Det här är ett resultat av en stafettskrivning vi hade fredagen 25/5. Imorgon och på måndag får den sällskap av de två andra alstren som vi Ordare och eventuellt blivande Ordare stolt producerat under extrema former.

Det var en gång i sköna maj, sådana där blommor som slår ut just i maj hade precis slagit ut. Och Wilhelm, den åttahövdade ödraken, hade precis vaknat ur sitt vinteride. Han var hungrig som fan och inga sjögående pråmar gick nu säkra.Wilhelm den store, som han tyckte om att kalla sig, sträckte på sig och snöt ut morgonslemmet ur de sexton näsborrarna. Hans mage kurrade som bergsdynamit. Det var dags.

  Med ett ryck kastade sig Wilhelm den store ut i det stora blå, så ivrigt att vattnet skummade kring de gröna fjällen. Wilhelm var väldigt hungrig och alla de åtta huvudena måsta äta sig mätta. Han letade efter någonting att äta. Han ville inte vänta.

  Han seglade ut över ängarna och hittade till slut sju stycken får. Han landade med en duns på marken så att gräset rycktes upp med rötterna och föll kring hans trekantiga fötter. Han slukade de sju fåren snabbt, men ett av huvudena blev utan mat. Vad skulle han nu hitta på?

  Det åttonde huvudet skrek av hunger. Medan de sju mätta huvudena ville lägga sig ner i gräset i en avslappnande matkoma, sträckte sig det åttonde huvudet mot skyn med ett avgrundsvrål. Det var fortfarande hungrigt och såg sig om efter något att äta.

  Det kunde känna lukten av älgar i skogen, luktan av örnar över sjön. Men de sju mätta huvudena vägrade lyfta sig från marken, där de låg och tittade på molnen, för slöa för att ge det hungriga huvudet möjlighet att äta sig mätt.

  I och med drakens åtta huvuden fanns också åtta olika medvetanden. Och medan de andra huvudena föll i sömn väntade det åttonde huvudet tålmodigt. Snart nog skulle han få stilla sin hunger.

  När de andra sju huvudena till slut somnat såg det åttonde huvudet - som kallade sig Bosse - sin chans. Med största tålamod och precision sänkte han sina långa, sylvassa tänder i närmsta huvuds mjuka hals. Huvudet lossnade innan det hann skrika och väcka de andra.

  Bosse flinade förnöjt, men han kunde inte äta än. Han gjorde samma sak med de kvarvarande sex huvudena. Sedan, utsvulten som han var, började han äta sina grannhuvuden med god aptit. Han åt upp både Alex, Ceasar, David, Egon, Fredrik, Gustav och Harald, och sedan blev han mätt som ett tvetrynat svin.

Sensmoral:

• Den som väntar på mat blir ofta desperat.

• Det krävs bara ett huvud för att äta upp sju sovande
• Demokrati är farligt!

Den första riktiga vårdagen på det nya året stod Lars-Gunnar på ett hustak och funderade. Allt var så komplicerat nuförtiden. Alla gnällde och tjatade och allt Lars-Gunnar ville var att hitta sig en fru. Och för en man som Lars-Gunnar var det inte det lättaste. Han hade försökt med alla damer i byn, men alla var plötsligt upptagna. Ändå fanns där fler damer än män…!

   Men nu hade han bestämt sig – han skulle ut i världen och leta efter en flamma från någon annan by! En annan kontinent! Lars-Gunnar drog fram en folder ur innefickan på fleesejackan från Rusta; ”Find Your Russian Mail Order Wives Today”! Nu låg ju förstås Ryssland på samma kontinent som Sverige, men de ryska brudarna kanske spritt ut sig i världen. Lars-Gunnar ville inte utesluta något.

