Adjö Torvald

Adjö Magnus och Lasse

Adjö alla andra ankor som flugit härifrån för varmare trakter

Det vackra vädret till trots närmar vi oss kyligare akter

Ibland kan det vara svårt att skilja på för och akter

Men det är det inte jag som har sagt er

Nu är dock fören inställd på vad jag tror är rakt fram

Jag tar fram min styrka och borstar av allt damm

Vi är många här som är på väg

Trots att fram är åt olika håll för alla

Framåt rör man sig alltid

Det går inte att hindra rörelsen som är tidens gång

Även att gå i en cirkel är att ta sig fram

för vad man än når så har man nått något

Vem hade kunnat hindra eller fly

från det faktum att hösten nu flåsar oss i nacken

Ankorna flyr, men det är deras natur

Till skillnad från tama fåglar som sitter i bur

Trots att de flyr från vintern så är deras riktning fram

De flyger med mål istället för att bli jagade som lamm

Men även lammet rör sig framåt när det flyr

varesig det kommer undan eller ej

Det kan bli rivet eller gå ner sig i en myr

vilket kan hända varje kille och tjej

Skillnaden mellan människa och får

Är att människan kan berätta hur hon mår

Hon kan fly och hon kan drunkna

Men liksom alla djur så kan vi människor hjälpa

En vän som sitter fast

kanske jagad av en varg

Trots att man inte är många bast

så får man vara bra karg

om man vägrar hjälpa en människa i nöd.

Solidaritet, medmänsklighet

Det är tunga dygder, jag vet

Men den som bär dessa dygder och är klok

För henne behöver det inte bli ett ok

Det är snarare en styrka

att ge åt andra sin styrka.

Ankorna har lämnat oss, men vi står starka kvar

Vi hjälper varandra även när det blir kallt och mörkt

Vi har värme nog för alla och envar.

Inlägget kommer imorgon kära vänner, efter att jag uppträtt i storstugan. Puss & Godnatt.

Snarka fint, men inte så högt att ni stör MIG!

Att prata om vädret är så svenskt och trist

Men här i Dalarna är det något visst

Himlen brinner och vattnet blir lila

solen genom regndroppar strila

Ett häftigt regn följs ofta av en vacker vy

när det vackra tränger igenom en upprörd sky

Vädret här uppe är föränderligt och vackert,

men också nyckfullt och farligt

För likt det mänskliga sinnet ruvar vädret

på någonting annat

Föränderligt och farligt

Samtidigt som regnet utlovar bedårande solsken

och gör himlen vacker och ren

så viskar solen om det vi fruktar

för solen vet att den inte alltid kommer att skina

Det som dväljs i dålig miljö

det måste anpassa sig eller dö

Ett sinne i en sjuk människas kropp

vrider sig i plågor under sjukdomens lopp

Och när kroppen plågad blir

blir själen och tankens kraft skir

I ömklighet det vrider sig och vänder

och skåda då vad som händer:

Vårt sunda sinne flyr till destruktiva länder

Det som flyr får anpassa sig men trivs inte bra

Men att fly tillbaka är inte ett alternativ

Tankarna besudlas och vår blick blir dimmig

Så länge viruset härjar i kroppen så härjar det även i sinnet

Fäst då ingen större vikt vid det som kommer ur den sjukes mun

det är infekterat av ett sinne som gått på grund

En sjukdom för det värsta fram i ljus

som under ett riktigt misslyckat rus

Men likt regnet som rensar himlen

bleknar sedan sjukdomen och blir till hemska minnen

och efter detta häftiga regn

ja då kommer solen fram igen

vackrare än någonsin.

Jag borde vila men finner ingen ro

Måste över vattnet, men det finns ingen bro

Bron har nyligen blivit bränd

och nu funderar jag på hämnd

Jag är inte en sådan som hämnas

jag är mer van vid att hämmas

Om jag känner hat och ilska vilket stundtals sker

vänds det inåt samtidigt som jag ler

Leendet är min rustning och mitt vapen

Det är när mitt leende suddas ut som jag blir sårbar.

Ett leende gör att världen känns lättare sägs det

men när det leendet tynar bort så dör också allt som det stod för.

Nu har mitt leende gått i graven och min själ följer snart därpå

folk märker detta och undrar vad som står på

Många lyssnar, men ingen förstår

de kallar sig naurliga medan de färgar sitt hår

Läkare finner inga fel, så kanske är det mitt sinne?

För vem kan se den blandning av mörker och ljus som dväljs där inne?

Jag ser men kan inte förstå

Andra kan förstå men inte se

Kanske är en själadoktor rätta vägen att gå

få diagnos A eller diagnos B

Dras över en kam med alla andra

Få reda på hur mina tankar i huvudet vandra.

Eller är kanske trots allt vila det enda raka?

Är inte det att ta ett steg tillbaka?

