"Vad har du gjort!?" skrek Knorre i förtvivlan. "Du har mördat vår gäst!"

 "Han är en farlig, ond, sjuk anka! Jag vet vad han har gjort!"

 "Vad snackar du om?"

 "Ja vad snackar du om egentligen?" hördes Njord stämma säga uppifrån krönet. Båda tittade dit genast. Den ärrade ankan kom oskadd gående mot dem. Det var inte han som tagit kniven. Uppe på kullen låg Hjorvalt och vred sig i smärtor, men med ett ilsket ylande kom han snart på benen och linkade ner."

 Angelica började backa långsamt och drog med sig Knorre. "Stanna där du är!" skrek hon till Njord. "Jag har fler knivar."

 Njord fortsatte gå mot dem i samma ödesmättade takt. "Du är för rädd för att utföra någonting sådant nu. Spring då, om ni är så rädda för mig! Du har rätt, jag är farlig och en sjuk anka, men jag är bara farlig mot dem som jag räknar som mina fiender. Ankan bredvid dig kan vara minst lika farlig. Det synes mig som att du redan valt sida, kvinna?"

 "Jag vet vad du gjorde!" skrek hon. "Jag vet att du mördade Nori VI! Och som du gjorde det!"

 "Nori den sjätte?" undrade Knorre. "Kungen du berättade om att du störtat? Jag har hört att han var en usel konung."

 "Just densamme," sade Njord. Hjorvalt sprang ner mot dem i full fart. Knorre såg hur Angelica laddade med en till dolk. Den förra hade träffat vargen i sidan, men nu kunde den knappast träffa annat än ansiktet. Njord hejdade honom dock halvvägs ner för backen. Motvilligt stannade Hjorvalt in och blottade tänderna i ett blodigt grin. "Är du rädd att alla dina nära och kära också ska sluta som vargmat efter att de spårlöst försvunnit? För otvivelaktigt är det det du har hört."

 "Att låta vargen äta upp kungen är väl knappast att arbeta bakom kulisserna, som du sa till mig att du hade gjort? Nu får du förklara dig!"

 "Ni behöver inte vara oroliga för Hjorvalt i nuläget. Spring hem, kvinna, om jag skrämmer dig. Knorre och jag hade inte pratat färdigt."

 "Pratat om vaddå?" frågade Angelica misstänksamt. De hade börjat backa fortare.

 "Killsnack förstås," sade Knorre. "Det är ingen fara med mig. Lyd Njords råd och spring tillbaka hem. Men var försiktig. Redet är inte säkert längre."

 "Det behöver du inte tala om för mig! Man går aldrig säker någonstans!"

 "Jo, här ute går man säker. Det är därför vi är här. Men spring tillbaka nu. I Njords sällskap kommer ingenting kunna hända mig. Njord är min kusin, och han är här för att använda sin hoverfarenhet till att hjälpa oss att behålla tronen i Hennings frånvaro."

 "Din KUSIN!?" utbrast Angelica. "Hjälpa oss!? Ni är inte ett dugg lika och han ser inte det minsta hjälpsam ut i mina ögon. Och eftersom jag känner till hans meriter finner jag det mer troligt att han tänker störta oss alla i fördärvet. Men om du litar på honom, din enfaldiga, dumma gubbe, så får du väl göra det! Kom inte och säg att jag inte varnade dig senare eller nej just det! Du kommer vara död innan du hinner ångra dig! Men jag orkar inte bry mig om dig längre! Gå och bli vargmat du, jag tänker i alla fall gå hem och se till att åtminstone Någon av dem jag älskar överlever!"

 Med tårarna rinnande nerför ansiktet sprang hon ilsket iväg mot borgen. Knorre tittade länge efter henne, sorgset och längtansfullt.

 "Hon är läcker, men hon har ett giftigt humör," sade Njord när han kom fram. Hjorvalt flåsade tyngre än vanligt.

 "Prata inte om henne sådär. Det får mig att nästan ångra mig. Men visst är hon fin? Det smärtar mig att behöva göra henne illa så här."

 "För att få vad man är ute efter måste man ofta gå igenom mycken smärta. Glöm inte bort vårt mål."

 "Varför gör jag det här egentligen?" sade Knorre plågat. "Jag vinner ju egentligen ingenting. Folk mår bara dåligt."

 "Börjar du få tvivel nu, gamling? Du vet vad som händer om du backar ur nu. Snälla tvinga mig inte till det. Jag behöver dig."

 "Och jag kommer gå hela vägen. Det är bara det att... Det känns så dumt. Så onödigt. Nåja, det går väl över."

