle bli smärtsamt och var inställd på att få lida i en halvtimme. På tåget mellan Ludvika och Falun skrev jag och tänkte på annat. Klodiwinda fick trösta stackars Hilda vars make försvunnit under rebellupproret i Rikets östra delar.

  Jag mötte den vackraste läkare jag någonsin träffat. Hon lyssnade intresserat när jag berättade om mina symptom och min sjukdomshistoria och hennes ögon lyste som opolerat guld när vi diskuterade hur vi skulle komma tillrätta med mina problem. Hon skakade på huvudet åt den undermåliga vård jag fått tidigare och lovade att jag skulle få vad jag kom dit för. Jag hänvisades till britsen. Lugnad av den vackra läkarens utstrålning beredde jag mig på att utstå vad som helst.

  Men min manlighet var inte sen att svika mig. Den punkterades i samma ögonblick som bedövningsvätskan sprutades in i min svank och fick musklerna att krampa sig. Bedövningsmomentet pågick så länge att jag började tro att hon bytt spruta och nålen tycktes vinklas åt alla möjliga håll. Därför var det med ett kvidande jag svarade när hon till sist drog ut nålen och sade med sin vackra, exotiska röst.

  "Nu jag sticka in nålen och utvinna din ryggmärgsvätska. Det här går fint."

  Det tyckte inte jag och inte blev det bättre när den nya nålen trycktes in. Om den förra sprutan haft svårt att vara still så tycktes den här vridas runt som en kompassnål under en kraftledning. Varje gång sprutan bytte ställning (och det gjorde den ganska ofta) kändes det som om musklerna i ryggen gjorde uppror. Det var en dov smärta, troligtvis dämpad av bedövningen som tidigare injicerats. Det gjorde ont och jag kved, men det gjorde ändå inte så farligt ont som jag hade fruktat. När det hela efter absurdt lång tid var över fick jag se att vätskan var klar och genomskinlig, vilket direkt visade att jag inte hade hjärnhinneinflammation. No shit tänkte jag, som kommit dit för att se om ett ryggmärgsprov kunde upptäcka min borreliainfektion.

  Den vackra läkaren bad mig ligga kvar en timme medan de undersökte resultatet av ingreppet. Trött men lättad låg jag kvar på britsen och väntade. Det kändes som att det hade gått ganska bra ändå och jag hade inte ont där jag låg.

  Timmen gick och de mörkbruna lockarna och opolerat gyllene ögonen återvände med ett leende. "Vi ser ingenting som är fel med ditt prov än så länge. Det är ingenting som behöver åtgärdas akut. Vätskan kommer skickas till labbet för att undersökas mer noggrant. Vi kan inte göra mer för dig för tillfället, du är fri att gå."

  Så jag gick. Inte i sju dagar och sju nätter, men bort till bussen. Det var när jag resate mig från britsen och kommit bort från sjukhuset som jag insåg att det gjorde ont. Området där hon stuckit verkade vilja sticka tillbaka. Jag var nära att falla ihop. Jag släpade mig ombord på bussen och sjönk mödosamt ner. Min kropp kändes som en överkropp och en underkropp utan någonting som band de båda samman utom smärta.

  Bussen gick inte direkt till Ludvika utan innebar ett byte. Det gjorde ont att gå av och på, det gjorde ont att sitta och vänta, men bedövningen verkade troligtvis fortfarande för att sitta var skönare än att stå. Jag lyckades köra hem från Ludvika till Brunnsvik, men när jag gick ur bilen höll jag på att falla ihop. Ryggen skrek och det gjorde troligtvis jag med. Det kändes som om musklerna i området runt sticket var alldeles förruttnade. Men jag hade inte ätit någonting på hela dagen förutom äpplen och klockan var fem på eftermiddagen, så hungern besegrade smärtan och transporterade mig ner till matsalen. Där möttes jag av pasta, köttfärssås och min kusin. Båda mötena var lika upplyftande och väckte nytt hopp inom mig.

  Den natten somnade jag av alvedon och kände mig ganska bra. Jag hade däckat i sängen så fort jag kom upp på rummet, gått omkring lite i mitt lilla område på kvällen och konstaterade att jag inte hade så fasligt ont. Så jag somnade hoppfull. Men morgondagen krossades som ett glas utslängt från tredje våningen.

  Onsdagen kunde jag knappt sitta upp. Frukosten var en pina som snabbt stökades över. Under lektionen låg jag i soffan och försökte dölja hur ont jag hade för de som koncentrerade sig på vad läraren berättade. Förmiddagen ägnades åt information och diskussion om EU. Under maten tvingades jag resa mig från stolen och gå efter var tredje tugga, för att gå gjorde mindre ont än att sitta. Till slut fick jag ändå så mördande ont i ryggen och huvudet att jag raglade upp i min säng. Vin, Ipren och Elias fick smärtan att lindras för en stund. Min vänlige kusin satt på mitt rum och hjälpte mig med allt jag behövde hela eftermiddagen. Jag somnade och vaknade, drack mer, tog en tablett till, somnade och vaknade. Och svettades. Trots att mitt rum inte var särskilt varmt så rann svetten om mig. Troligtvis för att jag hade så ont. Det var med sorg och svårmod jag blickade framåt. 8 timmars bilresa väntade på fredagen.