    Lars-Gunnar hoppade ledigt ner från taket, som var hans farmors, och sprang så fort han kunde hem för att packa väskan. Han hämtade en turkos väska med fjädrar från vinden; han måste ju se modern ut i hans ålder! Han packade ner allt han kunde tänkas behöva – gummistövlar, paraply, sovsäck och sin nalle – sedan tog han upp sin informationsfolder igen. ”In Russia there is something for everyone, even YOU”. Bussen till Italien skulle avgå vid fyra på morgonen dagen därpå. Han kysste sina hundar godnatt, ställde ett alarm att ringa 01.30 och lade sig att sova.

   Dagen därpå vaknade han klockan halv åtta och konstaterade att batterierna i väckningsuret tagit slut klockan 01.24

– Jävla taiwanesjävlar som inte kan göra ett skit rätt! skrek han och kastade väckarklockan i väggen.

    Men så kom han på en sak – det finns säkert många ryska luder i Taiwan! För att inte tala om alla taiwanesiska luder i Ryssland! Nöjd över sin upptäckt, ringde han en taxi och åkte genast in till flygplatsen! Den här gången fick det inte bli fel. Nästa flyg till Thailand gick redan om två timmar. Nu låg framtiden för hans fötter! I tullen sa personalen att även fler saker låg framför hans fötter; nämligen en heltäckningsmatta.

    -Aj, fan, sa Lars-Gunnar och gjorde ett enormt jämfotahopp över till andra sidan mattan, och tulltjänstemännen jublade och applåderade.

    Att genomsöka Lars-Gunnars anal hade verkligen varit att gå över gränsen! Tulltjänstemannen rynkade på näsan – ”varför har du din bajsmynning full med danska smörkakor?”

   -De är ju så goooda! svarade Lars-Gunnar och smackade högt.

   - Jo, det kan ju stämma, sa tullvakten Pierre och tog sig en dansking.

   Och efter att ha druckit kaffe och ätit välmarinerade smörkakor tillsammans fick Lars-Gunnar äntligen gå igenom tullen. Han satte sig, mätt och belåten, vid ett bord och funderade över hur man egentligen pratade med kvinnor. Och på ett främmande språk? Lars-Gunnar övade på att uttala ”tjing tjong pling plong” så tydligt han kunde. Han måste ju försäkra sig om att kvinnorna förstod vad en man sa, till skillnad från hur det var hemma i byn. Då plötsligt kom han på varför ingen kvinna i byn förstod honom! Hans mun var ju alltid full av danska smörkakor! Marinerade i avföring. Mmm…

   Han spottade ut ett lass kaksörja på det nypolerade flygplatsgolvet och provade igen. Det var kul. Han gjorde det igen. Och igen.

   - Hörrö du! skrek en kvinna i femtioårsåldern och hötte med hängpatten. Jag vill fan också smaka!

Lars-Gunnar stelnade till. En sån kvinna, tänkte han. En kvinna med hängpatte och smak för danska smörkakor! Och han var ändå bara på flygplatsen än! Lars-Gunnar blev så nervös att han bajsade på golvet och blev alldeles gul i ansiktet.

   -Dippa? frågade han.

   -Mmm… svarade damen och spärrade upp ögonen. Får jag?

   Lars-Gunnar tog fram ett par kakor till ur sin rymliga ändtarm och räckte åt damen. Damen tog tacksamt emot kakorna och daskade till honom med patten.

   -Det var de bästa marinerade smörkakar av dansk typ jag nånsin smakat! Har du fler hemma?

   Plötsligt visste Gunnar vad han skulle göra – han hade sett det på TV. ”Javisst, kexet, vill du ha en kaka?” Damen skrek till svar och kastade sig ner på alla fyra och drog upp en förlovningsring ur den specialsydda behån. Hon grep tag i hans hand, trädde ringen på fingret och bröt det sedan bakåt så att han inte skulle få av den igen. ”Tack!” sa han och stoppade upp ringen med finger och allt bland sina kakor.

   -Åh, va mysigt, sa tanten och frustade av åtrå.