 "Jag hoppas verkligen att du återfinner din motivation. Man jobbar mycket bättre om man är motiverad. Men vad är det Hjorvalt?!" En plötslig oro gav sig in i Njords röst. Hjorvalt flämtade och pustade och såg väldigt plågad ut. Ankorna stannade och vargen sjönk tacksamt ned på marken. Njord drog ut dolken ur Hjorvalts sida. Den glimmade våt av blod och Hjorvalt morrade svagt. Det lät nästan ynkligt.

 "Giftigt humör i sanning," sade Njord efter att ha inspekterat dolken. "Hon har för i helvete förgiftat dolken!" Han slängde den äcklad ifrån sig. "Min stackars Hjorvalt," sade han och begravde ansiktet i pälsen.

 Kommentaren kom över honom, men Knorre underlät att högt citera Njords egna ord och säga 'Hjorvalt är ingen varg man gullar med.' Han antog att Njord knappast skulle uppskatta en sådan kommentar.

 "Typiskt kvinnfolk att använda sig av gift," sade Njord bittert. "Jag hoppas för hennes skull att han överlever och inte får några bestående men. Det här fördröjer oss i vårt arbete."

 "Inte nämnvärt," sade Knorre. Vi borde låta några dagar gå så att denna soppan får koka till sig. Spelet har redan börjat, och jag tror att de klarar sig utan oss i några dagar. Låt oss bida vår tid, och sedan slå till."

 Njord tittade upp med mörker i sitt enda synliga öga. "Ja, låt oss planera och vänta. Det ska bli spännande att se vilken utveckling det här kalaset tar. Vi ligger lågt lite. Sedan, Knorre Af Anka, börjar vi spela på riktigt."

 Knorre log inombords och gnuggade händerna. "Ja. Snart börjar det."

Hjorvalt hade tassat en bra bit i förväg och de var halvvägs tillbaka till slottet när Knorre plötsligt frågade: "Vad är egentligen din historia? Hur kom Svartvingarna i kontakt med dig?"

 "Genom Falandor Svartvinge skulle jag tro. Han var vid hovet när jag hjälpte till att störta Noriklands förre konung i Storkvacken. Jag var en av dem som jobbade bakom kulisserna så att säga, när vi avsatte den gamle möglige kungen. Jag och Falandor arbetade gemensamt och troligtvis är det genom hans lovtal som hans släktingar här i Redet fick reda på mig. Väldigt få andra anade vad jag höll på med."

 "När och var drog du på dig alla dina ärr? Vissa är rent av färska."

 "Jag var en väldigt krigisk ankvasker och ung vuxen anka. Är man med och strider så mycket som jag gjorde då, på så många olika håll, är de ytliga åkommorna oundvikliga. De nya är från när jag förföljde rövarbandet till grottan. De hade lagt sig i ett bakhåll för oss. Jag och en till var de enda som överlevde."

 "Beskriv vad som hände."

 "Jag och fem man till red ut från Storkvacken och förföljde rövarna. Vi färdades snabbt och lätt och varje dag märkte vi att vi tog in på dem. Till slut blev vi överraskade och minst ett tjugotal ankor överföll oss en natt. De andra var också beridna, men inte på vargar utan på vanliga hundar. Dessa var inte stridstränade nog att stå fast mot överheten som kom vällande, och de åbäkena flydde. Tre av mina bästa ankor dog den natten, men inte en enda av de tjugo som överföll oss kom undan med livet. Jag och Hjorvalt gjorde vår uppgift mycket väl, även om det kostade oss ytterligare av vår skönhet. Den av mina mannar som överlevde samlade in hundarna igen och red tillbaka till Storkvacken med budet att Många rövare satt livet till, men att de nu var inom gränserna till Ankrike och att ni skulle ta itu med det."

 "Fem krigare och en varg mot TJUGO rövare? Kan det verkligen stämma?"

 "Tro vad fan du vill, gubbe. Du har aldrig sett mig och Hjorvalt strida."

 Knorre svalde nervöst och kände hur han började svetttas. "Men det här med två och en halv anka då? Hittade du på det eller? Om rövarna var tjugo stycken och vi sänt iväg två och en halv anka, hur ska de då kunna överleva, hämnas och återföra skatten till er?"

 "Jag hittade inte på det. Det stod ovanför grottan i vilken rövarna smitit in. Hur eller om de klarar av det är upp till dem själva. Du sade ju att Henning ville ut på äventyr, och att det skulle ge oss en chans att borgen blev utan ledare."

 "Ja, men jag sade ju inte att jag ville ha honom undanröjd helt och hållet. Jag tycker om honom trots allt."

 "Och ändå vill du störta honom. Du är en märklig anka, Knorre. Hans överlevnad är upp till honom själv. Det borde han klara av, han är väl inte fullkomligt dumdristig? Han lyckades ju ta sig in i Redet obemärkt och övermanna kungen och hans vakter."