Jag är på rätt väg och på god väg fram

att stanna nu skulle fylla mig med skam

Jag vänder inte om utan tar med mig mitt förflutna i en ryggsäck

Den är inte färdigpackad, men det blir den aldrig.

Att simma med ryggsäck är både jobbigt och svårt

men vem har någonsin inbillat sig att livet är lätt?

Jag är inte längre rädd för min inre dimma

Om det inte finns någon bro över vattnet så tänker jag fanimej simma

Livet skall levas och inte överlevas

soppan skall slevas.

För om livet är en soppa

så är det en riktig jävla soppa

Men inte nog för att få mig att hoppa.

Jag hoppas och jag slevar i mig.

Det värsta som kan hända är att jag spyr.

Den här texten som jag skrivit som en uppgift i skolan är starkt baserad på en verklig händelse. Söndagen för två veckor sedan var fyra personer - däribland jag - ute och paddlade i blåsigt väder. En helt underbar upplevelse. När man sedan slängde sig i vattnet efter att ha besegrat vind och vågor fylldes vi alla av en lycka som gjorde oss alldeles galna. Underbart... <3

Som en delfin slänger han sig i vattnet. Skrikande av upprymdhet som bara en vuxen man med barnasinnet kvar förmår använder han det upprörda vattnet som sin lekplats. Naturens krafter har övervunnits och mannen firar sin seger. Hans blåa ögon sjuder av kraft och energi. Aldrig har han känt sig så levande som när han kom i land efter sin vilda färd över det stormiga vattnet.

  Vinden blåser över sjön. Den vill ha tillbaka mannen, slita i den som kommit ur stormens kraftfulla grepp, men naturens kraft är inte stark nog. Farkosten som satt personen i säkerhet ligger uppdragen på land och dess förare har slitit av sig alla kläder. Nog kan vattnet få ha honom i sin famn, men det ska vara en omfamning av ömsesidighet. Vågorna slår och vinden sliter, mannen bara skrattar och plaskar runt i vattnet. Han ylar av lycka över att finnas, inser vilken fantastiskt underbar gåva livet är. Han kramar vattnet och ger vågorna blöta kyssar av tacksamhet för insikten. Sedan skriker han lyckligt och hoppar omkring igen bara för att livet är så härligt. Ingenting är vackrare än ren lycka.

Att återuppleva dessa minnen på pappret fick mig att vilja bada igen. Det är vackert väder ute, om än lite blåsigt. Helgens grillkväll ute på ön var magiskt vacker, men det blev inget badande och bara en kurskamrat vågade stanna kvar och inviga mitt tält. Men det var jättetrevligt och vi hittade massa.... roliga svampar ^^ :)

Den stora ön ute i den stora sjön Väsman lockar på mig. Den har gäckat mig ända sedan jag kom hit. Jag har flera gånger paddlat bort till ön men aldrig satt min fot på dess mark. Vi har paddlat till en liten vik av ön som vi kallar för akustik-viken, för det är ett så vackert eko där. Men jag längtar efter att trampa på den stora, skogbevuxna ön.

 Idag skall det bli verklighet. De vänner som inte åkt iväg över helgen utan stannat på internatet följer med mig ut i kanoter och eka. Om en timme åker vi. Vi ska ut och grilla, festa och tälta, och jag ska kunna känna när jag vaknar imorgon att jag aldrig firat min födelsedag på ett lika härligt sätt. Förra året var riktigt härligt. Dagen då jag upphörde att vara tonåring var en ljuvlig dag för mig. Jag hoppas att de här två dagarna kommer bli något liknande, fast bättre. Aldrig förr har jag haft så många goda vänner omkring mig. Sällskapet är gott som godis och bejakar min kreativa sida på ett sätt som jag aldrig tidigare känt. Förvisso är vissa skeptiska till att tälta och hänvisar till den annalkande hösten och det luriga vädret här i trakten, men jag tänker inte låta mig stoppas. Jag ska tälta. Och förhoppningsvis ska jag också bada imorgon. Jag har inte badat på min födelsedag sedan jag fyllde.... Hmm, kan det ha varit 14? Hur som helst, söndagen den 11e september är min, det är mig det ska handla om, jag som ska styra. Jag tänker inte hållas tillbaka längre.

 Flera av mina spärrar är redan på väg att lossna. Mitt sanna jag har börjat bryta sig igenom. Den härligaste tiden, den är nu. För nu, äntligen, gör jag precis det jag vill och jag har aldrig känt mig starkare eller lyckligare! Jag blir 21. Inga ålderskriser här inte, tvärtom! Jag njuter i fulla drag av min unga, energirika, glada ålder, jag ler åt världen som ligger öppen för mig.