   Hon grabbade tag i Lars-Gunnar och släpade honom ut på parkeringen och vidare in i ett buskage, likt en björn som klubbat ner ett bytesdjur. Väl inne i buskaget drog hon av honom byxorna, skrek ”jag vill ha mera kakor!” och dök med munnen först in i hans så rymliga anal.

   -Men jag sparar dem till vår bröllopsdag, hjärtat, protesterade han.

   Tanten, som för övrigt hette Biggan, tog nytt tag och släpade Lars-Gunnar vidare till närmaste kyrka, tre mil bort.

   - Om vi är snabba så hinner vi med en bröllopsresa till Taiwan, sade Lars-Gunnar. Jag har redan bokat biljetten.

Men Biggan var oresonlig och släpade honom ända bort till kyrkan i Grängesberg, som i själva verket var ett titt-skåp gjort av högstadiebarn.

   Vigseln var snart avklarad och efteråt serverades kaffe och danska smörkakor. Alla åt och drack och undrade varför just de här kakorna var så goda. Lars-Gunnar log och sa att det var hans mormors hemliga recept på nougatkräm i kombination med Lars-Gunnars eget smör. Allt lagras ”på djupet” i dagarna tre och avnjutes sedan innan de kallnar. Det gäller att hålla krämen krämig!

   När Biggan och Lars-Gunnar hade gift sig och allt var överstökat tog Lars-Gunnar patent på sin mormors recept och blev rik som ett tandtroll. Sedan åkte de båda iväg i solnedgången i Zanzibar och än idag serveras deras kakor på bröllop och omskärelsefester.

//Findus, Jon & gästspelare Tuss

Värde

Ett ord som svävar i mitt huvud. Varför ska allting ha ett värde? Varför ska någonting ha ett värde? Är inte själva begreppet ganska värdelöst?

Jag har talang. Jag har begåvning, det kan jag inte blunda för. Jag är duktig på det jag gör. Men tvivlet tjuter inom mig med en ton som är precis på gränsen till vad man kan uppfatta. Vad har det jag gör för värde? Vart skall mina förmågor ta mig?

Mitt förmodat rationella huvud svarar, eller kanske är det att det minns vad andra har sagt till mig, och upprepar det som en papegoja. Man kan inte leva på det man tycker är roligt. Att skriva, det är kul, men så oerhört svårt att skapa karriär med. Jag måste ha något annat, en livlina att hålla mig fast vid medan jag har skrivandet som en hobby. En yrkesbana. Men vart fan ska jag gå? Välja ett jobb jag kanske kan stå ut med resten av mitt liv, medan jag ägnar mig åt det jag tycker är kul? Skriva. Försöka bli författare. Medan man knegar som alla de andra. Det är inte min dröm, men det är den rationella vägen. Jag vet att jag inte kan satsa på att leva som författare, lyckas direkt. Och jag vet någonstans inom mig att även om jag lyckas, även om den drömmen slår in, kommer jag inte klara av ensamheten som medföljer yrket. Därför måste jag välja en yrkesbana.

Jag har sökt ett tiotal utbildningar som jag skulle kunna tänka mig. Jag har försäkrat mig. Men jag vet fortfarande inte om jag vill.

Jag är en romantiker. Jag hoppas att jag ska kunna klara mig på det jag gör, jag vill satsa på att skriva. Men jag är en romantiker som tyngs av tvivel. Min väg är inte glasklar, även om min vilja är det. Jag vill gå framåt. Mot livet som författare. Mot möjligheten att kunna försörja mig och leva gott på det jag skattar högt. Skrivande. Vad gäller orden så stänger jag inga dörrar, jag håller allting öppet. Författare, journalist, manusskribent, låttextskrivare... Men allt det är i underhållningsbranschen, frånsett journalist som är ett av de tuffaste yrkena som finns. Och vad är underhållningens värde i ett samhälle som mer och mer går ifrån det skrivna ordet, överger pjäserna och laddar ner musik utan att betala för den? Vad är värdet i att göra det man vill om det innebär att pengar inte strömmar till? Den frågan besvarar sig själv. Det är värdet av att göra det man vill. Ett värde som alltför mycket underskattas i den samhällsutveckling vi ser idag. Det är värdet av det flummiga begreppet kultur. Kultur som blivit en förvirrande virvelstorm som jag visst ska kasta mig in i.