 "Ja, med många ankors hjälp och en massa tur. Men titta, vem kommer här?!"

 De hade just kommit uppför krönet på en kulle, och kunde plötsligt se en anka komma gående emot dem med raska steg. Han kände igen formen på långt håll.

 "Säg åt Hjorvalt att inte hoppa på henne," sade han till Njord. "Hon söker mig och jag vill inte att hon ska bli mer misstänksam och rädd än hon redan är."

 Njord visslade och Knorre gick den andra ankan till mötes.

 "Angelica min sköna!" Utbrast han när hon var inom hörhåll. Han höll ut sin öppna famn mot henne. "Jag har funderat som du bad mig om, men har du funderat själv? Mitt hjärta längtar efter ett svar!"

 Till hans förvåning rusade hon fram och föll i hans armar med tårarna rinnande. "Så skönt det är att se dig ensam och i livet," snyftade hon. "Jag var så orolig att du hade hittat Njord och blivit mördad!"

 "Jag har hittat Njord, han står ju där borta. Vi har haft en trevlig pratstund han och jag."

 "Åh, det glädjer mig," sade hon, men hon backade och såg forskande på honom, som om hon letade efter tecken på skador. Sedan tittade hon över axeln på honom och hennes ögon mörknade. Hennes blick verkade sedan falla på något annat, till Knorres vänster.

 "Vad är det där!?" utbrast hon och pekade.

 Knorre vände på huvudet och tittade dit. I samma stund som han flyttade uppmärksamheten från Angelica drog hon, snabbt som ögat, fram en dolk inifrån sin klädnad. Hennes handled blixtrade till, och det vassa stålet ven genom luften. Rakt mot Njord på kullens krön. Förvåningen stod tydligt skriven i hela hans ärrade ansikte och han hann inte ens ducka. Ett förtvivlat "NEJ!" steg ur Knorres strupe när han insåg vad som var på väg att hända. Angelica höll på att ta död på alla hans planer.

"Nå Knorre, din hemlighetsfulla anka. Det är väldigt vackra fält ni har, men vi ska väl inte ut på picknick?"

 "Du måste förstå, vår gode gäst Njord, att man ska inte säga någonting alls i korridorerna som man inte vill att alla ska veta. Sådan är situationen i vår gamla lyhörda borg. Den är skapad för dem som vet hur man ska utnyttja den. Likaså är dessa fält."

 "Du snackar som en mask! Skippa skitsnacket, gubbe! Du har en plan och den vill jag att du ger mig detaljer för."

 "Tålamod, ärade Njord. Låt oss sätta oss i gräset och diskutera det här som gamla vänner."

 Njord suckade irriterat och de satte sig ner. Han visslade på Hjorvalt som tassade omkring runt dem. Den store vargen kom genast travande. Knorre dristade sig till att stryka hans päls, men fick då ett argsint morrande till svar. Hjorvalt visade sina vassa tänder och backade undan.

 "Hjorvalt är en varg som man varken bråkar med eller gullar med. Berätta om dina mörka konspirationer. Varför vill du göra detta?"

 "Jag har väntat på ett tillfälle som detta länge. Din ankomst hit har redan börjat sprida ringar på vattnet misstänker jag. Alla utom våra vänner Svartvingarna har höjt sin vaksamhet, och de själva har säkerligen börjat röra på sig. Troligtvis har även Snuskfotarna anat varför du är här. De kommer sträcka sig direkt efter en chans som denna, de är minst sagt skitsura på Henning. Och på mig också antar jag, eftersom jag hjälpte honom. Det är därför jag behöver dig, Njord. Ingen får veta att vi språkas, annars riskerar allting att gå om intet."

 "Varför ville du då att jag skulle kalla dig kusin? Varför allt detta hemlighetsmakeri? Det märks att du är skicklig på det här området, och det är tryggt att ha en skicklig allierad. Men jag ogillar starkt när någon undviker mina direkta frågor: Varför vill du göra detta? Vad har du att vinna, din lusige karl!?"

 "Tro mig, jag har mer än giltiga skäl för detta."

 "Ja det betvivlar jag inte. Men vilka? Om det här lyckas så kommer någon av dina fiender sitta på Redets tron, och jag tror inte de kommer se med blida ögon på dig ens om din insats till deras fördel kommer fram i ljuset."

 "Mina fiender? Inte alls! Jag ämnar se DIG på tronen, min gode Njord. Vill du inte ha den? Angående mina syften och mål kan jag tala om att tre av fyra ankor i den här borgen är överflödiga, överdådiga, bortskämda och klena. Redet och för den delen hela resten av världen skulle må bättre utan dem."