  Torsdagen dagades, två dagar efter operationen, och mitt hopp om en snabb bättring gick än en gång i kras. Jag kunde inte sitta utan att få så ont i huvudet att jag mådde illa. Jag låg i sängen större delen av dagen i väntan på bättre tider. De infann sig inte. Under lunchen på torsdag mådde jag så dåligt att jag inte ens kunde stå upp. Jag försökte gå upp till mitt rum, men kom inte hela vägen utan att lägga mig ner på golvet. Jag hade velat undvika det, men akuten var det enda som gällde. Jag hade hört talas om att man kan få huvudvärk av Lobmal punktion, men enligt utsago var den sällsynt och påverkade dessutom bara huvudet. Jag hade dock ont i hela ryggen.

  Akuten i Ludvika påminde lite om sjukvården hemma i Blekinge, med undantaget att de i Ludvika i alla fall verkade ta mig på allvar. Men ingenting onormalt kunde hittas. Efter en halvtimmes väntan på läkare fick jag reda på att det skett en liten blodsutgjutelse där sticket ägt rum, inte alls ovanligt för ett liknande ingrepp. Uppenbarligen var det denna som spred all smärta i min kropp. Jag fick rådet att kyla ner det, att äta ipren och att låta det läka sig självt. Läkaren påstod också att en kropp i rörelse skulle vara det bästa för att få ner svullnaden. Åt detta utlåtande skrattade jag nästan av vanmakt. Hur skulle jag kunna röra på mig när jag har så ont att jag inte kan gå? "Jag kan tyvärr inte göra något mer," sade läkaren och gick. Den kvällen försökte jag packa, men jag kunde inte hålla mig på benen längre än en halvminut innan jag fick så ont att jag tvingades ligga ner igen. Därför varvade jag packandet med avsnitt av Hem till Midgård, säsong två, och försökte att inte tänka på morgondagens åtta timmars bilfärd.

  Men torsdagen blev fredag, för tiden har sina fasta rutiner. Jag lyckades sitta upp nästan hela frukosten, därefter kunde jag inte sitta mer resten av dagen. Inte stå eller gå heller. Jag grät när jag insåg vilket helvete jag hade framför mig. Åtta timmar i bil, och jag skulle helst köra också. Tankarna på att köra övergav jag dock ganska snabbt. Jag försökte. Jag satt bakom ratten i max en kvart, sedan fick sådan huvudvärk att jag mådde illa. Utan drottningen av Svärd (den ädla Josefina från konst) hade jag aldrig haft en chans att komma hem. Som det var nu kunde hon köra själv hela vägen till Växjö medan jag låg omväxlande i baksätet och i ett nerfällt framsäte. Där var smärta. Från min rygg strålade en smärta som jag aldrig tidigare bekantat mig med. Jag har haft ont i ryggen tidigare, våldsamt ont, men dessa atacker brukar gå över på fem minuter. Det här har hållit i sig i fem dagar och det enda som går att göra är att ligga ner. Det var svårt att göra i bilen. Men det gick och i Växjö såg jag ljuset. Min mor och morfar hade kommit för att hämta mig. Jag hade tryckt undan min smärta under resan från Ludvika till Växjö, ignorerat den och bitit ihop. Efter Växjö gick det inte längre. Till tonerna av Vivaldis underbara årstider grät jag hela vägen hem. Så ont har jag aldrig haft tidigare. Inte i vuxen ålder i alla fall. Jag har vaga minnen av brännmaneter och djupa skärsår, men de är så avlägsna att de inte går att jämföra med.

  Jag stapplade in till min säng hemma och fick i mig starkare piller som vi råkade ha stående. Jag åt kvällsmat liggande på en madrass på golvet och kände smärtan rinna av mig. Panodil Forte satte in.

  Idag känner jag mig bättre men inte bra. Jag bävar inför morgondagen och resan till södra Tyskland. Min far och jag ska dit för att ge mig intravenös behandling mot Borrelia som man inte kan få i Sverige. Här tror man inte att Långvarig Borrelia existerar, man tror att allt löser sig med en omgång doxyferm. I Tyskland vet de mycket bättre. Jag ska dit imorgon, och vi ska köra bil ner. Det är ännu längre än mellan Ludvika och hem och smärtan kvarstår. Det har dock blivit bättre. Låt oss hoppas att det blir bra imorgon, annars är jag mer rökt än Prince. Eller den mustacheprydde sosseledaren. Alla religiösa där ute, be för mig är ni snälla! Jag behöver alla välsignelser jag kan få.

//Smärta är ett billigt pris att betala för lycka. Låt oss bara hoppas att jag inte kastar pengarna i sjön.