Samtidigt som solens första strålar kittlade henne i ansiktet vaknade Angelica till ljudet av något som lät som en bikupa full av ilskna bin och en björntass. När de första, morgontrötta tankarna berörande vad en björn kunde tänkas göra så här långt in i Ankrike suddades ut och ersattes av sunt förnuft insåg hon att det var horn som ljöd utanför borgen. Stridshorn. Belägringen hade börjat.
 Forfarande med en förvirrad blandning av tankar, fakta och kvarliggande drömmar började Angelica, som hoppat upp från att födas i en fattig och stor familj till att bli accepterad in i en av de rikaste och största familjerna i Ankrike, klä på sig. Hon rotade ur garderoben fram sitt special-plagg; en klänning som såg sju gånger klumpigare ut än vad den var. Den var tillverkad för henne personligen och hade tre huvudsyften. Att vara vacker och smidig men se klumpig ut så att bäraren blir underskattad. Angelica var mycket nöjd med hantverket, och såg till att stoppa in sina favoritdolkar på olika platser i klädnaden. Även om hon inte var tänkt att vara med i stridens hetta var det alltid bäst att vara klädd för det värsta. Som Rut brukade säga: 'Om man är beredd på allting så blir man aldrig överraskad.' Ett väldigt simpelt ordspråk, men ack så sant och ack så användbart. Den damen har någonting att säga om allting, tänkte hon medan hon drog på sig sina stilettklackade skor. De var verkligen stilettklackade och utgjorde formidabla vapen som fiender sällan räknade med, och om hon behövde ta sig någonstans fort så kunde hon lika gärna flyga. Fort behövde det tvunget gå nu, så hon flaxade fram genom korridorerna och upp mot vindsförrådet där de stuvat undan de gömda ankorna.

 När hon kom fram fann hon att Rut redan var där och röt ut vikten av disciplin och lydnad. Angelica såg på de församlade vilken lättnad som for över dem när hon kom in i rummet, och hon avbröt Rut när denne pausade för ett andetag.

 "Belägringen har börjat," sade hon allvarligt, men mycket mer lågmält än Rut. "Om någon av er tidigare tvivlat på att det är allvar så är det dags att ni tänker om. Den riktiga faran börjar nu, om inte Knorre och Njord lyckas styra undan det här så kommer ankor att dö. Vi måste bli de som dödar, så att vi inte själva blir dödade."

 Sture avbröt henne. "Men vi kommer väl inte vara med att strida? Eller? Vår uppgift är och förblir väl att hålla adelsankorna lugna och enade medan vakterna slåt tillbaka eventuell belägring. Tanken var ju från början att vi skulle upprätthålla illusionen av inbördeskriget ända tills vi blev attackerade. Nu har vi ju redan avstyrt de inre stridigheterna långt innan belägringen, vilket armén säkerligen vet om eftersom Njord skickade Hjorvalt till dem. Vilken uppgift är kvar åt oss nu?"

 Innan Angelica hann svara utbrast Adolf Svartvinge: "Så vi blev tillfångatagna förgäves!?  Har vi suttit här i onödan medan ni andra levt ett gott liv där utanför?" Vildsint som han var kunde man se hur hans vänstra hand sökte sig till den högra höften, där hans värja vanligtvis hängde. Rut fnös.

 "Många ankor där ute har haft det värre än ni. Efter att vi lyckades övertyga er far om att sluta slåss i korridorerna har det förvisso gått fredligt till på de flesta håll, men betydande ankor där ute har haft det tufft ändå. Ni ska vara glada som sluppit vara där ute..."

 "Tror du att det är roligare att oroa sig för saker här inne?" Annihilas stilla röst och glittrande ögon gjorde alla illa till mods. "Här inne är oron det enda som håller oss vakna. 'Vad händer ute i slottet?' 'Berättar våra fångvaktare allt för oss?' 'Vad kommer hända med oss?' Vi har plågats av dessa frågor, för att inte tala om plågan av ovisshet om hur det går för våra familjer. Ingen här visste om vi någonsin skulle komma ut, och vi är inte goda vänner här inne."

 "Jag har försökt berätta för dem," sade Sture. "Men Snuskfötter och Svartvingar lyssnar inte på vad en Vitvinge har att säga."

 "Ni verkar inte ha lyssnat någon av er. Tanken för er tid här tillsammans var att ni skulle lära känna varandra bättre och lära er lyssna på varandra. Om Redet inte står enat så kommer ankor alltid att lida. Endast enighet och fred kan bespara oss det lidandet! Så snälla, det var tänkt att det var inbördeskriget som skulle vara en illusion, inte vårt samarbete. Så ge varandra minst tre kramar var, så blir ni kompisar igen, okej?"

 De åtta ankorna, inklusive Rut, stirrade på henne som om hon var en utomjording. Angelica stampade med foten i marken. "Vi har inte så mycket tid, så ni måste bli vänner fort. Alla ankor här inne kramar om varandra minst tre gånger per anka och berättar minst tre egenskaper som du tror kan få den anka du kramar att tycka bättre om dig? Har alla förstått?"

 Att döma av deras miner hade de förstått vad de skulle göra, men inte förstått meningen med det hela. Angelica suckade stressat. "Gör en ring allihopa, så blir det här lättare. Se till att göra det här hjärtligt och innerligt, och se varandra i ögonen. Har alla förstått nu? Står vi i en ring? Bra! Jag går först, sedan går Amanda som står efter mig och sedan Sture som står efter henne och så vidare. Verkställ!"