Jag tvivlar på det jag gör, trots att jag har talang. Jag tvivlar på min väg, trots att jag vet vad jag vill och endast kan nå dit om jag satsar. Jag tvivlar på mig själv som person av anledningar dunklare än mitt öga kan se. Jag tvivlar och förtvivlar. En dag kommer mitt klena psyke att bli min undergång. En dag. Idag står mitt rationella huvud som segrare, det slår tvivlet i marken. Problemet är att analysen tar kål även på romantiken. Jag ser på mitt frö av hoppas och bara hoppas att det inte skall drunkna i all sinnesnärvaro. Eller torka ut av allt tvivel. Mitt klena sinne kommer bli min undergång. Men inte idag.

Och för övrigt: Jag tycker inte om att förlora.

En tidig dag när solen glömt stiga upp satt en liten gubbe på en sten ute i skogen. Gubben hette Enok och han tyckte mycket om korvmackor. Både att äta dem och att mata fiskarna med dem. Enok var känd i byn som den storfiskare han var. Han hade insett att man fick mycket större fisk om man fiskade med korvmackor än med sketna små maskar.

    En morgon när Enok vaknade övergav han som omväxling sin salami till förmån för Bullens korv. Detta var nämligen ingen vanlig dag… Enok hade bestämt sig; han skulle fiska upp det största blötdjuret någonsin. Han packade sin fiskarväska full med surkål och bruna bönor; en gubbe av Enoks storlek måste ju äta! Att äta gädda varje dag hade nämligen satt sig på hullet. Enok ansåg sig vara i sina bästa dagar, trots att samhället verkade tycka annorlunda. Barnen i bygden brukade reta honom och kasta torskrens och avföring på hans fönsterruta och skrika ”Gubbjäveln brukar proppa upp fiskarna han fångar i sina interiörer”! Inget av det var sant. Enok tyckte nämligen inte att där fanns något fel med att lägga mynt i fisken efter att den rensats.
    Enok var en stark och beslutsfattande herre och nu gick han med sin fullproppade väska mot sjön. Året innan hade han försökt dränka sig i sjön efter att Hey Baberiba sänts på tv:n för sista gången. Undret med att ladda ner saker från intranätet hade aldrig lockat honom och han vägrade vara otrogen mot sin Televisionsapparat. Enok var dock en mycket erotisk man och en och annan fisk fick smaka på hans smör efter fångst. ”Då klibbar pengarna fast mycket bättre, mumlade han nöjt för sig själv efter att ha tömt sig på miljoner Enok:ar. ”Att sova med fiskarna” hade nu fått en helt annan innebörd.
    Men dagen innan självmordsförsöket hade han försökt kladda ner en stor sik med sin salta påle. Plötsligt hade då till Enoks förfäran fisken börjat prata.
– Jag heter Anders och jag tycker att din snopp luktar precis som död fisk. Är du säker på att det är jag som ligger här och ska bli besudlad, och inte du själv?
Det var Enok till sin förfäran inte säker på. Han såg in i Anders uttorkade ögon och frågade med skälvande läpp:
– Tror du att det är så?
Men fisken Anders var oresonlig och ökade takten med sin plutiga käft. Nu insåg Enok att Anders sugit sig fast och inte tänkte släppa honom förrän han fått den tillfredställelse han begärde.
–    Men släpp då, fiskhora! skrek Enok.
Anders vägrade och Enok kände – för första gången motvilligt – hur hans salta stund började närma sig.