 "Hur tänker du gå till väga?"

 "Vi måste först börja med att röja undan de ankor som kan ta kommando och har starka personligheter. Utan en organiserad ledning kommer de andra ankorna löpa amok. Det kommer bli upplopp och öppet krig. I förvirringen och kaoset som uppstår tar du och jag kontroll över saker och ting. Jag är nöjd med min position vid den styrandes sida, men vill gärna att Hennings liv besparas ifall han återvänder."
 Njord flinade. "Det ska vi nog se till. Så Svartvingarna och Snuskfotarna är på vårsida?"

 "På vår sida? Vår sida är vår egen. Men låt dem gärna tro att du är på deras sida."

 "Jag börjar förstå din plan." Njord log stort. "Jag gillar den. Hur ska vi börja?"

 Knorre höjde på ögonbrynen och reste sig upp. "Har jag inte redan sagt det? Vi måste undanröja dem som är starka nog att befalla de andra. Låt oss skrida till verket, min vän."

 "Ja, låt spelet börja."

 De började gå tillbaka mot slottet, båda mycket nöjda och belåtna.

"Vad gjorde du uppe i korridoren förresten?" frågade Angelica medan de gick mot Hennings gemak.

 "Jag letade efter i först hand Henning, men dig i andra hand. Låt oss diskutera allt sådant när vi kommer fram."

 Angelica gick och torktumlade sina tankar. Allt detta med Njord var i sanning en skum affär, och att Henning litade på honom direkt och satte ut för att leta efter hans skatt var oroväckande. Någonting luktade kokande konspiration. De gick tysta resten av vägen.

 När de kom fram stod dörren på glänt. Angelica hann inte mer än fundera över det innan Sture skyndade in henne. Där inne stod en annan anka borta vid sängen och betraktade en tavla. När hon vände sig om kände Angelica igen henne. Det var Amanda Vitvinge, Stures mor och make till huset Vitvinges överhuvud. En klok och vänlig anka, med alla mått mätt. Hon drog igen dörren bakom sig och blev stående på tröskeln.

 "Angelica!" utbrast Amanda. "Jag är glad att få se dig helskinnad. Tyvärr kunde vi inte få tag på Henning innan han försvann. Jag skulle berättat för dig för länge sedan det jag misstänkte, men det har inte kommit mig för. Jag trodde inte det var på riktigt..."

 "Glad att se mig helskinnad? Vad menar du nu!? Är det fara för mitt liv och ni har inte sagt något förrän nu?!"

 "Det var väldigt otydligt och vi kunde inte vara säkra. Vi fick inte reda på förrän för någon timme sedan att Njord Ärrnäbb kommit till staden, och då var Henning redan försvunnen. Vi har sänt ut bud efter honom nu. Det föreligger en ond plan att ta över tronen, och i hans frånvaro så kommer inte Svartvingarna tveka längre. Det är Svartvingarna som skickat efter Njord för att få Henning härifrån. De tänker rensa ut oss! Ingen går säker här längre!" Amanda brast ut i gråt. "Jag är så rädd för din skull, och för vår skull! Och för alla andra oskyldiga stackars ankors skull! Det skulle ta död på allt gott som nu råder att se Dolores Svartvinge eller Gajolus Snuskfot på tronen."

 "Lugna ner dig vännen, berätta för mig från början. Vad har hänt och vad pågår?"

 "För en månad sedan kapade en av familjens vänner ett brev," sade Sture. "I brevet stod det: 'Är alla Svartvingar lika svarta som Ni själv? I så fall verkar Redet vara ett lovande ställe. Jag kommer dröja en liten tid och göra iordning förberedelserna, vänta mig inom loppet av två månader. Jag hjälper er gärna, och jag har dessutom andra affärer av mer personligt slag i Redet.' Signerat Njord Ärrnäbb med Ps skriften: 'Jag tycker också om att störta kungar.'"

 Angelica kände färgen försvinna från sitt vita ansikte. Knäna skakade och hon sjönk ner på sängen. "Hela tiden..." viskade hon. Högre kunde hon inte prata. "Hela tiden har ni vetat om det här, men inte sagt något. Varför?"

 "Vi ville inte göra dig orolig i onödan," sade Amanda medlidsamt. "Vi visste ju inte hur befogad vår egen oro var."

 "Nu är kungen borta och en farlig främling går lös innanför våra murar. En ärrad främling som samarbetar med Svartvingarna och då säkerligen även med Snuskfotarna. Varför varnade ni oss inte åtminstone?"

 "Vi ångrar oss nu djupt, men vi trodde inte att ni var i fara för stunden. Dessutom så... är det lätt att glömma. Det var ingen av oss Vitvingar som hittade brevet, ingen av oss har ens sett. Det var en vän som såg det och memorerade innehållet."