 Vi återvänder imorgon, troligtvis mitt på dagen någon gång, både för att vila bort aftonens festande och för att ta oss hem och laga mat. På kvällen blir det kladdkaka och annat mumsigt. Ikväll festar vi på korv med bröd, marshmallows och personligt medhavda inmunidgeringsobjekt. Grillkväll och tältning på den stora ön i den stora sjön i Dalarna, det ska bli roligt! Det låter på somliga som att de inte vågar tälta ikväll, men jag tänker göra det och jag tror inte att jag blir ensam. Vädret är ljuvligt och allt är bäddat för ett underbart firande av min tjugoförsta födelsedag. Tänk vad härligt det är att finnas! <3 :)

Klockan 13.00 Torsdag eftermiddag kommer två nervösa reportrar från Brunnsvik ord sakta gående mot matsalen. Vi har blivit kontaktade av trenne ankor att diskutera deras villkor. De har i åratal uttryckt sitt missnöje över den magra mängden mat som finns att tillgå vid vattenbrynet. Nu har de sökt sig in till skolgården och kontaktat torsdagsbloggarna för att höja sina vacklande kvackanden i desperation. Och vi som går på denna röda skola tänker ju att alla ska med, så vi går dem till mötes utanför Brunnsviks matsal.

Den äldsta ankan i sällskapet, den som för talan, vaggar bestämt fram till oss. Han presenterar sig som Torvald och nafsar oss lekfullt i tårna till hälsning. Hans båda vänner är lite avvaktande till en början och det är Torvald tar initiativet.

"Vi är inte nöjda med vår mat," säger han. "Varför ska vi ankor inte kunna få samma mat som ni? Vi vill också komma in i matsalen!"

När vi påpekar att det ofta serveras kyckling och diskret frågar om de är kannibaler brusar Torvald upp och kallar oss rasister. "Likna inte oss med hönshjärnorna! Vi vill ha lagad mat två gånger om dagen varje dag, vi vill kunna variera vår kost! Vi hörde att det här var en skola som förespråkar jämlikhet, solidaritet och respekt, men ska det bara gälla er egen ras? Hör ni inte hur det låter?"

Vi inser vid det här laget att Torvald är ruskigt påläst om skolan och om mänsklig historia. Vi tvingas därför snabbt hitta en ny infallsvinkel. Istället för att låta den aggressivt bestämda ankan snöa in sig på rasism kastar reportrarna i hans ansikte frågan om ekonomi. Hur hade han tänkt betala för maten egentligen?

Torvald är uppenbarligen inte särskilt förtjust över just den frågan, mumlar någonting om fisk och att det säkert skulle kunna lösa sig, innan han efter en stunds stammande  byter ämne. "Den maten vi fick i natt var under all kritik. Den var ju för fasen skadlig!"

När vi ber Torvald utveckla vad han menar spottar han och fräser något om högljudda människor som slänger "Skräpmat" omkring sig till stackars oskyldiga ankor. "Jag själv är ju gammal och vis, men mina brorsöner här fick i sig både det ena och det andra..."

Här avbryts diskussionen av att en av brorsönerna ger ifrån sig ett högljutt rap. Vingligt kommer han vaggande emot oss med ögonen lätt skelande. Med ankmått mätt. "AAH, Gott som faan var det!" hickar han. "Jag och min bror var uppe hela natten och hade det jäääävligt fräääscht! Vi typ partajade med ett glatt gäng människor som var här på konferens och bara YEEEAAAH!! Typ Party Party hela natten och vi sjöng och vi dansade va?"

Torvald nyper efter honom, kallar honom ligist och ungdomsalkoholist och vänder sig ursäktande mot oss för att säga något i sina släktingars försvar. Men hans brorsöner ger inte upp och fortsätter prata om hur häftigt kvällen var."Vi sjöng och skrek hela natten, ända till klockan var två typ va! Och folk slängde burkar som innehöll häftigt vatten som liksom bara var sååå skitkul!"

Torvald tittar anklagande på oss. "Se här vad ni har gjort! Detta är ert fel! Nu är Magnus och Lasse två jävla fyllburkar. Jag har inte kunnat sova på hela natten på grund av ert 'häftiga vatten'.

Torvald blir bara argare och argare och vi känner att den här intervjun snart borde avslutas på ett snyggt sätt. Magnus och Lasse hoppar omkring och kallar Torvald  för torrboll, pelikan och andra hemska skällsord som skulle få blodet att koka i även den mest väluppfostrade anka. När så Lasse (Vi tror i alla fall att det var Lasse, men det kan ju varit Magnus också. Anka som anka...) nyper den äldre ankan i stjärten och skriker tjockis ser vi hur det svartnar för Torvalds ögon och ankornas talesperson jagar under vilda skrik ner sina bångstyriga, berusade brorsöner mot stranden. Och vi som hade tänkt bjuda på riskakor...

// Jag och Jonathan har suttit och knåpat ihop dagens inlägg. Detta är precis samma inlägg som ligger uppe på Brunnsviksbloggen, så jag tänkte tipsa er om den. http://brunnsviksblogg.wordpress.com/  Här kan ni läsa om vad som händer på Brunnsvik i veckorna, den uppdateras varje skoldag. God läsning!