Detta var alltså hur det kom sig att Enok blev sexuellt utnyttjad av en sik. Dagen efter kände han sig så smutsig och förnedrad att han tänkte dränka sig i samma sjö som han dragit upp Anders den där ödesdigra dagen innan. Trots att hans åderpåle sedan länge slaknat hängde sig Anders fortfarande fast. Tårarna strömmade nerför Enoks kinder. Han som bara ville ha det lite mysigt efter att byns alla kvinnor oresonligt nekat honom giftermål och alla dess fördelar. Därför hade Enok sedan länge bestämt sig för att hålla sig undan fruntimmer – kunde man inte pippa dem så var de inget att ha. Han hade knutit en snara runt sin hals och i andra delen hängde en stor sten – allt han behövde göra var att hoppa ner under ytan.
    - Blubb blubb, sade Anders. Det lät som en protest.
    - Det här är ditt fel, din jävel! skrek Enok, svingade stenen och hoppade i sjön.
    Men idén med stenen visade sig vara förgäves då några av byns ungar var ute och rodde. Stenen träffade en av dem i huvudet och grabben föll medvetslös överbord, men vad värre var – stenen hade landat i båten! En motorbåt som nu längre inte hade någon förare! I timmar gled Enok efter motorbåten som körde i cirklar. Anders hängde fortfarande kvar i dasen, men nu kunde Enok i alla fall inte höra fiskajäveln.
Så plötsligt, kände Anders hur det högg till där nere! En gädda av hög kaliber och största betydelse blev Enoks frälsare. Den enorma fisken, gammelgäddan som Enok i alla dessa år bara hört talas om men aldrig lyckats fiska upp, slet nu bort Anders från hans våta penis. Till Enoks förtret simmade gäddan iväg innan han hann kasta upp gäddan i båten.

Sedan dess hade det gått ungefär tre månader och nu stod Enok och försökte återigen få tag på fisken som räddat honom från Anders läppar. Han hade med en burk med Bullens korv med motiveringen ’korv som korv’ och tänkte att det nog kunde locka fram gammelgäddan. Med fasa kom han på att han kanske även denna gång måste slå in sin penis i kött för att få napp. Fiskespöt var nog en aning för klent. Bullens korv skulle säkert vara nog för att locka fram gäddan, men hur skulle han få upp den på land? Enok hade fortfarande den avlidna ungens motorbåt i sin ägo, då ingen sagt något annat om saken. Ur den båten hade han dragit upp långt mycket mer fiskar än bara en och annan soppatorsk. Han hoppade i båten som klagade knarrande av hans kroppstyngd. Enok skyllde på korvarna.
Som alla gånger tidigare fick han stå en bit ifrån ratten då stolen gått sönder första gången och han ändå inte fick plats mellan stol och ratt på grund av sin svällande buk… ibland också hans kön.
Men idag kände sig Enok som en riddare på ståtlig häst och i blänkande rustning (rustningen var för övrigt hans dagen till ära väl inoljade överkropp).
– Nu kommer jag, hörru du, din gamla gädda! skrek Enok och viftade med sin lila lans. ”Hajar du det!?”
Han tog lite textillim och fäste korv efter korv i könshåren runt lansen och sjöng nöjt medan limmet torkade. Han var van vid vita fläckar i pubishåret. Sedan släppte Enok ratten och lät båten snurra iväg och stack ner snoppen i vattnet. Inom kort såg han krusningar på vattenytan närma sig av det stora vidunder som var ute efter hans många korvar. Enok var så nervös att han darrade och sket ner sig när han kände det fradgande skummet välla över sin penis. Han kunde höra gäddan stöna erotiskt alldeles innan han kände det välbekanta rycket i bäckenbotten. Vad Enok inte visste var att båten inte längre drev i cirklar… Han kände hur gäddan högg till och han skrek förtjust och drog med möda upp gäddan och kom i dess mun av förtjusning. Sen kände han en rejäl stöt. Enok hade kört rätt in i ett träd vid sidan av stranden.
Gäddan följde med upp av bara farten, flög över den extatiske Enoks huvud och for med ett brak in i trädet som båten krockat med. Nu var det upp till den gamle gubben att hämta tillbaka gäddan innan något av barnen skulle ta den ifrån honom. Enok gav till ett segervrål och kände sig som barn på nytt när han klev ur båten för att ta hand om gäddan… Han felbedömde avståndet, trampade rätt på fisken och halkade. Enok föll baklänges med ett skrik och det sista han hörde innan hans kvarlevor spreds i vattnet var dånet från motorn som hans huvud oundvikligt föll emot. Några barn som sett hur Enok slitits itu av propellern sprang mot platsen. De tog upp gäddan och tog med den hem lagom till middagen. Enok stod för fyllningen i huvudrätten den dagen.
Barnens mamma njöt av nostalgi och sade:
– Vad var det för fyllning, barn? Bearnaisesås?