 Angelica suckade. "Gjort är gjort. Vad kan vi göra åt situationen nu?"

 "Vara extra vaksamma på Svartvingarna och Snuskfotarna, samt hålla ett öga eller två på Njord. Vi borde alltid gå i grupper och vara beväpnade, även inne på slottet."

 "Är vi i så mycket större fara nu jämfört med tidigare? Om de tänkt döda Henning och oss andra och ta tronen, varför har de inte redan gjort det?"

 "Det har inte varit starka nog. Men nu är Henning och hovets bäste fäktare ute ur leken, och de har dessutom hjälp av en utomstående krigsveteran och en varg. Vågskålen tippade just över till deras fördel, och vi måste vara mycket försiktiga. Vi borde prata med Joakim Af Anka och Kobbe Halvhals och höra hur deras släkten ställer sig i förhållande till allt detta. Hoppas för guds skull att de uppskattat Hennings styre och inte vill se någon annan på tronen!"

 "Knorre kanske vet hur saker ligger till. Han är ju själv en Af Anka för tusan!"

 "Knorre!" Utbrast Angelica och for upp från sängen. "Han skulle prata med Njord om något. Då går han ju rakt i fällan!"

 "Vänta, det kan vara farligt!" skrek Amanda. "Du får inte gå utan beväpnade livvakter."

 "JAG ÄR beväpnad," sade Angelica. "Ni hittar ut själva."

 Och med de orden stormade hon ut ur sovgemaket och sprang med klackarna dunkande på marmorgolvet ner mot gästrummen där Njord förmodades hålla till. Hon kom dit och fann att rummet ej var låst och stormade in. Men det var inte bara olåst, det var även tomt på folk. Men så fick hon syn på någonting som fick henne att tappa den lilla andan som andfåddheten lämnat ifred.

Knorre rynkade irriterat på pannan. Fruntimret hade låst efter sig och stängt in honom ensam i rummet. Det gick inte längre att njuta av utsikten. Han suckade, öppnade fönstret och flög ner på borggården. Många tittade förvånat på honom där han kom utflygande. Det skulle säkert snackas en massa om det i slottets mörka hörn, men det kunde inte hjälpas. Han var redan i språng när han landade och vaggade snabbt in i slottet.

 Korridorerna var ganska tomma nu. Det var mitt på dagen och väldigt vackert väder ute. Han började tvivla på om han var på rätt väg, men han fortsatte ändå att gå mot gästrummen. Han visste vilket rum Njord bodde i, det var förstås det största och finaste av alla, och knackade på dörren.

 "Kom in, kom in i stugan min," sade Njord sarkastiskt från andra sidan dörren. "Här finns plats nog även för flera gäster, men det är fanimej knappt."

 Knorre drog upp dörren, gick in och stängde den bakom sig. När dörren knäppte igen kände han två tunga tassar på hans ryggrad som tryckte ner honom mot marken. Vargen morrade med käften full av vassa tänder bara några centimeter ifrån Knorre.

 "Pff, har han druckit Baristas kaffe eller? Han har den andedräkten."

 Njord skrattade. "Ja, vi fick nog med kaffe för att det skulle räcka åt oss båda. Kliv av honom Hjorvalt, om inte din andedräkt tar död på honom så kommer din tyngd att göra det. Han är välkommen här inne."

 Hjorvalt lyfte undan sina tassar och avlägsnade sitt huvud, så att Knorre kunde andas igen. Han såg nu att Njord precis avslutat en frukost som hette duga och satt och sträckte belåtet på sig på en stol. Han hade tagit av sig hatten, och de tre ärren lyste bleka under hans svarta ögonlapp. Deras blickar möttes och de båda log. Njord reste sig upp från stolen och gick fram för att hjälpa Knorre på fötter.

 "Det är trevligt att äntligen få tillfälle att tala med dig i enrum, Kusin Knorre Af Anka," sade han mycket högt och tydligt.

 "I enrum?" sade Knorre med en tvivlande blick på Hjorvalt.

 "Hjorvalt kommer inte att skvallra för någon, det kan jag garantera. Han är pålitlig på sätt som du inte anar."

 "Det låter bra," sade Knorre och tittade sig omkring i rummet. Det var ett vardagsrum, med två dörrar som ledde till sovrum respektive toalett. På bordet stod en stor bricka med tomma fat och koppar och Baristas silverkanna. "Ni har inget mer kaffe som jag kan få så här på morgonkvisten?"