Efteråt, när de nio ankorna gick nerför trapporna i samlad trupp, kostade Angelica på sig ett leende. Det som nyss utspelat sig i vindsrummet var en syn för livet. Vitvinge och Svartvinge som kramade om varandra och berättade varför de skulle gilla varandra. Vackert. Nu gick de tidigare ovänner och småpratade nerför trappan, för de hade tydligen alla hittat egenskaper hos sig själva som de andra kunde tycka om, och insett att de inte var så fruktansvärt olika ändå. Herman och Adolf höll nu som bäst på att diskutera 'heta brudar' tillsammans med Sture, något som aldrig tidigare ingått i någons vilda drömmar. Kalle och Anders förhörde Annihila om tiden som var innan Gastroknugum var kung i Redet, något som verkligen engagerade den gamla damen. Angelica log vid tanken på att Annihila nyligen berättat att de borde tycka om henne för hennes historieberättande, något som överraskat samtliga i vindsrummet men som nu gjorde skäl för sig.

 I ett av trapphusen till den tredje våningen skiljdes ankorna åt. De gick till sina respektive familjeresidens för att överlägga med resten av släktingarna. Vid det laget visste nästan alla i Redet att 'fångarna' var samlade på ett ställe och mådde efter omständigheterna bra, men det var inte många som visste mer än så. De skulle upplysas, och strategier och order skulle föras vidare. Det var viktigt att de planer som slipats följdes.

 Själva begav sig Angelica och Rut ut ur slottet. Staden var full av rörelse, och oron i staden var lika tung som Ruts andhämtning. När Rut klagade över farten (vingburna var de båda två) svarade Angelica att de måste skynda sig. De fick inte missa Njords tal.

 Eftersom de flög över huvudet på de myllrande ankorna kunde de se att det var vid den västra muren som det var mest uppståndelse, och efter tio minuters snabb flygtur var de framme. De såg Njord i bojor föras fram längs gatan de just flugit över, så de landade och satte sig på trappan upp till bröstvärnet. Där stod Knorre, alla spår av humor och värme helt bortblåsta. Han var sammanbiten och koncentrerad. Han såg ut att undra vad som skulle gå snett härnäst, något som oroade de båda kvinnorna. Det är bra att han är vaksam, tänkte Angelica. Men om han tror att någonting kommer gå fel och ser så orolig ut så är någonting redan på tok.

 Knorre märkte att Angelica tittade på honom. Musklerna i hans ansikte kämpade, och till slut fick han fram ett ansträngt litet leende. "Titta inte över muren, raring, det är ingen vacker syn."

 Genast greps hon ju förstås av en impuls att trotsa hans order, men hon bekämpade den eftersom hon visste att han bara menade väl, och att han verkligen menade vad han sa.

 "Du är vacker idag," sa han plötsligt. "Kunde du sova något inatt?" Hans näbb log men hans ögon log inte, och snart riktades dessa ögon mot Njord och svepte runt folkmassan istället för att njuta av hennes skönhet.

 "Synd att jag inte kan säga detsamma," svarade hon retsamt. "Jag har sovit hela natten, men jag känner mig inte utvilad. Du ser orolig ut."

 Han vände sig mot henne igen. Den här gången log bara halva näbben. "Är inte du också det? Det här är ju trots allt en belägring."

 "Du vet vad jag menar. Vad tänker du...?"

 "Sch, tyst nu!"

 Njord var på väg uppför trappan och upp på muren. Angelica glömde bort vad hon skulle säga. På stads-sidan av muren viskade invånarna med varandra. Vakterna stod raka och vaksamma med sina svärd, spjut och armborst, och vaktkaptenen stod vaksammast av alla. Hon tyckte hon såg fler bekanta ansikten, men det som var på väg att hända rörde till i hennes tankar så att hon inte kunde avgöra vilka hon visste namnet på och vilka som var inbillat bekanta.

 Från andra sidan muren kom skrik och hot, och skall från hundar och vargar. Angelica hade, trogen Knorre, inte kastat mer än en hastig blick över muren ännu. Hon var både lättad och förbannad över att hon inte ätit någon frukost. Den hade säkert kommit upp igen eller fladdrat omkring inne i magen som de svarta små kråkorna gjorde nu, men den hade också kunnat ge henne den styrka och energi hon behövde för att stå emot stridens alla hemskheter.

 Njord passerade henne och gav henne ett snabbt, likgiltigt ögonkast. Igenkännandet glimmade i det ögat som inte doldes av hatten. Hans näbb var sammanbiten, och det var inte bara kedjan runt hans hals som såg ut att tynga honom.

 När han kom upp på murkrönet tystnade alla. Ankan som höll i hans kedja såg mycket viktig ut och hade blicken stadigt fäst på fältet nedanför den trettio anklängder höga muren. Knorre tog Angelica i handen och tillsammans gick de upp på krönet de också.

 "Dumjävlar," hörde de Njord muttra när de kom upp.

 "Vad gör de?" undrade en av vakterna högt.

 "En vit flagga med två svarta ankor och en flaska vin på," Njord lät som om han tuggat på något han inte borde tuggat på.

 Knorre började skratta. "Ta mig fan! Fast det var väl kanske inte oväntat. De har fan inte lite stake!"

 "Vad? VAD!?" Det var vakten igen.

 "Sergeant Elsander, du borde lära dig mer om krig. Hur kunde du bli sergeant från början? En vit flagg med två ankor och en flaska vin på, det innebär..."

 "Parlamentering," muttrade Njord äcklat. "De jävlarna begär parlamentering."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...