//Jon & Findus
2012-04-15

För andra eller tredje gången i år är nu våren kommen till Brunnsvik. Och med vårens vackra väder följer sprudlande glädje och humör! Energi. Den mörka vintern är över. Förvisso har jag slagit av på farten i mitt skrivande då jag insett att jag inte kommer hinna färdigt med boken i år. Istället tar jag vara på tiden här, vännerna och upptågen, ja varje minut! Jag sitter inte längre och skriver dagarna i ända, även om jag definitivt inte lagt pennan på hyllan. Men jag börjar misstänka att om det fortsätter i den låga takt jag nu slagit in på kommer jag bli riktigt långhårig innan det här är över.

        I början av veckan var det regnigt, grått och kallt och den trista tröttheten som vädret förde med sig sipprade in i kroppen. Men nu skiner solen, och då skiner även jag! Jag, Mari och Dan har satt som vana att ta ett morgondopp varje fredag, vilket vi började med den 30e mars och följde upp igår. Det är något visst med att springa ner i iskallt vatten, doppa sig och springa upp igen. Fötterna och vaderna hinner domna och när man torkar sig så sticker det i hela kroppen. Det, mina vänner... de e najs!

        Idag ska jag och Findus the Fabulous göra lite reklamfilmer om Brunnsvik att lägga ut på skolans hemsida för årets sökande, något som vi saknade när vi själva sökte till linjen förra året. Under vinterhalvåret hände inte mycket på skolan under helgerna men den här helgen känner jag kommer ha mycket att erbjuda! När väl de bakfulla vaknar och på något sätt återfinner sin energi. Det var för övrigt en underbart fin kväll i Folkhemmet igår, med kramkalas, milkshake och allmänt mysigt umgänge. Det känns, reflekterar jag, som att våren och solen nu har börjat göra entré i våra törstiga själar. Vila är bra, men när man sedan vaknar ur sitt vinteride... Kanske är det just  därför vintrarna är så nyttiga. För att vi ska vila upp oss under den kalla årstiden för att kunna ha energi resten av året. Jag tror det kan vara så. I nuläget, i alla fall, känns det så.

Kommande vecka får vi på Brunnsvik besök av trubaduren Jan Hammarlund. Vi Ordare har alla skrivit låttexter som vi ska jobba med medan han är här. Jag lägger upp refrängen från min egen låt (Jon the Joyful) här på sidan, så att ni, mina tålmodiga läsare, får en liten aning om vad jag skrivit.

Vi lever i ett samhälle fullt av dumma män

Det finns dumma kvinnor också, men:

Jag är Jon the Joyful och jag skuttar kring i dans

om jag bara haft en skulle jag viftat på min svans

jag är din ädle riddare med häst och sköld och lans

se djupt in i mitt öga och bländas av min glans

Det var en gång en liten pojke som hette Gustav. Han gick till skolan varje dag, precis som alla andra barn. Han åt sin gröt och var en laglydig medborgare, men det var inte hans eget val. Egentligen ville han råna banker och slå ner vakter och skriva könsord med ketchup i parkeringshus. Han var en sådan kille som tvingats till lydnad av auktoriteter, en undertryckt rebell.