 Njord hällde upp kaffe i en ledig kopp och erbjöd den åt Knorre, som tog emot den, inandades de ljuva ångorna och drack. Redan när han först smakade kaffe för ett år sedan föll han pladask för drycken, och eftersom den dessutom på ett direkt sätt hjälpt honom att besegra Rågbald Snuskfot så fick han alltid goda vibbar av kaffedoften. Och smaken. Och känslan.

 "Men du kom inte hit för att tigga kaffe av en gäst, eller hur?"

 "Nej verkligen inte. Jag kom hit för att göra dig medveten på hur allting fungerar här i slottet," fortsatte han efter en klunk kaffe. Och med glimten i ögat sade han: "Jag vill ju att du ska trivas och få ett gott intryck av oss i Redet."

 Njord såg ut att tänka, och sedan förstå. "Jag vore tacksam för lite upplysningar. Jag har hört en del om Redet borta i Storkvacken, men jag skulle gärna vilja höra det från en invånare i borgen. Helst från en sådan herre som ni, som bott här länge. Men låt oss inte dröja kvar i denna mörka, trista kammare!" (Solen sken in genom två fönster in i rummet) "Låt oss vandra omkring och prata om sådant som kan intressera en nykomling. Efter dig, min herre."

 Och tillsammans lämnade de två ankorna och Hjorvalt de trånga, mörka, trista korridorerna i Redet (som för övrigt var rikt dekorerade och väl upplysta) och gick ut lång utanför borgen och ut på de vackra gröna fälten. De började tala om alldagliga saker som vädret, Njords mors hälsa och andra vänskapliga ting som om de känt varandra i många år. Det var inte förrän de kom ut på de gröna fälten, långt bort från tjuvlyssnande öron, som de började prata på riktigt.

"Du är uppenbart upprörd," sade en silkeslen stämma som fick rysningar att krypa längs ryggraden.

 Angelica stelnade till. Rösten tillhörde Dolores Svartvinge, änka och överhuvud för adelshuset Svartvinge. Hela släkten var en obehaglig sort, och Dolores var värst av dem alla. Mot sin vilja vände hon sig om och såg rakt på den andra kvinnan. Hon hade helt uppenbart stått och lurpassat bakom ett draperi.

 Angelica var inte på humör att vara artig: "Passa dig så att jag inte låter det gå ut över närmsta bästa anka, Svartvinge."

 Dolores skrattade giftigt. "Karlar kan vara frustrerande ibland. Det är faktiskt deras naturliga tillstånd."

 "Med en inställning som den så undrar man ju vad som verkligen hände med din 'kära make'. Var hjärtattacken verkligen naturlig, om det nu är vad som hände? Blanda dig inte i kungahusets göranden."

 Ilska blixtrade till i de mörka ögonen som till hälften doldes av hennes svarta, tunna slöja. "Och din älskare då? Var det verkligen Rågbald som dödade honom eller var du avundsjuk på Anna? Din historia är minst lika tvivelaktig som min." Hon gick fram mot Angelica med avmätta steg. "Men du kan vara lugn, jag ska bevara er lilla hemlighet."

 "Jag håller mig inte med sådana mörka hemligheter som du misstänker. Bara för att ditt hjärta är mörkt behöver inte det betyda att alla är onda."

 "Åh, men jag menar inte att du mördade Gastroknugum. Jag syftar på ditt innersta huvudbry. Är verkligen Gastroknugum Hennings far? Jag vet nog mer än du anar om din lilla affär med Knorre Anka."

 Angelicas fingrar kliade i någon sekund. Sedan kunde hon inte bärga sig längre. Hon drog fram en dolk ur dräkten, tryckte upp Dolores mot väggen och pekade med dolken mot hennes strupe. Dolores pep förvånad och förfärad. "Du vet ingenting!" väste hon i ansiktet på den äldre kvinnan. "Du bara kokar ihop massa lögner som du sprider ut i hovets korridorer, och du upprepar dessa lögner så ofta att du själv börjar inbilla dig att de är sanna. Men hör jag ett enda mera lögnaktigt pip från dig så kommer du aldrig att pipa igen. Har du förstått?"

 "Låt henne gå," sade en ny röst bakom henne. Herr Sture Vitvinge. Familjen Vitvinge och Svartvinge var bittra rivaler. De Sex adelshusen i Redet bestod av Brandnäbbar, Svartvingar, Vitvingar, Snuskfotar, Halvhals och Af Anka. Generellt skulle man kunna säga att Brandnäbb och Vitvinge stod på ena sidan, Snuskfot och Svartvinge på andra sidan och Halvhals och Af Anka någonstans däremellan. Nu gjorde alltså även Sture, son till Vitvingarnas överhuvud Carl, entré i korridoren på tredje våningen där dessa händelser utspelade sig.

 Angelica avlägsnade dolken efter viss tvekan, och Dolores pilade snabbt därifrån med skärrade ord som lät ungefär som "Sådär hanterar inte vuxna kvinnor ett gräl." Åt detta fnös Angelica frustrerat och funderade på att kasta dolken i ryggen på haggan. Men hon lät bli.

 "Låt mig eskortera dig ner," sade Sture när de hört Dolores steg försvinna. Han talade tyst, och det märktes att han var skicklig med och van vid hovets hemlighetsmakeri. "Jag hoppas även om det inte är särskilt troligt, att du slipper äta uppdet där senare. Men du vet ju hur tanten är. Du måste vara försiktig."

 "Det vet jag väl!" fräste Angelica, som inte riktigt lugnat sig än.

 "Jag låter det där passera, för jag förstår att du är upprörd. Men även om du är kungens mor så måste du vara försiktig med vad du gör och säger. Nästan allt här i slottet bevakas och avlyssnas."

 "Förlåt, jag menade inte att vara oartig mot dig. Det är mycket som tynger mig nu och Dolores fick bägaren att rinna över."

 "Jag förstår. Prata inte om det i korridorer eller liknande om du inte tidigare har försäkrat dig om att du inte är avlyssnaad."

 De nådde trappan och började gå ner. I Stures sällskap kände Angelica att lugnet av någon anledning började återvända, och hon kände sig ganska trygg där de gick sida vid sida. Hon kände att hon kunde lita på honom.

 "Henning har lämnat slottet," sade hon plötsligt, men mycket tyst. "Igår kom..."

 "Jag vet," viskade han. "Prata inte om det här. Du vet troligtvis om det redan, men kungens kammare är det säkraste stället på hela slottet om man ska prata hemligheter. Jag har en sak att berätta för dig, låt oss gå dit."

 Och dit gick dem. Mot kungens kammare på andra våningen, genom korridorer vars väggar tycktes väldigt nära och väldigt tunna.

Knorre och Angelica stod tillsammans i ett fönster och såg de tre äventyrarna ge sig av. I deras huvuden rörde sig väldigt olika saker och ingen kunde ana vad den andre tänkte. Båda kände viss fruktan och oro, men på helt olika sätt och av helt olika anledningar. Länge stod de där i fönstret tillsammans och tittade efter Henning och gänget, ända tills de små prickarna som utgjorde deras figurer försvann helt och hållet bakom en kulle. Efter det drog de en gemensam suck, även den av två helt olika anledningar, och vände sedan ansiktena mot varandra.

 Angelica tittade forskande på Knorre. "Du planerar någonting," sade hon. "Jag vet inte vad och jag vet inte om jag gillar det. Men jag ser det på dig."

 "Jaså?" Knorre höjde förvånat på ögonbrynen. "Just nu planerar jag att fråga ut den här Njord lite närmare. Jag fick en känsla av att han inte berättade allt igår."

 "Du vet mycket väl vad jag menar," sade Angelica hårt. "Jag har sett ett ljus i dina ögon ända sedan i morse när det blev klart vilka som ska stanna och vilka som ger sig av."

 "Men det är ju för att jag blev så glad över att få stanna ensam här med dig, min sköna. Jag förstår att din oro över Hennings överlevnad grumlar dina annars så klara sinnen, men att du misstänker mig för att ha ont uppsåt gör mig ledsen."

 "Det sade jag faktiskt aldrig rakt ut, nu är det du som säger det själv."

 "Men du antydde det väldigt kraftigt i det du sade. Jag är också orolig förstår du och jag vill inte att missförstånd skall råda mellan oss. Jag kan lika gärna säga det rakt ut det som du länge förstått. Jag älskar dig, Angelica."

 "Jag trodde vi kommit överens om det där. Det som finns mellan oss kan aldrig bli på riktigt. Det får aldrig bli mer än en lek och ett spel. Jag ska glömma att du sade det där, och du får aldrig säga det igen."

 "Så länge som vi båda vet om att det är så det ligger till," sade Knorre olyckligt. "Det må förbli som du säger. Du är ju trots allt drottning och allt nu när Henning är borta. Jag skall lyda."

 "Det handlar inte om att lyda, enfaldiga karl. Det är en överenskommelse. Det är bäst på alla sätt att vi håller det dolt, det som trots allt finns."

 "Med känslor, särskilt sådana som är så här starka, kan man inte resonera. De finns eller finns inte. Älskar du mig, Angelica?"

 "Det kan du gärna få fundera på en stund," sade hon ilsket och stegade argt ut ur rummet. Dörren small igen bakom henne.

 Knorre stod en stund och tittade tomt på dörren och kände sig tom inombords. Sedan vände han blicken ut mot fälten igen. Det var mitt på dagen och liv och rörelse denna vackra dag och allting började torka upp efter gårdagens oväder. Knorre suckade.