                      Men en dag, bestämde sig Gustav för att nu fick det allt vara nog! En korv är inte komplett utan både ketchup och senap, tänkte han och tog en tub av var sort och knallade med ont uppsåt mot parkeringshuset. Han hade en klump i magen, som troligtvis berodde på nervositet, eller kanske bara en dålig brunsch, men tog ändå målmedvetna steg. Den här morgonen hade han som omväxling inte ätit sin gröt, utan tagit sig en stor fet baconsandwich. Som pricken över i:et hade han avslutat med en drink gjord på baileys, leverpastej och gamla mjölktänder hans indolenta mor sparat i en burk.

                      När så parkeringshuset kom inom synhåll kände Gustav hur klumpen i magen förvandlades till fjärilar. Med andra ord sket han ner sig och kvar fanns bara de citrongula ondskefjärilar som tvingat ut skiten och nu gjorde honom nervös. För att dölja lukten av bajs tryckte han ner lite senap i kalsongerna. Jag menar, hur stor skillnad är det på lösbajs och senap, tänkte Gustav och kramade hårt om sina tuber. Med kladdig häck gick han sedan in i parkeringshuset, med mindre självsäkra steg nu när han visste med sig att hans underkläder inte var särskilt fräscha. Han lät sig inte sänkas! Lite bajs har väl ingen dött av! Det hade dessutom kommit lägligt, med tanke på att det skulle passa sig fint på de kala, grå betongväggarna.

Gustav tog ett självsäkert hopp över en Opel kadett och den grovkorniga, morotsjuiceliknande sörjan som rann genom byxorna, målade bilen med sina droppar. Det var kanske inget speciellt roligt mönster, men det var ju första gången för Gustav. Han tog några snabba, tuffa steg mot närmsta betongvägg och knuffade omkull en tant i förbifarten. För att hon inte skulle kunna vittna mot honom senare målade han en smiley av ketchup i hennes ansikte medan hon låg ner och sprattlade hjälplöst med benen.

– Jävla särbarn! skrek tanten och slog honom på smalbenet.

– Håll käften din handikappade babushka! Vrålade han tillbaka och gav henne en omgång senap innanför tröjan.

 – hHalleluja, muttrade tanten och smetade in cremen i bysten. Först dör Dobby och sen det här…

                      Gustav kände raseriet stiga, han var trött på hennes pladdrande. I syfte att döda tryckte han in ketchupflaskans mynning i hennes mun och tryckte. Och tryckte.

- Gluspgojke, protesterade tanten som med sina rosiga kinder likväl kunde varit rödluvans fromma mormor.

                      Snart hade hon så mycket ketchup i halsen att hon inte kunde prata längre, men Gustav var inte nöjd. Han rotade i hennes handväska och fann ett paket tamponger. Två av dessa hamnade i tantens näsborrar. Han hade sett på film att man kunde göra så, och tryckte in dem så långt det gick. Sedan klev han över den livlösa tanten och mot betongväggen.

                      Med senap och ketchup i varsin hand skrev han sedan med stora, snirkliga bokstäver: Jag är en laglydig medborgare.

Plötsligt hördes ett vrål. Gustav vände sig om och såg till sin förskräckelse hur tanten stod och stirrade på honom med rödsprängda ögon och ketchup rinnandes ur truten. Långsamt kom hon gående mot honom med armarna utsträckta framför sig.

– Nu jävlar ska jag döda dig, din glosögda horunge! Skrek hon och round house kick:ade honom så att han flög in genom taket på ett gatukök som låg utanför parkeringshuset.

- Men för helvete, muttrade Gustav när han insåg att han ännu en gång måste missa blockflöjtslektionen han tvingades till varje vecka. Han gick mot dörren, men turken som ägde gatuköket grep tag i hans skjorta.

- Betalah! gormade han.

- Du kan få din betalning i ketchup! Sade Gustav ilsket och sprutade röd sörja i turkens ansikte och sprang hem.