 Trots att hon nära nog beordrat honom att fundera på det så var det inte hans förhållande med Angelica som han funderade på när han med oseende ögon stirrade ut över det gröna och frodiga landskapet. Han skulle gå och prata med herr Ärrnäbb så snart som möjligt och reda ut saker och ting. De hade ett och annat att prata om.

 Med en suck gick han det fåtalet stegen från fönstret och bort till dörren. Men där fick han en liten överraskning: Dörren var låst!

"Släpp förbi dem Hjorvalt," sade Njord inifrån rummet. "Min frukost är redan sen som den är."

 Vargen backade och lade sig ner med huvudet mellan tassarna. Hans vaksamma ögon följde dem när de försiktigt närmade sig alla tre. Även Barista hade tagit sig mod till att gå fram, fast han darrade av skräck. Det var nog tur att han hade vagnen att stödja sig mot, annars hade han nog fallit ihop.

 De gick in genom dörren och fann Njord vid ett bord. Han hade tagit av sig hatten och de såg att han hade en svart lapp för ena ögat. Det andra ögat synade dem med tydlig avsmak. "Jaså det är ni," fnös han. "Vad har du på vagnen där? Sniffar jag frukost?" Hans hårda gråa öga stirrade stint på kaffeankan, vars röst lät ännu pipgare än vanligt när han sade:

 "Kaffe?"

 "Nåja, det får väl duga. Har ni kommit hit för att servera mig frukost alla tre eller har ni något annat ärende som är viktigt nog att slösa upp min tid med?"

 "Det är vi tre som ska ge oss ut och leta efter din skatt," svarade Henning. Vi anser oss själva vara likvärdiga med två och en halv anka."

 "Det kan nog stämma," sade Njord. "Men vad vill ni mig?"

 "Vi ska gå rakt på sak," svarade Ulf. "Var är den här grottan som du spårade rövarna till? Hur många var de? Exakt vad tog de?"

 "Ah, snabba och raka frågor! Sånt gillar jag. Exakt hur många de var har jag ingen aning om, inte heller vad de var för djurart. De stack iväg i en vagn dragen av en älg. Vad de tog är hemligt, men plocka med er allt värdefullt ni kan hitta. Grottan ligger sydväst härifrån, norr om den lilla ankbyn Skrägelul som ligger nära gränsen till Norikland. Byn verkade misstänkt och jag vet inte huruvida de samarbetar med rövarpacket eller inte. Men var försiktiga när ni kommer dit. De var inte direkt vänligt inställda mot fredliga främlingar som mig själv. Får jag något kaffe eller."

 Barista hade bara stått och darrat vid såynen av Njord, men nu fick han fart på benen och började hälla upp åt honom. När han ställde ner koppen på bordet högg Njord snabbt tag i hans arm. "Du får fan ta och samla mod och manlighet om du ska ut på ett så här viktigt uppdrag!" Njord gjorde en ondskefull och hemsk grimas. "Det otäcka anlete du ser är bara ett smakprov på vad som väntar er. Om du fegar ur när det väl gäller sedan, då är det klippt!"

 Han släppte taget och kaffeankan vacklade därifrån alldeles blek. Njord lyfte under de båda andras blickar koppen mot näbben, där han sen stannade den. "Vad väntar ni på? Hade ni tänkt förgifta mig? Iväg med er nu, guldet väntar!"

 De dröjde inte längre än så inne i rummet. Alla gick iväg åt varsitt håll för att packa färdigt. Henning såg till att de hade tillräckligt med mat med sig för hela resan, vilket innebar en inte så liten mängd med mat. Han försäkrade sig dessutom om att han var väl utrustad och tog med sig sitt släktvapen, ett svärd och två dolkar. Ombyten hade de förstås med sig några stycken. Dock inte så många uppsättningar som ett gäng med kvinnor hade haft, och eftersom inga kvinnor skulle med dem på äventyret ansåg de sig inte i behov att framstå som... alldeles för fräscha. Tonvikten låg förstås på mat och vapen i deras packning och inte på hygien och andra nödvändigheter, så att det var tre karlar som skulle ut framgick tydligt.

 De samlades i entréhallen när de packat färdigt och sagt adjö till alla sina respektive släktingar och vänner. Ulf och Henning hade varsin vandringsstav och färdmantel när de möttes. Barista hade med sig en ovanligt stor silvervagn med en massa underliga prylar på. Henning konstaterade dock glatt att den här stora varianten hade däck som var mer välsmorda än den lilla som han gick runt med i slottet. Spända och vid gott mod tågade de sedan ut ur Redet, bort mot nya äventyr.