Gustav snortade kokainet hans lillebror gömt i huvudkudden och tänkte att det här var nog en ganska intressant start på hans nya liv. Han stannade uppe hela natten och glodde på porr och lät mer oigenkännlig sörja fylla hans redan generöst nedkletade byxor. Han somnade lycklig utan att ha borstat tänderna; det vill säga de två tänder han fortfarande ägde efter tantens hämndfulla attack. Med orden ”Jag är en laglydig medborgare”; sagda upprepade gånger, somnade han nöjt. En sköterska gick förbi hans dörr och noterade snabbt att den gamle mannen luktade skit och senap. Igen. ”Att han aldrig lär sig” suckade hon trött och tog av honom blöjan och kastade den i sophinken. Han blir ju så arg om jag väcker honom, tänkte hon och stängde dörren till den vadderade cellen för all framtid.

//Jon & Findus

2012-03-18

Här kommer ännu en politisk dikt från mig, mer slipad och vässad än den förra. Jag läste upp den inför hela skolan i morse, nu lägger jag upp den här. Förhoppningsvis kan jag få den publicerad i en tidning dessutom.

Med snicksnack du sicksackar
du både gasar, bromsar och backar
när du propagerar är enda gången du verkligen snackar
Låt kaka på kaka väl smaka
bara du själv slipper baka
du vill njuta av förbjuden frukt
och i din fräckhet räknar du med att slippa tukt
för vem ska tukta dig när du står högst?
vem ska prata ner dig när du bara hör din egen röst?

Rövare rövar vår klöver och kallar det politik
men i garderoben av välfärd finns ett lik
därför fattar blåmesarna hammare och spik,
stänger öron och garderob och förvränger statistik,
mutar sen media för att slippa kritik.

Att inte ursäkta sig tycks vara ett vinnande koncept
maktens kaka har ett sorgligt recept
som bygger på, helt knäppt
att ärlighet är en utdöende dygd,
att kakan skall njutas med en osalig brygd.
Iskall, bitter och giftig skall brygden vara
och de som dricker tänker inte på krutet spara
botten opp ur skitigt glas
här skall ändras båd' RUT och LAS
och vi svenskar borde nog akta oss
så att inte ACTA kommer till oss.

Så ska man skratta eller ska man gråta
över våra styrande maktkåta?
Endast ett sätt kan oss alla trösta
ta ditt förnuft till fånga och gå och rösta!

Vem trodde att jag skulle skriva poesi? Vem trodde att jag skulle skriva politiskt? Nu gör jag båda delar, och finner att det går mig väl. Av en ren slump :)

Jag nämner inga namn, men vederbörande vill höja pensionsåldern till 75!

Dravel flödar
ur din mund
ord som dödar
bara en stund
tunga, tänder,
läppar, hals
med dina löften händer
inget alls
Du pratar på
samma strunt
nu som då
allting går runt
Orden dödar ande och själ
du tycks vara röstens träl
det du säger är gott och väl
nog för att starta blodigt gräl
du placerar oss alla under din häl
och vi gör varken pudel eller säl
när du vårt hopp och glädje stjäl
Vi bara står där och stirrar tomt,
nickar som om motstånd gjorde ont
Och att göra motstånd svider
och är utan frukt
när du från våra frågor glider
med en oren lukt
Det är ditt sätt att vinna mark
du som är beroende av maktens knark,
inget vet om atom eller kvark
och aldrig gjort en båt av bark
Ord är ditt vapen
ord är din sköld
sanningen naken
är för dig en böld
Så prata på
låt mig inte störa
du säger alltid bara ändå
det du tror att vi vill höra
Men den tid skall komma
då dina ord tappar sin hypnos
när våra sinnen fullt ut blomma
och äkta kunskap uppnås

Ha det gott, folk! Vill ni att jag ska lägga upp mer alster här som jag producerar? Jag är produktiv med skrivande men inte med bloggen, känner jag.

P.S Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om färgen Blå.